The Project Gutenberg EBook of I Utvecklingstid, by Toini Mathilda Topelius

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net


Title: I Utvecklingstid
       En berttelse om flickor

Author: Toini Mathilda Topelius

Release Date: August 29, 2008 [EBook #26479]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK I UTVECKLINGSTID ***




Produced by Louise Hope, Jason Isbell and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This
file was produced from images generously made available
by The Internet Archive)






[Denna e-text finns i tv versioner: Unicode (utf-8) och latin-1.
Anvnd den som fungerar bst fr din textlsare.

-- Om citationstecknen i e-texten har den gammalmodiga "lg-hg" formen
(med nedsnkta sneda citationstecken fre och upphjda sneda efter) s
har du utf-8 versionen som verensstmmer med den tryckta boken. Om
apostrofer, citationstecken eller , ,  i denna text inte visas
korrekt s kontrollera att det program du anvnder fr att lsa texten
har teckenupsttning eller teckenkodning ("character set" eller "file
encoding") instllt p Unicode (UTF-8). Du kan ocks behva byta
teckensnitt (font).

-- Om citationstecknen i e-texten har den raka "skrivmaskins"-formen
s har du latin-1 versionen.]


       *       *       *       *       *
           *       *       *       *


                       I

                 UTVECKLINGSTID.


            En Berttelse om Flickor

                       af

                      TEA.



  Helsingfors 1889.
  G. W. EDLUNDS FRLAG.
  Pris: 2 m. 25 p.





  HELSINGFORS,
  J. Simelii Arfvingars Boktryckeri-Aktiebolag,
  1889.




_Till mina flickor._


_Hvad tnker ungbjrken, nr hon om vren knner verldens friska vindar
flkta mellan sina lf; hvad tnker knoppen, nr han knner det ena
efter det andra af sina hjertblad vecklas ut fr dagg och sol; hvad
tnker kycklingen, nr han frundrad kryper ut ur gget; hvad tnker
fjriln, nr han frsta gngen prfvar sina frska unga vingar i sol och
fri luft; hvad tnker flickan, nr hon str vid ungdomens trskel och
full af lngtan strcker famnen mot en oknd framtid?_

_Ja -- hvem kan veta allt detta?_

_I efterfljande blad har jag skt teckna en del af de stmningar och
knslor, hvilka likt underbara nya fglar svfva kring grnsen mellan
barndom och ungdom. De ro svra att fnga, och mhnda har jag
misslyckats. Jag r den frsta att erknna, att det finaste i ett ungt
flickhjerta, det som r henne innerst heligt och dyrbart och som jag
ville kalla barndomsengelns spr i hennes sjl -- det kan aldrig tydas
och vidrras. Ty det r den osynliga, halft omedvetna trd, som utgr
sambandet mellan hennes lifs upphof och ndaml -- Gud._

_Likas har jag skt antyda det vntande lifvets ansvar. Lt det ej
frskrcka eder. Frst nr vi knna oss, ej blott som glada barn, men
ock som menniskor, skapade fr en uppgift, -- frst d fr lifvet form
och innehll._

_Unga barn! Raska flickor! Lifvet r s stort och rikt och verlden s
skn. Njut dem, men ej med frbundna gon. Att lska, tro, hoppas -- och
arbeta med modiga hjertan, -- se der eder uppgift!_

_Att denna berttelse handlar nstan uteslutande om flickor, kommer sig
deraf, att hon ursprungligen var afsedd att ing i "Nya Trollslndan"
som en fortsttning p en derstdes infrd berttelse om gossarnes
kamratlif. Men d hon vxte fr stor fr den lilla Trollslndans vingar,
fick hon lof att ska sig ut i eget omslag._

_Helsingfors i November 1889._

  _Frf._

[Dekoration]




[Dekoration]


N, tnker Bella brja terminen med att komma fr sent till skolan? --
brummade Lena och nedflde med brak vedklabbarna framfr kakelugnen. --
Klockan r fver sju, och de andra sitta redan vid kaffebordet.

Bella satte sig upp och gnuggade sina gon. Det var ju 15 Januari. Och
hon, som s nr glmt det! Hon hade vant sig att sofva s lnge under
jullofvet. -- fver sju! Hvad skulle mamma sga? Bella hade i gr lofvat
hugga socker och sy fast ett par knappar i Bengts vst, innan hon gick i
skolan. Nu glde det att vara flink.

-- Sta Lena, hit med bunken, jag trs vl ej strejka frn badet.

Hon klef beslutsamt i det kalla vattnet, ref sig med en grof handduk, s
hon var rd som en krfta och krp i klderna. Hret tog icke lng tid,
det var lyckligtvis kort, och nu var hon frdig.

I matsalen sutto frldrarna och syskonen redan vid kaffebordet, d
Bella kom. Mamma visade leende p sockersklen, som fylt sig sjelf, och
Bengt drog i sina knappar, som han fastsytt med jerntrd, stark nog att
hnga sklpundsvigter vid. Smsyskonen, Lulle, Lisi och Helmi slogo ned
p henne med sina angelgenheter och det gick en god stund, innan hon p
sitt vnliga stt gjort sig af med dem och ftt tid att ta sin frukost.

Januarimorgonen var frostig och klar och hon kom med blossande kinder
till skolan. Hvilket stoj, hvilket prat, det hrdes nda ut i farstun.
Tamburen var full af stampande, flsande, pratande flickor, som pelsade
af sig och skte fverrsta hvarandra.

-- God dag, Ada! . . God dag, Pelle! . . . God dag! God dag! hrdes frn
alla hll. -- -- Godt nytt r, Gerta! ... Hur har du mtt? Hvad har du
gjort under julen? .. Jag har varit rest till landet ... h! .. Har
du ftt mnga julklappar? etc. etc. ljd det frn hundratals ifriga
munnar. Frestndarinnan kom vnligt helsande in och skte nedtysta dem,
men det lyckades blott fr en stund. Frgor och svar, utrop och skratt
haglade frn alla sidor, man var glad att se hvarandra igen och nyfiken
och full af intressanta meddelanden.

Bella omringades strax af en flock kamrater. Hon var allas gunstling,
man tflade om henne och skmde bort henne af alla krafter.

Agnes Lund tog henne under armen och drog henne bort med sig. -- Kom,
skall du f se min splitternya muff. Jag har s lnge nskat mig en hvit
Angora muff, sdan som Emilie Rosenskjlds, och nu gaf pappa mig en till
julklapp.

-- Nej vnta, Bella, du mste titta hit frst, -- ropade Lilli Enestam.
-- Den hr urkeden fick jag. r den ej frtjusande?

-- Hr du, Bella, -- skrek en tredje, -- fick du den der boken du
nskade?

-- Bella, kom, skall du f ngot godt. Vi plundrade julgranen frst i
gr och jag tog med mig af de bsta konfekterna t dig.

-- Bella, vill du ha mitt nyaste portrtt? -- frgade Jenny Stenman, en
vacker, litet kokett flicka med krusad pannlugg och modern kldning. Hon
rckte fram sitt kort t Bella, som leende skakade p hufvudet.

-- Jenny, jag tycker mer om det jag har, det r enklare n detta.

-- Ja, jag var yngre d, -- sade Jenny och sg med vlbehag p sina
vackra drag.

-- Bella, nu _mste_ du komma litet till oss, -- ropade ett par flickor
och trngde sig framom de andra. -- Vi ha ju knapt ftt sga dig god
dag.

Bella var som i en qvarn. Hon skulle hra p alla, svara alla, se vnlig
ut och dela sig i minst tjugu lika stora delar fr att icke frfrdela
ngon. Hon hade ocks en mrkvrdig frmga att rcka till fr alla och
ingen kunde egentligen bermma sig af att st henne nrmare n de andra.

Medan kamraterna sorlade omkring henne varseblef hon p sista bnken i
klassrummet en nykomling, som alls icke tycktes egna dem ngon
uppmrksamhet. Det var en lng, mrkltt flicka med allvarsamma bruna
gon. Hon blddrade i sin bok, sg stundom otligt p klockan, men
ltsade icke om de nyfikna blickar som skjto fram till henne frn
flickgrupperna.

-- Hvem r den der nya? -- hviskade Bella och sg bort till sista
bnken.

-- Hon skall heta Rappe, -- hviskade Siri Linder tillbaka. -- Frn
landet. Min kusin Elna har berttat om en mycket underlig flicka som
bodde nra dem och hette Hanna Rappe. Jag undrar just om det r hon.

Nu ringde klockan och alla klasserna samlades till bn. Bella hrde alls
icke p och hennes gon drogos allt emellant till den nya kamraten, som
hon sg st der med ett nstan dystert uttryck i gonen.

Under loppet af timmen, nr betygen granskades och lexorna bestmdes,
var Bella mycket frstrdd. Hon ertappade sig med att oupphrligt titta
bort till sista bnken och rkna ut hurudan flicka den der nya
egentligen var. Hon sg icke vnlig ut tminstone och svarade nstan
buttert p frestndarinnans tilltal.

Nr de skulle g, skte Bella ett tillflle att nrma sig henne, men det
lyckades ej. Sjelf var hon blyg, och den andra hll sig afsigtligt
tillbaka. Flickorna lemnade Bella dessutom ej i fred; tv af dem togo
henne under armen och tgade af med henne under ifrigt samsprk.

-- Hvad hon ser bra ut, den der Rappe, -- sade Lilli Enestam, nr de
kommit ut p gatan.

-- N, jag vet ej just, -- sade Agnes Lund. -- Sg ni, hon var kldd i
grfsta halfylle, sdant som vra pigor ej skulle tckas g med.

-- Hon r kanske fattig, -- yttrade Bella urskuldande.

-- Och en sdan palet hon hade! -- fortfor Agnes med energiskt
ogillande. -- Lng och slt som en sck, och med fickor stora som ...
den hr skolvskan. Hon gr alltid med hnderna i fickorna och har
psvantar, som andra gatpojkar.

-- Men bra ser hon ut, -- envisades Lilli. -- Hret faller s vackert
fver pannan och hennes gon! ... Inte har _jag_ sett sdana gon
frr.

Fljande dag voro Bellas tankar s upptagna af den nya kamraten, att hon
tillochmed en gng under timmen svarade uppt vggarna. Hon blef mrkrd
af frlgenhet; det hade ej hittills hndt att hon varit ouppmrksam.
Med en kraftig viljeanstrngning tvang hon sig att lyssna med
uppmrksamhet, men hon kunde ej lta bli att i tysthet gifva akt p
Rappe. Hon mrkte huru vl hon svarade, icke med flickors vanliga
famlande efter uttryck, huru sker hon var i alla mnen och huru hon
bemtte lrare och kamrater med en viss afmtt likgiltighet, som hll
dem p afstnd. Detta p stt och vis eggade Bella, som nnu aldrig
blifvit tillbakavisad, d hon vnligt nrmat sig ngon.

Vid bortgendet kom en tillfllighet henne till hjelp. Hon mrkte att
den nya kamraten skte sin ena galosch och skyndade att hjelpa henne.
Efter ngot letande fann hon en, som saknade make och gick med den till
henne.

-- r denna din? -- frgade hon. -- Hr str H.R. Hvad r ditt frnamn?

-- Hanna, -- svarade den tilltalade och gaf fr frsta gngen Bella en
vnlig blick.

-- Hanna! Det r mitt lsklingsnamn, -- utbrast Bella glad. -- Det r
roligt att du heter s. Hvar bor du, fr jag flja dig hem?

-- Jag bor p Annegatan, -- sade Hanna utan att ltsa om den senare
frgan.

Men Bella var fast besluten att icke lta drren p nytt sl igen mellan
dem. Hon kldde sig skyndsamt och upphann Hanna just i detsamma denna
steg utfr trapporna.

-- Fr jag flja dig? -- bad hon med ngot i stmman, som gjorde det
omjligt fr Hanna att neka. -- Jag bor alldeles nra Annegatan, s vi
ha nd samma vg.

-- Inte r jag ngot trefligt sllskap, men kom om du vill.

De gingo tysta en stund. Slutligen sade Hanna tvrt.

-- De skmma bort dig p klassen, ser jag.

Bella rodnade och visste ej rtt hvad hon skulle svara.

-- Jag knde en flicka, -- fortfor Hanna, -- som var god som du, men som
tanter och kamrater i grund frderfvade. Hon blef s van att alltid f
sin vilja fram och att alltid blifva uppmrksammad, att hon aldrig var
njd med mindre man beundrade och bjde sig fr henne. Jag fruktar att
ocks du kan bli snedvriden, om det fortgr s hr.

Ett litet stygn i Bellas samvete visade henne att Hannas fruktan ej var
alldeles ogrundad. Hennes glada leende frsvann och hon frgade oroligt,
-- tror du verkligt att jag hller p att bli bortskmd?

-- Det skulle frvna mig, om du ej blefve det. Att stndigt bli
observerad, matad med vnskapsbetygelser, kyssar och smek och smicker,
det r lika ohelsosamt fr karakteren, som stsaker fr magen.

-- Det r inte sant, att flickorna smickra mig, -- utbrast Bella med ett
bortskmdt barns otlighet. -- De hlla verkligt af mig. Men, fr
resten, hvad angr detta dig? Hvarfr stter du dig till doms fver mig,
innan vi nnu sett hvarandra tv dagar? Det har du icke rtt till.

Nu var det Hannas tur att bli rd och hon svarade temligen ovnligt:

-- Jag sger alltid som jag tnker och rr ej fr, att sanningen
frefll dig bsk.

De gingo en stund tysta, hvardera knde sig smtt srad. Slutligen tvang
Hannas eftertanke henne att gifva Bella rtt. Hon, en frmling, borde
verkligen icke trnga sig p med sin sigt. Och hvad angick flickornas
uppfrande henne? Icke det ringaste. Och icke Bella heller; hon hade
ingen rtt att gra henne ledsen.

Hon fvervann sin tvrhet, tog Bellas arm i sin och sade med ett
tonfall, som kom Bella att frvnad se upp: -- frlt mig!

Hvarifrn kom detta varma och mjuka i stmman, som trngde rakt in i
Bellas frsonliga hjerta? Hon tryckte tyst Hannas hand, och som hon nu
var vid sitt hrn, skildes de t med en nick.

Bella funderade hela dagen fver den nya kamraten. Hon _var_ underlig,
olik alla dem hon knde. S frnsttande, och dock s tilldragande. Och
hur hon talade, -- nstan som stort folk. Men hon borde icke antaga en
sdan frmyndareton, det tnkte Bella visst icke tla.

Om Bella tyckte om henne? _Nej._ Det vill sga ... kanske nd litet,
ty hon sg s sann ut. Men hon hade visst ett hrdt och elakt hjerta.
Att sga om kamraterna att de smickrade! Det var ju detsamma som att
beskylla dem fr falskhet. Hon var bestmdt elak. Men hvarifrn kom d
det der ngerfulla: frlt? Bella skakade undrande p hufvudet och
visste ej rtt hvad hon skulle tro.

[Dekoration]




[Dekoration]


Bella Palmfelts hem var icke rikt och icke heller fattigt, men det var
ett godt hem i detta ords bsta bemrkelse. Hennes far var en sllsynt
redbar karakter, en ansprksls och tystlten, men icke dess mindre
vinnande personlighet, som med outtrttlig samvetsgranhet arbetade fr
de sina. Hennes mor var en af dessa milda och dock fasta qvinnor,
hvilka, utan att synas brka det minsta, likvl vinna ett oinskrnkt
inflytande fver sin omgifning. Hon hade varit lrarinna innan hon blef
gift, hade haft mnga barn under sin ledning och lrt sig lska dem och
frst deras olika naturer. Nr hon sjelf fick barn, skte hon uppfostra
dessa efter de grundsatser hon valt sig fr lifvet, icke planlst och p
"m f", som mnga mdrar tyvrr gra. Mngen ansg henne strng, emedan
hon stundom nekade sina barn i andras gon oskyldiga njen. Men hon
visste af egen erfarenhet huru hrdt lifvet sedan skulle synas dem, om
hon nu lindade dem i bomull och vande dem vid att aldrig behfva lgga
band p ngra nskningar.

Den ldste sonen, Bengt, var lik sin far, en klok, ansprksls gosse med
goda siffror i skolan och ett stillsamt lynne. Han var sjutton r och
stod p en vnlig, kamratlik fot till sin tv r yngre syster Bella och
till flickor i allmnhet. Skulle hans mor kunnat, hade hon satt de begge
syskonen i en samskola, men sdana funnos icke den tid de begynte sin
skolgng. Hvarfr tskilja en bror och en syster under den tid, d ett
s starkt band som gemensamhet i arbete och i allvarligare intressen
kunde draga dem till hvarandra fr hela lifvet? Hon frskte genom sin
uppfostran nrma dem till hvarandra s mycket som mjligt fr att
derigenom motverka fljderna af separatundervisningen.

Bella var, hvad de flesta skulle kalla, "en st flicka". Hon var glad,
utan att vara yr, med en naturlig enkelhet och flrdlshet, som trotsade
kamraters och anhrigas afguderi. Hon var omutligt samvetsgrann, kunde
alltid sina lexor, var alltid hjelpsam och trodde godt om alla
menniskor. Men hon var alltfr ltt ledd och hri lg strsta faran fr
henne. Hon kunde s ltt blifva en af dessa "sta flickor", hvilka
ingenting annat ro n sta, som icke tnka, icke bilda sig en enda egen
sigt, icke begra mer af lifvet, n att f vara sm sta, sorglsa
dockor. Hennes mor sg detta och frskte vcka hennes karakter. Hon
fruktade kamraternas blinda tillgifvenhet, som s ltt kunde missleda
denna veka, outvecklade natur.

De yngre barnen voro rmnen af olika slag, hvilka en god uppfostran
kunde bearbeta till duglig vara. Der fans egensinne och trots, hftighet
och ostyrighet, visserligen svra sttestenar fr en uppfostrarinna, men
lngtifrn de vrsta. Och under den krleksfulla tuktan de sm viljorna
undergingo, slipades och omformades de att smningom motsvara hvad man
frstr med en del karakter.

Nr Bella kom frn skolan gick hon in till sin mor fr att omtala sin
nya bekantskap. -- Du kan ej tro, mamma, hvad hon r underlig och olik
oss andra. Jag undrar om _du_ ens skulle frst dig p henne. Tnk, att
ordentligt lexa upp mig frsta gngen vi talade med hvarandra.

Fru Palmfelt lyssnade intresserad. Hon var inom sig glad fver att den
nya kamraten tminstone icke skulle skmma bort Bella. Och d hon sg
hvilket djupt intryck Bella mottagit af henne och sjelf ville fvertyga
sig om huruvida detta borde uppmuntras eller icke, lofvade hon Bella att
bjuda Hanna Rappe till sig.

Bella gick och frjdade sig hrt en hel vecka och skte under tiden
komma Hanna nrmare. Hon gick ibland och satte sig bredvid henne under
qvarterna och skte inleda ett samtal. Ibland gick det, d Hanna var p
det humret, ibland fick hon endast korta, trumpna svar eller ett halft
ovnligt: -- lt mig vara i fred.

Det oaktadt trttnade Bella ej att frska vinna henne. En ofrklarlig
sympati drog henne stndigt till Hannas sida, och kamraterna sgo med
afund huru hon allt oftare fredrog hennes sllskap framfr deras. Det
harmade isynnerhet Jenny Stenman och Agnes Lund, hvilka begge voro
frlskade i Bella och tflade att vinna henne med hgar af karameller
och hemlighetsfulla frtroenden. Bella var vnlig mot dem, som mot alla,
men hon trttnade smningom vid deras innehllslsa pladder och lngtade
tillbaka till Hannas sunda, kraftiga, alltid vckande samtal.

Hannas tillbakadragna, litet fverlgsna stt retade dem. De hade i
brjan frskt stlla sig vl med henne, hon var ju den bsta p
klassen, men alla deras bemdanden strandade mot Hannas krfva: -- jag
vill helst vara i fred. De drogo sig tillbaka med en viss hmndknsla,
hvilken ingalunda minskades af att Bella s gerna tycktes vara med
Hanna.

Der voro flickor af mnga slag p fjerde klassen, och det gjorde att den
aldrig hade ngon riktig sammanhllning. Der voro barnsliga, outvecklade
flickor, som p lediga stunder nnu roade sig med pappersdockor och
dylikt. Der voro halft blaserade unga damer, hvilka redan varit med i
stora verlden och talade om baler och kurtis med en erfarenhet, som
vckte ngras afund, andras tlje. Der fans vidare ngra riktiga
"pojkflickor", hvilka lskade sport af alla slag, voro fulla af upptg
och bullrade under qvarterna. Och slutligen fans der ngra allvarsamma,
tnkande flickor, hvilka med vaken blick fljde lifvet omkring dem och
skte uppfostra sig sjelfva s godt de frmdde. Bella stod s att sga
p grnsen mellan alla dessa olika naturer: hon var p en gng barnslig
och tnkande, qvinligt behaglig och dock kck. Derfr passade hon s bra
med dem alla och var det enda bandet mellan dessa stridiga elementer.

Underligt nog slt sig Hanna frst till "smbarnen", som de kallades,
och vann deras tillgifvenhet genom att med intresse lyssna till deras
pappersdockshistorier. Hon hade visserligen aldrig sjelf lekt med
dockor, men hon rycktes med af deras lifliga fantasi och fann sig ofta
midt inne i de vidunderligaste pappersdocksintriger. Och s fann hon sig
tilltalad af smbarnens mod att vara barnsliga, ehuru alla skrattade t
dem.

Skolorna hade lof en dag fr det vackra vdrets skull och skridskobanan
p norra hamnen vimlade hela dagen af skridskokande ungdom. Isen lg
blank som en stor karamell och snfltet der bakom glittrade i
solskenet, som en sockrad marng. P afstnd sgos strnderna af
Hgholmen och Blbrslandet insvepta i ett genomskinligt vintertcken,
och ryska kyrkan med sina hvita tak samt de sttliga stenhusen vid norra
kajen, bildade vackra kulisser kring denna fria, ppna scen.

Framp frmiddagen hade det begynt blsa en hftig sydvest, hvilken
sopade bort frn banan alla mtliga halsar och ron. De mera hrdade
stannade qvar. Stod man sker p stlskorna och lt vinden fra sig, s
seglade man med god fart utan att behfva rra en fena, nda tills
snvallen sade stopp. Men nr man skulle tillbaka! Vinden strk som en
mur emot en, hvirflade om med kjolarne, som om han velat skaka dammet ur
dem och tryckte mssorna i nacken, de m ha suttit aldrig s stadigt.
Egentligen hade man bordt hlla sig inne i dag. Men det lg s mnga
frestelser i solskenet och i den vrfylda vinden. Man insp den med
vlbehag under det man krokig som en sprttbge knogade sig fram.

Borta vid en af paviljongerna stod en grupp skolflickor. En del hade
skridskor p sig och pustade efter frsta nappataget med sydvesten.
Andra psatte som bst sina eller voro med som skdare. Alla lyssnade
med intresse till Jenny Stenman, som beskref ngot med hemlighetsfull
rst.

-- Och sedan, -- fortfor hon, -- dansade han med mig p hvarenda bal och
nu, just nu nr jag kom ned till banan, mtte han mig och gaf mig i
frbifarten en artig helsning och en slngkyss.

-- h, fy d, en sdan nsvishet! -- afbrt Bella Palmfelt henne
frtrytsamt. -- Men kanske sg du miste!

-- Kantnka, sta Bella, det var nu ngot! Han r s st och s stilig,
att jag hade god lust att kasta en dylik tillbaka. -- Jenny sg sig
skrattande om fr att se hvad verkan hennes ord haft.

Bella flg upp med gon i hvilka harmen framkallat trar. -- h, Jenny,
s du talar! Jag r sker att du ej menar det, du vill bara reta mig.

Jenny knyckte p nacken. -- Bevars, sta Bella, jag mtte vl f tnka i
den saken som jag vill, -- sade hon snft.

Ngra af flickorna skrattade, andra sgo tveksamma ut. Det hela var ju
s oskyldigt, hvem kunde hitta p att bli sttt fver sdant?

-- Jag tycker, -- infll Alma Brennlund, en af Jennys goda vnner, --
att d vra pappor och mammor och tanter och kusiner jemt och stndigt
kyssa en, vore det vl ej en s himmelsskriande nsvishet om en hygglig
gosse djerfdes kyssa p fingret t oss.

-- Nej, visst inte . . . det tycker ocks jag, -- hrdes flera rster ur
skocken.

-- Jo, det _r_ dumt, derfr att . .. derfr ...

Bella hade alltid svrt att tala nr hon var upprrd, och nu sjd det
inom henne och rsten stockade sig. Hon visste ej heller hur hon rtt
skulle frklara sig, hon knde blott att hon alltid skulle knna en
sdan handling som en frolmpning.

I detsamma prasslade det i granarna som omgfvo banan, och Hanna Rappe
krp fram. Hon hade velat prfva om skaren bar och vadat nda till knna
i den frrdiska drifvan. Hndelsen gjorde att hon hrde Alma Brennlunds
sista yttrande, och nu kom hon Bella till hjelp.

-- Det r dumt derfr, att _sdant nedstter en flickas vrde_, -- sade
hon med eftertryck och fste sina klara gon p Alma med ett uttryck af
allvar.

-- Det r just vackert att st och lyssna till andras hemligheter, --
utfor Jenny Stenman i hftig ton. -- Frken Rappe r visst icke ngon
fullkomlighet, nr allt gr omkring.

-- Visst icke, -- sade Hanna lugnt, -- men hon fraktar snobbar.

-- Nej se, du har skridskor med dig, -- utbrast Aina Berg, glad att
kunna gifva samtalet en annan vndning. -- Jag visste icke att du kunde
skrinna.

-- Det kan jag icke heller, -- sade Hanna, -- men jag tnker fva mig.

-- fva dig? Hr? -- Och flickorna sgo nstan frskrcktaut.

-- Huru s? r det frbjudet?

-- h nej, men jag trodde ej du ville gra dig till spektakel. Hr r s
mycket folk.

-- Hvad gr det? De ha vl alla varit likadana som jag i brjan, --
skrattade Hanna och psatte skridskorna.

Flickorna undrade i tysthet fver att Hanna icke blygdes fr att visa
sin oskicklighet. Jenny Stenman vnde henne fraktligt ryggen. -- Hon
har inte mera folkvett n vr ko, -- sade hon.

Bella knde sig mot sin vilja litet frlgen fver Hannas uppfrande. --
Om du skulle gtt hit en afton, nr hr ingen varit, -- sade hon
frsigtigt.

-- Ocks du, min Brutus! -- log Hanna, som den friska blsten och tanken
p det nya njet gjort glad och ltt till mods. -- Bevisa mig, att jag
gr ngot ortt, och jag slutar strax. Jag tycker tvrtom att ni borde
vara mig tacksamma fr det extra nje mina "borgare" komma att bereda
eder.

Gruppen vid paviljongen skingrade sig. P afstnd sgs Jenny Stenman
skra de sirligaste ringar i isen, tfljd af ett halft dussin
lyceister, som blindt beundrade henne. Hennes vackra gon koketterade
under luggen, och den lilla insnrda, npna figuren frde sig s
behagfullt och gracist, att de tappre lyceisterne tyckte sig aldrig ha
sett en vackrare docka. Nr hon trttnade, hvilket ofta hnde, tflade
de om att f skjuta henne p en stolklke. Hon gaf till sm barnsliga
skrik af rdsla hvar gng klken i svngningarna slingrade fr mycket
eller nr de i sin vilda fart hllo p att kra fver ngon. Men hon
njt p samma gng af att vara s helt i sin krsvens vld.

Borta vid andra ndan af banan gjorde Hanna Rappe sina frsta
ofullkomliga frsk i den dla skridskokonsten. Hvarje ryck af vinden,
hvarje spricka i isen bragte henne p fall, men hon steg upp lika kck,
obekymrad om en och annan frbikande drog p munnen t henne. Hennes
ifriga nskan var att till slut kunna s beherska sina rrelser, att hon
ej blefve ett s ltt byte fr den istadiga sydvesten.

En ung student, hvars bekantskap hon gjort i prestgrden derhemma, kom
och erbjd henne sin hjelp. Han var ytterst sirlig och fin och skrann,
som om han vore fljd af en verlds beundrande blickar.

-- Frken Rappe, fr jag den ran att bjuda er min arm till std? --
sade han och rckte henne handen med en beskyddande min.

-- Nej tack, -- sade Hanna kort, -- jag reder mig utan std. -- Och s
vnde hon honom ryggen och stapplade framt p egen hand.

-- Vlsigna, dessa kjolar! -- utbrast hon otligt, d Bella om en stund
skrann fram till henne. -- n sno de sig kring en, som refven kring ett
metsp, n flaxa de vildare n en flagga i blsvder. Vnta, du skall f
se att jag engng gr mig af med dessa strutar och skaffar mig en drgt
efter min egen smak.

Bella tviflade intet gonblick att hon skulle gra s. Men hon undrade
om hon sjelf skulle flja exemplet. Hanna hade s underliga nya ider,
men hon hade rtt i s mycket, hvarfr icke ocks i detta? Och Bella
tyckte sig knna huru andedrgten hmmades och rrelserna blefvo tvungna
af den drgt hon bar.

-- Ack, se der r bror Bengt, som lrt mig g p skridskor, -- utbrast
hon glad och pekade bortt isen. -- Vill du icke lta honom leda dig,
han r stadig som en isbjrn.

-- Nej tack, jag behfver ingen hjelp, -- sade Hanna fvermodigt i
detsamma hon rkade ut fr en spricka och hjelpls tumlade omkull.

-- Ser du, hgmod gr fr fall? -- skrattade Bella. -- Kom hit, Bentu,
och rck en slagen hjeltinna din hjelpande hand!

Hanna kastade en blick p "bror Bengts" trygga figur med de enkla
klderna och de bjrnaktiga fasonerna och blef lugn. Hon rckte honom
frtroendefullt sin hand och han drog henne upp mera hrdhndt n
ridderligt.

Bella glmde en god stund att skrinna fr det makalsa njet att se de
bda fljas t i motvinden. Hon vinglande hit och dit som klppen i en
ringklocka, han stdande henne med faderlig min. S kafvade de sig fram
till bersn, der Hanna pustande och skrattande sjnk ned p en bnk.

Bella skrann till de andra och de bildade ked. Behagfullt och mjukt gled
den framt med afmtta rrelser och alla de unga flickhufvudena bjde
sig efter i samma takt. De voro icke olika en rad tcka nckrosor,
hvilka vagga sina hvita kalkar i takt efter vgens slag.

Jenny Stenman sllade sig till dem. Hon hade nyss trffat den afspisade
studenten, som beklagat sig fver Hannas oartighet. Och i det hon vnde
blicken mot stranden, sg hon Hanna stdd af en kavaljer styra kosan mot
paviljongen.

Hon fnyste till. -- Den der Rappe r d den taktlsaste varelse jag
ngonsin sett. Nyss afsnste hon herr Hallgren, som vnligt erbjd henne
sin hjelp, och der skrinner hon nu hand i hand med en af de fraktade
"snobbarne".

-- Men, kra, men det r ju Bengt! -- utbrast Bella storskrattande.
Tanken att Bengt kunde bli tagen fr en snobb frefll henne
utomordentligt komisk.

Jenny sg flat ut, men fortfor: -- n sen! Hon hade nd icke rtt att
mankera den ena fr att hlla till godo med en annan. -- Det r emot all
god ton.

Bella begynte bli ledsen  Hannas vgnar och tyckte att Jenny
resonnerade dumt.

-- Visst mste en flicka ha rtt att emottaga eller afsl en tjenst, --
sade hon. -- Hvarfr skulle hon vara tvungen att mottaga en handrckning
af en, som hon ej tyckerom?

-- Kra Bella, hvad du r barnslig! Huru skulle det g p vra baler och
tillstllningar, om flickorna tilltes att s der ppet visa sin sympati
och antipati?

-- Men s _borde_ det vara, -- vidhll Bella med ovntad bestmdhet. --
Det r fegt att visa ett tillmtesgende, der man har orsak att vilja
draga sig tillbaka.

-- Bry dig ej om att citera Hanna Rappe, -- sade Jenny spetsigt. -- Vi
veta nog, att du har dina skrupler frn henne.

Bella rodnade af frtrytelse. -- Det r ej sant, du r stygg, Jenny. Jag
har alltid tnkt s och skall alltid tnkas.

-- Jag tycker som Bella, -- infll Aina Berg saktmodigt.

-- Och jag som Jenny, -- sade Alma Brennlund. -- Det vore ju frfrligt
srande fr en gosse om hans uppbjudning afsloges.

-- Hvarje bra flicka gr ej heller detta utan verkliga skl. -- Bellas
rst darrade litet.

-- Ja, skl! Kanske det, att han en gng djerfts kasta en slngkyss t
henne.

Den nyss qvfda frargelsen dref p nytt rda flammor upp p Jennys
kinder.

-- Sta Bella, nog blefve lifvet upp och nedvndt, om menniskorna alltid
finge lgga sina tycken i ppen dag.

-- Det blefve tminstone rligare, -- sade Bella, som hade en obestmd
knsla af att det lg mycken orlighet bakom det angenma
sllskapslifvet.

-- Det tjenar till ingenting att tvista om den hr saken, -- sade Jenny
i sttt ton. -- Bella tycks vilja kasta fver bord allt hvad som hr
till god ton och antagen sed. Jag tror nd ej, att du derigenom kommer
att frbttra verlden och menniskorna ... hvarken du eller Hanna
Rappe.

De sistnmnda orden yttrades i hmndlysten ton, men Bella gaf ej akt
derp. Hon sg Hanna nrma sig dem med skridskorna i handen. Det lg ej
spr af ovilja i Hannas ppna blick, d hon rckte Jenny handen,
sgande: -- frlt mig, jag vger ej alltid mina ord!

Jenny mumlade ngot, som ingen hrde och skyndade hemt fre de andra.

Bella upphann henne. -- Var ej ledsen, Jenny, -- bad hon vnligt, -- jag
har ej velat sra dig. Kanhnda att jag r fverdrifven i detta; jag har
ej tillrckligt tnkt fver dessa saker nnu.

Jenny sg fortfarande sttt ut. -- Jag frstr ej, hur du kan vara s
barnslig Bella, och vilja gra dig vigtig i sdana smsaker. Det r ju
att gra kameler af myggor. Kantnka, om en gosse r litet artig mot en
flicka och visar att han tycker om henne, hvad kan det gra henne fr
ondt?

-- Han fr gerna vara vnlig och uppmrksam, det skola vi ju alla vara
mot hvarandra. Men det fins en grns, Jenny, fver hvilken han ej fr
g. Mamma har talat med mig om detta och sagt, att vi flickor mste ha
aktning fr oss sjelfva och inte tillta hvem som helst att taga sig
friheter mot oss. Det r att gra oss till leksaker, hvilka hvar och en
anser sig ha rtt att tumma om och frderfva.

Jenny suckade. -- Hvad du r barnslig. Du har ingen aning om att det
ofta ej r lek, utan fullaste allvar med en sdan uppmrksamhet. Du
skulle bara veta hvad gossar sagt till mig! Det har varit riktigt tungt
fr mig att krossa s mnga hjertan.

-- Men propos, har du lst en bok som heter "Betsy eller ett brustet
hjerta"? Inte. Den mste du ndvndigt lsa. Jag skall skicka den till
dig och du skall f se att du tycker om den.

-- Jag tror ej det, -- sade Bella, -- men jag skall frga mamma om jag
fr lsa den.

-- Asch, mamma! Hvad du r osjelfstndig. Hon har bestmdt icke ngot
emot att du lser den. Den r s intressant, att jag tv qvllar  rad
lg och lste den till klockan 3 p morgonen.

-- Adj, Jenny, nu mste jag g.

-- Adj, sta lilla Bella. Blif nu bara inte ett sdant der trkigt
helgon, som tycker sig vara bttre n alla andra.

Banan hade blifvit nstan tom. Sydvesten herskade envldigt, sopande
utt isen afbrutna granrisqvistar, papperslappar och halfbrnda
papyrosstumpar. Granarne rundtomkring hviskade till hvarandra. De hade
hrt och sett s mycket under sin tjenstgring vid banan. Nya friska
vindar, som flktade genom ungdomens sinnen, fllande ett godt fr hr
och der i tacksam jordmn och sega gamla rotskott, hvilka voro omjliga
att utrota, emedan de strckte sina rtter lngt, lngt ned i jorden.

[Dekoration]




[Dekoration]


Smsyskonen skulle ha knckkokning p grden och Bengt hade gjort en
ypperlig backe, ville icke Hanna komma till dem p eftermiddagen?

Bella var rd af oro, att Hanna skulle sga nej och tillade: -- mamma
helsade och bad att du skulle komma. -- Och nr Hanna sg huru mycket
hon nskade det, svarade hon efter en stunds tvekan, ja. Bella sprang
hem frut att frkunna den glada nyheten fr syskonen, som voro i frd
med att reparera skrinnbacken, och samla torrt brnsle till knckelden.
Denna skulle uppgras i midten af en fyrkantig snkammare, dit de slpat
pallar och leksaker af alla slag.

Nr Hanna om en stund infann sig, kommo klkarne i farten. Backen var
brant och jemn, det gick med fart lngs hela den stora grden nda ut p
gatan. Lulle damp skickligt p mage p sin "Polle", sprrade ut benen
och krde af, s det brakade i uthusknutarne. Bengt var s kavat, att
han stod som en cirkusryttare p ryggen af sin Ajax och knapt blinkade
nr det bar af som vrst. Men en gng gick hans hgmod fr fall. Han
hamnade i sndrifvan, medan Ajax fortsatte frden p egen hand och slog
nosen mot kkstrappan.

Flickorna styrde turvis fr hvarandra, ty Hanna hade ingen klke. Hennes
lnga ben voro bestndigt i vgen, sak samma huru hon satt, och Bella
var maktls af skratt, s hon oupphrligt ramlade af klken. Hon
beundrade Hanna, nr denna utan synbar anstrngning drog bde henne och
Lisi uppfr backen och nr hon lyftade Bella, ppelsad som hon var, att
sitta p vattentinan. Lulle sg med stora gon p detta kraftprof och
frgade: -- Huru har du blifvit s stark, Hanna Rappe?

-- Af att plja, ta surt brd och bra ved, -- svarade Hanna muntert.

-- Nej, har du verkligen ftt plja? Det har inte jag, fast jag r
gosse.

-- Ja, ser du, jag var sjelf hst. Vi hade ingen hst och ingen drng,
och nr det var brdt om, spnde jag mig fr plogen och drog den i
potatistppan.

-- h! -- utbrusto barnen. -- Men hvem krde?

-- Det behfdes ingen kusk, nr hsten var s klok. Han visste precis
hvad han skulle gra, och nr fran var pljd, tog han potterna och
radade dem i fran.

-- Men med hvad tog han dem? I mun?

-- Med framftterna, -- log Hanna.

-- Han kunde vl icke taga mer n en i sender, -- funderade Lulle.

-- hjo, han hade en korg . . .

-- En noskorg, som Pontus p Fgelvik, -- och begge barnen skrattade
hjertligt t Lulles qvickhet. Ideras lifliga fantasi hade Hanna
verkligen varit frvandlad till en riktig hst, och de ste fver henne
frgor och frmodanden, som hon p sitt lustiga stt besvarade. Hon
tjusade dem genom att hrma kon och fret och tuppen och andra slags
djur, s de glmde att skurra backe och slogo sig ned bredvid Hanna i
snkammaren.

-- Och vet ni, nr vr bsse brukade plumsa i n vid den branta
stranden, hoppade jag efter och drog honom i land vid hornen.

-- h! Var du inte rdd att han skulle stnga dig?

-- Nej, Pelle har respekt fr mig sedan jag en gng gaf honom ris fr
att han tuggat snder mitt nya metsp. Det r bara nr han ser ngon
springa, som han blir kavat och stter i vg med hornen frut.

Nr det begynte mrkna, tndes elden i den lilla spiseln och sirapen
sattes p. Lulle utnmndes till eldare; Bella rrde i smeten; Bengt
gjorde strutarna och Lisi satt inkrupen nra Hanna, som underhll
sllskapet med historier.

-- En gng skickade mamma mig p ett rende till andra sidan n. Vr bt
var borta, ingen annan syntes till p hela stranden, och mamma hade
brdt om. Hvad skulle jag gra? Jo, jag fick en id. Der hemma vid
kllardrren stod ett gammalt gistnadt degtrg under rnnan. Jag rullade
det i n -- ingen sg mig, -- tog en snspade ur kllaren till re och
gaf mig af. Elkn! Trget lkte frskrckligt, men jag tnkte: vga
vinna! och plaskade p af alla krafter. n var icke bred p det stllet,
och jag kom bara halfdrnkt fver. Lemnade skor och strumpor p stranden
och sprang barfotad till byn. Efter utrttadt rende skulle jag hem p
samma stt. Jag vnde trget upp och ned -- det var det beqvmaste
sttet att f det urst -- och klef ter i. Men nu hll det p att g p
tok. Midt p n slant jag p den degiga bottnen och vltrade hufvudstupa
ur karet, som blef liggande p sidan likt en kantrad bt. Jag fick tag i
spaden och simmade med den till land. Det var ett hrdt arbete, ty
kjolarne sutto fastklibbade vid kroppen och hindrade mina rrelser. Men
ondt krut frgs ej s ltt och jag kom fver med lifvet. Ingen menniska
hade sett denna frd, bara vr grannes hund, som stod och glfsade vid
stranden. Skor och strumpor seglade sjelfstndigt ned fr n och trget
hade vett att styra i land vid en krkning af stranden ngra stenkast
lgre ned.

Barnen hade alla lyssnat med spndt intresse och Bella hade en lng
stund glmt att rra i sirapen fr att hra slutet af den spnnande
historien.

-- Blef du icke sjuk efter den betan?

-- Pytt! Jag ns tre gnger och s var den sjukdomen undanstkad. Men
... hr osar stekt lder ... det m aldrig vara du, Bengt?

Bengt drog t sig ftterna, som verkligen kunde misstnkas fr att ha
varit under sirapsgrytan. Bella kom pltsligt i hg sirapen. Ack och ve!
Hennes ansigte uttryckte en jemmerlig missrkning, nr hon smakade p
smeten. Den var bsk som malrt och hrd som glas.

-- Vidbrnd.

-- Vidbrnd! gick det som ett sorgligt eko kring hela laget. Bengt och
Hanna ltsade grta hgt; smbarnen hade nnu frhoppningar och beto i
glasbitarne. De voro inte att frakta, och s hllo de till godo med
hela varulagret.

-- Nu g vi in, -- sade Bella, som kom ihg, att det var Helmis sngtid.
Hon brukade alltid lgga lilla syster, nr hon inte hade fr svra
lexor. Det hade blifvit mrkt och lampan i matsalstaket kastade sitt
vnliga sken genom fnstret ut p drifvorna.

Hanna knde ett egendomligt behag vid intrdet i det varma, upplysta
hemmet, der Bellas mor s moderligt vnligt vlkomnade henne. Lampan
stod tnd p stora bordet i salen och dess varma sken fll genom en
ljusrd slja fver grna vxter, taflor och blommiga mbler. Frn
barnkammaren hrdes Helmis joller och Bellas halfhga vaggsng och genom
matsalsdrren syntes ett dukadt thebord under den stora taklampan. Lulle
och Lisi smgo sig in till sin mor; de voro smniga och ville nnu en
stund hlla i mammas hand. Bengt gick efter ett schackbrde fr att taga
ett parti tillsammans med sin far.

Hanna knde sig underlig till mods. Det var som om hon sg framfr sig
en scen ur en bok som hon gerna lste. Just s hade hon tnkt sig ett
hem och sdant hade hon nskat sig det. Hennes eget hem var s fattigt
p gldje och trefnad, p krlek och fred. Kontrasten grep henne. En
underlig beklmning jagade den glada sinnesstmningen p flykten; hon
knde sig ovrdig att dela trefnaden i detta lyckliga hem, hon passade
icke hr, hon med sitt hrda sinne och sitt skygga vsen. Och ju lngre
hon knde sig omgifven af denna vrmande stmning, dess mer hrdnade hon
till och blef allt tystare och tvrare ju lngre qvllen led.

Nr Bella kom in i sitt rum efter att hafva sft Helmi, fann hon Hanna
sittande i en vr s lngt som mjligt frn lampan och med en bok i
knet.

-- Hvad nu, du knuffar rtt nu ut vggen, bsta Hanna, -- log hon. --
Frstr icke dina gon derborta i knuten, utan kom och stt dig hr i
soffan, s skall jag lsa fr dig. Hvad vill du hra? "Unga qvinnor",
"En krona bland flickor", "Milly Jocelyn", eller hvad?

-- Jag tror ej jag bryr mig om sdana bcker, -- sade Hanna trumpet och
utan att flytta ur sin knut.

-- Gr du inte? N, hvad slags bcker tycker du om? Bengt har alla Jules
Vernes arbeten, knner du dem? Eller vill du ha poesi eller historia,
sg!

Hanna svarade icke och Bella sg, att hon alls icke hrt p. Hon tog
derfr en pall och satte sig i vrn bredvid Hanna, medan hon p sitt
vinnande stt sade: -- n, d kommer jag hit och pratar med dig. Vill du
icke ha mig, s sg bara uppriktigt.

D Hanna blott tyst satt och sg framfr sig, tog hon blygt hennes hand
och frgade: -- hvarfr r du ledsen? Har ngon gjort dig ondt?

Hanna lsgjorde sakta sin hand och fste p Bella ett par sorgsna gon.

-- Jag passar icke hr i ditt hem, -- sade hon sakta. -- Hvad skall
demarkens fgel gra bland parkens sngare? Jag har ej rtt att komma
och afundas er lycka.

Bella grep p nytt hennes hand. -- Vill du icke bertta mig litet om
ditt hem, -- om du anser mig vrd ditt frtroende, -- tillade hon, nr
hon sg ett drag af skygghet ila fver Hannas ansigte.

-- Flickor kunna icke bevara frtroenden, -- utbrast Hanna hrdt. Men d
Bella med en liten suck steg upp fr att g sin vg, tog hon ngerfullt
hennes hand och drog henne till sig.

-- Nej, blif qvar. Jag tror att du r bttre n alla andra flickor, jag
tror att du kan gmma ett frtroende. Vill du hra om mitt hem,s skall
jag tala om det. Men det r icke mycket att sga och ingen glad
historia. Du skall kanhnda frst mig bttre, nr du hrt den.

Bella tertog sin plats p pallen, vnd s att hon icke sg p Hanna
under det denna berttade:

-- Du vet att min mor lefver der borta i ... jrvi. Hon r ensam, sjuk
och menniskoskygg efter mnga och tunga prfningar. Vi ha tv sm rum i
landthandlarens grd och mamma skrifver rent t domaren i trakten. Hvad
hon frtjenar r s litet, att det knapt frslr till hyra fr de tv
rummen och en liten potatistppa. Det vore omjligt fr mig att vistas
hr och g i skola, om icke en aflgsen slgting till mamma lnade mig
medel till min skolgng.

-- Och din far, r han dd? -- frgade Bella sakta.

-- Nej, han lefver, men vi veta icke hvar, och jag har aldrig sett
honom. Han fvergaf min mor kort efter min fdelse, och sedan dess har
bandet mellan oss varit fullkomligt afslitet. En gng om ret kommer en
liten penningesumma till mamma och vi tro att den r af honom. Men mamma
fr den till prestgrden att utdelas bland byns fattiga.

-- Du skall veta att hon r mycket stolt, min mor, -- fortfor Hanna, d
hon sg Bellas frvnade blick. -- Hvarfr skulle hon hlla till godo
hans penningar, nr hon mistat hans krlek? Ocks jag svlter hellre, n
jag mottager en penni frn honom ...

-- Men, Hanna . . . din egen far! -- Bella tyckte ej om den nstan
hatfulla blick, med hvilken de sista orden uttalats.

-- S hade mamma en gng en ungdomsvn, som hon lidelsefullt lskade, --
fortfor Hanna, utan att hra Bellas utrop. -- Denna flicka var rik och
mamma var fattig, men de voro oskiljaktiga, de hade lofvat att dela allt
i lifvet med hvarandra. Men nr mamma gifte sig, miste hon vnnen, ty
denna kunde aldrig frlta det i hennes gon tanklsa och frhastade
steget. Min mor drog sig srad tillbaka, hon kunde icke handla
annorlunda, nr hon nu engng lskade min far, och kort tid derefter
miste hon ocks honom. Jag var d blott en mnad gammal. Min mor
flyttade med mig till den aflgsna lilla ort, der vi allt nnu lefva och
blef allt bittrare, allt mera menniskofientlig ju lngre vi bodde der.
Menniskorna der p trakten betraktade oss med misstro och det var med
knapp nd min mor lyckades f det lilla arbete, hvaraf hon sedan lefvat.

-- Ack, Bella, det mtte vara frfrligt att mista det man en gng s
blindt lskat och trott p! Att knna sig mista sjelfva frmgan att
lska och tro p menniskorna, att bli hrd och tom som en uttorkad klla
... Jag har aldrig erfarit hvad en moders krlek vill sga ...

Hanna tystnade. Bella vgade nu se upp i det allvarsamma, nstan strnga
anletet och hennes gon fyldes af trar. Hon knde en frmildrad flkt
af sorgerna i lifvet; de voro lngt borta, men hon frnam deras
tillvaro. Hon knde, att Hanna, s ung hon var, bar p en tung brda,
hvilken hon ej frmdde lyfta af hennes skuldror.

-- Hvar har du gtt i skola? -- frgade hon med ett frsk att litet
skingra den tunga stmning, som tryckte dem bda.

-- Jag har aldrig gtt i skola. Mamma lste med mig tills jag var 14 r,
sedan fick jag ett r ledning af informatorn i prestgrden. Nu gller
det att arbeta fr att smningom bli i stnd att hjelpa mamma och
afbetala p mina skulder. Lyckligtvis r jag s krnfrisk, att det
tyngsta arbete r som en lek fr mig.

-- Hvad tnker du bli? -- Bellas gon glittrade af intresse.

-- Hvad vet jag? Det jag duger till. Kanske vljer jag ett yrke. Det som
mest af allt intresserar mig r likvl den "torra" juridiken. Tnk, att
kunna skipa rttvisa i verlden, att dmma och straffa ...

-- Sg icke s, -- afbrt Bella frskrckt, -- att godtgra och frsona
mste vara mycket lyckligare.

-- Kanske, -- sade Hanna tankfullt, och det kom ett vackrare tonfall i
stmman.

-- Du har s stora planer, du, Hanna. Jag njer mig med att bli
hushllerska eller sjukskterska. Jag tycker s mycket om att steka
plttar och vara snll mot dem som ro sjuka. -- Men nu hr jag dem
slamra med tekopparne och knner oset af stekta svampar. Kom, Hanna,
mamma vntar.

Nr Hanna om aftonen lg i sin sng, arbetade hennes tankar s att hon
ej fick somna. Intrycket af det goda glada hemmet, de lyckliga syskonen,
vrmen, tryggheten, allt framkallade en knsla af ensamhet, sdan hon
aldrig erfarit frr. Hon blygdes att gifva vika fr hvad hon kallade
svaghet, och det hrda inom henne reste sig till frsvar.

-- Det r mkligt, -- tnkte hon, -- att blifva sentimental af en smula
vnlighet. Om jag ej kan frhrda mig deremot, s r det bttre att jag
flyr alltsammans. Ty jag vill ej, _vill ej_ hafva ngon att tacka fr
ngot. Jag _vill_ icke ha ngon vn, som binder mig mer n andra, ty
vnskapen r en snara, som gr en ofri. Bttre att aldrig ha egt en vn,
n att ha egt en och svikits! S sger mamma, och jag tror hon har rtt.
Bella r en god flicka, men jag hyser ingen tillgifvenhet fr henne och
vill ingen hysa. Hon skall ej vinna mig, ty hon kan ej behlla mig,
lilla vnliga varelse, som lifvet skmt bort. ... Jag vill vara nog
fr mig sjelf och _fri_ s lnge jag lefver.

Ngot inom henne motsade dock detta och bortsmlte muren som hon ville
bygga till sitt frsvar. Bellas glada gon och mjuka rst trngde genom
allt och fylde hennes drmmar, nr hon ndtligen somnade. Men hon
kastade sig oroligt af och an och vaknade ibland af att ngot ondligt
sorgset tryckte hennes hjerta, ngot som hon ej knde eller kunde gifva
namn. Inattens stillhet blef detta ngot henne slutligen fvermktigt
och dref till hennes gon trar, som hon nstan glmt att funnits till.
De gjorde henne godt, och hon lt dem flda, tills smnen smningom
stngde deras klla.

[Dekoration]




[Dekoration]


I skolan gick allt sin lugna, jemna gng utan andra afbrott, n de
sedvanliga mnadslofven. Hanna hade efter det frsta besket i Bellas
hem, dragit sig n mera inom sig sjelf; det var svrt fr Bella att f
ett ord ur henne. Drren hade pltsligt smlt igen, utan att Bella kunde
frst orsaken.

-- Lt den tvrviggen vara, -- sade kamraterna, nr de mrkte huru
bedrfvad hon var fver Hannas halsstarrighet. -- Du ser ju, att hon
fraktar oss allesamman och helst vill slippa vrt sllskap.

Men Bella kunde icke lta henne vara i fred, hon drogs af en ofrklarlig
sympati till den trumpna, skygga flickan. Hon knde en lngtan att
hjelpa henne att bli lycklig och anstrngde sig fr att finna en nyckel
till denna hrdt reglade drr.

Trots Hannas kld och tillbakadragenhet intresserade hon likvl
kamraterna. Hon beherskade dem ofrivilligt, ssom alltid det starka och
klara vinner inflytande fver det svaga och outvecklade. Men hon visste
det icke sjelf, och flickorna skulle skert hgljudt protesterat, om
ngon sagt dem att de lto sig ledas af Hanna Rappe. De vdjade till
henne, nr ngon svrlst frga var  bane, och hon var klassens ombud
hvarje gng det glde en beskickning till ngon af lrarne. Hon glmde
ibland sin slutenhet fr att tala med dem och de funno med frvning
huru litet de tnkt fver de naturligaste saker. Men deremellan var hon
ohjelpligt tyst och allvarsam och undandrog sig hvarje vnskapsbetygelse
med en krfhet, som ofta srade de mera vekhjertade kamraterna.

En dag i Mars, nr det var bitande kallt, var Bella p hemvg frn
skolan. Hon drog ned mssan fver ronen och krp in i pelskragen s
godt hon kunde, men nd huttrade hon af kld.

Vid det hon passerade en portgng blef hon ej litet fverraskad af att
se Hanna ifrigt sysselsatt att trsta en liten gosse. Han hade frfrusit
sina ron och Hanna hade nyss gnidit dem med sn och band nu sin enda
ylleduk kring barnets hufvud.

-- Hvad gr du hr, Hanna? -- frgade Bella gladt, och en strm af vrme
skjt igenom henne oaktadt klden.

Hanna rodnade. -- Den stackarn stod hr och snyftade s bittert och hans
sm ron voro alldeles hvita. Ses, unge, -- sade hon med myndig ton, --
grt ej mera, utan g hem och bed mamma nnu en gng gnida dina ron med
sn.

Pojken, som kunde vara sex r, gret n vrre. -- Jag hittar inga hem! --
snyftade han och sg s hjelpls ut, att Hanna mste stta sig ned,
smeka hans hr och torka hans sm frgrtna gon.

-- Kom hem med mig, -- freslog Bella. -- vi ska' skta om dig och ta
reda p hvar du bor. Hanna, kom med!

Hanna kunde ej motst frestelsen. Hon sg Bella stta sin yllevst
utanp gossens tunna, ostoppade jacka, taga honom i handen och leda
honom hem till sig. Hon gick med, utan att hon visste hvarfr, men hon
trodde det vara fr gossens skull.

Der hemma gaf Bella honom varm mjlk och hvetebrd och hans sorg
dunstade bort innan en timme gtt om. Begge flickorna sutto bredvid
honom. Bella hade tvttat hans ansigte och hnder, och Hanna hll p att
flytta knapparne i Lulles en gammal palet, som gossen skullef. De
hade fattat tillgifvenhet fr det lilla hittebarnet och det var som om
hndelsen med honom, s obetydlig den n var, skulle nrmat dem till
hvarandra.

Bengt hade tagit sig att p poliskammarn anmla om gossen och kom
tillbaka med underrttelsen, att modren redan varit der och frgat efter
honom. D hon lemnat sin adress, var det ingen svrighet att taga reda
p hans hem, och flickorna lotsade honom dit p eftermiddagen. Gossen
hngde sig fast vid dem, d de skulle g, och de hade svrt att skiljas
vid honom. Med en pepparkaka och lftet att komma igen lyckades de
slutligen muta hans lilla tacksamma hjerta.

Det var mycket vanligt inom skolan att man utvalde sig en gunstling
bland lrarne eller lrarinnorna, hvilken man prydde med alla de dygder
en liflig flickhjerna kunde utfinna. Denna favorit blef sedan i
hemlighet tillbedd och ett freml fr tusen sm omsorger och
vnskapsbevis. Man tflade om att vara ppasslig i tamburen, nr han
eller hon skulle klda af eller p sig; man klipte i hemlighet minnen af
hans munduk eller hennes pelskappa. Och de som voro mest populra fingo
sina fverplagg s godt som frstrda af denna barnsliga, vlmenta
tanklshet.

P fjerde klassen hade detta ofog upphrt, sedan Hanna en gng framstlt
det ljliga deri. -- Visa hellre er aktning fr dem genom uppmrksamhet
fr deras mne, -- sade hon, och flickorna blygdes. Det var numera
endast magister Alm, historielraren, och Verna Sommar,
gymnastiklrarinnan, som tnjto en strre popularitet bland fjerde
klassisterna, och denna uttryckte sig fverhufvudtaget p ett
aktningsfullt och hyggligt stt.

Bland Verna Sommars beundrarinnor voro Aina Berg och Bella de ifrigaste.
De stodo som bst i tamburen, rdslende om bsta sttet att fira hennes
fdelsedag, som inom kort intrffade.

-- Hon r s st, -- utbrast Bella, -- jag nskade jag kunde gifva henne
solen och mnen och alla stjernorna med.

-- Ja, -- instmde Aina, -- hennes make fins ej. Jag mnar bli
gymnastiklrarinna, s fr jag vara oftare med henne.

-- Men hvad skola vi gifva henne till fdelsedagen? -- Och Bella
sammandrog eftersinnande sina gonbryn.

-- En ros, -- freslog Aina, -- och skrifva p: en ros t en ros.

-- Nej, det lter platt. Men om vi skulle sy ngot.

-- Jag tror ej vi hinna. Men det borde vara _ngot af oss sjelfva_. Kan
du skrifva vers?

-- Nej, hur kan du tro det. Men du kan bestmdt?

-- hnej! -- sade Aina blygsamt. -- Men du har ju en bror. Pojkar bruka
alltid kunna skrifva vers.

-- Ja, nog kan Bengt alltid. Men d r det ju ej af oss sjelfva.

-- Det r sant. Ack, hvad ska' vi hitta p? Om vi skulle gifva henne
vra portrtter och skrifva bakom en helt liten vers, bara ngra ord.
Bertha, kom hit! Tycker du ej, vi kunde gifva vra portrtter t Verna
Sommar p hennes fdelsedag?

Bertha kom. Det var en lng, gnglig flicka med pojkfasoner, men som var
omtyckt fr sin ngot grofkorniga munterhet. Hon satte pekfingret p
nsan och funderade:

-- Edra portrtter? Hm! Ni se nu inte precis s bra ut, att ...

-- Asch, var nu ordentlig, annars fr du inte veta vra hemligheter.

-- N, n, lugna er, jag r ju s ordentlig som en nystruken nattmssa.
Edra portrtter! ... Ikroppsstorlek, frsts?

-- Du r odrglig! -- skrattade Bella.

-- Hvarfr skulle ni ej kunna gifva henne edra portrtter, det r vl ej
ngon som tagit patent p dem.

-- Allvarsamt sagdt, s r hon fr god att drifva med. -- Aina var litet
sttt. -- Hon r s st, att jag skulle kunna gifva henne mina gon, om
hon ville kyssa mig helst en enda gng.

-- Det var dyrt fr en kyss. Kan du inte pruta? Jag skulle g till henne
och sga: var snll och kyss mig, s skall ni f en pepparkaka.

-- Hvad du pratar!

-- Men vnta, der kommer hon.

En ung flicka i mrkbl kldning gick just frbi. Bertha fattade henne i
armen och drog henne fram till flickorna, som rda och frlgna tumlat
bort i en vr.

-- Frken Sommar, hr ro tv mss, som jag ftt i fllan. De ville s
gerna kyssa er, men tycka sig ej ha rd.

Flickorna hostade och blinkade och gfvo Bertha allehanda varnande
tecken, som hon lugnt satte sig fver.

-- De ro beredda att gifva er sina gon fr en kyss hvar, men jag har
affrshufvud och beslt skaffa dem varan till bttre pris.

Verna Sommar skrattade, men var rd af frlgenhet, likas flickorna.
Hon tyckte om dem fr deras hurtighet i gymnastiken och hade nog mrkt
deras blyga beundran. Idet hon sltade deras hr kyste hon dem ltt p
pannan och sade: -- jag tycker s mycket om en fri och ppen panna.

Bella slog ett gonblick sin arm omkring hennes lif, och Aina smg blygt
sin hand i hennes. Begge genomstrmmades af en hngifven vrme, som kom
dem att glmma sttet, p hvilket de ftt sin nskan uppfyld.

Bertha gick och skrt fver sitt puts s att der samlade sig en skock
nyfikna kring de tre. Hanna fick ocks hra det, men lockade flickorna
bort med en af sina historier.

-- Och nu ro vi goda kamrater! -- sade Verna Sommar slutligen och
klappade de tv p axeln. -- Lefve skolan! Lefve gymnastiken!

-- Hurrah! -- skreko Bella och Aina ur djupet af sina hjertan och
strtade sedan bort fr att i ensligheten nnu genomg den sista
stundens lycka.

Ett par af flickorna gjorde sig stundom skyldiga till ett halft medvetet
koketteri fr magister Alm, men straffades med ett s strngt ogillande
af kamraterna, att de togo sig till vara.

Det var isynnerhet ett tillflle, som retade klassen. Historielexan hade
varit ovanligt lng och svr, och bland dem, som under qvarten fre
timmen mest beskrmade sig derfver, voro Jenny Stenman och Agnes Lund.
-- Ja, jag har ej sofvit en blund i natt, bara fr de dumma rtalen, --
knotade Jenny. -- Nog r det ocks bra mycket begrdt, att vi, som ha s
mycket annat dessutom, skola f 18 sidor p en gng till lexa. Jag
begriper ej, hvad Almen tnktep.

-- Jag har en frskrcklig hufvudvrk, -- suckade Agnes. -- Aldrig i
lifvet ha vi pinats med en sdan jttelexa.

Det var allmnna meningen, och nr timmen brjade, steg Hanna oombedd
upp och sade: -- lexan har varit ovanlig svr denna gng, hvarfr
magistern r god och ursktar om klassen stakar sig.

Magister Alm sg fverraskad ut. -- Jas, var den verkligen s svr? r
hela klassen missnjd med senaste lexan?

-- Ja, -- hrdes mnga rster svara. D uppsteg Jenny Stenman och sade
med en liten instllsam blick p magistern: -- Inte anser _jag_ att
lexan varit fr svr, det r vl vi, som varit hglsa, tnker jag.
Magistern brukar nog aldrig ge oss fr lng lexa.

-- Nog ha vi ofta haft svrare lexor, -- sekunderade Agnes Lund och
rigtade sina vackra gon med vl spelad frtrytelse mot klassen.

Ett doft mummel hrdes, och magister Alm sg villrdig ut. Men frhret
begynte. Vid de tre frsta frgorna markerade ingen annan, n Hanna, men
vid den frvnade blick magistern gaf Stenman och Lund, ansgo de sig
bra markera den nsta. Agnes kom upp, tvekade, rodnade och kringgick
frgan med ngra allmnna fraser. fven Jenny slingrade sig behndigt
undan genom att ltsa hafva sagt miste, d magistern rttade henne; man
fick ej klart fr sig om hon kunnat, eller icke. De friga kunde illa,
tillochmed Hanna, hvars goda minne annars gjorde hvarje lexa till en lek
fr henne.

Efter timmens slut blef ett vildt tumult i klassen. Flickorna skockade
sig kring Jenny och Agnes, uppretade, stridslystna. Deras hedersknsla
uppreste sig mot en s ovrdig lek med sanningen.

-- Hur _kunde_ ni st der och ljuga s lnga ni voro? -- utbrast Bertha
Eriksson. -- Bevars, s sta ni gjorde er, och s kunde ni nd
ingenting, inte s hr mycket ens. -- Och hon knpte med fingrarne. --
Jag fraktar er, ja, det gr jag!

-- Det bryr jag mig sju om, -- sade Jenny ond. -- Fr resten skall jag
sga dig att jag kunde. Var god och hll inne med dina smdelser, annars
...

-- Annars! -- gckades Bertha frsmdligt och ltsade reda sig till
strid. -- Vill du boxas, s kom bara hit.

-- Inte skulle jag trott, att du kunde gra dig till s der, Jenny, --
sade Bella med ppen frtrytelse. -- Du hade ju kort frut varit den
vrsta att grla fver lexan.

-- Ni ro sdana fega harar, -- skrek Bertha och gick sin vg i
vredesmod.

Hanna sade ingenting, men den blick hon under timmen gaf de begge
kamraterna, visade strre grmelse n de bittraste ord. Allt sdant grep
henne, icke personligt, men hon liksom frdmjukades  alla flickors
vgnar. Allt hvad man i allmnhet beskylde flickorna fr: ytlighet,
flrdfullhet, brist p sanningskrlek, det srade henne djupare, ju
oftare hon blef vittne till, att det egde grund. Och det lg hos henne,
s ung hon var, ett starkt begr att bortsopa all falskhet ur lifvet,
allt, som ej hade sanningens fullgoda, gedigna halt. Hon gladdes fver
att klassen s enhlligt opponerade sig mot osanningen och dess
bevekelsegrund, men teg, emedan hon visste, att hennes sigter voro
nogsamt knda.

Nr hon skulle g, kom Agnes Lund till henne i tamburen.

-- Ogillar ocks du oss, Hanna? -- frgade hon, och rsten var ej fullt
sker.

-- Ja, -- sade Hanna fast, -- ni handlade uselt.

-- Men, ser du, jag visste icke . . . jag kunde icke tro, att det skulle
upptagas s illa. Jag ville bara, att magistern ej skulle tro, att
klassen var hgls ...

-- _Det r ej sant_, -- sade Hanna och sg p Agnes med dessa omutliga
gon, infr hvilka hvarje liten ndlgn mste retirera. -- Det r ej
sant, ty du vet mycket vl, att du endast syftade, att sjelf framst i
ett bttre ljus, n vi andra. Medgif, att s var.

Agnes sg skyggt upp till henne, mumlade ngot och brast i hftig grt.
Det var hlften frdmjukelse, hlften vrede, och dock lg derunder en
nskan att, om mjligt, tervinna Hannas aktning.

-- Jag r icke van att vara sann, snyftade hon, -- jag bjuder icke till
att vara det. Men kanske ... om du hjelper mig ...

Hanna rckte henne ett glas vatten: -- Drick nu, -- sade hon vnligt, --
vi skola ngongng talas vid om detta. Nu mste jagg.

-- Och du hatar mig icke, -- sade Agnes och famlade efter hennes hand,
-- du fraktar mig ej nog fr att ej vilja trycka min hand?

-- Nej, men jag _hatar_ osanning, -- sade Hanna och kramade Agnes hand,
hvarefter hon skyndade att upphinna Bella p hemvgen.

[Dekoration]




[Dekoration]


En af fjerdeklassisterna, Lilli Enestam, hade bjudning p aftonen, och
Bengt och Bella voro bjudna, likas Hanna. Det skulle dansas, och Hanna,
som hvarken kunde eller ville dansa, svarade nekande. Men Bella, som
alltid hade roligt, som dansade gerna och var allmnt omtyckt, bad och
tiggde, att Hanna skulle komma med.

-- Fr min skull, Hanna, -- bad hon s bevekande, att en sten kunnat
rras. -- Jag bryr mig icke om att g, ifall du icke kommer med.

Hanna tvekade, men den tacksamhetsknsla hon hyste mot Bella, som alltid
var vnlig och hjelpsam mot henne frmdde henne slutligen att antaga
inbjudningen.

-- Men, -- sade hon till Bella, som skuttade omkring af idel gldje likt
en vild fle, -- jag har blott min svarta yllekldning och kommer att
sitta tyst och butter, som en Egyptens mumie. Du kommer att f skmmas
fr mig skall du fse.

-- h, jag br den skammen med frtjusning, bara du kommer. Du skall f
vara s mycket mumie du vill, jag skall vara professorn, som studerar
dina hieroglyfer och fverstter dem fr menskligheten.

Baldagen kom, och Hanna, kldd i sin bsta svarta yllekldning med ny
rysch kring halsen, fljde upp med Bella och Bengt. Bella var kldd i
ljusbl merino och s st och fin, att Hanna undrade, om ngon var s
fin som hon.

I tamburen hviskade Bella till Hanna: -- nu skall du draga handskarne p
dig.

-- Handskarne! Hvad skulle jag med handskar, inte fryser jag hr. Det r
ju en ljlighet att pelsa p hnderna och klda af halsen, -- hvarfr
gra des?

-- Derfr, att det brukas s, -- sade Bella. -- Men du fr vl g an
utan handskar, jag mins ej jag hrt, att mumierna haft sdana.

De trdde in i en stor, klart upplyst sal. Ljus kring vggarne, ljus i
kronorna, lampor, speglar, vackra vxter, -- allt var s strlande, att
Hanna blndades.

Lilli och hennes mor vlkomnade de intrdande. Lilli kastade en hastig,
skrmd blickp Hannas svarta kldning och bara hnder, men hade nog
sjelfbeherskning att ingenting ltsa mrka. De voro sidokamrater i
skolan, och Lilli, liksom de andra kamraterna, knde sig dragen till
Hanna och skte gerna hennes sllskap.

Nr Hanna sg sig omkring, mtte hon mnga bekanta ansigten. Der voro
Agnes och Siri och Bibbi och Bertha och en hel hop andra. Ocks bland
gossarne voro mnga bekanta, som hon rkat hos Bengt.

Men hvad alla sgo besynnerliga och hgtidliga ut! Flickorna voro
utstyrda i ljusa, sidengarnerade yllekldningar, med skrp, blommor och
hvita handskar. Bella var en af de enklaste, det mrkte hon nu med
frvning och gldje. Tillika sg hon, att man med en viss hpnad
betraktade hennes svarta kldning. Men som hon aldrig brytt sig om huru
hon var kldd, blott hon var ordentlig, s bekom det henne heller
ickenu.

Bella tog hennes arm och drog henne bort i en vr, der ngra af
kamraterna stodo. Hanna helsade vnligt, men fick temligen ogillande
nickningar till svar. Man tog synbarligen illa upp, att hon ej krusat
sitt hr eller kldt sig i handskar.

Samtalet gick trgt och frdes med halfhg rst; man hade pltsligt
blifvit s frmmande fr hvarandra, tyckte Hanna. Flickorna drogo i sina
handskar fr att f dem lngre och kastade frstulna blickar bort t
motsatta hrnet, der gossarne stodo som en skock svarta fr och sgo
dumma och trkiga ut. Hvarfr kunde de icke komma fram och tala med
flickorna?

I ett hrn af salen sutto Inez och Bibbi och hviskade med lifliga gester
och uttrycksfulla miner. Det sg roligt ut och Hanna gick bort fr att
helsa p dem. De sgo ej att hon nrmade sig och hon rkade hra slutet
af en hgtidlig hviskning: -- ... och under brefvet stod: _ilif och
dd din Herman_ ... Samtalet tystnade tvrt, nr de fingo se Hanna.

-- Str jag er? -- frgade hon och undertryckte med mda en grimas fver
hvad hon hrt.

-- Nej, visst inte, -- svaret kom ngot tillkrystadt, -- vi talade om
vra examenskldningar.

-- Jag rr ej fr att jag hrde ni talade om annat, -- sade Hanna p
sitt rttframma stt. Hon satte sig ett gonblick hos dem och skte
inleda ett samtal, men d hon sg att flickorna knde sig besvrade,
steg hon upp och gick till Bella och ett par af de andra.

-- Men sg mig, r icke detta fasligt stelt? -- sade hon och slog sig
ned framfr dem p en pall som sttt under soffan.

-- Fr all del, sta Hanna, -- utbrast Siri frfrad och gjorde plats t
henne i soffan. -- Inte passar det att hr vara som hemma hos sig.

-- Inte det? Hvad ligger det fr en skam i att sitta p en pall,
istllet fr i en soffa? Kan ngon sga det?

-- Det brukas inte p en bal, -- infll Selma.

-- Sak samma hvad som _brukas_, om det inte r ortt, -- vidhll Hanna,
som var p sitt istadiga humr och sinnad att draga i hrnad mot all
verldens smaktighet.

-- Ser du, det r en oartighet mot vrdinnan. Nr du engng infunnit dig
hr, mste du rtta dig efter husets sed. -- Bella sg s bestmd ut,
att Hanna brast i skratt.

-- Du r s hgtidlig, som om jag stulit en kalf. Men jag frstr i alla
fall _ditt_ skl och skall frhlla mig hyggligt, -- om jag kan. Men r
icke allt detta frfrligt trkigt? -- tillade hon i lgre ton.

-- Hvilket? -- Flickorna sgo frgande ut.

-- h, allt detta i qvll. Att komma hit inklmd i trnga obeqvma
klder och tala eller rra sig precis som om man hade glasbitar i
kroppen. Att st och se p hvarandras kldningar, dricka th med
handskar p och vnta att bli uppbjuden, istllet fr att f svnga om
nr man sjelf har lust. Jag ger ej fem penni fr ett sdant nje.

-- Du skulle kanhnda vilja bjuda upp sjelf, -- infll Alma Brennlund,
som sllat sig till dem.

-- Jaha, det skulle jag. Och om jag en smul brydde mig om att dansa,
skulle jag bjuda upp Bengt eller Bella och svnga om med dem. Ja, det
skulle jag.

-- hnej, det skulle du ej vga, -- sade Alma ofrsigtigt.

-- Vga? Vill du se att jag vgar.

Alma betraktade henne medlidsamt. -- Hvad du alltid r fverdrifven,
kra Hanna. Du frtager dig sjelf allt nje genom att alltid kritisera
och finna fel p allt. Inte kan verlden nd ngonsin g i de spr _du_
vill.

-- Det r illa fr verlden, det! -- sade Hanna krft.

Bland gossarne i andra ndan af salen sg hon ett par, som hon var
bekant med frn Palmfelts. Hon nickade gladt till dem, och d hon ej
fick ngot svar, steg hon upp och gick till dem, omedveten om de mnga
ogillande blickar som fljde henne.

-- Tnk, att _tckas_ exponera sig s der, till d man r kldd som en
la'grdspiga! -- hviskade en af flickorna till sin granne.

Bella hrde hviskningen. -- Hvad r det fr ondt i att g och tala med
gossar, som hon ser nstan alla dagar? -- frgade hon.

-- Hon borde nu nd frst, att sdant ej gr an p en bal, -- svarade
den tilltalade snft. -- Men man kan ju vnta hvad som helst af en som
kommer p en bal i svart ylle och utan handskar.

-- Hanna eger ingen bttre kldning, och det var jag som fvertalade
henne att komma med. Och jag vill tro att Lilli bjudit oss fr vr egen
skull och inte fr vra kldningars.

Bella var rd af ifver att frsvara Hanna. Anmrkningarna gjorde henne
ondt, emedan hon p stt och vis var skuld till att Hanna utsatt sig fr
dem.

-- M vara, -- fortfor den andra, -- men i hennes stlle skulle jag
smugit mig i en knut och hllits der, istllet fr att vcka
uppmrksamhet genom ett s ... s ... fritt upptrdande.

Bella gick emot Hanna, som just nu tervnde frn sin exkursion till
gossarne.

-- Konstiga pojkar! -- utbrast hon smtt frargad. -- Jag fick ej ett
ordentligt ord af dem. ro d alla rent af frhxade hr? Kan du tnka,
Petter kom ej ihg hur lngt de hunnit i matematiken, och Thure kallade
mig frken, som om vi ej duat hvarann i snart tv mnader.

Bella omtalade de anmrkningar hon hrt och blef lugnad, nr hon sg
Hanna skratta.

-- Ingenting annat! Jag sade ju att du skulle f skmmas fr mig, Bella
fattig. Men jag _frstr_ mig ej p detta. Folk kommer hit fr att f
roligt och s st de, stela och tillgjorda, ien knut, plocka om sina
klder och ltsa ej knna sina kamrater. Kalla de detta att ha roligt?
N, gerna fr mig, men jag knner mig af pur motsgelseanda hgad att
_inte_ spela mumie i qvll.

-- Ser du, medan man dricker th, r det alltid litet stelt. Nog blir
det bttre, nr man brjar dansa.

I detsamma spelade musiken upp och det blef en viss oro i goss- och
flicklgren. Lilli blef frst uppbjuden och snart svfvade par efter par
utt det blanka golfvet. Hanna sg p med undran. Hon kunde ej finna
ngot njsamt i att tyst och frnmt snurra omkring med vildfrmmande
menniskor. Nog frstod hon, att var man _riktigt glad_, s var dansen
ett nje, den var icke ngot ondt i och fr sig sjelf. Men ssom det hr
gick till! Hr sg det ut, som om man dansade fr att uppfylla en tung
pligt. Intet skmt och skratt, inga glada miner, blott ett djupt allvar
 ena sidan och en stel vrdighet  den andra. Kunde de ej taga i ring,
s finge alla vara med, istllet fr att nu blott de vackraste och
elegantaste blefvo uppbjudna.

-- Puh! jag qvfs! -- tnkte hon fr sig sjelf och hrde i detsamma
Bengts rst bakom sig:

-- Fr jag ej bjuda upp Hanna?

-- Ja, till vfva vadmal, annat dansar jag ej. Jo, mjligen nigarmaja.

Bengt skrattade. -- Tycker du dansen nedstter ditt menniskovrde?

-- Mer eller mindre i en sdan marionett-teater. Men ute p grna ngar,
der svnger jag om af hjertans lust.

Flickorna hade under en paus dragit sig in i ett inre rum och Bella
hviskade frebrende till Hanna:

-- Du hade icke bordt kalla Lillis tillstllning en marionett-teater,
hon hrde det och r nu s ledsen.

-- Hvad r det d annat? -- utbrast Hanna hftigt. -- Idel frstllning,
koketteri, ffnga, afundsjuka, ltsighet ...

-- Men du hade icke rtt att sra Lilli, som s vnligt bjudit dig till
sig och trott sig skaffa dig ett nje.

Bella sg mycket frebrende ut, och Hanna hade god lust att gckas en
smul och vara trotsig. Men hon knde med sig, att hon handlat fult och
otacksamt, och att Bella hade rtt. Efter en stunds tvekan skyndade hon
in i flickornas rum, drog Lilli afsides, sg henne afbedjande in i de
trfylda gonen och sade: -- du hade kunnat sl mig, Lilli, s elak var
jag. Jag frtjenar inte, att du bjuder mig en annan gng, nej, det gr
jag inte. Men om du nu r delmodig och frlter mig, s vill jag hellre
bita af mig tungan, n sra dig en gng till.

Lilli kunde icke motst de bedjande gonen och det ovana tonfallet i
Hannas rst. Hon slog hftigt armarna kring hennes hals och kyste henne
p kinden, vid hvilken behandling Hanna sg s tafatt ut, att de andra
flickorna, som mrkte det, brusto ut i ett hjertligt skratt.

Dansen fortgick med sm pauser till inemot klockan1. Hanna, som icke
mera fann ngot nje i att se densamma, tog en bok och satte sig ensam
i Lillis rum, som var afdeladt med en skrm. Hon frskte lsa, men
kunde icke hlla tankarne tillsammans. Hon mste oupphrligt tnka p
det innehllslsa i dessa slags njen, och ju lngre hon tnkte derp,
desto strre lust fick hon att fly undan, rusa bort, ut i skogen, eller
till sin ensliga lilla kammare eller hvart som helst, ty detta underligt
flrdfulla lif hade i hennes tycke ngonting smittande med sig.

Och p samma gng knde hon en ofrklarlig smrta fver att ej vara
ssom de andra. Hvarfr kunde hon ej taga verlden och menniskorna sdana
de voro, hvarfr skulle hon alltid se deras brister, vilja omskapa dem
och knna sig otillfredsstld? r vl jag en smul bttre n de? --
tnkte hon. -- Nej, nej, jag r mycket ofrnjsammare, mycket mindre
frdragsam, dmjuk och tlig. Lifvet skall aldrig gifva mig hvad jag
begr af det, och alla dessa andra -- hur lyckliga och njda ro de
icke!

Medan hon satt der, inkommo tvenne flickor och satte sig p andra sidan
skrmen. De lto ej afskrcka sig af Hannas tydliga hosta bakom skrmen,
utan slogo sig ned, ifrigt smpratande i soffan.

-- Ja, du kan ej tro, hur bra det tog sig ut! -- sade den ena.

-- Kanhnda. Men nog tycker jag fr min del, att mrkrdt passar bttre
till crmefrg, n bltt. S som Bibbis till exempel. Den r
frtjusande. Men propos Bibbi, har du sett hvad hon och Inez ro goda
vnner i qvll?

-- Ja, Inez anfrtrodde mig, att Bibbi r hennes bsta vn, och att hon
sger allt t henne.

-- Men jag vill pminna mig, att Alma B. r Inez' bsta vn.

-- Hon var det ocks ett helt r, men s hrde Inez, att Alma sagt om
henne, att hon var inbilsk, och s slog hon upp.

-- Det skulle ocks jag ha gjort. Vet du, EdvardP. berttade mig i
frtroende, att ...

-- Om ni ha ngra hemligheter, flickor, s vnta tills jag gtt min vg
-- hrdes i detsamma Hannas rst, och flickorna lto henne passera,
innan de fortsatte sitt vigtiga meddelande.

Bella hade emellertid ftt nog af dansen och undrade hvart Hanna tagit
vgen. D hon icke sg till henne, gick hon och satte sig bredvid en
blek ung flicka frn tredje klassen, som icke ftt dansa ett steg.

-- Du har skert icke haft roligt i qvll, Elin? -- frgade hon vnligt.

-- Inte mycket, men nog har det gtt nd. Jag r icke bortskmd med att
ha roligt p danser.

-- Vill du, s skall jag presentera min bror Bengt fr dig, s fr du
dansa nsta franss med honom?

-- Nej, nej, fr all del! -- Elin sg blyg och frskrckt ut. -- Om han
velat, hade han nog kommit sjelf. Det r alls ej farligt med mig,
qvllen r ju snart slut.

Hennes rst sklfde litet och hon vgade icke se upp p Bella fr att ej
frrda de trar, som glnste i gonvrn. Bella ltsade ej se ngot,
utan tog vnligt hennes arm, sgande: -- kom, s ska vi upp Hanna
Rappe! Hon dansar heller icke, och vi tre kunna f det riktigt muntert
tillsammans.

De funno Hanna i ett angrnsande rum, blddrande i gravyrer. Och medan
dansen och sorlet fortforo derinne, sutto de tre fr sig sjelfva i
Lillis rum, pratade och hade roligt. Tiden hade gtt s fort, nr Lilli
kom och bad dem in till supn.

Hanna fverraskade nnu engng de nrvarande genom att icke sitta stilla
och vnta att bli uppassad, utan servera sig sjelf. Hon hjelpte ocks
Lilli att servera dem, som ej hade mod att sjelfva taga fr sig. Bertha
och ngra andra fljde hennes exempel, medan de friga flickorna sutto
hr och der vid sm bord, vntande att deras kavaljerer skulle betjena
dem.

-- Nr Bella skulle g, kom Jenny efter henne i tamburen med ett paket i
handen.

-- Frlt, kra, sta Bella, att jag ej kommit mig att skicka dig den
der boken. Kanske kan du taga dennu?

-- Ack, jag har ej frgat mamma om den nnu, -- sade Bella. Hon hade
glmt hela saken.

-- Det behfs ej heller, -- sade Jenny fvertygande, -- jag har lnat
den t flera flickor, yngre n du, och de ha alla tyckt om den.

Bella tog motvilligt boken och gick, fljd af Bengt och Hanna.

Nr hon kommit hem och begynte klda af sig, kom hon ihg boken. -- Nog
mste jag nd titta litet i den, -- tnkte hon, stlde ljuset vid
sngen, krp upp i den och begynte lsa: "Betsy eller ett brustet
hjerta".

Gng efter annan kom hon ihg sin mors frbud att lsa ngot utan hennes
tilltelse. Men mamma sof ju nu, inte kunde hon vcka henne fr att
begra hennes tilltelse, och inte var det nu s farligt med en enda
gng. Hon skulle bertta alltsammans i morgon.

Ju mera hon "tittade", dess mer fastnade hon. Boken var en af de mnga,
hvilka icke innehlla ngot direkt omoraliskt, men hvilkas hela anda r
som ett omrkligt gift fr unga sinnen. Flrd, lttsinne, koketteri och
lek med krleken mta dem p hvarje blad, men ros skickligt dolda
under tckmanteln af goda egenskaper, att de ej lgga mrke till dem. De
lsa med frtjusning om huru hjeltinnan firar triumfer genom sin
sknhet, krossar mnnens hjertan och slutligen lyckliggr en mindre
nogrknad man med sin lilla omtvistade hand. Att hon framstlles som en
varelse, endast skapad att behaga, och endast lefvande fr uppgiften att
blifva gift, det se de ej, frblindade som de ro af bokens frgrika
skildringar och intressanta konflikter.

Bella lste med stigande spnning. Hon var alltfr kritikls fr att
spra det ohelsosamma i detta slags lsning. Slutligen, nr hon hrde
klockan sl fyra i matsalen, slog hon igen boken, skrmd och flat fr
sig sjelf, och slckte ljuset.

Men bilderna frn boken frfljde henne, och dess intrig hll henne
vaken. Nr hon fljande morgon steg upp klockan9, sg hon s blek och
utvakad ut, att hennes mor frebrende frgade hvarfr hon dansat s
lnge qvllen frut.

-- Jag kom hem strax efter 1, -- sade Bella skamsen, -- men jag lg och
lste till klockan 4 och ville ej sedan kunna somna.

-- Lste? Ofrstndiga barn! Du har ju lof i dag och god tid att lsa.

-- Nej, mamma, jag lste en bok, som Jenny Stenman lnat mig. Hon
frskrade mig, att du icke skulle ha ngot emot den.

Fru Palmfelt sg missnjd ut. -- Du vet ju, att jag inte tycker om att
du lser ngot, utan att frst frga mig. Hvad heter boken?

Bella nmnde titeln.

-- Jag r ledsen att du lst den, ehuru du visst kunnat rka ut fr en
smre. Ser du, mitt barn, det fins tv slag af dliga bcker: de, som p
ett rtt och ansttligt stt skildra lifvets skuggsidor och de, som med
en tckmantel af behag och poesi frvilla lsarens omdme och lta honom
insupa frestllningar, hvilka rent af undergrfva hans rttsknsla.
Till det senare slaget hr den bok du nu lst, och jag anser den
farligare n de frra, emedan den gifver sig sken af oskyldighet och
renhet. Eller hvad tycker du? Skulle du i verkligheten gilla en flicka,
som inte tnkte p annat n hur hon skulle klda sig och vcka beundran?
Eller en annan, som likt den fattiga Betsy gifte sig med en man som hon
ej tyckte om fr att kunna frsrja sina sm syskon?

Bella blickade frvnad upp. -- Men, mamma, var ej det senare en vacker
och del handling?

-- Nej, mitt barn, i intet fall. Att gifta sig utan verklig, innerlig
krlek r en vanheder fr bde mn och qvinnor, och en synd, som icke
ens de dlaste motiver kunna urskulda. Dessutom var ju Betsy en frisk
flicka och uppvuxen i ett dugligt hem. Det hade icke varit ngon
svrighet fr henne att frsrja sina syskon genom rligt arbete utan
att tillgripa denna frnedrande utvg. Men den sigten r tyvrr s
allmn och s djupt rotad hos de flesta, att ett ktenskap, sak samma
hurudant, r att fredraga fr qvinnorna framfr att bli hvad man med
hn kallar "en gammal mamsell". Att en qvinna r ngot i och fr sig
sjelf och att hon kan finna lycka och tillfredsstllelse i en verksamhet
ocks utom hemmet, det glmmer man alltfr ofta.

Bella smg sig till sin mor och kyste henne. -- Frlt mig, lskade
mamma, att jag gjorde mot din nskan. Jag skall bjuda till att ej gra
s mer. Och jag r s lycklig fver att du talar med mig om sdant, som
jag nog tnker p utan att frst. Fr jag icke alltid komma med mina
frgor till dig? Jag tycker att ingen i hela verlden kan ha s vackra
och upphjda tankar som du och Hanna.

[Dekoration]




[Dekoration]


Bella och Hanna sutto vid matsalsbordet i den frras hem och lste
zoologin till morgondagen. Bella pluggade af alla krafter de kallblodiga
ryggradsdjuren, medan Hanna som kunde lexan, och lnat en
anatomielrobok af Bengt, intresserad betraktade de medelmttiga
planscherna.

-- Nej, vet du, Bella, aldrig hade jag trott att vra sm hnder skulle
innehlla 13 olika ben, utom tummens sesamben och s fingrarne. Se hit,
tv rader _handrotsben_, fyra i hvarje och s fem _mellanhandsben_ som
fortsttning af fingrarne inuti handen. Hvad jag gerna ville ha ett
riktigt benrangel att studera, det r s litet jag vet om min egen
kropp.

-- Ja, vi ro bra konstigt skapade, -- sade Bella. -- Du skulle bedja
Bengt bertta fr dig hvad du ej frstr. Han skall ju bli lkare och r
s grymt intresserad af allt sdant der.

I detsamma kom gamla Lena in fr att rdja af bordet fr
qvllsdukningen. Hon var god vn till de bda flickorna och deltog
intresserad i allt deras grande och ltande. Det kunde nu icke hjelpas,
att hon sg p verlden och tingen med en annan blick, n dessa unga, som
voro af en nyare tid, n hon. Men fven der hon ej frstod eller gillade
dem, behll hennes hederliga gamla hjerta all sin tillgifvenhet fr
"barnen", som hon kallade dem. Hon hade aldrig sjelf erfarit de kraftiga
vckelser ungdomen i vr tid r utsatt fr eller den oreda och
frvirring de frsta knoppande tankarna kunna tillstlla i ett ungt
sinne. Hon hade tagit emot hvad hon ftt, utan att s noga skrskda det
och ska bilda sig ett omdme om dess vrde. Och derfr sg hon ofta med
undran huru ungdomen "brkade" och satte sig upp mot gamla sigter,
hvilkas riktighet hon trott vara hjd fver allt tvifvel.

-- Hvad r det Hanna nu igen tittar i fr gudlsa bcker? -- sade Lena
med en skymt af ogillande i tonen, d hon sg planscherna med de
anatomiska afbildningarna.

-- Det r lran om vr egen kropp, Lena, -- sade Hanna, -- det r
menniskans skelett, och visst icke ngot gudlst otyg.

-- Ja men, jag tycker, att det r det. Hvartill tjenar nu att se p
sdant der? Det, som Gud gmt fr menniskans blickar, det skall hon icke
envisas att vilja se. Och den arma menniskans "schelett" tycker jag
kunde f vara i fred i grafven och inte bli taget fram till ett
spektakel fr de lefvande.

-- Hvem skulle spektakla med ngot s allvarligt som dden, -- sade
Bella undrande. -- Och dessutom, inser du inte, att det r nyttigt fr
oss att knna vr egen kropp.

-- Nej, det r platta ondan, tycker jag. Den, som byggt ett hus, br
veta huru det r gjordt, men inte tillkommer det andra att g och taga
reda derp.

-- Men lkarena d, huru skola de kunna skta en sjuk, om de icke veta
huru hans kropp ser ut och hvar det onda sitter?

Lena sg fundersam ut. -- Jaa, doktorerna ... de m nu ha lof att vara
kunniga om sdant der. Men inte kunna de nd gra en menniska frisk,
som Gud vill att skall vara sjuk. Och om Gud vill gra en sjuk frisk, s
inte behfver han ngra doktorer till det. Si, derfr tycker jag, att
schelettbilder och droppar och tocket der r s platta ondan, fr ska'
en d, s dren.

-- Men mins du, Lena, huru glad du var, nr du hade gikt i benet och
blef qvitt den genom doktorns recept?

-- Ja, hjertandes, visst var jag glad, men det var vl, tnker jag, fr
det jag r en usel, syndig menniska, som inte kunde lida och bra utan
knot hvad Herren plagt mig. Det var dumt gjordt att vilja kasta brdan
ifrn sig, men si, nr jag behfde benet ...

-- Det r just det, -- infll Hanna. -- Hvem behfver icke alla sina
lemmar fr att kunna arbeta och vara nyttig? Icke snder Gud sjukdomen
fr att vi motstndslst skola bja oss fr den, utan jag tnker mig,
att han snder den som straff fr att vi brutit mot ngon af naturens
lagar och fr att prfva vr tro p hans hjelp.

-- Ja, jag frstr mig nu inte p andra lagar n de som st i tio Guds
bud. Men nog r det i alla fall syndigt, att unga flickor, som ni, skola
syssla med "schelett" och tocket der.

-- Hvarfr det? Tnk om ngon af oss skulle f lust att bli lkare, --
utbrast Bella och spnde sina glada gon utmanande i Lena.

-- Gud bevare mig att behfva upplefva den dagen, -- sade Lena frfrad.
-- Flickor doktorer! S Bella kan prata! Hvarfr icke lika gerna
konstaplar eller gardister!

-- Till och med det, -- sade Bella road. -- Det fans en vallflicka i
Frankrike, som Gud kallade att bli soldat och g i krig fr sitt land.

-- Skyll p Gud! Nog var det hennes eget syndiga infall att vilja leka
karl och sl ihjl menniskor fr att f deras "schelett". Men si, det
sger jag, att Gud har skapat qvinnan att bli en bra hustru och en bra
mor och inte till att slss eller klotta med mixturer och tocket der.

-- Voj, voj, sta Lena, hvad du r rysligt dum. Skulle det nu hindra en
flicka att bli en bra hustru och en bra mor, om hon visste huru hon
skall frbinda ett sr eller spjela ett ben eller tillblanda en mixtur?
Och dessutom, om vi nu ej skulle vilja gifta oss?

Lena skrattade. -- Vilja? Nog _vill_ man alltid, nr man _fr_ en bra
man.

-- N, hvarfr har Lena inte gift sig, det hller p att bli fr sent
nu, -- skrattade Hanna.

-- Ja si, ingen har friat till mig. Men nog kommer tv s sta flickor
som ni, att f friare, hela hopen. -- Och Lena plirade sklmaktigt med
sina sm grna gon, men blef i hast allvarsam igen. -- Ja, jag kallar
er sta, fr det att jag hller af er och sktt Bella sedan hon kom till
verlden. Men nog ro ni sdana syndigt sjelfsvldiga och frmtna ungar
ibland, att jag r rdd Gud ej skall hafva tlamod meder.

Nu stormade smsyskonen in fr att f qvllsvard.

-- Vet du hvad, Hanna, -- skrek Lulle. -- Min Lunkentus skall f nya
segel och nya rar. Bengt har lofvat. Sen, ijul, blir den frdig.

-- Men det blir sommar, frrn det blir jul, -- upplyste Lisi, som redan
var i frd med smrgsarne.

-- Jas, -- sade Lulle. -- Jan, d fr jag den till sommaren d. Och
den skall hemta apelsiner frn Borg.

-- Vxer det apelsiner i Borg? -- frgade Hanna frvnad.

-- Jo. S hr stora. -- Och han bildade med armarne en s stor ring han
kunde.

-- hnej, Lulle, du narras, -- sade Lisi undervisande. -- Inte vxer det
apelsiner i Borg. Det fins ej i hela Finland.

-- Hvad sger du, vi ha ju apelsiner i sknken, -- skrattade Bella.

Lisi ansg under sin vrdighet att svara p sdant dumt missfrstnd.

Bella satt med Helmi i famnen och matade henne med smrgs och mjlk.
Den lilla var smnig och de runda gonen krpo allt oftare ihop mellan
munsbitarne. Nr hon slutat, kyste Bella henne och sade: -- Se s, nu
sga vi godnatt och s g vi till Nukku Matti.

Men d vaknade motsgelseandan hos lilla syster, och hon satte sig till
motvrn. Nedra lppen skts fram med en trotsig blick, och hon gjorde
sig styf som en grdsgrdsstr. Ngot straff skulle Bella ha, som ville
stoppa henne i sngen. Nr Bella det oaktadt bar henne mot drren, satte
hon i att tjuta af alla krafter och slog Bella i ansigtet med sina
knubbiga hnder. Bella tog en mycket allvarsam min p sig, alldeles som
mamma, och sade: -- Helmi, nu r du ej snll.

Den lilla skrek allt vrre och strckte sig mot modern, som just
intrdde. Denna frstod hvarom frga var och sg smleende Bellas
bestmda min. Hon skakade p hufvudet: -- mamma trs ej taga dig, Nukku
Matti vntar, -- sade hon och kyste barnets lilla ulfvande mun.

Bella bar obeveklig bort henne, och det drjde ej lnge, innan den
lillas upproriska egenvilja domnat bort i den staste smn. Trarne
sutto qvar i gonhren, och lpparne darrade nnu litet i smnen. Men
smningom utplnades dessa sorgens spr af de lyckliga drmmar man
drmmer i englarnes vakt.

Fru Palmfelt hade icke kunnat undg att mrka, att Bellas hela vsen
vunnit i fasthet den senaste tiden. Hon sg det nu ter p detta lilla
drag. Frr hade Bella haft s svrt att motstta sig lilla systers
nycker och hon tyckte det var rent af omenskligt att bra henne i sng
nr hon, sprittande glad, jollrade med sina leksaker, eller bedrfvad
vdjade till Bellas delmod. D mste hon flla en frbn fr henne. Men
nu tycktes Bella beslutsamt stta sig fver det oundvikliga lilla
krnglet och bemtte den lillas vrede med stora systers vrdiga lugn.

S obetydligt detta lilla drag n var, kunde Bellas mor ej undg att
gldja sig fver det bevis p vxande fasthet det gaf. Och hon tillskref
det Hannas inflytande, p samma gng hon tyckte sig mrka, att den hrda
skorpan kring dennas vsen smningom mjuknade och begynte fallaaf.

Nr thet var drucket, drogo flickorna sig in i Bellas rum och krpo upp
i den gamla obeqvma soffan fr att nnu f en liten pratstund. Dessa
"pratstunder" hade blifvit Bella allt krare och oumbrligare. Hon
tyckte sig sa med fulla hnder tankar och intryck ur dessa samtal, och
hon bearbetade dem sedan nr hon var ensam, tills hon ftt det ena eller
andra klart fr sig. De blefvo henne ett dagligt sllskap och hjelpte
till att utveckla och mogna hennes sinne.

Hanna  sin sida, som aldrig haft ngon frtrogen, aldrig knt sig
omfattad af en vns tillgifvenhet, hngaf sig smningom allt
motstndslsare t det trstande och ljufva i Bellas vnskap. Hon blef
mindre frbehllsam och framlade stundom sina tankar och funderingar med
en ppenhet och en fvertygelse, som hnfrde Bella. Och d stundom
hennes reformifver var alltfr hnsynsls eller hennes uttryck fr
strnga, kunde en skrmd blick ur Bellas gon eller ett frebrende
tonfall i hennes rst komma Hanna att hejda sig och inse sin
fverilning.

Nu sutto de ter i den kra pratsoffan i hvar sitt hrn och smhviskade
om skol- och kamratintressen. Lampan var slckt, och endast gaslyktan
utanfr fnstret spred ett svagt skimmer i rummet. Bakom skrmen hrdes
Lisis lugna andetag, hon hade nyss somnat i sin lilla bdd bredvid
Bellas.

-- I dag, -- hviskade Bella, -- frtrodde mig en af kamraterna, -- jag
vill ej sga hvilken, fr att icke frrda ett frtroende, -- att hon
var frtjust i en gosse. Jag visste ej rtt hvad jag skulle svara till
detta, jag knde mig s osker och tror jag sade ngonting i allmnhet.

-- Det r dumt att g och inbilla sig sdant, innan man nnu vet ut och
in p sig sjelf. -- Det kom ngot retligt i Hannas ton. -- Har du
ngonsin hrt, att det blifvit allvar af ett skolflickstycke, som slagit
ut p barnbalerna eller skridskobanan? Jag har aldrig ansett sdant fr
annat n ondig inbillning.

Bella blef tankfull. -- Jag har sett litet i den vgen, -- sade hon. --
Men ngot inom mig sger, att det r att leka med ngot mycket
allvarsamt. Och dock, vet du, Hanna, har jag en gng sjelf fastnat ut
fr ngot sdant, och du kan aldrig tro, hvad det var fr en trkig tid.

Bella var rd som en eldbrasa, fastn mrkret dolde det, och hon lutade
sig nrmare Hanna.

-- Jo, vet du, det var en af Bengts kamrater, som hette Oskar. Han bor
ej mera hr, och det r nu alldeles slut med den drskapen, derfr kan
jag tala om det. Han var mycket vacker och hygglig, och jag gick och
blef kr i honom bums, eller inbillade mig att jag gjorde det. Men s
fingo kamraterna tag i det och det blef ett bryende och brkande, s det
var ckligt. Inte brydde Oskar sig en smul mer om mig n om andra
flickor -- och det var nu vl det -- men antingen jag talade om honom
eller ej, fick jag alltjemnt smlta en hop dumma anspelningar. Till slut
blef det olidligt, och jag brjade bli led den oskyldiga Oskar, bara fr
att flickorna gingo p s der. Och nr jag riktigt ransakade mig sjelf,
fann jag, att inte var det alls ngot bevndt med min knsla fr honom,
jag kunde afst frn den nr som helst. Jag tyckte ej ens en tiondedel
s mycket om honom, som jag nu tycker om dig, Hanna.

Hanna hade hrt henne tyst och tryckte hennes hand vid de sista orden.
-- Jag tror, -- sade hon, -- att vi bra akta oss fr sdana
inbillningar. Det r att g de djupa, kta knslorna i frvg och liksom
pluttra bort deras kraft. Jag har aldrig erfarit ngot dylikt, men
frestller mig, att det r som nr barn ta omogna frukter. De inbilla
sig att de smaka bra, men taga ltt skada deraf.

Och hvilket innehll har vl ett sdant der skolflickstycke? Alls intet.
Ide allra flesta fall r det ett stt att gra sig intressant och inte
vara smre n andra.

-- Ja, s tror jag, att mitt tycke var, -- log Bella. -- Jag visste, att
nstan alla kamraterna hade ett sdant intresse, som de hviskade om och
voro s vigtiga med, och s tyckte jag det vara dumt att inte ha ett
sdant, ocks jag. Jag knde mig dock hela tiden illa till mods, som om
jag gjort mig till narr. Men jag trodde det skulle s vara.

Tror du dock icke, Hanna, att det _kunde_ vara mjligt, att verkligt
varaktiga knslor kunde uppst s tidigt som hos oss? Tror du ej, att om
_du_ nu fste dig vid ngon, det skulle vara fr hela lifvet?

-- Huru kan jag veta? -- sade Hanna. Hon tyckte ej rtt om att tala om
sina personliga knslor eller analysera dem. -- Men, -- fortsatte hon,
-- jag tror medvetandet om en sdan knsla vaknar lngsamt och frst
sedan den blifvit prfvad p ett eller annat stt. Det kan ju hnda, att
min tillgifvenhet fr dig eller Bengt eller ngon annan har ett
varaktigt fr inom sig, men detta vet jag icke nnu.

Bella knde ett litet stygn. Icke vara fullt viss om, att de alltid
skulle frblifva vnner! _Hon_ tminstone var fullt sker p sig.

De sutto tysta en stund.

-- Hvad tnker du p, Bella? -- frgade Hanna slutligen.

-- Jag tnker p det du sade, att du ej var viss p, att din
tillgifvenhet fr mig r varaktig.

-- Var ej ledsen p mig, Bella min, men huru kan jag annat? Den r ju
icke prfvad nnu. Vi kunna ju utveckla oss t fullkomligt motsatta
hll, s vi smningom slitas frn hvarandra. Ser du, s lnge vi vxa
och utvecklas till det inre, som till det yttre, finnes alltid en
mjlighet fr oss till ofrutsedda frndringar, hvilka gra det
omjligt fr oss att hlla ihop. Men detta skall lifvet visa. Du r vl
icke ond p mig?

-- Nej, men litet sorgsen.

-- h, Bella, srj ej p frhand! Vi skola ej binda oss med ngra lften
och alltid vara sanna mot hvarandra, alltid. Skola vi icke?

[Dekoration]




[Dekoration]


April hade kommit och i det nrmaste ter gtt, endast ett par dagar
terstodo. Gatorna slaskade, taken droppade, isarne sgo vattusigtiga
ut. Grsplanerna i esplanaden och inne p grdarne begynte skryta med
ett och annat grnt str.

I skolrummen baddade solen het genom de hga fnstren. Ngra flugor, som
tillbragt vintern mellan rutorna, vaknade ur sin dvala och frde ett
oregerligt lif fr att undg att bli ihjlstekta. Flickorna svettades
vid pulpeterna och begynte rkna p fingrarna hur mnga dagar de hade
qvar till examen. De pustade fver mneskrifningen, matematiken och
Sjgrens historia, men naturkunnigheten blef intressant, nr magistern i
slutet af mnaden hemtade dem ngra tidiga sippor att studera genom
mikroskopet. Mrkvrdigt, huru litet man frut gifvit akt p det
konstnrligt vackra i t.ex. en sippas skira bl vfnad, en flugas vinge
eller en liten larvs brokiga ringar! Detta var verklighet, riktigt lif.
Men siffror, grammatik och dda rtal ... puh!

Fjerde klassen hll rdplgning om en utfrd till Thl. De skulle ha
vgkost med, koka kaffe hos banvakten, leka och sl boll.

-- D taga vi gossar med, -- freslog Hanna, -- de ro s duktiga att
sl boll och spela boccia.

-- Nej, nej, -- ropades i korus frn ett hll. -- Inga pojkar med, vi
vilja ha vr riktiga frihet.

Bella tyckte att de gerna kunde taga Bengt och Alfred och Thure och
Petter och ngra andra bussiga gossar med, men aktade sig att understda
Hanna, emedan flickorna pstodo att hon alltid ville detsamma som Hanna.

Men s frenade sig Bertha, Siri och ngra andra med Hanna. Det blef en
ganska liflig debatt, som slutade med att frslaget gick igenom. D
yrkade Jenny, Agnes och Lilli m.fl. att de skulle f bjuda _sina_
bekanta gossar med, men det gick motpartiet ter icke inp.

-- Nej, -- sade Bertha Eriksson med bestmdhet, -- om vi bjuda
Cederstrm och Sthle och Rytterskld och sdana, s blir det hela bara
skrp och kurtis och d vill jag ej vara med.

-- Inte vi heller! -- hrdes ngra rster.

-- Det r ju allra bst, om hvar och en fr flja sin egen smak, -- sade
Lilli Enestam, -- annars komma ngra af oss att i hvarje fall vara sura
och missnjda. Jag freslr derfr, att vi dela oss i tv partier och
att hvar och en fr taga med den hon helst vill.

En frlgen tystnad uppstod. Man var i sitt sinne frargad fver
trasslet, men nr det glde att bryta kamratkretsen, knde sig alla
litet illa till mods.

-- Nej, vet ni hvad, flickor, -- begynte Hanna, -- inte dela vi oss af
en s futtig orsak! Det vore en skam fr klassen, om vi inte kunde g
alla tillsammans. Efter det var jag som kom upp med frslaget att taga
gossar med, s afstr jag helt och hllet frn det, hellre n att
klassen splittrar sig p olika hll.

-- Hanna har rtt, -- infllo flera. -- Hellre g vi fr oss sjelfva, n
dela oss af en s lumpen anledning.

Det sg ut som om en sten fallit frn allas hjertan och man fverlade i
strsta vnskaplighet om hvad som skulle medtagas. En bestyrelse utsgs,
som skulle taga hand om korgarne och man skildes med fverenskommelse
att mtas i morgon klockan 7 vid Kajsaniemi port.

Endast Jenny och Agnes hyste ett doldt missnje med utgngen. De hade
redan hunnit tnka ut hvad de skulle ha p sig. Och nu var det s litet
lnt att taga sina nya hattar, nr inga gossar skulle komma med.

Morgondagen kom, det var sista april. Termometern visade 5 graders vrme
i skuggan klockan 7, dagen lofvade blifva vacker. Flickorna samlades p
utsatt tid vid Kajsaniemi port, ngra i parasoller och flor, fr hvilka
de fingo smlta tskilliga stickord. Bestyrelsen slpade p stora
korgar; man knde sig matfrisk och vnligt stmd mot hela verlden. P
andra sidan lnga bron uppstmde ngra af flickorna: "lt vr ltta,
raska, modiga tropp tumla om, tumla om i eldigt galopp", hvarvid de togo
hvarandra om lifvet och muntert galopperade framt vgen. De mera
tungfotade hllo sig till matkorgarne, hvilka med Bibbi, som hade
skoskaf, tagit plats i en isvoschik och lngsamt fljde efter.

Man slog sig ned i en backsluttning p solsidan och det blef ett qvitter
som om hundra starar hllit sammankomst. Matkorgarnes innehll afsynades
af ngra nyfikenstrutar och man vidtog anstalter fr kaffekokningen i
banvaktens lilla kk.

-- Mntro ni ha tillrckligt mat? -- sade Bertha och nosade i en af
korgarne, hvarvid hon behndigt smugglade dit ett pakett.

-- G din vg, snlbytta! -- skrattade Bella. -- Den som r nyfiken fr
ingenting.

-- Det var sjutton! Och jag r redan alldeles tom i magen! Ni f bra
hem mig p br, det f ni till straff.

Man slog sig ned i grset p utbredda sjalar och insrplade med
obeskriflig njutning den vrfylda luften. Hr och der i skuggan lgo
smutshvita snflckar, -- vra tvttfat, -- som Hanna kallade dem, och
sm rnnilar silade sig fram utmed sluttningen och skuro fina rnder i
sanden p landsvgen.

Bella var en af de tjenande systrarna. Hon sysslade glad och ifrig med
kaffet, d och d utbytande en hastig glad blick med Hanna, som halflg
i grset och tuggade p ngra torra strn.

-- Hr du, Hanna, -- sade Lilli, som satt bredvid henne, och fljde
Bella med gonen, -- r det sant, att Bella r din bsta vn?

Hanna knde ett visst obehag vid frgan. -- Hvarfr anvnder du det
uttrycket, Lilli? -- sade hon nstan hftigt. -- Jag tycker ej om det.
Det har blifvit s missbrukadt och r s utslitet, att det ej sger
ngonting alls. Bella och jag ro vnner helt enkelt. Den hgre eller
lgre graden af vr vnskap kommer ingen annan vid.

Lilli sg litet afsnst ut, och det gjorde Hanna ondt.

-- Har du ej mrkt, -- sade hon vnligare, -- huru litet uttrycket
"bsta vn" ivra dagar betyder?

-- Ja, -- infll Bertha, som satt i nrheten, -- jag _hatar_ det
uttrycket. Jag var en gng Molly P--s"bsta vn" ihela tre veckor,
tills hon fick hem en kusin frn Schweitz, som fvertog rollen. Och det
var det allra bsta fr mig, ty jag gick redan och begynte bli
hypokondrisk af alla de mma namn, smekningar och presenter hon
lyckliggjorde mig med. Nu nicka vi ntt och jemt t hvarandra, nr vi
mtas.

Lilli hade blifvit tankfull. Hon kom att tnka p, att hon aldrig sett
Bella och Hanna kyssas. S underligt! Men sjelf hade hon till vana att i
tid och otid slsa med sina kyssar. Det var nd i grunden bra ondigt.
Blott nr man _riktigt_ hll af ngon ... Om hon nd hade en vn,
icke en sdan der "bsta vn", som skollifvet s ofta bjuder, utan en
verklig vn. Hon knde sig denna stund s ensam, hon tyckte det var
ngot halft med henne. Och den menskligaste af alla knslor, trn att
st ett annat hjerta nra, fylde omedvetet hennes gon med trar.

-- Har jag gjort dig ledsen? -- utbrast Hanna frskrckt, nr hon knde
en het tr p sin hand. Lilli smlog och skakade p hufvudet. Hon
tvekade litet, men bjde sig ned och hviskade:

-- Du r lycklig, Hanna, som har en vn. Tror du, att jag ngonsin skall
fen?

-- Det r jag viss p. Men sk icke. Vnta, tills lifvet sjelfmant
bjuder dig en. Hvad jag ftt i dag, kan du f i morgon. Det brdskar
inte, vi ro ju bara snrtor nnu.

Lilli nickade och var synbart lugnare.

Nu kommo Bella och Siri med bud att kaffet var frdigt.

-- Hvad ser jag? -- utbrast Bella d hon sg trarne i Lillis gon, --
jag tror det regnat. Aprilregn! Aprilregn! Kom nu och nedsklj dina
bekymmer med kta kaffetrar!

Bertha rusade upp med ett uttryck af hgsta bestrtning i sitt ansigte.

-- Bella . . . se dit . . . der, der springer en hst ... utan ben!

Bella vnde sig ofrsigtigt om.

-- April! April! April! skrek Bertha och snafvade i sina kjolar, nr hon
skulle taga till flykten fr Bellas hotande gester.

-- Vnta du, din lurifax, detta skall du f betala! -- Bella tog en
handfull grs och stoppade det i nacken p den sprattlande Bertha. -- t
nu det hr, till dess du fr annan mat.

-- Ack ja, kaffet! -- suckade Bertha melankoliskt. -- Jag fruktar det
kommer _fr sent_.

Hvad det smakade lckert, kaffet vid den lilla stugan, der solskenet
blnkte p den hvita servietten och speglade sig i den blankskurade
pannan. Korgarne innehllo ofantliga portioner smrgsar och hvetebrd
och en af dem utstjelpte under allmnt jubel 34 kalla potter och 17
salta strmmingar, -- en potatis och en half strmming per man.

-- Berthas phitt! -- skreko flickorna, -- hon mnar doppa salt
strmming i kaffet.

-- April! April! det mnar hon visst inte, det r ett sorgligt misstag!
-- hrdes Berthas mumsande rst. -- Men hon mste ju skerstlla sig fr
mjlig hungersnd.

-- Du har en torndyfvel p . . . din nsa! -- skrek Bella med ltsad
frfran och puffade Alma i sidan.

-- hnej! -- sade denna lugnt och smuttade p sitt kaffe. -- Men jag har
ett bref frn _"Oskar"!!_ p fickan ... hm! -- Och hon skramlade med
en bit tidningspapper i sin ficka, fr att gifva sina ord mera kraft.

-- Gerna fr mig! -- skrattade Bella utan den minsta lilla hntydan p
frlgenhet.

Det April'ades hela tiden kaffet dracks, och nu var sista tren tmd.

-- h, den som hade en mage till! -- och Bertha sg lngtansfullt p
tv skorpor och en knckebrdssmrgs, som blifvit fver.

Skulle man nu springa enklek? Omjligt. Man var ej herre fver sina ben.
Frst mste vlplgningen f tid att stta sig.

-- Och derfr stter jag mig hr, -- sade Bertha, idet hon slog sig ned
p en upp- och nedvnd bytta, som stod p grden. De friga lgrade sig
hvar det passade, och bestyrelsen diskade kopparna.

-- Nu skola vi hlla tal, -- freslog ngon. -- Hanna brjar.

Hanna satte sig p bordet. Hon var i dag s glad till mods, s glad och
nd full af tankar. Vrsolskenet, den ljumma luften, kamraternas glada
sorl, allt medfrde en flkt af friskhet och lycka. Hon stlde sitt
"tal" till bestyrelsen, som hon tackade fr dess osparda mda och
lyckade arrangementer. -- Nr jag blir vlbestld hradsskrifvare
ngonstdes, -- slutade hon -- ber jag att f bjuda klassen p limonad
och pumpernicklar.

-- Nej, hr, skall du bli hradsskrifvare? -- frgade ngon.

-- Jag trodde du mnade bli prest, du predikar s gerna moral, --
snrtade Jenny med en liten stygg blinkning.

-- _Jag_ mnar bli polismstare, -- sade Sanna Wilhelmsson, en af
"sportflickorna", och slog sig fr sitt brst. -- Jag har s bastanta
nfvar. Eller ocks blir jag baderska.

-- Hvad tnker du bli, Bella? -- frgade Siri sklmskt och ritade i
detsamma med parasollskaftet i sanden svaret: _fru_.

-- Visst inte, -- skrattade Bella litet frlgen, -- tminstone mnar
jag inte brka fr att bli det. Frst hjelper jag mamma och s inrttar
jag en hushllsskola. Jag tycker om att sy och koka mat.

-- N men, Bella, inte skulle du nd i lngden trifvas med ett s
simpelt arbete, -- sade Jenny, som i tankarne redan gjort Bella till
artist eller frfattarinna.

-- Simpelt? Det arbete som vi alla ro beroende af! Och dessutom, sta
Jenny, hur kan du kalla ngot arbete simpelt, som ger en menniska hans
rliga brd? Att sl dank eller syssla med sdant som ingen nytta gr,
det kallar jag _simpelt_.

-- Jag tnker inrtta en samskola, -- infll Aina blygt.

-- hnej, det fr du visst inte! -- skrek Bertha frn byttan, -- det r
min id, sedan jag lg i vaggan. Du, syster stnos, skulle handtera
pojkar! Jag ville just se. Nr de vore som mest oregerliga, skulle du se
mildt frebrende p dem och sga: mina sta, lskade pojkar, vill ni nu
inte vara snlla! Och om de inte lydde, skulle du grtande g din vg,
vnda dig om i drren och utbrista: farvl ... mitt hjerta blder!
... Nej, gumma lilla, inte duger du fr pojkar, det skall vara
boxarenfvar fr dem. Du kan bli en bttre sortens guvernant, mjligen.

Flickorna skrattade, ty Bertha var en mstarinna i konsten att hrma,
och de knde alla igen Ainas lilla undfallande rst och blyga fasoner.

-- Bertha blir veterinr, -- sade Agnes med betoning, -- hon tycker ju
om att peta i kadaver.

Till svar grep Bertha en stor svart spindel och slpte den i nacken p
Agnes, som rusade upp med ett frfrans skri. Lilli frbarmade sig fver
henne och borttog spindeln, men Agnes fick af obehaget ett grtskof, som
litet strde stmningen.

-- Ett sdant litet fruntimmer! -- hviskade Bertha fraktligt.

Bella sg frebrende p henne. -- Du vet ju, att mnga menniskor --
ocks mn -- ha en obetvinglig afsky fr spindlar. Det var dumt gjordt
af dig.

Bertha brummade litet, men bad Agnes i tysthet om urskt.

Fr att skingra misstmningen fortsattes det frra samtalet.

-- Jag tror, att jag blir mlarinna, -- sade Jenny och kisade med
gonen, som hon sett artister gra. -- Jag tycker s om allt vackert och
konstnrligt.

Lilli utkorades till blstrumpa, emedan hon skref dagbok och hade anlag
att vara sentimental, och Bibbi till konditor.

-- Nej, jag blir trdgrdsmstare, -- sade den senare, -- jag tycker om
att grfva.

-- Du, som har skoskaf, inte kan du handtera spaden! Hur mr din fot?

Och Bella satte sig hos Bibbi, som inte mdde bra och hll sig fr sig
sjelf.

-- N, Hanna, hvad rufvar du fver, du r ju allvarsam som en Egyptens
prest? -- Bertha slog Hanna broderligt p axeln.

Hanna hade en stund suttit tyst, och hennes gon hade antagit det
uttryck de brukade, d tankarne arbetade inom henne.

-- Ja, -- sade hon och mtte kamraternas blickar, -- nog skmta vi nu om
vr framtid, men jag hoppas det ej fins en bland oss, som ej frsker p
allvar tnka sig ett ml, dit hon vill strfva. Ty arbeta utan ml, det
kunna vi ej, fastn vi ro "bara flickor". Jag hrde en dag en gosse
sga till en annan: "flickor, puh, hvad duga de till? Klda sig och gra
sig till fr oss, det kunna de, men ett allvarligt arbete g de aldrig i
land med". Jag kan ej sga hur detta grep mig, just derfr att jag mste
medgifva, att hvad de sett af oss nog kunde gifva dem anledning till
detta omdme. Jag skulle kunnat grta, vet ni, men jag knt i stllet
nfven fr mig sjelf och tnkte: -- det _skall_ bli annorlunda ...

-- Strunt i, hvad snobbar tnka om oss! -- utbrast Bertha harmset.

-- Sg icke s, deras omdme delas af mnga goda menniskor. Och jag
sger ju att de ha rtt. Huru mnga af oss tnka vl p annat n att
vara "sta" och att mjligen i framtiden blifva gifta? -- Jag talar ej
om folkets barn, som f trla och arbeta frn det de vuxit ur vaggan. --
Och derfr r man van att tro flickorna icke duga till ngot. Men vi
skola visa att man har ortt, att vi kunna bde tnka och arbeta
sjelfstndigt. Kanske skall man smningom f en bttre tanke om oss. Men
det r ej fr att vinna ngons gillande, ej ens de goda menniskornas,
som vi skola frska bli sanna och dugliga, utan fr att _det r rtt_.
S tnker jag ... Och derfr -- fortfor hon, halft skmtsamt, halft
allvarligt, -- derfr mnar jag frska, sak samma om jag sedan blir
smed, smmerska eller advokat.

Kamraterna hade tysta hrt Hanna. Hos mngen af dem hade samma tankar
uppsttt, oklara, famlande, men rigtade t samma hll. Nu hade Hannas
ord redt dem och de genombfvades af en knsla af ansvar och en lngtan
att utbyta den gamla drmverlden mot ett lif af sundt och nyttigt
arbete. Bella satt med ansigtet skuggadt af handen, hon kunde bttre
tnka s. Hon var stolt fver Hanna, ty hon sg kamraternas beundran,
men hon var nd mer lycklig fver att f vara hennes vn. Sjelf var hon
ju s obetydlig, alltfr obetydlig att f st Hanna s nra.

Ett gonblick gick under tystnad, d rusade Bertha upp: -- nu se vi alla
ut som tusenriga filosofer, det str jag inte ut med. Pass p, Bibbi,
der har du natthugg! Ove, du arma klinkum-perfektum, du kan ju ej
springa!

I ett nu var leken i full gng. Den smakade s mycket bttre efter
allvaret. Natthugg, hk och dufva, enklek, femte hjulet, med flera lekar
aflste hvarandra och flickorna visade att de haft en god lrarinna i
gymnastik. De voro bde viga, uthlliga och starka. Endast ngra, som
nnu hllo till godo med trnga snrlif, pinades innerligen af stygn,
andtppa och hjertklappning.

Bella flg som ett torrt skinn fver tufvorna. Hon var den flinkaste af
dem alla och en mstarinna i balansergng p plank och jernvgsskenor.
Hanna ter var en frfrlig hk och bar dufvorna som psvantar fram ur
deras gmstllen.

Solen baddade, ansigtena gldde, man tmde halfva brunnen med vanlig
flick-ofrsigtighet. Efter lekarne kommo bollarne i farten och klockan
var nra 3, nr tertget antrddes med tmda korgar, trtta ben och
kjolfllar, der man snart kunde vnta att f se svampar uppvxa.

[Dekoration]




[Dekoration]


Bellas och Hannas vxande tillgifvenhet fr hvarandra fortfor att vcka
afund hos ngra af kamraterna. Bella var som sagdt, allas favorit, och
man hade blifvit van att f r om henne p alla lediga stunder. Nu kunde
de icke undg att mrka, att hon var mindre tillmtesgende, n frut;
hon hade icke tid med allehanda ondiga upptg; hon mottog icke alltid
deras inbjudningar och var ofta frstrdd under deras betydelselsa
pladder. Hon var aldrig ovnlig, men hade ftt ett stt att mera
ofrbehllsamt uttala sitt ogillande af det ena och det andra, hvilket,
just emedan det var s olikt henne, icke kunde undg att sra ngra. Hon
hade, med ett ord, blifvit frndrad och icke i allas gon till sin
frdel. Det barnsligt goda och veka fans visserligen qvar, men det hade
blifvit uppblandadt med en liten portion bestmdhet och sjelfstndighet,
som alls icke kldde henne i en del kamraters gon.

Att umgnget med Hanna frorsakat denna frndring, insgo alla. Men de
mera tnkande bland flickorna vrderade Hanna allt fr mycket fr att af
egoistiska skl missunna henne Bellas vnskap. Och de sgo likas spr
af Bellas inflytande p Hanna, ehuru dessa icke p lngt nr framtrdde
s ofta och s tydligt. Hennes fvermodiga stt hade ngot frmildrats
och hon flde ej fullt s ofta som frut, skarpa omdmen om menniskorna.
Hanna sjelf knde stundom med frvning att hon hyste ett slags intresse
fr dem och en nskan att kunna arbeta och lefva fr andra. Men hon
knde sig blyg fr dessa frmmande tankar och framkallade sin trotsiga
sinnesstmning fr att hlla dem p afstnd. D kom ter Bellas varma,
tillitsfulla syn p lifvet och liksom slipade bort de hrda kanterna
inom henne. Hon knde, att hon veknade, men var ej p det klara med sig
sjelf, om hon skulle anse det som en otillbrlig svaghet, eller som ett
menniskohjertats rttmtiga behof att lska och begra krlek.

Bellas mor hade med intresse fljt utvecklingen af de begge flickornas
vnskap. Hon insg, att Bellas bjliga karakter vl kunde behfva stdet
af en s kraftfull natur, som Hannas, och gladde sig, d hon tid efter
annan varseblef prof p ett sjelfstndigare omdme och strre fasthet
hos Bella. Den fruktan hon i brjan hyst, att Bella blindt skulle ska
likna Hanna, s i ondt som godt, frsvann helt och hllet. De voro af
alltfr olika material fr att ngonsin kunna omformas efter precis
samma mnster.

Emellertid hade ryktet om Hannas fria upptrdande p bjudningen hos
Enestams ntt fru Palmfelts ron, smyckadt med allehanda tillgg, som
oroade och plgade henne. Bella hade visserligen fr henne omtalat
Hannas uppfrande, men hon fruktade, att Bella af hnsyn till vnnen
framstlt det i en oskyldigare dager, n som var frenligt med verkliga
frhllandet. Hon kunde icke frm sig att tro hvad man sade om Hanna,
men ovissheten pinade henne likvl. Man hade till och med gifvit henne
en vink om, att Hannas sllskap icke vore nyttigt fr Bella, och fr
frsta gngen knde hon sig orolig fver att ha gifvit de begge
flickornas vnskap en s oinskrnkt frihet.

Hon beslt att tala med Hanna, hvars sanningskrlek hon ej ett gonblick
betviflade.

En dag d Bella var ute och Hanna tillsammans med Bengt beskdade ett
illustreradt botaniskt arbete, bad hon Hanna komma in till sig p en
stund. Hanna kom, utan att ana att ett frhr vntade henne. Fru
Palmfelts frsigtiga frgor vckte hennes misstnksamhet, och hon
rustade sig till frsvar.

-- Jag rr icke fr, att jag r sdan jag r, -- afbrt hon hftigt fru
Palmfelt. -- Hvarfr skola menniskorna bjuda mig till sig, nr de icke
kunna frlika sig med mitt stt. Tant vet, att jag icke _kan_ frstlla
mig.

-- Det begr jag icke heller, -- svarade fru Palmfelt lugnt, -- men
aktningen fr dina medmenniskor br tminstone afhlla dig frn att
afsigtligt sra dem och visa dem vanvrdnad. Man har sagt mig, att du
kallat de nrvarande marionetter; att du varit ohflig mot fru Enestam,
vsnats med pojkarne och burit dig oskickligt t vid supn. Ehuru jag
tror, att mycket af hvad man pbrdat dig, r osant, ville jag likvl
fr din egen och Bellas skull gerna hra huru det frhll sig. Jag ville
gerna kunna tillbakavisa beskyllningarna och rtta misstagen; derfr
mste jag f veta allt.

Hanna hade tigande hrt henne och det kostade henne mycken
sjelfbeherskning att ej n en gng afbryta. Hvarfr brka menniskorna s
mycket med mig, kunna de ej lta mig vara i fred? -- tnkte hon, och
trotset vxte. Men orden _fr Bellas skull_, kommo det att mjukna och
gjorde henne tankfull.

-- Jag skall gerna omtala allt fr dig, tant, -- sade hon nstan
dmjukt. -- Du har rtt att f veta det, du r ju Bellas mor.

Och s fljde berttelsen om hela aftonen hos Enestams, under det hon
ppet sg fru Palmfelt i gonen. Hon beskref sin ovnlighet mot Lilli,
sitt vrdslsa stt och sin brist p sllskapsvett. Hon framhll
ingenting, som kunnat rttfrdiga henne, tvrtom omtalade hon med strng
noggrannhet hvarje ful tanke, hvarje ovnligt ord hon kunde pminna sig.
Det oaktadt knde sig fru Palmfelt lugnad. Hanna hade visserligen felat
mot ngra af etikettens regler, men detta var i hennes gon af liten
betydelse. Hon kunde icke, oaktadt den strngaste granskning, finna
ngot verkligt fult och ovrdigt i hennes uppfrande, ngot fr hvars
skull hon behft vara orolig fr Bella.

-- Tack fr din uppriktighet, -- sade hon vnligt, d Hanna slutat, --
jag visste ju att sqvallret fverdrifvit. Men du frstr, mitt barn, att
jag br ha litet reda p det inflytande, t hvilket jag s
ofrbehllsamt anfrtrott min flicka. Etiketten r visserligen i och fr
sig en formsak, men s lnge vi sjelfva ro outvecklade och utan
erfarenhet, bra vi icke stta oss till doms fver rdande seder och
bruk.

Bland kamraterna var det isynnerhet Jenny, som med missnje och afund
sg Bellas vxande tillgifvenhet fr Hanna. De kunde aldrig rtt med
hvarandra, de tv, de drabbade stndigt ihop. Jennys grunda, tanklsa
natur var icke i stnd att uppfatta det sant originela och djupt
reflekterande hos Hanna; hon tog det som rhet och som skrytsam
fverlgsenhet. Hannas skarpa kritik ter eggades oupphrligt af Jennys
ytlighet och hennes frkrlek fr bjefs och moder. De rkades sllan,
utan att en mer eller mindre hftig ordvexling egde rum.

En dag, d Bella fr illamende icke varit i skolan, skte Jenny ett
tillflle att gifva Hanna en snrt, som hon ej s ltt skulle glmma.
Hon upphann henne p hemvgen och fljdes t med henne ett stycke under
betydelselst pladder. Slutligen sade hon liksom propos:

-- Vi tycka att Bella har blifvit sig s olik, s stygg och krnglig,
sedan du kom till skolan. Och vi tro alla, att det r ditt fel.

Hon sg mycket vl huru djupt hennes ord trffade, och hon njt af att
en gng f tala, utan att blifva motsagd af Hanna. Denna gick tyst
bredvid henne, en blick af frakt skjt fram fr ett gonblick, men
sedan blef hon djupt allvarsam och hrde knapt fortsttningen af Jennys
anklagelse.

-- Bella var alltid s st och vnlig frr, nu har hon blifvit ovnlig,
som du, och bryr sig icke om sina gamla vnner. Det r icke blott vi,
som mrkt det, alla menniskor sga, att Bella var mycket snllare frut.

Hr skildes deras vgar, och d Jenny, liksom att frtaga verkan af sina
srande ord, med ltsad vnlighet sade: -- adj, glm icke bort mig! --
svarade Hanna blott: -- jag skall tnka p hvad du sagt.

Hemkommen, stngde hon omsorgsfullt drren till sitt rum, kastade sig
ned p en stol vid sngen och borrade hufvudet i kudden.

-- Jag ser det! -- utbrast hon passioneradt, -- mitt inflytande r
skadligt fr Bella. Det r endast jag, som vinner p vr vnskap, _hon_
frlorar, hon gr nedt. Huru blind jag varit, som icke sett detta frr!
Som icke sett, att mitt krlekslsa, hrda sinne mste gra ocks henne
hrd. Att min misstro mot menniskorna mste gra ocks henne misstnksam
och strng; att min starka vilja mste frslafva henne. Naturligtvis
smittar det onda, och hon har frtroendefullt slutit sig till mig, utan
att ana huru illa jag gjorde henne. Stackars Bella min, du var lskad af
alla, nda tills jag kom och gjorde dig stygg och hrd!

Men _r_ du det verkligen? Jag har ibland tyckt, att du blifvit allt
mera vrd att hllas af; men hvad ser jag annat, n det bsta hos dig!
Opartiska gon se klarare. Din mor tnkte nog ocks detsamma, nr hon
talade om "det inflytande, t hvilket hon s ofrbehllsamt anfrtrott
sin flicka". Hon var orolig och sorgsen fver, att du rkat fsta dig
vid mig, som icke kunde hjelpa dig att bli god och snll.

. . . Kanske r det ej fr sent nnu att gra allt godt igen. Om jag
kunde afst frn dig, undandraga dig mitt inflytande, s du fick
utveckla dig fritt! Jag _kan_ nog, om jag _vill_. Och jag mste, ack,
jag mste ju vilja det, efter det r till ditt bsta. Det blir ej ltt,
... det mste ske s smningom ... men Gud vare lof, att det ej r
fr sent!

Hanna behfde tid fr att rtt tnka sig in i denna nya tanke, men hon
blef lugnare, ju klarare hennes pligt hrvidlag framstod fr henne. Hon
hade fr en kort tid mottagit ett dyrbart ln och ville lemna det ifrn
sig, rent och oskadadt. Fr henne sjelf skulle Bellas vnskap bli ett
minne; som sporrade henne att blifva god. Den hade kommit till henne,
liksom solstrlarne uppska en mrk och dslig vg, och nr den ter
gick, skulle hon bevara terskenet deraf djupt inne i sitt tacksamma
hjerta.

Hon uppsteg och skakade sorgen af sig med en beslutsam rrelse. Nu var
hon ter fullkomligt herre fver sig sjelf. Nr hon dagen derp kom till
skolan, kunde icke ens Jenny upptcka ngot spr af sorg i hennes fasta
och lugna ansigte.

Lyckligtvis nalkades examen, och flickorna begynte f brinnande brdska.
De trgaste af dem ville dock gerna f ett godt betyg och frskte genom
stormande flit tertaga hvad de frsummat under terminen. Det blef icke
tid fr utfrder och sammankomster, ehuru vrvdret var frtjusande;
hvar och en hade hufvudet fullt af de ziffror hon mjligen kunde f. Hur
det var, knde de frsumliga bland flickorna en viss ngslan och
samvetsqval vid tanken p, att numera endast _ett_ r terstod af deras
glada skoltid. Under de frflutna ren hade de varit oftare lata, n
flitiga, oftare hglsa, n intresserade, oftare oordentliga och
likgiltiga fr sitt arbete, n verkligt samvetsgranna. Och nr skolan
var slut, gingo de ut med det sorgliga medvetandet att icke rligt ha
frskt sitt bsta.

Derfr pluggades det med frfrlig ifver den sista tiden, och lrarne
hade icke tillflle till en enda anmrkning. Lillis franska verber
trillade som rter ur hennes mun; Agnes rtal, som kostat henne ett
grtt hrstr, efter hvad hon sjelf sade, fastnade p hvar sin spik i
hennes hufvud, och Berthas examensskjorta erhll ordentliga knapphl och
icke alltfr mycket hopsnrpade linningar. Kort sagdt, allt var en enda
tflan i alla mjliga dygder, och Bella tog Hannas tillbakadragenhet,
som en yttring af den allmnna frtviflade fliten.

Hanna var glad fver att f vara i fred fr alla frgor och lngtade
blott efter den dag, d hon skulle f resa hem.

-- Hvad skola ni taga er fr i sommar, flickor? -- frgade Bertha, d de
en morgon stodo ute p gatan vntande att drrarne till skolan skulle
ppnas.

-- Jag kommer att vara i Hang med mamma, -- sade Jenny Stenman. --
Doktorn sger, att jag har bleksot.

-- Det r d ej att undra fver, d du snr dig s ofrnuftigt, sade
Bella med en ogillande blick p Jennys smala, inklmda midja.

-- Frlt, jag snr mig visst icke hrdt, -- utbrast Jenny hetsigt, --
jag kan f hela handen in mellan snrlifvet och kroppen.

-- Det skulle du f, om du ocks droge till dig, s du vore smal som en
alnsticka. Kroppen r ju elastisk, vet jag! -- Och Bertha spnde med
vlbehag ut sina kraftiga lungor och gjorde ngra gymnastiska
svngningar med sina runda, starka armar. -- Tacka vet jag, att kunna
sprtta med hvar fena utan att vara inklmd i dessa vlsignade burar!
Hvart reser du, Bella?

-- Vi skola vara p vrt kra _Fgelvik_, -- svarade Bella. -- Jag skall
arbeta i hushllet och hjelpa mamma med trdgrden.

-- Skola vi icke gra en fotvandring? -- skrek Bertha frtjust. -- Hvem
kommer med?

-- Jag! -- ropade ngra ur skocken. Aina Berg och Bella hade smtt
funderat p att vandra till Karis Lojo och helsa p Verna Sommar, de
voro genast med om saken. Alma Brennlund och Lilli Enestam gfvo halfva
lften, de tnkte med en viss ngslan p obeqvma skor och ndlsa
dammiga vgar.

-- n du d, Hanna? -- frgade Bertha. -- Jag vill gerna ha dig med.

-- Kan icke, -- svarade Hanna kort.

-- h prat, nog kan du! Hvad skulle hindra dig?

-- Mitt arbete. Jag skall hjelpa mamma med renskrifningen.

Nu ppnades drren, och skaran stormade in. De nya sommarplanerna
upptogo mngas tankar, s lsningen gick som den kunde den dagen.

Hanna och Bella fljdes som vanligt t hemt, och Bella tyckte sig nu
fr frsta gngen mrka en viss kld frn Hannas sida. Hon trodde, att
hon misstog sig och frdubblade sin vnlighet, men Hanna blef blott
fordigare och trumpnare, ju lngre de talade.

-- Jag kommer hem med dig en stund, -- sade Bella, nr de skulle
skiljas. -- Jag kan lexorna och tycker det r s lnge sedan jag varit
hos dig.

-- Kom, om du vill, -- sade Hanna likgiltigt, -- men jag mste lsa.

De gingo in i Hannas rum, en torftig liten kammare med urblekt kretonne
p mblerna, spruckna tapeter och simpla trasmattor p golfvet. Allt var
tarfligt, men snyggt, och luften var oklanderlig. Bella aftog hatt och
trja, slog sig ned vid fnstret och funderade huru hon skulle kunna
muntra upp Hanna.

-- Jag tnker sy mig en reformdrgt i sommar, -- brjade hon.

-- Jas.

-- Det skall vl du ocks? Tycker du ej att mrkbl kretonne vore bra?
Med bluslif, sjmanskrage och en kort, veckad kjol?

Hanna svarade ej. Hon hade framtagit sina bcker och gjorde sig i
ordning att lsa. Hon frhrdade sig mot det goda och glada i Bellas
nrvaro och nskade blott, att hon ville g derifrn.

-- Och s skall jag sy knapphl i min underkjol, s den kan hakas fast
vid lifvet. Jag tnker ha bara en, ser du, fr jag skall ju ha varma
byxor i samma frg, som kldningen. S har Verna Sommar. Tycker du ej
det r bra?

-- Jo, -- sade Hanna, och hennes rst lt otlig. Bella mrkte det och
steg upp fr att g. -- Du r trtt och tankspridd, -- sade hon vnligt,
-- Jag skall ej stra dig lngre. Men det frefaller mig s rysligt
lnge sedan vi ftt tala _riktigt_ med hvarandra.

Hon tog sin hatt. -- Se der kommer brefbraren tvrs fver gatan. Jag
undrar om du fr bref, jag r s nyfiken.

Kort derp stack tjensteflickan in ett bref. Hanna sg p stilen, den
var frmmande. Hon ppnade brefvet med en viss frvning, det var s
ytterst sllan hon mottog bref frn andra, n sin mor.

Medan hon lste, flg en pltslig blekhet fver hennes kinder, och ett
drag af oro lgrade sig kring gonen.

-- Hvad r det, Hanna? -- utbrast Bella skrmd. -- Vl icke ngot
ledsamt?

-- Man skrifver, att min mor r mycket sjuk och att jag br komma hem
genast. Jag reser med eftermiddagstget. Vill du sga till derom i
skolan.

-- Det skall jag. Ack, Hanna!

Bellas ton uttryckte ett s innerligt medlidande, att Hanna skulle ha
velat sluta henne i sin famn och kyssa de kra, oroliga gonen. Men hon
betvang sig och nickade blott tacksamt. S begynte hon med stor hast
ordna sina saker fr hemresan. Det behfdes eftertanke fr att veta hvad
hon skulle ha med fr sommaren, och hvad hon skulle lemna qvar till
hsten. Bella hjelpte henne. De voro tysta, begge tv; Bella af hnsyn
till vnnens oro, och Hanna i knslan af en dubbel sorg, som vntade
henne.

Bella fljde henne med beklmdt hjerta till tget. Hvad skulle hon ej
gifvit fr att f sl sina armar kring hennes hals och snyfta ut sitt
innerliga deltagande? Men Hanna var s tyst och nstan afvisande, hon
tyckte ej om ngon pflugenhet. Bella lofvade skrifva en gng i veckan,
men hon kunde ej frm Hanna att lofva detsamma. Och Hannas afskedskyss
var s sval, hennes blick s frstrdd, att Bella knde bittra trar
stiga upp i halsen. Men hon svljde dem med en strng frebrelse mot
sig sjelf: -- stackars Hanna, hur skulle hon _nu_ kunna tnka p mig?

Tget rullade bort, och Bella fick ej ens en afskedsblick ur
kupfnstret.

[Dekoration]




[Dekoration]


Julisolen brnde klar och het den trnga kammare, der Hanna Rappe satt
lutad fver sitt arbete, en kldning t postmstarinnans lilla dotter.
Hennes blickar flgo lngtansfullt ut genom det lilla fnstret till den
aflgsna skogen, der hon s gerna skt svalka. Men arbetet brdskade,
och hon kunde icke medfra symaskinen till skogen.

Tankarne arbetade ostrda. I dag var det tv mnader, sedan hon lemnade
skolan och kamraterna. Vid sin hemkomst fann hon modren dende. Hon fick
icke gra annat fr henne, n sakta smeka den matta handen, jemka om
kuddarne och fukta lpparne med friskt vatten. Och dock mottog hon s
ondligt mycket under dessa korta gonblick: den sista glden af en
krlek, fordom varm och stark, men som frkolnat under lifvets kyla.
Hennes mor var sig s olik, -- o, huru ljuf hon var! Den trtta blicken
fljde henne, hvar hon gick i rummet, den talade om hennes krlek, den
bad om frltelse. Och Hanna satt timme efter timme vid hennes sida,
insupande med trstande hjerta den moderskrlek, hon aldrig ftt smaka.
Hvarfr kom den s sent? Men Gud vare tack fr att den ndtligen kom!

Blott en gng framskymtade den forna mrka blicken och det bittra
tonfallet. Det var d posten medfrde det vanliga penningebrefvet,
hvilket Hanna icke fort nog hunnit gmma. Hennes mor drog henne till sig
och hviskade med mda: -- lofva mig, att du _aldrig_ anvnder dessa
penningar fr egen del! Lofva mig att hellre svlta, n kpa brd fr
dem! ... D Hanna med allvarlig rst gaf henne detta lfte, blef hon
ter lugn, och gonen tertogo sitt milda, krleksfulla uttryck.

Sedan kom dden, den underfulla, hgtidliga afskedsstunden. Hannas
hjerta sklfde nnu vid tanken p den tomhet, som lgrade sig kring
henne, nr hon sg blicken slockna i de kra gonen och knde handen
kallna i sin. Hon tyckte sig mogna med ens till en fullvuxen qvinna,
lsryckt som hon var, frn sin barndoms std. Hennes sjl famlade efter
trst hos Gud, men hon hade icke tid att fverlemna sig t ngra
betraktelser. Det tunga, ansvarsfulla lifvet krfde all hennes
uppmrksamhet. Hon rtade p sig med full fresats att icke lta det
kufva sig, att gra sig oberoende, s vidt det i hennes frmga stod.

Efter begrafningen flyttade hon till postmstarens, der hon skulle lsa
med en sjurig gosse och fr frigt hjelpa till med smnad. Detta senare
arbete var tungt nog fr henne, som hellre anvnde sina armar till att
vnda upp jorden i trdgrden, eller vara med i byket. Men hon fick ej
vlja, hon mste taga hvad som bjds henne, och den ln hon erhll,
20mk i mnaden, frefll henne kunglig.

Bellas bref hade kommit ttt p hvarandra, ehuru Hanna svarat blott med
ngra korta rader. Medvetandet att hon gjorde rtt i att smningom
lsgra sig frn Bella, mildrade den smrta hon knde fver denna andra
stora frlust. Stundom kommo tvifvel _om_ hon verkligen gjorde rtt. Men
d pminde hon sig den oroliga blicken i tant Elins gon och hvad Jenny
sagt, och hon tyckte sig icke kunna handla annorlunda. Nr Bella hunnit
fvervinna den frsta tidens saknad, skulle hon nog bli glad igen och
utveckla sig sjelfstndigare, n hon kunde det under hennes inflytande.

Flugorna surrade i fnstret, som stod ppet, och det var tryckande
varmt. Nlen flg icke med sin vanliga ifver, den blef het och tung i
Hannas hand. Hennes gonlock tyngdes, men hon gnuggade dem frtretad och
fortfor att sy. Klockan 1 skulle hon f g och taga sig ett uppfriskande
bad i n, det var blott en qvart timme till dess. -- Det r elndigt att
blifva smnig midt p frmiddagen, -- tnkte hon och afbrt den gspning
hon nyss brjat.

Klockan pickade lngsamt . . . lngsamt. Annars var allting ljudlst
tyst, ty postmstarinnan skref i sitt rum, och barnen voro ute. Mot
hennes vilja fllo gonen ter ihop, hnderna sjnko ned i knet,
hufvudet fll mot fnsterposten, och hon halfslumrade. Hon tyckte sig
sitta i den kra gamla pratsoffan i Bellas rum och lyssna till hennes
gldtiga stmma. Det var s godt och bekant, och ett leende drog sig
fver hennes lppar.

Drren ppnades, och hon hrde det, men trifdes alltfr vl i soffan hos
Bella fr att orka ppna gonen. Hon hrde smygande, ltta steg, men
erfor ingen nyfikenhet. Det var vl Mina som kom in med strykklderna.

D knde hon ett par mjuka varma hnder lggas fver sina gon och ett
par friska lppar tryckas mot sin kind. Hon flg upp med ett utrop af
gldje. Drmde hon nnu? Var det icke Bella, som stod der lifslefvande
och glad? Var det icke hennes kra muntra rst som utbrast: -- ser man
p, en sdan flitig flicka! Hr ta flugorna upp kldningen, medan du
roar dig p Fjderholmarna.

Hanna var ej rtt vaken nnu. Intrycket af hennes drm var s klart, att
hon nstan tyckte sig drmma nnu. Det var s ljuft att en stund f tro,
att allt var som frr, och med en rrelse, omjlig att hejda, tryckte
hon Bella till sig och kyste gng p gng de sklmaktiga, lskade
gonen. Derefter kom allvaret och tanken p hennes brutna fresats, och
hon lsgjorde sig sakta och vnligt ur Bellas armar.

-- Lt oss g ned till stranden, -- sade hon, -- jag vill tala med dig.
-- Tanken att ndgas frstlla sig, eller att utan frklaring vara
afvisande mot Bella, frefll outhrdlig.

Men p grden mttes hon af en ny fverraskning. Frn alla knutar
framrusade glada, vlbekanta flickgestalter och omringade henne under
jubel. Der var Lilli, Bertha, Aina, Alma och -- till rga p
fverraskningen -- Verna Sommar. De talade alla i mun p hvarandra, de
skrattade, de gestikulerade, s Hanna, van vid sin tysta kammare, knde
sig alldeles yr i hufvudet. S mycket frstod hon af allt hvadde ste
fver henne, att de nu voro ute p sin fotvandring och kommit fr att
locka henne med sig.

Hon bjd dem att sl sig ned i backsluttningen vid n, och der
fortsattes pladdret.

-- Du kan ej tro, Hanna, s galen Bella sg ut, d hon plumsat i bcken
och knt sina vta strumpor bak p ryggen att torka. Vi hade ej tid, ser
du, att stanna och vnta p dem.

-- Och s du sg ut, Lilli, nr du vaknade efter middagsluren i gr och
var tatuerad med grs och skalbaggar, ackurat som ett rdskinn!

-- Ja, och s hade en fluga begifvit sig p forskningsfrd i mitt ra,
-- skrattade Lilli. -- Uff, bara den inte studerar der nnu!

-- Huru ha edra ftter sttt ut? -- frgade Hanna smleende, d en paus
i ordstrmmen gaf henne tillflle att fallain.

-- h, tackar som frgar! -- svarade Bertha och sparkade af sig ena
skon. -- Trna m bra ... aber strumporna!!! ...

-- Jag har brutit ena klacken af mig, -- gnlde Alma. -- Har du ej litet
syndetikon, s jag fick limma dit en annan i stllet.

-- Jag vet ett bttre rd, -- infll Verna Sommar, som nstan blygt
hllit sig p afstnd frn flickskocken. -- Vi skra bort den andra
klacken ocks, s r din sko som den br vara. Se hr r min puukko!

-- Bravo, det var det bsta! -- skrek Bertha, men Alma sg mycket
misstrogen ut. Hon hade alltid ansett det som ngot hgst oestetiskt att
g utan klackar och vnda trna i vdret. Men efter en stunds funderande
utbrast hon raskt:

-- M g, kr fr operation! Jag r med p frden fr att vnja mig vid
lifvets obehagligheter. Men, sta flickor, sakta i backarne hrefter,
jag kommer att tassa som en utkrd krake.

Operationen p den andra skon fretogs under mycken munterhet. Inga
knifvar ville bita p den sega gamla klacken.

Under tiden hade Bella och Hanna smugit sig lngre bort till ett stlle,
der ngra alar gfvo skugga mot solen. De slogo sig ned i grset fr att
ostrda f vexla ngra ord. Det kndes s underligt inom Hanna. Hon hade
svrt att bannlysa vekheten ur sitt inre och antaga den lugnt likgiltiga
ton, som anstod vanliga bekanta.

Bella mrkte omslaget och blef uppmrksam.

-- Vill du terigen skrmma bort mig med den der strnga minen? -- sade
hon halft skmtande, halft sorgsen. -- Just d jag trodde mig ha ftt
dig igen! Sg, hvarfr r du s der ibland? Hvarfr har du ej skrifvit
ett enda ordentligt bref under hela sommaren, hvarfr r du katig och
tvr, som en enrisbuske?

-- Du inbillar dig, -- sade Hanna tvrt, men knde i detsamma, att hon
ljg och blygdes. -- Nej, du inbillar dig _icke_, Bella, -- rttade hon
sig. -- Jag r verkligen frndrad, jag kan icke vara mot dig som frr.

Bella sg p henne med stora gon.

-- Icke vara som frr mot mig? -- upprepade hon och knde trarne porla
upp i halsen. -- Har du ledsnat vid mig? Sg, Hanna, _har_ du ledsnat?

Huru gerna hade icke Hanna svarat ja, det hade ju varit det lttaste
sttet att komma ifrn detta frhr. Men hon kunde icke frm sig till
det; hon mste tvrt om sga nej.

-- Hvad r det d? Du mste svara mig ppet, Hanna! Jag har rtt att f
veta det; du fr icke berfva mig din vnskap, utan att gifva mig full
frklaring fver orsaken.

Bellas ton lt fast, ehuru blicken var fuktig, och Hanna tyckte sig
aldrig ha varit i en svrare stllning. Hon insg att hon mste frklara
sig och fvervann obehaget dervid med en kraftig viljeanstrngning.

-- Jag skall sga dig hur det r, -- sade hon och fattade Bellas hand.
-- Jag har mrkt ... nej, _jag_ har icke mrkt, men andra ha gjort
det, att mitt inflytande r skadligt fr dig. Mitt hrda, hnsynslsa
sinne hller p att gra ocks dig hrd, om du ej tager dig till vara i
tid. Man har sagt, att du blifvit ovnligare n frr, sedan du lrde
knna mig, och din mor tnker skert detsamma, ehuru hon ej nns sga
det till ngon af oss ...

-- h, Hanna, hvad du inbillar dig! -- Bella sg riktigt trstad ut. --
Om du visste, huru stort vrde mamma stter p dig! Och hur hon r glad,
att du r min vn. Hvem kan ha satt i dig, att du frderfvar mig? Jag,
som tvrtom knt en sdan helsosam stadga inom mig, sedan jag lrde
knna dig. Det r, som om jag knde mig sjelf bttre och klarare sge
hvad jag vill, n frr. Hanna min, inte nns du vl fr sdana toma
inbillningar afbryta en vnskap, s lycklig som vr?

-- Det har verkligen varit min afsigt. Jag knner mig sjelf s elak, s
ovrdig att ega en vn som du, s rdd att frstra en del karakter,
som din. Jag ville draga mig undan, innan det blefve oss begge alltfr
svrt.

-- Men nu vill du det icke mera, sg, att du icke vill det! -- utbrast
Bella och slog begge armarne innerligt om Hannas motstrfviga hals.

-- Nej, jag _vill_ icke, men det kan hnda, att jag _br_. Tror du ej,
att du gr din mor mycken oro, genom att vara s ofta med mig?

-- h, Hanna, hur kan du tro! Mamma, som hller s mycket af dig! Du har
aldrig velat tillta henne att visa dig det, men jag _vet_ det. Hon sade
engng: Hanna har en s sllsynt fast och redbar karakter, jag hoppas
hon skall verka vlgrande p dig. Jaha, just s sade mamma. Tror du mig
icke?

Hannas min uttryckte p engng gldje och misstro. Hon kunde ej tro, att
hon s ltt skulle slippa den brda, som tyngt henne de sista mnaderna.
Och hon var rdd att fverlemna sig t en frhoppning, som kanske skulle
visa sig vara falsk! Men hon kunde ej tvifla p Bellas ord. Det var som
om tyngden i hennes inre smningom rullat bort och ltit de djupa, varma
vgorna der under vlla fram allt hgre och hgre. Hon bjde sig ned
fver Bellas hand, denna kra hand, som hon nnu kanske finge behlla i
sin. -- Om jag vgade tro dig! -- hviskade hon.

-- Det kan du, Hanna min! -- Bella strk ltt smekande hennes hr. --
Ack, Hanna, blif som frr mot mig! Jag har ju ingen i hela verlden s
kr, som dig.

-- Halloh, flickor! -- hrdes i detsamma Berthas hojtande rst. -- Hvad
i all verlden kuttra ni s lnge fr er sjelfva? Kom vackert och hll
oss sllskap! Aina och Lilli ha vandrat till gstgifvaregrden fr att
bestlla middag, jag r tom i magen, som ett urblst gg. Verna, --
obs.! vi ha ju alla blifvit _du_ med henne, -- tar sig en lur fram och
tillbaka, och jag har just ingenting att sga till Alma. Om ni ej komma,
somnar ocks jag.

Bella och Hanna fljde henne smleende till gruppen i backsluttningen.
Verna vaknade i detsamma och reste sig hurtigt. Hon var kldd i
reformdrgt, som ledigt och vackert slt sig kring hennes kcka figur.
En kort, veckrik kjol af sandfrgadt helylletyg, med vidsydd rutig vst.
Derfver en jacka med mrka uppslag och beqvma fickor. Ingen underkjol,
men korta vida byxor af samma tyg som kjolen och dolda af denna, hvilka
omslto knet, der de lnga mrkbruna strumporna vidtogo. En ltt
jockeymssa med bred skrm fullndade kostymen, och der Verna nu stod,
frisk och rd, med den ena bruna handen skuggande mot solen, sg hon s
st ut, att Bertha brast ut i ett beundrande: -- Herre Gud, Verna, hvad
du nd r ntt!

-- Tyst, Bertha, inte sga "Herre Gud", -- sade Bella allvarsamt. -- Du
har ju lofvat det.

-- Urskta, det slapp ur mig i hnfrelsens gonblick. Men medgif, sta
flickor, att hon r frtjusande i den der drgten.

Verna sg besvrad ut, och Hanna skyndade till hennes hjelp.

-- r det icke sant, -- sade hon, i det hon slog sig ned bredvid Verna i
grset, -- att man fr mera aktning fr sig sjelf, nr man afskuddat sig
en hop onyttiga plagg och inrttat sin drgt efter egen smak och eget
behof?

-- Det r sant, -- sade Verna. -- Redan det, att man vgar trotsa det
allmnna bruket, inger en knsla af frihet. Ien sdan enkel, beqvm och
praktisk drgt knner man sig som en _hel_ menniska, och icke som en
kldhngare fr modets alla galenskaper.

-- Fr jag taga er drgt till modell fr min nsta vinterkldning?

-- Gerna. Jag r glad om du gr det.

-- Och jag med! -- skrek Bertha. -- Hjertandes, hvad flickorna skola
gapa, nr vi komma, lnga raden, utan krinolinband, tournyr och snrlif!
Jag fr visst en hrd dust med mamma. Gumman r konservativ, som den
gamla stubben der. Men si, jag _skall_ ha den i alla fall.

-- Frsk visa din mor, att din nskan r frnuftig, s inser hon det
nog, -- sade Bella, som knde ett djupt obehag vid tanken p att ngon
afsigtligt ville gra sin mor emot.

Nu kommo Aina och Lilli med bud, att middagen var frdig. De voro
upphettade och sotiga efter nrmare bekantskap med gstgifvare-spiseln.

-- Har ran inbjuda frken Rappe till en festmltid i etablissementet
derborta, -- sade Lilli artigt och bjd armen t Hanna med en sirlig
bugning.

-- Nej tack, jag har min middag hemma, -- sade Hanna och drog sig
tillbaka.

-- Ses, krngla nu inte, utan nig och tacka. -- Bertha knuffade dem
framt, idet hon sjelf bjd armen t Verna Sommar. -- Vi kunna vnta
oss ngot extra rart, det kan jag se p "Lillis nsa".

Lilli skefvade p sin nsa, som verkeligen var i besittning af en vl
placerad sotflck. Aina skrattade bakom Bellas rygg; hon hade icke nnts
berfva sllskapet denna vlkomna upptckt.

I gstgifvargrdens stora kammare stod bordet frdigdukadt med filbunke,
flskpannkaka och kaffe. Det var ej tutal om middagen smakade. Allt gick
t, till och med den del af flskpannkakan, som brunnit likt en fackla,
d Aina strtade till fr att slcka.

Efter middagen resonnerades om resans fortsttande, och alla sex anvnde
sin fvertalningsfrmga fr att f Hanna att flja med. Men hon var
obeveklig. Hon hade tagit sig att lsa tre timmar om dagen med lilla
Hugo, och dessutom fick hon allt emellan renskrifningsarbete frn
domarns.

-- Hvad du r odrgligt hederlig, -- puttrade Bertha. -- Kan du inte
gra upp ett nytt kontrakt, som skulle tillgodose ocks vra intressen?

Det blef tyst och tomt, nr den lilla skaran tgat bort igen.
Postmstarinnans trnga kkskammare, der Hanna bodde, frefll dubbelt
s trng och qvaf, nr hon fljt kamraterna ett par verst utom byn och
tervnde till sin smnad. Men hon skakade dsigheten af sig och tog
fatt i arbetet. Det var och skulle alltid frblifva hennes bsta
bundsfrvandt emot ofrnjsamhet och draktiga nskningar.

[Dekoration]




[Dekoration]


Flickorna trafvade emellertid p vid muntert lynne, de skulle hinna nnu
15 verst innan de fingo nattqvarter. Den klacklsa Alma inbillade sig
att hon gick med trna i vdret och bad med jemrande rst, att de skulle
ihgkomma hennes nyss opererade ftter. Hon hngde vid Lillis arm; de
bda begynte knna sig dragna till hvarandra. Det fans hos begge en
oklar lngtan efter ngot bttre, n det deras lif och tankar hittills
innehllit.

Bertha tgade vid Vernas sida, och Bella vid Ainas. Allt efter som
qvllen framskred, blef det lttare att g, och skulle icke deras ftter
varit s mma, s hade vandringen varit en ren njutning.

Solen snkte sig allt rdare bakom tallskogen i vester. Luften var ltt
och sval, ngot fuktig af morasen p begge sidor om vgen och mttad med
doften af porsris och ljung. De gingo genom dsliga trakter. Hr och der
lg ett torp med fnsterrutorna brinnande i solnedgngen, med ett magert
potatisland eller en teg hafre utanfr drren. S kommo ter flera verst
utan en menniskoboning med demarkens hela ensliga drmmande behag.
Flickorna saktade sina steg; ngot af hvad man kallar "stmning" smg
sig fver dem, och de gingo tysta, liksom rdda att framkalla en
dissonans i den frunderligt ljufva stillheten rundtomkring.

Men nr solen gtt ned och luften begynte knnas kylig, pskyndade de
sina steg. Verststolpen underrttade dem om, att de nnu hade 6 verst
qvar, innan de fingo klifva i sng.

-- h, hvad jag trtt! -- suckade Alma. -- Jag orkar bestmdt inte nda
fram.

-- Gss, hvad du r pjkig! -- utbrast Bertha, tog Almas arm i sin och
halade henne framt.

-- Bertha! -- pminte Bella, som ftt Berthas tilltelse att hlla efter
hennes syndiga utrop.

-- Jag ber, jag sade det med _G_ den hr gngen, -- triumferade Bertha,
-- och d har du vl ingenting att anmrka. Men raska p nu, jag r
hungrig och lngtar efter ett fat mjlgrt med smrgai.

De gingo en stund raskt framt och Bertha frskte sjunga fr att hlla
humret uppe. Men allesamman voro de trtta och nskade innerligt att f
sluta vandringen fr i dag. De hade kommit in i en skog, der det var
temligen skumt; den sg ut att aldrig vilja taga slut, och sedan de
efter anvisning lemnat stora landsvgen, hade de heller icke reda p
huru lngt de hade qvar.

-- Nej, nu brjar jag sga upp! -- klagade Alma, och trarne voro icke
lngt borta. Lilli var ocks blek af trtthet, och Bella hade sttt sin
fot s hon haltade.

-- Tyst! Jag hr en kosklla, kanske vi ej ro lngt frn en grd. --
Verna lyssnade med handen bakom rat.

-- Jag tycker det r en hund -- jag har tminstone aldrig hrt en ko
sklla -- sade Bertha spetsfundigt och knep Verna i armen.

-- Pajazzo! Men tycka ni som jag, s ska vi nattqvarter i nrmaste
grd. Alma och Lilli kunna bestmdt icke g lngre i qvll.

Frslaget antogs med strsta beredvillighet, och utsigten att snart f
kasta sig ned och sofva, vore det ocks p bara golfvet, gaf dem krafter
att g nnu ngra steg.

ndtligen syntes p afstnd en strre grd, som sg ut att kunna hysa
sex trtta vandrerskor. Men vgen var dlig och svr att hitta, de gingo
tskilliga krokar, innan de, halfgrtande af trtthet, hunno fram.

Klockan var emellertid elfva, och allt i huset sof. Der syntes ej en
lefvande sjl p den stora grden, med undantag af en smnig katt, som
lg vid fhusdrren.

-- Skola vi bulta p? -- frgade Bella.

-- Nej, nej, vi kunna f snsor, om vi stra folk i deras sta smn.
Hellre ska vi oss in i ngon lada, -- freslog Aina.

-- N kom d, s g vi och inspektera ladorna, medan ni hvila hr p
trappan. -- Bertha och Aina, de minst trtta, kilade af genom grinden
utt ngen.

-- Jag misstnker, att vi f sitta hr som hnsen p en vagel, -- infll
Bella, -- ty hbergningen pgr ju som bst, och ladorna st tomma.

-- Uff! -- huttrade Lilli och svepte sjalen ttare omkring sig, --
hellre stjl jag mig in i fhuset och ligger i ngot bs.

Nu terkommo Bertha och Aina snopna efter sin misslyckade expedition. --
Alla lador durktoma. Inte s mycket h som fr ett mss att ligga p.
Det r ju midt i hbergningstiden och det frska het r nnu ej
inkrdt.

-- Men nog ro vi bra sjpiga, om vi ej vga bryta oss in som andra
hederliga tjufvar och tigga oss en bit golf att ligga p. Nu gr jag och
dunkar p farstudrren.

-- Vnta, Bertha, -- Verna tog henne i armen, -- deruppe r ju ett loft,
till hvilket drren str p glnt. Der sofva bestmt grdens pigor ...

-- Ja, du har rtt, ra vare din upptcktsfrmga, Verna Sommarsol. Jag
klifver genast dit upp och rekognoscerar.

-- Sakta bara, och stll inte till ngot spektakel, -- varnade
flickorna.

-- Var bara lung-qvist! -- hviskade Bertha och var i ett nu uppfr
stegen till loftet. Det spnnande i situationen kom de friga att glmma
sin trtthet fr en stund och de afvaktade med otlighet utgngen af
Berthas hganloftsfrd.

-- Ganska riktigt, vi ro p rtt spr . .. -- hrdes Berthas rst uppe
p loftet. -- Jag hr ngra ljufliga nstoner hrinifrn ... ts! ...
en ... tv ... tre ... fyra, -- ifyra olika tonarter.

-- Tnk, om det vore drngarne! -- hviskade Alma nedifrn med skrmd
rst.

-- Schsch! Skulle jag inte kunna skilja mellan manliga och qvinliga
nsljud? Vnta, nu skall jag vcka de skna p ett hgst delikat stt
...

-- Inga dumheter nu, Bertha, -- varnade Alma, -- mins, att vr nattro
str p spel.

Men Bertha var nu p sitt galnaste humr och inga varningar hjelpte. Hon
lade munnen ttt intill drrspringan och begynte gnola helt sakta: "dne
liksom skan, systrar, hgt vr fosterlndska sng!" Derefter lyssnade
hon med spnda ron.

-- Intet resultat! -- rapporterade hon.

-- Skynda dig att vcka dem, jag frgs af trtthet! -- gnlde Alma der
nedifrn.

-- Tyst! . . . det lt, som om en af pigorna snappat efter en fluga
... nu suckade en af dem ... Nej, det r bst att taga en mindre
hgstmd visa.

Och till de nedanstendes frskrckelse drog hon till med:

  "Raatikkoon, raatikkoon
  Vanhat piiat pannaat . . ."

-- Sta Bertha, tyst, du stller ju till skandal, -- bdo rster
nedifrn.

-- Aha, det tog skruf, -- blef svaret. -- En af de skna rr p sig
... tyst! ...

-- _Kuka siell' on?_ -- frgade en smnig rst bakom drren.

-- Voj, i Karbasien, huru skall jag kunna svara? -- hviskade Bertha i
nd. -- Vntanu, vnta nu ... _Ole hyv ja pse sisn_ ... var
det rtt s? ... _Me ... tahtovat nukkumaan_ ...

Ett skratt afbrt henne, och Bella kom henne till hjelp. Hon framstlde
deras ndstlda belgenhet fr pigan, som emellertid kommit ut med en
kjol kastad fver den ltta nattdrgten. Hon bad s hfligt, att pigans
hjerta rrdes och hon lofvade skaffa dem sofplatser.

Om en stund kom hon ut, tfljd af tv andra yrvakna flickor. De skulle
lgga sig p fhusskullen, s finge frknarna deras bdd.

Lilli snrpade misslynt p nsan, och Alma hviskade misstnksamt: --
loppor!

-- Kantnka, -- utbrast Bertha, som satte sig fver alla betnkligheter.
-- Jag lgger mig tacksamt p fatebursbdden. Ni kunna ju sofva hr ute
p balkongen, om ni ro rdda fr hoppare. Hr fins ju en nyckel till
hufvudgrd och en pieksa till tcke.

-- Fins det inga sngar i stora byggningen? -- frgade Alma dristigt.

-- _Ei ole_, -- svarade flickan. -- Det r frmmande hos vrdinnan.

Nden hade ingen lag, och efter att hafva funnit bdden p loftet
temligen snygg, beslto de sex trtta vandrerskorna att hlla till godo
der uppe. De tackade flickorna, vnde om lakanen, togo sina regnkappor
till tcken och lgo snart frsnkta ien efterlngtad smn. Trngt var
det visserligen. Bella, som lg ytterst, hade blanka golfvet under sig,
och en halmtapp under ena rat, Alma och Lilli somnade med armarna kring
hvarandras hals, och Verna Sommar, som lg innerst, pressades som en
gurka mellan vggen och Aina Bergs lilla runda knubbiga kropp.

Klockan tta p morgonen kom en af pigorna in och frgade om de ej ville
ha kaffe. Fem smniga rster mumlade ett beltet ja, den sjette svarade
med en lngt utdragen snarkning, som kunde tydas hur man ville.

-- Lt oss f sex koppar kaffe, -- bad Bella, som fortfarande agerade
tolk.

Pigan nickade. Hon stod och betraktade deras upphngda kldningar med
mycket intresse.

-- Hvarifrn ha ni ftt s vackra spetsar? -- sade hon och petade om
ryscherna kring hals och rmar.

-- Frn Helsingfors, derifrn vi ro hemma, -- svarade Bella.

-- Jas. Nr jag kommer i tjenst till Helsingfors, skall jag ocks kpa
mig lika vackra spetsar, -- sade flickan med ett lngtansfullt tonfall i
rsten, idet hon gick att hemta kaffet.

-- Ses, nu ha vi gjort flickan ffng, -- sade Lilli, idet hon
eftertnksamt drog strumporna p sig. -- Jag skall gifva henne en af
mina ryscher till tack fr nattqvarteret.

-- Upp med dig, Bertha! klockan r strax half nio! -- Bella ruskade
duktigt om Bertha, som var en af de vrsta sjusofverskor under solen.

-- Mmmmm . . . lt det motstrfvigt ur dynan.

Bella ruskade n en gng, men utan framgng; Bertha var absolut oknslig
fr uppmuntringar och stickord, hotelser och tvngstgrder. Slutligen
tog Bella vatten i en tekopp och hlde ngra droppar iskallt
brunnsvatten i nacken p den sofvande Bertha.

Hon lt hra ett ogillande knorr och gnuggade sig i gonen. Bella
skyndade att stlla det ngande kaffet rakt invid hennes nsa och i ett
nu var Bertha vaken. Hon kldde sig p tv minuter, -- det var aldrig s
noga med tvttning och sdant, -- och var frdig fre de andra.

Derefter snrdes renslarne, betalades nattqvarteret och klockan half 10
frst var man p vg igen. Dagen blef het som i gr; dammet rykte vid
hvarje steg och fverallt der det fans en brunn, skljdes halsar och
ansigten, med fverlgset frakt fr solbrnna och frknar.

[Dekoration]




[Dekoration]


Hannas enformiga sommarlif afbrts d och d af ett besk i prestgrden,
hvilket hon var tvungen att gra, d prosten var hennes frmyndare. En
viss tung stmning bemktigade sig henne hvarje gng hon satte foten
innanfr prestgrdens lilla hvita staket. Det var, som hade verlden med
ens smultit ihop och blifvit s qvaf och trng, att hon ej kunde andas.
Hvarfr var det s? Prostens tv flickor, Hulda och Clara, ett par
verkligt snlla flickor, tyckte synd om henne och skte p allt stt
visa henne vnlighet. Men Hanna drog sig otacksamt undan hvarje nrmande
frn deras sida och afslog envist alla anbud af lektyr eller frslag
till utfrder och dylikt. De begge flickorna togo det som blyghet; de
trttnade icke att bjuda henne till sig, snda henne bcker eller br
frn sin trdgrd.

Men prosten och prostinnan betraktade henne med missnje och hon knde
det. Deras enkla gammaldags skdningsstt kunde icke smlta Hannas
nymodiga ider och i deras gon oqvinliga upptrdande. De ville henne s
hjertligt vl, det insg hon nog ibland, och de sparade icke p
frestllningar, frmaningar och rd, hvilka allesamman voro bortkastade
p Hannas egensinne. Hon kunde icke frst _hvarfr_ hon ej fick tnka
som hon ville, undvika menniskor eller ska deras sllskap, allt efter
som hgen fll p. De ville att hon i allt skulle misstro sin egen
vilja, sitt eget omdme och blindt hlla till godo med hvad _de_ ansgo
rtt och passande fr en ung qvinna.

Hanna, som aldrig behft knna ngra tyglar, stretade och sparkade som
en ung fle. Hon frbisg det verkligt berttigade i de gamlas
anmrkningar och knde sig endast uttrttad och uttrkad.

Hon hade nyss hemkommit frn ett af dessa tvungna besk i prestgrden
och knde sig upprorisk och missnjd med allt -- sig sjelf frmst.
Hvarfr kunde menniskorna icke lta henne vara i fred? Hvarfr skulle de
slsa sin uppfostringsmetod p henne, d hon ville r sig sjelf? Hon
ville helst vara allena! ... leka med Hugo eller tala med skrddarens
puckelryggiga Erik. Han uppsg med begrlighet hvart ord hon sade och
tvang henne att tnka genom sina vetgiriga frgor. Men alla andra finge
fr henne gerna vara i Sibirien; hon behfde icke deras deltagande, hon
slapp helst att behfva tacka dem fr ngot.

I det hon slog sig ned vid bordet fr att fortstta sin skrifning, sg
hon, att der lg ett bref, som kommit medan hon var borta. Stilen var
jemn och elegant, men fullkomligt frmmande. Vid en blick p
underskriften studsade hon, och en mrk rodnad steg upp p hennes
kinder. Brefvet lydde:

"Kra Hanna. Ehuru du icke knner mig, vet du dock, att jag engng sttt
din mor mycket nra. Jag har hrt om hennes dd, och en grnsls saknad
drifver mig nu att ska f se hennes dotter och terkalla de minnen, som
trots sin bitterhet, hra till de ljufvaste i mitt lif. Vill du icke
komma till mig p ngon tid? Du skulle gra mig lycklig. En vexel
medfljer fr resans behof. Jag lngtar mycket efter dig. Kom!

  Din moders vn, tant
    Karin".

-- Aldrig! -- utbrast Hanna och rusade upp, som om ngon slagit henne.
-- Aldrig skall jag uppfylla en nskan af den, som kommit min mor att
lida s djupt! Icke, om hon bjde mig halfva verlden ... "Grnsls
saknad" ... "ljufvaste minnen" ... Tro det, den som vill! Iaderton
lnga r har hon icke frgat efter om mamma lefde eller var dd, led
hungersnd eller frssade i fverfld, och nu kommer hon och talar om en
"grnsls saknad".

Hanna hopkramade brefvet och kastade det i kakelugnen. Derp inlade hon
vexeln i ett nytt kuvert och skref fljande rader till svar:

"Fru Karin Meilert. Jag snder eder vexeln tillbaka, emedan jag icke
tnker komma till eder. Minnet af min mors sorg str som en mur mellan
eder och mig".

  Hanna Rappe.

Hon skyndade att frsegla brefvet och lgga det i postvskan, rdd att
ngot skulle hindra henne att taga denna hmnd. Derefter tertog hon
sitt arbete och skte frdjupa sig deri fr att komma ifrn sina tankar.

Men det gick icke. Minnet af hennes mors mnga bittra ord om vnnen, det
nyss anlnda brefvet, hennes hftiga svar, tanken p hennes egen
beroende stllning, -- allt tumlade om i hennes hjerna, s hon tyckte
sig kunna bli sjuk. Hon skref mekaniskt en half sida, derp bortkastade
hon pennan, tog sin hatt och gick ut. Kanske kunde hon terf mera
jemnvigt ute i det fria. Qvllen var lugn och klar, vinden satt tankls
i trdens toppar och rrde icke s mycket som ett lf. Daggen hade
fallit och blnkte i grset och vid stranden surrade legioner myggor.
Derborta vid elfven satt Erik med sitt metsp. Hanna satte sig bredvid
honom och sade s obesvradt hon kunde: -- god afton, Erik, har du ngot
metsp, s lna mig, jag vill gerna meta en stund.

Erik sg upp med ett frnjdt leende. -- Frken fr mitt, det r bttre,
n de andra. Vnta, skall jag stta betep!

Hanna satte sig p en sten ett stycke ifrn och kastade ut refven. Erik
gaf i tysthet akt p henne och sg huru nedslagen hon sg ut, huru
hennes blick oafvndt stirrade p fltet, men huru hon alls icke mrkte,
att det nappade gng p gng. Slutligen kunde han ej lta bli att sga:
-- frken har visst ett napp nu, tycker jag.

Hanna spratt till och drog med fart upp refven. Der var en blnkande,
silfverfrgad id p kroken. Hon lsgjorde den, kastade den i Eriks korg
och satte nytt bete p. Erik hade god lust att gifva sig i samsprk med
henne och d hon engng vnligt nickade t honom, tog han mod till sig
och brjade:

-- Vet frken, jag har s mycket tnkt p det der ni sade en dag, att
man skall vara snll mot sina ovnner ...

-- Det r ej jag, det r vr Frlsare, som sagt det, -- sade Hanna
sakta. Det gick som ett stygn af frebrelse genom hennes sjl vid
gossens trohjertade blick.

-- N ja, men ni sade det ocks, -- fortfor han. -- Och i dag gick jag
till fogdens Ville och gaf honom ett nytt metsp, som jag frskte gra
riktigt bra. Han smg sig ut d han sg mig komma, och jag lemnade spet
t syster hans och sade Ville skulle ha det till sknks.

-- Det var rtt, Erik, -- sade Hanna och hennes rst darrade. Hon visste
att Ville var en af de gossar, som gycklat obarmhertigast med den
stackars puckelryggen, och som till och med en gng misshandlat honom.

-- _Hvarfr_ gjorde du s? -- frgade hon om en stund, hon ville gerna
veta hans bevekelsegrund.

-- N, derfr, att . . . jag tycker om frken och tror att det r rtt,
som frken sger. Och derfr, att Ville inte har ngon, som lrt honom
bttre ...

Erik sg frn sidan p Hanna och flyttade sin oviga kropp litet nrmare
henne. Han sg hennes dystra utseende och lade sin hand sakta i hennes
kn, som fr att visa sitt deltagande.

Hanna knde, att detta lilla vnskapsbevis fylde hennes inre till
brddarne. Hon knde sig s lumpen, s krleksls och hrd, s ovrdig
att vidrras af denna barnsliga lilla hand. Hennes hjerta bultade,
metspet darrade i hennes hand och innan hon visste hur det riktigt gick
till, hade hon slagit armen kring Eriks hals och grtande lutat sitt
hufvud intill hans.

Erik satt alldeles stilla, utan att med ett ord ska afbryta hennes
trar. Kanske knde han, att de gjorde henne godt. Kanske erfor han en
frmmande ljuflig knsla vid tanken p att vara den enda, som stod henne
nra i denna sorgens stund. Han lt henne tyst grtaut.

Om en stund blef hon lugnare. -- Jag har varit litet ledsen i dag, --
sade hon liksom urskuldande sig och smlog genom trarne. -- Nu skall
jag g hem. Tack skall du ha, Erik, och adj.

Erik frstod icke hvad hon tackade fr, men aftog mssan med en tyst
helsning.

Och Hanna gick hem, uppmjukad och vek. Hon ngrade sitt ovnliga svar p
tant Karins bref. Oviljan mot henne ville komma igen, men hon slpte den
ej in, -- icke i qvll, nr en oskyldig hand nyss ledt henne till rtta
vgen.

[Dekoration]




[Dekoration]


Sista veckan i Augusti tog Hanna sig ngra dagars ledighet fr att resa
ned till Fgelvik och hemta Bella till skolan. Hon hade arbetat som en
hst hela sommaren, och tyckte sig nu frtjena en liten vederqvickelse.

Frn hennes hem var det fem mil till Bella. Hvad var detta afstnd nu,
nr hon visste sig vara vlkommen? Hon inlade sina saker i en kappsck,
som postiljonen vnligt nog lofvat framskaffa, och sjelf gick hon till
fots bde fr att inbespara skjutspengarne och fr att njuta s mycket
mera af frden.

Det var en sval Augustimorgon hon begynte sin vandring. Det hade regnat
under natten och vgarne voro fuktiga; men Hanna bar sin nya, beqvma
drgt och var ej besvrad af slaskiga kjolfllar. P ryggen hade hon en
rensel, lik den som dagsverkare medfra, och der hade postmstarinnan
nedlagt smr och brd, bondost och salt strmming. Erik hade vid
afskedet frrat henne en kpp, som han skurit af en vacker pilqvist,
och sett efter henne med saknad i sina stora svrmodiga gon. Ocks
Hanna knde det ledsamt att skiljas vid honom, de hade varit s mycket
tillsammans den sista tiden. Hon lofvade snda honom en riktigt bra knif
frn Helsingfors, s han kunde frtjena litet genom sljd under vintern.

Vgen gick mellan kerflt, der folket bergade den frsenade rgskrden,
och ibland gick den tvrs igenom en grd, der Hanna ej kunde lta bli
att prata med de sm smutsiga ungarna. Middagstiden frst unnade hon sig
en ordentlig hvila, efter att ha gtt i sju timmar och tillryggalagt
nra tre mil.

Sedan hon tit sin middag i en skogsdunge, lade hon sig att sofva i en
lada. Det frska het doftade starkt; utanfr sorlade en liten bck med
klart vatten, ihvilken hon skljt sina heta ftter. Men fr frigt var
allt tyst, s tyst, att hon kunde hra sina egna tankar.

Denna ensliga stillhet vederqvickte henne, som om hon lnge lngtat
derefter. Och dock hade hon varit mycket ensam. Men hennes tankar voro
stndigt fstade vid det arbete hon hll p med, de hade ej ofta tid att
tillhra henne sjelf.

Var det ej sjelfviskt att hon s gerna var ensam? Prostinnan sade s.
Hon sade att en menniska ej fr lefva fr sig sjelf, att hon har pligter
mot hvarenda varelse, som kommer i hennes vg. Att ensamheten frestar
till hgmod, lttja och andra drskaper.

Nej, detta sista var ej sant. Ensamheten var hennes bsta vn, hennes
klokaste rdgifvare, hennes skickligaste lkare. Iensamheten talade Gud
till henne och hennes hjerta ppnade sig som under berringen af en ltt
och mild hand, fr allt godt och stort, som hon kunde n med sina
tankar. Gud var henne nrmast i dessa stunder af ostrd stillhet och
bjde henne till dmjukhet lngt mer n menniskors ord. Ensamheten var
som ett uppfriskande bad, som bortskljde vgens qvalm och dam ur hennes
sinne.

Hon somnade midt under sina betraktelser och sof en lng stund. Nr hon
vaknade var klockan 6 och hon kunde sledes icke hinna fram i qvll som
hon hoppats, d det mrknade redan klockan 8. Hon beslt g en mil nnu
och sedan taga nattqvarter, samt tidigt i morgon bittida sl ned p
Bella, som alls ej vntade henne.

Half niotiden kom hon till en grd der hon beslt stanna fver natten.
Fick en liten, qvaf kammare innanfr stugan, der fyra karlar och tre
qvinnor snarkade, den ena vrre n den andra. Fick en katt till
sngkamrat och diverse andra objudna gster, som slutligen gjorde sngen
s trng fr henne, att hon full af frtrytelse rusade upp, kldde sig
och klef ut genom den folkfylda, illaluktande stugan.

Resten af natten tillbragte hon, insvept i sin sjal, uppe p ett berg,
der hon sg solen g upp fver en glittrande insj.

Sedan hon druckit ett slaskigt morgonkaffe klockan 6, trafvade hon
muntert vidare. Hon hade alls ingen rst, men nu hade hon lust att
sjunga, ty det kndes s ltt och gladt, allting. Endast d och d gled
en sky fver hennes solskensstmning, nr minnet af tant Karin steg
fram, men hon jagade det tvrt p flykten, hon ville nu vara glad.

Klockan 8 sg hon den ljusa gafveln af karaktersbyggnaden p Fgelvik
skymta fram mellan bjrkarna. Ngra steg till frde henne fram till
grinden, som hon ppnade, utan att se ngon menniska. Vid kkstrappan
stod Lena och borstade klder. Hon slpte s nr borsten, nr hon fick
syn p Hanna, som skrattande lade fingret p munnen.

-- Hvar r Bella? -- hviskade hon.

-- Oj, jestandes, hvad Hanna blir vlkommen! Jo, Bella hon simmar som
bst. Hanna gr bara raka vgen till simhuset.

Hanna smg sig tyst och snabbt ned till stranden, in i simhuset. Ingen
Bella syntes till derinne, endast omhljet af hennes jordiska varelse.
Men ett stycke frn stranden syntes ett brunlockigt hufvud gunga p
vattnet, medan de krusiga vgorna delade sig i en bred, glittrande kil.

Hanna kldde tyst af sig, klef utfr trappan och ljudlst ned i vattnet.
Hon simmade med lnga tag ut till Bella, som hela tiden vndt ansigtet
frn stranden och syntes fullt upptagen af att ligga orrlig p rygg. Nu
fick hon nog och simmade ngra tag p sida, men fick i detsamma se Hanna
ttt bredvid sig och gaf till ett gldjeskrik, som hrdes lngt upp till
grden.

-- Hanna du, Hanna! Hvad du skrmde mig! Tnk, om jag ftt slag af
gldje. Goddag, goddag, ser du, att jag nickar! Hvarifrn har du regnat
ned? Oj, s rysligt roligt! Och s bra du simmar. Vill du se hur jag
dyker ... vnta nu ... ett, tu ... tre! -- Och hela hufvudet
frsvann under vattnet.

-- Ptschi! jag fick vatten i nsan . . . Och s kan jag trampa vatten
... ser du! Jag tnker en gng bli simmagister.

Hanna np henne i kinden, det betydde s mycket som goddag. De simmade
vid hvarandras sida, pratade och skrattade utan uppehll.

Fru Palmfelt kom ned till simhuset fr att vlkomna Hanna.

-- Se s, flickor, nu mste ni upp, Bella ser helt blut.

-- hnej, mamma, det r bara blbrsflckar. Men nog komma vi strax.
Vill du inte g litet utanfr drren, ifall Hanna r generad.

Fru Palmfelt gick skrattande ut och begge flickorna rusade upp. Hret
satt fastsmetadt vid tinningarna, det drp frn hvar test, de skrattade
fverljudt t hvarandra.

-- Mamma, nu fr du komma in. Sg, likna vi icke drnkta mopsar?

Under pkldningen gick Bellas mun precis som en qvarn.

-- Vill du se, jag har reformdrgt, jag har sytt den sjelf. Den r
frfrligt skn. Nej, se, du har ju ocks en! Hvad den r bra! Men har
du kjolen p knappar som jag? Jaha, jo, det r mycket bttre ... Och
ser du, s vigt jag fr allting p mig! Iett huj! Och slipper alla
band, som alltid gingo i stenknut.

Hanna visade med icke mindre beltenhet sin nya drgt, som i hufvudsak
var lik Bellas. Den kldde henne, emedan hennes lnga, smrta figur tog
sig fylligare ut i den. Hon gjorde med vlbehag ngra kraftiga rrelser
fr att visa Bella, att ingenting tryckte eller spnde.

P bryggan stormade Lulle och Lisi emot dem och ville rifva Hanna i sm
bitar, fr att f henne hvar p sitt hll. Men som frukosten vntade,
fingo de gifva sig till tls och trstades med lftet om en utfrd p
eftermiddagen.

I middagsstunden sutto Hanna och Bella i backsluttningen vid stranden.
De hade s mycket att tala om. Bella berttade slutet af fotvandringen,
som rckt i tre veckor.

-- Huru hll Alma ut med sina opererade ftter? -- frgade Hanna leende.

-- Ganska bra. Hon blef allt tapprare. Och hon har blifvit s snll, vet
du, helt annorlunda mot frr. Likas Lilli. Jag tror de hlla p att bli
goda vnner.

-- n Aina d?

-- Jaa . . . Aina . . . jag vet ej riktigt! Hon r s ostadig. Jag
fruktar hon ej lnge kan intressera sig fr samma sak. Gymnastiken, som
hon i vintras svrmade fr, r henne nu alldeles likgiltig. Till och med
Verna Sommar har fr henne blifvit en vanlig ddlig.

-- Jag har ocks misstnkt att hon saknar fasthet, -- sade Hanna, -- men
kanske kommer den nnu, hon r ju s ung.

-- Bertha r, vet du, en riktigt rapp flicka, bara hon litet oftare
skulle best sig rena nsdukar. Hon blir bestmdt apothekare. P hvarje
raststlle fingo vi vnta p henne, emedan hon skulle experimentera med
sina salvor och mixturer. Ena dagen bjd hon oss en essence af brnvin
och svarta vinbrsblad, andra dagen ett slags pomada af osaltadt smr
med irrda oknda krydder.

Hanna lyssnade intresserad, men smningom fingo hennes gon ett s
tankfullt uttryck, att Bella mrkte det.

-- Hvad tnker du p, Hanna min?

-- Jag tnker p, att jag mste anfrtro dig ngot ... som du ej blir
glad fver.

Bella blickade oroligt p henne, men d Hanna berttade att hon haft
bref frn fru Meilert, slog hon ihop hnderna.

-- Nej, s roligt! Din mammas . . .

-- Alls icke roligt, -- afbrt Hanna tvrt. -- Och jag besvarade det p
ett stt, som du icke skulle ha gillat.

Hon berttade hela hndelsen och sin nger eftert. -- Nog vet jag huru
du skulleha gjort, -- tillade hon, -- men jag r nu en gng icke
somdu.

Bella sg eftertnksam ut. -- Jag skulle i ditt stlle ha skrifvit om.
Jag skulle ha sagt att det ej var min mening att sra henne.

-- D skulle jag ej varit sann, ty jag var hela tiden medveten om min
afsigt att sra henne riktigt knbart.

-- h, Hanna! Du, som alltid s fast vill det rtta.

De sutto tysta. Lena kom med middagsbud och fastnade en stund hos
flickorna. Hon skakade p hufvudet t Hannas nya drgt.

-- Jag ser, att Hanna blifvit lika splittgalen som Bella, -- sade hon.
-- Att nu gra sig halfvgs till pojkar, nr man kan vara en st och
ntt flicka! Aldrig i verlden f ni ngra friare, kra barn!

-- Du skulle skmmas, Lena, att vilja bli af med oss! Hvem skulle d
skrifva dina bref och lsa tabulan med dig?

Lena skrattade. -- Det r d visst, att Bella r ett troll, -- sade hon
och gick.

De tre dagarna p Fgelvik gingo alltfr hastigt. Man roade sig med
lingon- och svamp-plockning, seglade med Bengt, simmade och lste hgt,
brnde kokko om qvllarne och stekte potatis i askan.

Hanna hade en dag ett samtal med Bellas mor. Hon omtalade sin afsigt att
draga sig ifrn Bella och orsaken hvarfr hon ville det.

-- Tror du icke, tant, att det varit bst fr henne om jag gjort det?

Fru Palmfelt betraktade henne forskande. -- Hvarifrn har du ftt dessa
skrupler? -- frgade hon vnligt och fattade Hannas hand.

-- Man har sagt mig att jag utfvar ett dligt inflytande p Bella, --
sade Hanna rodnande. -- Och jag har ibland tyckt mig mrka, att ocks
tant med oro ser vrt tta umgnge.

-- Hvilken mor fljer ej med en viss oro gngen af sitt barns
utveckling, isynnerhet, nr det gller en s bjlig karakter, som
Bellas. Men du kan vara lugn, jag har aldrig haft orsak att frukta ditt
inflytande. Frn frsta stunden sg jag, att bottnen i dig r sann och
god, ehuru omstndigheterna utvecklat dig ojemnt och gjort din yta
kantig. Jag har tvrtom med gldje tyckt mig mrka, att Bellas karakter
vunnit i fasthet och att hon med strre ifver n frut, hngifver sig t
sina sjelfuppfostringsfrsk. Var derfr lugn, mitt barn, och fortfar
att vara Bellas vn. Ingen ser det hellre n jag. Och om jag ej
misstager mig, kan Bella i sin tur gra dig godt ...

-- Ack, tant, det knner jag dagligen. Jag skulle torka bort till ett
petrifikat, om jag ej egde Bella. Hennes aktning r min starkaste sporre
till det goda.

Fru Palmfelt tryckte hennes hand. -- Gud skydde er vnskap, -- sade hon
varmt, -- och lte den f fortfara till lifvets slut. En verklig vn r
dyrbarare, n alla jordens skatter.

[Dekoration]




[Dekoration]


1 September var inne och bantgen hade de senaste dagarne rullat in till
hufvudstaden fverfylda af skolungdom. Bellas frldrar hade stannat
qvar p landet, men sndt in de tre ldsta barnen med gamla Lena till
hushllerska. Hanna fljde med; hon hade ter hyrt det lilla rummet i
nrheten af Bella, det var det billigaste hon kundef.

I skolan sammantrffade kamraterna en mndagsfrmiddag fr att uppvisa
betygen och hra veckans lexor. Det var roligt att ses igen. Gammal
vnskap uppflammade, och gammalt groll glmdes. Man tryckte med vrme
hvarandras hnder.

Femte klassen knde ansvaret af att vara skolans fredme och uppfrde
sig lugnt och hyggligt. Den ena efter den andra af de gamla kamraterna
dk upp, och ngra nya, hvilka antingen stannat qvar p klassen eller
tenteratin, stodo afsides frn de andra, litet frmmande och oroliga
fr de nya frhllanden, ihvilka de rkat.

-- Nej, Bella, s brun du blifvit! -- utbrast Agnes Lund och slog ihop
hnderna af bestrtning. -- Du har d alls icke brytt dig om att bevara
dinhy.

-- Nej, det har jag sannerligen icke, -- skrattade Bella och hll upp
sina runda bruna hnder. -- Men du r fin och hvit som en prinsessa.

-- h, -- sade Agnes blygsamt, men tacksam fr erknnandet.

-- Du har blifvit duktig, Bibbi, riktigt som en flicka br se ut! -- Och
Hanna slog ett tag p Bibbis kraftiga axel.

-- Ja, ser du, jag lade bort snrlifvet i somras, och sedan har jag
blifvit s tjock, att jag riktigt skms.

-- Hurrah, Bibbi, det var det klokaste du i ditt lif kunde gra! Se hit,
flickor, en s kraftig flicka Bibbi blifvit p tre mnader. -- Och
Bertha hurrade henne frtjust.

-- Uff, s tjock som en gris, -- hviskade Agnes till Alma.

-- Men mer i min smak, n du, -- gaf denna kckt till svar.

Bella, Hanna, Bertha och ett par af de andra flickorna upptrdde i sina
nya praktiska reformdrgter och voro freml fr ifriga diskussioner.

-- Tnka ni upptrda p cirkus? frgade en af flickorna spetsigt.

-- Jag ser ju inte byxorna, -- sade en annan med ltsad fverraskning.

-- Skola ni leka skolflickor hela ert lif? -- frgade en tredje.

-- Nej, vi skola leka _menniskor_, -- och Bertha slog sig p knet med
stolt sjelfknsla. Ned med snrlifven! Ned med de lnga kjolarne! Lefve
friheten!

-- Ja, m hvar och en klda sig s, som hon anser det bst, utan att
gra som alla andra, -- utbrast Bella enthusiastiskt.

-- Bravo! -- skreko flickorna.

-- Hvad r detta fr slag? -- sade Bertha och ltsade bestrt bulta Siri
i ryggen. -- Har du magrat s, stackare, att du blifvit bara fiskben?

Siri sg flat ut. Hon hade icke frrn nu lagt sig till snrlif, emedan
hennes mor i det lngsta hllit emot.

-- Ja, nr jag begynte bli s tjock, -- ursktade hon sig och smg sig
undan i flocken.

-- Ett nederlag! -- hviskade Bella till Hanna.

-- Ja, men tio segrar, -- svarade denna. -- Hr ro tio, som slagit sig
p att bli frnuftiga, -- utom vi, -- tillade hon skrattande.

-- Ack, Hanna, hvad vi skola kmpa i vinter fr vr id! -- hviskade
Bella och knep Hanna hrdt i armen.

-- Ja visst. Men vi skola minnas att det mste ske genom att
_fvertyga_, icke att _fvertala_.

Nr flickorna senare i flock fljdes t frn skolan, utbrast Bella:

-- Det har varit alltfr roligt att rkas igen, fr att vi ej skulle
mtas n en gng i dag. Hvad sga ni om en liten tur till Kajsaniemi p
eftermiddagen?

-- Ack ja, det blir rysligt roligt! -- hrdes frn alla hll, och
flickorna skildes med fverenskommelse att mtas klockan 4 p
"frimurarns graf".

Det var en munter flock som p eftermiddagen samlades vid Thl vikens
strand. Man satte sig i det nnu friska grset och begynte tala om
sommarens fretag. Hvar och en skulle bertta ngot om sina
sysselsttningar, och Hanna hll styr p samtalet, nr det ibland ville
urarta till ett pladder, som ingen frstod.

Nr turen kom till Jenny att bertta, sg hon frlgen ut och sade:

-- Jag vet ej, om jag omtalar ngot, ni komma bara att gra narr af mig.

-- h, kr p bara, vi skola hvarken se eller hra! -- Och Bertha hngde
nsduken fver sitt hufvud.

-- N ja, inte r det ngot att skmmas fr. Jag var i Lovisa fr att
bada. Der var jag med om tolf utfrder och sexton baler.

-- Det var bastant motion! -- kom det frn nsduken.

-- Men jag hade utmrkt roligt och gjorde mnga trefliga bekantskaper.
Mot slutet sade doktorn att jag ej skulle f dansa mera, mitt hjerta
...

-- Var krossadt af ett Lovisalejon, -- ifylde nsduken.

-- Men, Jenny, att du _kunde_ vara s ofrsigtig, -- just nr du skulle
skta din helsa, -- infll Bella frebrende.

-- Mamma sg s gerna, att jag var med om allt. Man skall roa sig, nr
man r ung, -- sade hon alltid.

Siri berttade, att hon fngat krftor i Borgtrakten; Bibbi hade varit
rest till Uleborg och farit i tjrbt utfr forsarne. Agnes hade varit
i Helsingfors hela sommaren, badat fr Everth och sett de kejserliga vid
"Kofladan". Alla hade upplefvat tminstone ngot mrkeligt och slutligen
hade de ganska bra reda p hvarandras sommar.

-- Nu anser jag vi ha nog af hgtidligt ressonnemang och kunna g och
musicera i sjsalongen, -- freslog Agnes.

Det voro alla med om och man slog sig ned i sjsalongen i fra vningen
med drrarne ppna utt balkongen och den lugna Thlviken. Himlen var
rdgul i vester och strnderna prunkade likaledes med ngra rda och
guldfrgade lf i sin glesnade grnska. Det var ljumt och stilla, och
luften fyld af hstdofter.

Ngra af flickorna hade slagit sig ned p balkongen, de friga lyssnade
till Agnes sng inne i salongen.

-- Jag har lrt mig g p hnderna i sommar, -- skrt Bertha och utfrde
till allmn frlustelse ett konstprof.

-- Och jag att g p lina, -- skmtade Bella. -- Skada, att vi ej ha ett
rep hr. Men vnta, staketet hr kan duga i ndfall.

Med ett skutt var hon uppe p det smala staketet, der hon, trotsande
kamraternas varningar, gjorde ngra smidiga rrelser.

I detsamma kom Hanna ut frn salongen. Nr Bella sg henne, skulle hon
gra en helsande gest, men frlorade i detsamma balansen och strtade
handlst ned till marken.

Ett rop af frfran hrdes frn balkongen. Hanna, tfljd af ngra
andra, rusade gonblickligt ned p grden; hennes knn svigtade och
hennes gon sgo ej klart, men ned mste hon. De andra sutto qvar
deruppe, bleka och tysta.

Hanna kom frst ned. Der stodo ngra af vrdshusets betjening skrmda
och rdlsa, ingen hade haft mod att upplyfta Bella. Hon hade fallit
illa mot en vattentunna, som stod rakt under balkongen och var afsvimmad
-- om icke dd.

Hanna lutade sig fver henne och fann att hon lefde. -- Hjelp mig att
lyfta henne upp! -- sade hon kort, -- och sedanin.

De hemtade en lnstol och i denna frdes Bella frsigtigt in. Bertha
skyndade efter en lkare.

Den ena efter den andra af kamraterna smg sig in fr att se Bella,
derefter gingo de hem, grtande och nedslagna.

Bella lg med slutna gon och utan tecken till medvetande. Hon var
frfrligt blek, men intet sr, ej ens en bula kunde upptckas p hennes
kropp. Hanna baddade hennes panna; hon hade lst upp alla hennes klder
och satt sedan med Bellas hand i sin i stum ngest vntande lkarens
ankomst.

Han kom och tillika en sjukbr, som Bertha haft frstnd nog att skaffa.
Lkaren afkldde Bella fr att se om hon brutit sig. Men intet sdant
kunde upptckas, blott en liten rd flck i nacken, som hon sttt mot
vattentunnan.

Lkaren var orolig fver den lnga svimningen. -- Det r troligen en
svrare kontusion t hjernan eller ryggmrgen och kan vara farligt. Fr
henne varsamt hem, jag kommer efter om en stund.

Det var ett slag fr gamla Lena, nr karlarne med bren stannade ute p
grden och hon fick se Bellas ljufva hvita ansigte p kudden.

-- Hvad ha de gjort henne, Gud, hvad ha de gjort t mitt barn? -- skrek
hon, s utom sig af frfran, att hon ej kunde rra sig ur flcken.

-- Gr i ordning en sng, Lena, -- sade Hanna befallande ehuru med
flmtande andedrgt. -- Vi ha ej tid att grtanu.

Lena spratt till och skyndade att efterkomma tillsgelsen. Famlande och
hgt snyftande bar hon sig t som om hon gtt i smnen.

Hanna fick tnka och handla ensam.

-- Det r sant, -- utbrast hon till hlften fr sig sjelf, -- vi mste
gonblickligt ha bud till landet. G, Lena, och skicka ngon ...
vnta, jag skall skrifva ngra rader.

Hon ristade ngra ord till Bellas mor. Hennes hand skakade som af
frossa, och hon sg ej hvad hon skref.

-- Skynda dig, Lena, spring! Tag en karl som har hst, bed honom flyga
om han kan ... sg, att det gller lifvet.

Bertha hade gtt till apotheket. Bengt var borta, hvem vet hvar, Hanna
var ensam med Bella.

Hon kastade sig ned p kn vid sngen, borrade hufvudet i tcket och
frskte bedja. Men hennes bn blef utan ord, utan en enda
sammanhngande tanke. Hon knde det, som om hela verlden hlle p att
glida undan henne, som om hon velat klnga sig fast vid ngot, men icke
fann ett enda std. Hon frskte tnka sig att Bella var dd, men kunde
ej n den tankens botten, innan andra kommo emellan: -- mtte doktorn
komma ... mtte tant hinna i tid ... mtte doktorn komma ...

Hon hviskade Bellas namn och kyste hennes bleka kinder. Ack, hur denna
dvala var lik dden! S lg ocks hennes mor, sedan lifvet flytt, och
ingen, ingen krlek kunde kalla henne tillbaka.

Hvad doktorn drjde! Hanna knde sig nra att svimma af ngest och
trtthet. Hon kunde ej ens grta, det skulle varit en lttnad.

ndtligen hrde hon steg och sg honom komma. Strax efter honom steg
Bertha in. Hon hade hemtat blodiglar, hvilka sattes lngs ryggraden p
Bella.

Doktorn var vnlig och deltagande; han stannade hos dem fr att afvakta
verkan af iglarne. Bengt var ocks hemkommen. Hans broderliga hjerta
sved fr den lilla systerns skull och han smg sig oupphrligt in i
sjukrummet fr att se om hon ej vaknat. Men qvllen gick och det blef
natt, utan att vanmakten gifvit vika.

Frst inemot klockan 2 p natten ppnade Bella gonen, men utan att
tyckas se ngot. Kort derefter fll hon tillbaka i den ddlika dvalan.
Doktorn, som frskt alla medel han knde, aflgsnade sig nu fr att
ska ngon hvila; han skulle i morgon konsultera en annan lkare.

Bertha hade stannat qvar till natten och var nog lycklig att kunna f
tag i smnen, men Hanna kunde ej frms att lemna sin plats vid Bellas
hufvudgrd, hon kunde icke sluta sina gon ens fr ett gonblick. Hon
satt der timme efter timme, vntande hvarje sekund att f se Bella ppna
gonen och se p henne med en igenknnande blick. Men morgonen kom, och
ingen frndring hade intrdt.

D Bellas frldrar p frmiddagen anlnde, fortfor det dvallika
tillstndet nnu, och lkarne fruktade det vrsta.

Hanna tackade Gud, att tant Elin kommit, medan Bella nnu andades. Hon
fick tilltelse att flytta till Palmfelts fr att s ofta som mjligt
kunna se till den sjuka.

P eftermiddagen frndrades tillstndet. En hftig feber instlde sig
med yrsel och krampanfall. Lkarne fruktade hjernfeber och mjligen
frstndets frlust, ifall hon ginge igenom. Bellas mor satt blek och
trls vid hennes bdd, det var en lttnad fr henne att se Hanna i sin
nrhet.

Efter ett svrt krampanfall p tredje dagen intrdde ymnig svettning,
hvilken lkarne ansgo fr ett godt tecken. Derefter fll Bella i en
stilla smn, andades djupt och jemnt och fick en svag skiftning af rdt
p sina kinder. Hennes mor och Hanna sutto orrliga vid hufvudgrden.
Det var, som om de hrt de aflgsna vingslagen af hoppets efterlngtade
dufva och icke vgat med en hviskning skrmma henne ter p flykten.

Efter ett par timmars lugn smn uppslog Bella gonen, och blicken var
fullkomligt redig. Hon fstade den p modren och hviskade sakta: --
mamma! Derefter gled den fver till Hanna med ett matt litet smlje: --
Hanna! -- hviskade hon, och venstra handen famlade p tcket, som om den
skt en annan.

D brusto trarnes bojor, och Hanna strtade ur rummet, rdd att skrmma
Bella med de djupa, vldsamma snyftningar, som skakade hennes kropp. Gud
vare lof, Gud vare lof! Det var herligt att f grta, att knna
spnningen gifva efter, och den tryckande, qvfvande knslan af ngest
smningom rinna bort med trarne.

Nr lkaren kom, sg han gladt fverraskad ut. Febern var borta och
blicken klar. Faran fr lifvet och frstndet var fr gonblicket fver,
men den strsta frsigtighet mste iakttagas fr att ej skada de
mtliga, till verksamhet smningom tervaknande nerverna.

Bengt kom ofta och satte sig vid hennes sng. Han kunde s vl lgga
kudden till rtta och vnda henne s varsamt som en qvinna, nr hon ej
orkade sjelf.

-- Du r s snll, Bengt, -- hviskade systern en dag, nr hon frmdde
tala. -- Du blir nog en bra doktor.

Bengt smlog. -- Och d skall du bli frisk, om ej frr. Du skall bli
stark som en elefant, bara du har tlamod.

-- Tror du Gud vill det? -- Bellas gon sgo forskande i hans och hon
frskte lgga sin arm kring hans hals, men orkade ej. -- Jag tnker
ibland att jag kanske nu skall d ... Men sg, huru har jag blifvit s
sjuk? Jag mins ingenting ...

-- Du fr ej tala s mycket, syster lilla, -- afbrt Bengt frstndigt.
-- Jag skall bertta allt, nr du blir starkare. Nu fr du ej tnka p
annat, n att sofva, ta och bli frisk.

-- Som du vill! -- sade Bella i trtt och undergifven ton.

Bengt undertryckte en knsla af omanlig svaghet, nr han sg hennes
ansigte, s litet och aftrdt, sjunka tillbaka mot kudden. Hans lilla
syster! Hur kr och ljuf hon var! Han kunde icke mista henne nnu, nej
aldrig i verlden.

Han smg sig in i garderoben bredvid sjukrummet och snt sig der rtt
eftertryckligt.

[Dekoration]




[Dekoration]


Under dessa sorgens tider, nr Hanna p fristunderna satt bredvid Bellas
sng, sg de matta gonlocken ppnas och slutas, hrde andedrgten smyga
fver tv halfppna lppar och sg feberskyarne jaga hvarandra p tv
hvita kinder, d kndes hennes sinne brddfullt af oroliga tankar.

Fastn hon sagt till sig sjelf hundra och ter hundra gnger, att hon
aldrig s fast skulle binda sitt hjerta vid ngon, att hon skulle knna
smrta, ifall denna frnrycktes henne, knde hon nu huru omistlig Bella
blifvit fr henne. Huru denna lilla svaga feberheta hand gripit ett s
fast tag kring hennes hjerta, att detta aldrig skulle knna sig helt, s
framt handen slpte sitt tag. Hon knde att hennes stenhrda sinne ej
kunde undvara Bellas tuktan och p samma gng erfor hon ett begr att
frivilligt underkasta sig, utan att behfva vara p sin vakt mot detta
inflytande. Hon knde med frvning att hon lngtade efter att f lska
ngon, hon, som fortfarande ansg, att lifvets strsta frihet lg uti
att vara oberoende af allt sdant! Och under dessa veckor af innestngd
oro och lngtan knde hon, huru bitterheten smalt bort, droppe efter
droppe, huru trnena inom henne fllo af och huru hon alltmera greps af
en aldrig anad medknsla fr menniskorna omkring henne. Frmst Bellas
omgifning, som blef henne kr fr vnnens skull, sedan kamraterna och
sist, iallt vidare kretsar, alla ensamma, lidande, stapplande
menniskor. Hon, som trott sitt hjerta vara s trngt, att det ej
frmdde rymma en enda kta knsla, fann att hon nu gick och lngtade
efter att kunna, om n i ringa mn, ltta de brdor, som tryckte s
mnga svaga skullror.

I samband med dessa tankar kom allt oftare tanken p tant Karin. Hon
visade den ifrn sig men den kom stndigt igen. Kanske var hon en af
dessa i tysthet lidande, som blott behfde en gnista vnlighet fr att
lefva upp p nytt. h, tant Karin, hvarfr skulle du komma i min vg?
Hvarfr kan du icke lemna mig i fred ssom du lemnade min mor, d hon
som bst behfde dig? Det r grymt af dig att tvinga mig att uppska
dig. Och lika grymt r det af mig att, ifall du r ensam och olycklig,
lemna dig att dag efter dag, vecka efter vecka, mnad efter mnad hoppas
p dens terkomst, som bordt ngra sig och icke gjort det. Det r snart
nio veckor sedan jag fick ditt bref, och nnu ... nnu knner jag mig
lika ofrsonlig som d ...

Sedan kommo undrande tankar p fadren. Hurudan var han, denne far, som
skulle kunnat sknka henne ett hem, men som hon aldrig sett, aldrig knt
en gnista mhet fr? Hvar fans han? Visste han, att hans hustru var dd,
att hans dotter stod ensam i verlden, att hans penningesndningar
tillbakavisats med frakt? Och om han visste allt detta, huru tog han
det? Skert ltt, som en sdan sorgls, genomsjelfvisk natur mste gra.

Tnk, att ega ett hem, som vore ens eget! Att omslutas af fyra vggar,
hvilka begrnsade en hel liten verld af trefnad och mhet! Hon kom
nstan ej ihg att hon egt ett eget hem; det hade alltid frefallit
henne som en bit demark, nda tills ddens frid ljutit sitt rrande,
frsonande skimmer derfver. Och i detsamma var allt frbi, och hon
knde sig ter utkastad i en obegrnsad tomhet.

Men engng skulle hon skapa sig ett hem, om det n drjde lnge till
dess. Ett hem med bcker och blommor, stilla enslighet och dock aldrig
tomhet. Hon skulle ut och se verlden och komma hem med tusen minnen,
hvilka sedan skulle frskna hennes enkla hem. Hennes lif skulle bli s
rikt med kunskaper, arbete och ... och Bellas tillgifvenhet som ett
solsken fver alltsammans.

Tankarne tervnde till Bellas sjukbdd och mjligheten att frlora
henne. Med en ngest, som hon ej kunde frklara, lyssnade hon till de
oregelbundna andetagen, bjde sig ned fver bdden och fasthll en flik
af tcket mellan sina hnder med en sdan ngslans kraft, som om det
glt att qvarhlla ett flyende lif.

-- Hvad jag r svag i dag, -- utbrast hon slutligen halfhgt och reste
sig, fast besluten att tervinna sig sjelf. -- Hr drmmer jag i timtal,
som om min hela framtid berodde af detta lilla lif.

Hon kyste Bella ltt p hret och gick med ngot som var hlften trots
och hlften snyftning inom sig.

I skolan vexlade stmningen p Bellas klass allteftersom
underrttelserna om hennes tillstnd voro goda eller dliga. Hanna fick
dagligen besvara en mngd ifrigt deltagande frgor om Bella, och lngt
innan denna nnu fick hra ngot frn den yttre verlden, fversvmmades
hennes rum af billeter, blommor och sm prydliga arbeten, som
kamraternas vnliga hjertan hade behof att gifva.

-- Det kns alldeles som om en knapp fattades i rocken, d Bella r
borta, -- plgade Bertha sga. -- Och just den knappen, som hll det
varmast p klassen.

Under de dagar, d Bella var bttre och Hannas sinne icke alltfr mycket
upptogs af oron fr henne, trngde sig tanken p tant Karin allt oftare
fram. Hon knde att hon likvl engng skulle bli tvungen att g till
henne, icke af ngra yttre omstndigheter, men af det omutliga samvetets
ptryckning, och hon fraktade allt mer sin feghet, ju lngre hon
uppskjt dermed. Det lg ej i hennes natur att drla med ngot som mste
ske. Det enda hon kunde framdraga till sin urskt var, att hon icke
ville g med hjertat s fyldt af agg och ofrsonliga knslor, som det
allt nnu var.

Slutligen frmdde hon ej lngre bra missnjet med sig sjelf, utan
beslt att uppska fru Meilert, kosta hvad det ville. Det var ej svrt
att i en adresskalender f reda p hvar hon bodde och Hanna begaf sig
dit en dag utan att fr ngon omtala sin afsigt.

Hennes hjerta bultade hrdt, nr hon stod utanfr huset, men hon tvang
sig att se lugn ut och gick uppfr trapporna. Det var lga, beqvma
trappsteg, och likvl var hon alldeles utan andedrgt nr hon kom upp.
Hr greps hon ter af ett s hftigt obehag och en s oemotstndlig lust
att undfly det, att hon vnde om och nstan sprang utfr trapporna.
Nedkommen p gatan blygdes hon, ruskade upp sig, frskte tnka p Bella
och gick beslutsamt tillbaka samt ringde p klockan.

En tjensteflicka ppnade. -- Ja, fru Meilert var hemma. Var god och
stigin.

Men Hanna stannade i tamburen, medan flickan gick att anmla henne. Hon
kunde se salen derinnanfr med dyrbara taflor, vxter, mattor och
draperier. Om tant Karin icke var lycklig, s var hon tminstone rik.
Det kndes som en missrkning fr Hanna och hon tyckte sig mindre n
ngonsin skyldig att framkomma med ngra urskter. Hennes ovilja vaknade
frdubblad, nr hon jemfrde detta fverfld med hennes mors torftiga,
illa frsedda bostad.

Tjensteflickan terkom och bad henne stiga in i ett inre rum. Hon
kastade en ngot ringaktande blick p Hannas tarfliga kldsel. Men hon
mtte ha ftt intrycket af att hon ej var en af de vanliga
hjelpbehfvande, som dagligen uppvaktade hennes matmor, ty det var med
en viss artighet hon hjelpte af henne fverplaggen.

Fru Meilert satt vid sitt skrifbord, men uppsteg d Hanna intrdde. Det
var en lng, rak dam med nstan grtt hr och vackra, ngot strnga
drag. Hon helsade Hanna temligen kallt och bad henne taga plats.

Hanna stannade p trskeln.

-- Jag r Hanna Rappe, -- sade hon, och en frlgenhet som hon ej kunde
betvinga, dref blodet till hennes kinder. -- Jag har kommit att bedja om
urskt fr mitt ohfliga bref.

En blixtlik strle af gldje upplyste fr ett gonblick fru Meilerts
strnga drag, men hon betvang sig och frblef kall som frut. Detta
lugnade Hanna. Hon hade vntat sig en scen med trar och omfamningar s
snart hon nmnt sitt namn, och hon afskydde sdant.

Fru Meilert betraktade henne forskande. -- Lt mig se, -- sade hon, --
om du r din mors dotter ... Kanhnda ro gonen hennes, men hon hade
ett vekare, vnligare uttryck ...

Hennes rst darrade litet. Hanna sg henne ppet i gonen. -- Ja, --
sade hon, -- innan sorgerna gjorde henne hrd. Man sger, att jag liknar
min far till det yttre, min mor till det inre.

Fru Meilert drog henne tyst ned i soffan bredvid sig. -- Tala litet om
din mor, om hennes sista stunder. Du anar icke, hvad hon en gng var fr
mig.

Hanna smlog bittert. -- Och nd hade ni hjerta att fvergifva henne!
Att lta henne kmpa sig fram, ensam och fattig, med bruten helsa och
med sviken tro p allt hvad hon lskat i lifvet.

-- Ja, ser du, jag var srad i mitt innersta. Jag kunde icke frlta,
att hon svek sina idealer och frenade sig med en man, som ej ens var
vrd hennes aktning. Jag tyckte att hon frnedrade sig s djupt, att jag
_mste_ stta henne ifrn mig, ehuru mitt hjerta sved ...

-- Ni glmmer, att hon lskade min far, detta m vara hennes urskt.

Fru Meilert blickade hastigt upp. -- Nej, -- sade hon hftigt. --
Krleken _kan_ icke frsona allt. Jag kunde aldrig rtt tro, att hon p
allvar lskade honom, dertill stod han fr lgt under henne. Men om s
var ... ja, d frstr jag icke menniskohjertats nycker! Hon, s
rttnkande, s varm, s hngifven alla stora ider, ... och han! En
mera sjlls, tom, andligt och lekamligt utlefvad varelse har jag aldrig
sett. Men frlt -- jag srar dig kanhnda?

-- Nej, -- svarade Hanna kort, -- jag knner ingenting alls fr min far.

-- Nvl. Du mste frst huru det kndes att se en, som man lskade mer
n sig sjelf, kasta sig bort till en sdan man! Jag var frtviflad och
brt alla band mellan oss. Sedan kom hennes straff. Hon blef olycklig
och fvergifven, och nu hade jag ju bordt frlta. Men jag kunde det ej,
jag knde det som ett frrderi mot mina principer att frlta ngot
sdant, att taga frsta steget till frsoning. Skulle hon kommit till
mig ...

-- Kunde ni verkligen vnta det efter det bref ni skref p hennes
brllopsdag? -- Hannas kinder lgade. -- Detta bref var tillrckligt att
fr alltid slcka hvarje skymt af vnskap.

-- Ja s, du har lst det! N ja, jag har ju ngrat det, tusen och ter
tusen gnger. Jag hade kunnat gifva bort allt hvad jag egde fr att ha
detta bref oskrifvet. Jag knde, att det skulle krossa hennes hjerta,
men jag skref det nd i min lidelsefulla sorg. Det var ett slags trst
fr mig att gra klyftan mellan oss s ofverstiglig som mjligt.

Nr jag hrde att hon fvergifvits af sin man och flyttat ensam bort med
sitt lilla barn, d flg mitt hjerta till henne med hela sin fordna
mhet. Men tror du, jag kunde frm mig att nrma mig henne, att sga
frlt? Nej, dertill var jag fr envist hrd och stolt. Jag ville tvinga
henne att frst komma till mig. Men hon kom icke, och jag hrde att hon
led nd. Fr att freda mitt samvete snde jag henne rligen en liten
penningesumma fr din rkning ...

-- Ni? -- afbrt henne Hanna med en rodnad af obehag. -- Min mor rrde
aldrig dessa penningar.

-- Det var likt henne, -- sade fru Meilert med skymten af ett leende. --
Hon skulle alltid hjelpa sig sjelf. Hon var lika stolt som jag, och det
blef bdas vr olycka. Medan hon slet ut sig med hrdt och illa aflnadt
arbete, frspilde jag mitt lif p njen af tusen slag fr att glmma
tomheten inom mig. Ingendera af oss skte ngonsin ett nrmande, och
dock skulle detta ha rddat oss begge.

Nr jag var 30 r frefll mig lifvet fullkomligt vrdelst. Jag var ej
lycklig sjelf och lefde fr ingens lycka. Ingenting hade jag lrt, som
skulle satt mig i stnd att brja ett sjelfstndigt arbete; jag hade ju
icke uppfostrats till annat n att njuta lifvet. Idenna tid af tomhet
och sorg mtte jag en man, som lnge lskat mig i tysthet, trofast och
rent och ... vi blefvo gifta. Han var en sllsynt hgsint karakter,
men jag lskade honom ej, jag var fr trtt att mera kunna lska. Det
var endast i hopp att genom omsorgerna om hans stndigt vacklande helsa
kunna gifva mitt overksamma lif helst ngot innehll, som jag blef hans
hustru. Hur mycket har jag ej att tacka honom fr! Att jag icke under
denna tid frsjnk i ett ohjelpligt svrmod, det var hans frtjenst, och
hans stndiga, innerliga nskan var, att jag skulle uppska din mor och
blifva lycklig igen ... Men -- jag ansg det numera fr sent, vgen
oss emellan hade vuxit igen med hgt, snrjande grs, vi kunde ej mera
n hvarandra.

. . . Efter fem rs ktenskap miste jag denna trofasta vn, och efter
ytterligare ett r ndde mig underrttelsen om din mors dd.

Fru Meilert satt med ansigtet doldt i hnderna och Hanna trodde att hon
gret. Underliga knslor rrde sig inom henne, medan hon lyssnade till
denna halfhga sjelfbeknnelse: en qvarlefva af bitterhet fver modrens
de; ett grnslst medlidande med denna djupa, beherskade sorg och
tillika en ofrivillig sprittning af gldje fver att hos tant Karin
finna ngonting beslgtadt, ngot som hon kunde frst och frlta.

Fru Meilert sg ter upp. Hon hade icke grtit, men fver hennes gon
lg ett uttryck af lidande, sdant Hanna nnu aldrig sett det hos ngon.
De sutto lnge tysta. Hanna fruktade att med sin klumpiga hand vidrra
dessa knsliga strngar, som nnu vibrerade s starkt; hon ville lta
spnningen gifva efter, innan hon vgade sig fram med det deltagande,
som lyfte hennes inre i varma vgor. Hon hade sett mycken sorg, hon
hade, s att sga, ammats upp vid sorgens barm och knde sig frtrogen
med den, ehuru hon sjelf icke erfarit den annat n som ett eko ur andras
hjertan. Hennes ngslan fr Bella, hvad var den emot en sdan bittert
naggande sorg? Den var en ljuf och ren smrta, utan tillsats af ngerns
och sjelffrebrelsens taggar; den var en bfvande och dock hoppfull
fverltelse till den kraft som frmr allt.

Hennes eget uppfrande mot tant Karin frefll henne denna stund s
lumpet, att hon blygdes. Utan att minnas sin vanliga stelhet, grep hon
innerligt hennes hand och kyste den.

-- Tant Karin . . . kan du frlta hvad jag skref?

Orden kommo s varma och mjuka med ett tonfall, som snarare liknade
Bellas.

-- Jag har intet att frlta. -- Fru Meilert tryckte hrdt hennes hand.
-- Men kan du sknka mig en smula tillgifvenhet, s r jag tacksam.
Bertta nu om ... om din mor, bertta allt hvad du kan pminna dig och
allt hvad du anser mig vrd att f hra. Skona mig ej, lt mig f hra
allt hvad hon sagt om mig. Det bittraste jag kan f hra r dock ett
intet mot anklagelserna inom mig sjelf.

Och Hanna berttade. Hon dolde intet, hon skildrade modrens fattigdom
och ihrdiga kamp fr lifvet. Hon skildrade de stunder af tyst
frtviflan och bitter resignation, till hvilka hon varit vittne, de
motgngar, missrkningar och svikna illusioner, som smningom gjorde
hennes mors hjerta hrdt och den lngsamma sjukdom, som slutligen krfde
hennes lif. Men hon drjde lngst vid de sista dagarnas stilla frid och
vid den krlek hon s sent fick smaka.

Underligt. Medan hon s, bit fr bit, genomgick sin mors lif s lngt
hon kunde minnas tillbaka, frsvann nda till sista skymten af agg mot
henne der bredvid, som bidragit till att frbittra det, och hon tyckte
sig se den sorg de bda genomgtt som ett fast band frena dem nnu
efter dden.

Det var sent p qvllen, nr Hanna gick. Hon medfrde intrycket af en
sympatie, som drog henne till tant Karin, och knde att hon gerna ville
se henne igen.

[Dekoration]




[Dekoration]


Bellas tillfrisknande gick framt, om ocks med sm, sm steg. Hon fick
stundom sitta upprtt i sngen, stdd af mjuka kuddar, men hon fick
hvarken lsa eller syssla med ngot arbete. Och tiden blef henne ofta
lng. D brukade Bengt bra in lilla Helmi och stta henne i Bellas
sng, der hon med stor frdighet slog omkull saftglaset p
nattduksbordet, t upp sockerbitarne och bultade med sin bleckskallra i
sngkarmen, tills hon vann nskad uppmrksamhet. Ibland sutto alla
syskonen kring Bellas sng och pratade om skolan, och ett par gnger
hade hon haft gldjen att mottaga ett par af kamraterna som
helsningsdeputation frn hennes klass.

Men hennes kraste stunder voro likvl de, d Hanna hade ledigt och satt
vid hennes sng. D lyste Bellas gon. Och Hanna hade en frmga att
bertta saker s, att de intresserade, utan att p minsta stt trtta.
Under en af dessa stilla pratstunder omtalade Hanna sitt besk hos tant
Karin, och Bellas frtjusning knde inga grnser.

-- Hon var st, sade du? Hur sg hon ut? Hvad sade hon allt? Skall du g
dit igen? Tycker du mycket om henne?

-- Nej, nu pratar du fr mycket, miss Belladonna, och jag gr min vg.

-- Nej, stanna, jag skall vara tyst som en metmask, bara du stannar. --
Och Bella hll henne i kjolen. -- Men ser du, jag mr s bra i dag och
knner mig s odygdig. Doktorn lofvade mig att ta drufvor och jag r s
frskrckligt snl p dem. Skulle jag inte ha samvete, s ville jag
skicka dig ut i yrvdret och kpa litet mer, de togo nyss slut. Men
...

-- r det inte ngot annat, s skall jag hjelpa dig af med ditt samvete,
-- skrattade Hanna och var redan halfvgs ut genom drren.

-- Vnta, hvirfvelvind! Tag femti penni ur min brs der i ldan och vlj
de allra vackraste. S der ... adj med dig!

D Hanna var utom drren blef hon ropad tillbaka. -- Vnta, Hannibal,
jag tror nd att min druftrst hr till de "sjlsaffectioner", som st
under viljans inflytande. Ergo _kan_ jag beherska den; ergo _vill_ jag
beherska den. Lgg femtislanten tillbaka. Den kan gra mera nytta i
fattigsparbssan, n i min snla mage.

Hanna lydde skrattande och satte sig ter p sin frra plats.

I detsamma kom Bengt in med rda ron och brande sin palet p armen.

-- N, gunstig junker, hvad har du haft fr dig i dag? -- frgade Bella
och vinkade honom till sig.

-- Hejdat skenande hstar, -- svarade Bengt lakoniskt.

Flickorna satte upp s frvnande miner, att han mste skratta.

-- Det r dagens sanning, -- bedyrade han. -- Jag kom gende lngs
Salutorget ungefr vid palatset, d jag sg en hst med kurslde komma i
ursinnig fart rakt emot mig. Kusken skrek och hll emot och inne i kuren
jemrade sig ngon. Det sg ut att bra rakt ned i Skatudds-kanalen. Jag
hade ej annat val n att rusa fram och strcka min uppspnda paraply
emot hsten, som deraf blef s hpen att han tvrstannade. Men af farten
slngde slden i detsamma omkull och kusken kom under. Ngra personer
kommo till hjelp, och vi fingo hsten urspnd och kusken upphjelpt.
Hvarken han eller fruntimret inne i kuren hade skadat sig. Men d jag
skulle lyfta upp slden, ref jag denna duktiga lucka p min paletrm.
Vill Hanna kamrat hjelpa mig att stoppa den?

-- Hjelpa! -- skrattade Hanna. -- Du menar, att vi turvis skulle taga
ett stygn. Nej, gif hit, nog reder jag mig utan din hjelp.

Bengt lemnade henne rocken, och hon beredde sig att reparera skadan.

-- Men, Bentu, -- hviskade Bella sklmaktigt frn sngen, -- hvem var
det, som hrom dagen bedyrade, att han aldrig skulle lta en qvinna
hjelpa sig med ngot, som han kunde gra sjelf?

Bengt funderade. -- Nog lr det vl ha varit jag. Och strumpor har jag
stoppat i mina dar, men aldrig rockar. Men det mste vl duga, tnker
jag. Tag hit, s fr jag frska! Och tack, syster stnos, fr det du
tog vara p min sjelfstndighet.

Hanna rckte honom nl och trd; fingerborgen gick knapt ned fver
nageln. Han satte sig ned med ett frsk att se sker ut, drog pannan i
djupa veck och begynte sy som en skomakare med syl och becktrd.
Flickorna skrattade och lto honom hllas.

Men d Hanna sg att stoppen, oaktadt Bentus allvarligaste bemdanden,
artade sig att bli lik en stor vrta p rockrmen, bad hon Bella
gunstigt tillta, att hon denna gng hjelpte. Han hade ju visat sin goda
vilja.

Bella var ej obeveklig, och Bengt sg med beundran huru Hanna kamrats
skickliga fingrar undanrjde spren af hans konstfrdighet och
ihopsmmade hlet s prydligt, att man knapt sg minsta fel i vfnaden.

-- Flickor ro nd flickor! -- utbrast han med en suck af beundran.

-- Och pojkar ro och frbli pojkar! -- nickade Bella frn sngen.

Mot aftonen samma dag frvrrades Bellas tillstnd. Febern terkom, och
hon kastade sig oroligt af och an i sngen. Lkaren som efterskickades,
fruktade ett recidiv.

Under senare hlften af natten, medan Hanna vakade hos henne, uppslog
hon pltsligt gonen och hviskade sakta: Hanna!

Hanna satte sig vid sngen och fattade hennes hand. Den var brnnhet,
och gonen glnste stora och klara.

-- Huru r det? -- hviskade hon ngestfullt. -- r du smre? Vill du,
att jag skall vcka tant?

-- Nej, inte nnu . . . Men det kunde hnda, Hanna, att jag nu msted.

Det gick ett stygn genom Hanna, som nstan tvang henne att skrika. Men
hon frblef till det yttre lugn.

-- Tror du, Hanna, . . . att det r mycket svrt att d? -- Bellas gon
voro oroligt fstade p Hanna.

-- Jag har endast sett _en_ menniska d, och det var min mor. Fr henne
kom dden som en efterlngtad befriare, hon hade ju s lnge varit sjuk.

-- Jag menar ej s . . . jag menar . . . om det r mycket frskrckande
att ... st ansigte mot ansigte med Gud?

-- Jag hoppas, att Guds nrvaro skall ingifva dig frid och trygghet,
icke fruktan, -- svarade Hanna, och hennes lppar darrade, s hon knapt
kunde tala.

-- Ser du . . . jag r ibland s rdd fr Gud ... jag har s litet
brytt mig om Gud ... om han skulle vara ledsen p mig ...

-- O, Bella min, ingen af oss r ju vrd hans nd. Men du vet ju, vid
hvem vi f trygga oss.

-- Ja! -- hviskade Bella matt.

Om en stund slog hon armarna om Hannas hals och frgade: -- Hanna min,
skall du sakna mig mycket ... om jag nu skulled?

Hanna frskte gra rsten stadig nr hon svarade: -- jag har ju ingen i
verlden krare, n dig.

-- Bara Gud! -- hviskade Bella ter.

-- Ack, icke ens Gud, -- sade Hanna sorgset. -- Jag har icke kommit s
lngt nnu, att jag skulle lska Gud fver allt ... Men du ser s
trtt ut, tala icke mer, utan frsk att sofva.

Bella nickade. -- Jag ville s gerna lefva! -- hviskade hon och frskte
smle. Derefter fll hon i en ltt slummer med Hannas hand i sin.

Morgonen ljusnade och fann dem i samma stllning. Hanna var ddstrtt,
men nndes icke draga sin hand ur Bellas, icke rra sig fr att ej vcka
henne. Fru Palmfelt kom insmygande med oroligt frgande blickar.

-- Hon sofver! -- hviskade Hanna gladt till svar.

Denna smn, var den till lif eller dd? De lyssnade med spnning till
andedragen, som blefvo allt djupare och lugnare. Ddens engel svfvade
ter frbi. Han rrde nnu icke den halfmogna frukten, han spred blott
med sin vinge en flkt af allvar i tv unga hjertan.

[Dekoration]




[Dekoration]


Det var i slutet af Mars. Hanna hade flyttat hem till sig, sedan Bella
ej mer behfde s trgen tillsyn. Tystnaden i hennes eget lilla rum var
s vlgrande, det var som om tankarne strmmat fver henne rikare der,
n annorstdes. Och hon kastade sig med nytt, brinnande intresse fver
studierna. S knapphndigt de n fylde hennes trstande ande, voro de
likvl det bsta hon fr nrvarande kundef.

Tant Karin hade erbjudit henne ett rum hos sig, men Hanna afslog det,
vnligt, men fast. -- Jag vill icke st i fr stor tacksamhetsskuld till
dig, tant, -- sade hon, -- och det skulle dessutom vnja mig vid ondig
vllefnad.

Men hon var ofta hos tant Karin, s ofta hon icke var hos Bella. Och
tant Karin hade kommit upp med en plan, som gjorde henne yr af gldje.

Frst, nr tant Karin sagt, att hon beslutat resa utrikes p ett r och
ville taga Hanna med sig, hade denna afvisat anbudet p sitt vanliga
krfva stt. Tant Karin sg ledsen ut. Hanna ngrade sig och sade att
hon skulle flja med p det vilkor, att hon i framtiden skulle f
terbetala hvad hennes resa skulle komma att kosta.

-- Det r din rtt, -- sade tant Karin allvarsamt. -- Men min rtt r
att vgra tertaga en gfva, som jag nu bjuder dig med varmt hjerta.

Hanna stred en strid med sin gamla stolthet, men slutligen segrade
hennes tillgifvenhet fr tant Karin.

-- Det r bara fr att jag hller af dig, tant, -- sade hon, -- som jag
gr in p detta.

-- Jag frstr, -- sade tant Karin leende och smekte hennes trotsiga
panna.

En lrdagseftermiddag firade Bertha och Alma en liten pratstund hos
Hanna. Flickorna beskte henne i allmnhet gerna, hon hade blifvit s
mycket gladare och tillgngligare, sedan Bella begynt tillfriskna.

-- Bevars, s svllande kanaper du har! -- sade Bertha och slog sig ned
p en af trstolarne med ett brak, som satte dess ben i fara. -- Man
blir rent af frvekligad i dina divaner.

-- Fr all del, tag plats p golfvet, om stolarne ro fr mjuka, -- sade
Hanna. -- Som du ser, fredrager jag att sitta p ett ostoppadt bord.

-- Men sg, vore det ej ett himlalif, om man vore rik? -- utbrast Bertha
i extas. -- Tnk, att f sofva p ejderdun, inte behfva g i en trkig
skola, ta godt och lsa roliga bcker! Hh, jaja!

-- Hur skulle det d g med mixturerna och provisorsexamen? -- sporde
Hanna.

-- Strunt i arbetet, nr man hade pengar som snus! Jag skulle ha 16
tjenare ...

-- Och jag skulle ruinera mig p hstar, -- sade Alma, som hittills
bladat i en bok. -- Jag r galen i hstar. Skulle du gerna vara rik,
Hanna?

-- Nej, . . . hjo, hvarfr inte, om jag hade mig sjelf att tacka fr
hvar penni.

-- Jemmer, s frstndig du alltid r, -- suckade Bertha. -- Sak samma,
hvarifrn pengarna komma, bara man har dem.

Flickorna skrattade.

-- Hanna skulle visst inrtta ngot slags asyl fr vanartiga pojkar, --
sade Alma, -- jag har hrt dig sga det engng.

-- D kan du taga Valter Hagen till din frsta patient, -- infll
Bertha. -- Han r redan halft p frfall, fastn han nnu r bara en
skolpojke.

-- Jag har hrt det, -- sade Hanna och hoppade ned frn bordet. --
Valter var frr mycket hos Palmfelts, och jag knde honom som en
godsint, snll gosse. Nu har han ej varit der p lnge, och nr jag
frgade Bengt om orsaken, sade han att det begynt g p sned fr Valter
stackare. Ngra samvetslsa studenter ha lrt honom att dricka.

-- Usch ja! Lycka, att han icke har frldrar och syskon, som f blygas
fr honom! -- utbrast Alma.

-- Om han haft ett hem, hade han kanske icke blifvit sdan han nu r.
Det r just emedan han varit s ensam, som ondt inflytande ftt s
mycken makt fver honom. Stackars gosse, jag nskade jag kunde hjelpa
honom.

Hanna hade blifvit tankfull. Hvarje pminnelse om lifvets skuggsidor
kndes som en direkt frebrelse mot henne sjelf.

-- Se nu inte s hgtidlig ut igen, Hanna. Inte kan du nd byka verlden
ren och blank. Hvad har du i flaskan der? r det ngot, som duger
luktap?

-- Det r ju eaudecologne, -- frmodade Alma.

-- Sknt! Man fr vl njuta?

Hanna svarade icke, hon var inne i sina egna tankar.

Bertha frde flaskan till nsan. -- Uh . .. ptschi! Din kanal ...
ptschi! Det r ju stinkspirit ... ptschi ... tus! Nu ljg du, sa'
Anders t presten.

Hanna mste skratta. -- Visst inte, jag har ej sagt att det var
eaudecologne. Det r ammoniak, som jag tagit ut flckar med.

-- Och det gillrar du ut, som om det vore det finaste luktvatten. Uff,
det svider i nsan!

Nr flickorna om en stund skulle g, fljde Hanna dem ett stycke.
Qvllen var mrk och kall, butikfnstren strlade i klar belysning och
menniskorna knuffades p de mest trafikerade gatorna.

Flickorna vnde in p en sidogata. De gingo alla tre i bredd och pratade
ifrigt.

S kommo de frbi ett hus, der gardinerna nnu ej blifvit nedflda fr
fnstren till en klart upplyst sal. Berthas blick snuddade in. Hon
tvrstannade och hviskade brdskande:

-- Titta in! Der sitter han. Nr man talar om trollet, r det icke lngt
borta.

Flickorna varseblefvo derinne i salen ett mindre bord, vid hvilket fyra
ynglingar sutto kring en punschkaraffin. De rkte, skrattade och
anlitade flitigt glasen. En af dem var Valter Hagen.

Hanna knde, att hon var blek af sinnesrrelse. Hon grep Bertha hrdt i
armen. -- Det r nedrigt! -- hviskade hon.

-- Ja visst! Men kom bort, det r otckt att sep.

-- Der locka de den stackarn att gra af med sina f slantar och bjuda
till att f honom likadan som de sjelfva. Det fr ej ske. Jag gr in
...

-- Det vore just likt dig, men det gr du nd inte, -- sade Bertha
bestmdt och drog Hanna med vld bort frn fnstret.

-- Jag kan ej, jag _kan_ ej . . . flmtade Hanna upprrd. -- Jag mste
ha honom bort.

-- Han skulle visst lyda dig, -- infll Alma. -- Kom bort nu, snlla,
sta Hanna!

-- Vnta, Alma, stanna . . . jag kan ej g ... det kns, som om jag
gjorde mig delaktig i hans undergng. Se ni ej, hur de klinga med
glasen, ... huru begrligt han tmmer det ... slpp mig, Alma, jag
_mste_ gin.

-- r du rent frn vettet, Hanna? -- Bertha var upprrd, ocks hon. --
Tnk p skolan, tnk p din framtid, kom bort, vi ha redan sttt hr
alltfr lnge!

-- G ni . . . jag kan ej flja er . . . Kanske sitta de hr halfva
natten nnu, -- tillade hon halft fr sig sjelf, -- tnk, hurudan han
skall vara i morgon!

Hon slet sig ls frn kamraterna och gick fram till vrdshusets trappa.
Der stannade hon nnu. Skulle han flja henne? Hvad skulle hon sga
honom? Var detta ej en blind obetnksamhet, hvilken hon dyrt skulle f
betala? Frnuftet hviskade: -- g ej! -- och hon stod tvekande vid
drren. Men en blick genom fnstret strkte hennes beslut, och hon
ppnade drren.

I tamburen syntes blott en kypare, som kastade p henne en undrande
blick. Hon sade halfhgt och fullkomligt lugnt: -- var god och bed herr
Hagen komma ut. Jag vntar p gatan.

Derp gick hon, som om golfvet brnt hennes ftter.

Nr hon kom ut, sg hon, att kamraterna gtt. -- Det r bra, -- tnkte
hon, -- jag skulle ej velat, att Valter sett dem.

Hon spejade ifrigt mot ingngsdrren, och nu ppnades den. Valter Hagen
komut.

Hon gick ett par steg mot honom.

-- Det r jag, Valter, -- sade hon, och rsten var osker. -- Vill du ej
vara snll och flja med mig?

-- Hvart d? -- sade Valter upprymd, men en blick p Hannas djupt
allvarliga och sorgsna ansigte gaf honom en aning om rtta frhllandet.

-- r det . . . r det meningen att f mig bort frn kamraterna? --
frgade han och frskte se styfut.

-- Ja, Valter, -- sade Hanna fast. -- Jag tror du icke anar, hvart dessa
kamrater vilja locka dig.

-- h! Du r fr lttskrmd, Hanna. Vi drucko ett glas punsch. Ngot
mste man ju vrma sig med i denna frbittrade kyla.

-- _Ett_ glas? -- Hanna log sorgset. -- Jag rknade redan tre. Vet du
icke huru ltt sdant blir en vana? Jag hade en kusin, som var en bra
gosse, tills dliga kamrater fingo inflytande fver honom. Nu r han en
frsupen stackare, som ingen gldje har i lifvet.

Hon tystnade. Hon visste ej rtt huru hon skulle n fram till hans
hedersknsla.

-- Man brjar redan anse dig frlorad fr allt godt ...

-- S! -- Valter rtade p sig. -- Menniskorna ro s frdiga att dma.

-- Var en karl, Valter, och res dig, medan det nnu r tid. Vill du icke
taga bl bandet, det skulle hjelpa dig?

-- Det behfs visst inte, nog kan jag lta bli, om jag vill. -- Valter
frskte tala lugnt och imponerande.

-- Std behfva vi alla, om vi skola kunna utfra vra goda fresatser.
Jag gr nu till Palmfelts, kom med. De skola bli s glada att se dig
igen.

Valter tvekade.  ena sidan syntes det honom lockande att ter beska
detta goda varma hem; den andra blygdes han fver att lta en flicka
f honom till hvad hon ville.

-- Jag vet ej, om jag tcks, -- sade han, -- jag r ej kldd fr
visiter.

-- Visiter? Det r ju gamla vnner. Vi skola prata och ha s roligt. Du
har ju ej sett Bella, sedan hon begynt sitta uppe. Kom nu, r du snll!

Nr de skulle vika om hrnet nedt Annegatan, mtte de en af Valters
klasskamrater. En af dem, hvilka p ett ofrnuftigt stt skt predika
moral fr honom och trttat ut honom med sina frmaningar. Nr han sg
Valter i Hannas sllskap, nickade han menande, som om han velat sga: --
r du fast nu? Det frtrt Valter djupt att misstnkas g i en flickas
ledband. Han sg mrk och harmsen ut, och nr de kommo utanfr Palmfelts
port, ltsade han pminna sig ngot mycket angelget, tog ett kort
farvl af Hanna och rusade sin vg.

Hanna stod och sg efter honom med hjertat fullt af oro och missrkning.
Sdana stackare vi ro, -- tnkte hon. -- Det fordras ofta mycket mera
mod att taga _ett_ litet steg framt till det goda, n tio tillbaka till
det onda. Jag r sker att Valter nu gr att upphjelpa sin manlighet med
ngra glas punsch och har till hands en passande frklaring fver sitt
hastiga frsvinnande.

Ledsen och bragt ur jemnvigten gick hon in till Bella, som satt i
lnstolen vid bordet, tog en pall och satte sig vid hennes sida. Hon
omtalade eftermiddagens hndelse, ppet, som hon var van, och Bella
uppmuntrade henne d och d med en gillande nick.

-- Vi skola ej lemna honom ur sigte, -- sade hon ifrigt, -- vi skola
taga till vr uppgift att gra honom till en bra karl.

Hanna tryckte hennes hand. -- Jag har ej stora frhoppningar, -- sade
hon modfld. -- Der karakteren i sig sjelf ej har ngon fasthet, der kan
frsta vindpust kullkasta en god fresats.

-- Vet du, jag knner ett sdant begr nu att gra ngot fr andra, --
sade Bella. -- Den lnga overksamhetstiden har gjort mig riktigt
sjelfvisk. Med hvarje dag knner jag mig friskare och lngtar efter
arbete, arbete! Ack, Hanna, hvad det skall bli roligt att bli riktigt
frisk! Gud r s god. Jag skulle icke ngonsin mer vilja hysa en enda
ful eller otacksam tanke i mitt hjerta.

-- Det blir den gladaste dag i mitt lif, nr du kan g ut igen, Bella
min. Din sjukbdd har gifvit mig s mycket: en tydlig frnimmelse af min
egen hjelplshet och af Guds nrvaro. En erfarenhet af bnens kraft att
hugsvala och lugna. Och nu sist denna ofrtjenta gldje att f se dig
blifva frisk. Det kns s underligt inom mig. Det r som kunde jag af
idel tacksamhet kasta bort mitt lif hvilket gonblick som helst, t
ngon ensam och olycklig, och som om intet, intet ledsamt mer kunde
nedsl mitt sinne.

-- Du lskade, trotsiga Hanna, hvad du nu r vek, -- sade Bella och
kyste hennes gon, som stodo fulla af trar.

[Dekoration]




[Dekoration]


Ryktet om Hannas "vrdshusbesk" hade emellertid spridt sig i skolan.
Man hviskade bakom hennes rygg, man undvek henne och hon sg ofta
skrmda och ogillande blickar fstade p sig. Ngra flickor frn hgsta
klassen stodo ifrigt hviskande i korridoren, ett par dagar efter
hndelsen.

-- Klockan var nra 12 p natten -- sade en, -- nr min kusin, som satt
och lste tidningar i inre rummet, sg henne kommain.

-- Sg han henne komma in? -- gonen stodo vidppna af hpnad.

-- Ja. Och sedan gick hon ut med den der Hagen, som alla vet, att ej r
ngon hygglig gosse.

-- Och de promenerade lnge och vl p ngra bakgator, -- hviskade en
annan. -- Thure st mtte dem.

-- Ja, hon har nu alltid frefallit mig litet ... s der ... --
infll en tredje med tonvigt.

-- Tnk nu, att dricka punsch p ett vrdshus klockan 12 om natten! --
bifogade en fjerde.

-- Mins ni, hur noga hon i fjol ltsade vara, nr inte herr Hallgren ens
dugde att spnna p skridskorna? Jo, jag tackar!

-- F se, om hon ej blir relegerad, -- sade en femte. -- Jag tcks knapt
sga, att jag r p samma klass, som hon.

-- Hvad tisslas hr om fr vigtiga ting? -- frgade Bertha, som i
detsamma gick frbi och stack sitt hufvud midt i skocken.

-- Ts! -- sade en af flickorna hemlighetsfullt. -- Vi tala om Hanna
Rappes mandat att g p vrdshus och dricka punsch.

-- Hva', hva', hva' ha ni nu kokat ihop fr en smrja igen? -- utbrast
Bertha, som ej tnkt vidare p historien den der aftonen. -- Hanna
dricka punsch! Lika gerna dricker jag blck. Men jag frstr, historien
har blifvit skarfvad. Nu skall jag bertta hur det var, fr jag var
sjelf med.

-- Var du med? -- Flickorna drogo sig ett steg tillbaka.

-- Jaha, urskta, jag stod p gatan. -- Och Bertha berttade huru allt
gtt till.

-- r du riktigt sker p, att hon strax kom ut igen? -- afbrt henne en
af flickorna. -- Det kunde ju ha varit ngon annan.

Bertha sg osker ut. -- Jag _tyckte_ precis, att det var Hanna, --
svarade hon drjande.

-- Ja, att _tycka_ och _veta_ r alls icke detsamma ...

-- I alla fall, flickor, kan jag gifva mitt hufvud i pant p att Hanna
icke begtt ngot ortt, om hon ocks kunnat bra sig ofrsigtigt t.
Och det var endast fr att f den uslingen Valter bort frn de dliga
kamraterna, som hon ett gonblick gick in. Det var kckt gjordt af henne
och jag hgaktar henne, fastn jag inte sjelf skulle haft mod att gra
detta.

Berthas frsvarstal gjorde intryck p ngra af kamraterna, som voro
bjda att se Hannas uppfrande frn den bsta sidan. Men fr mnga
ytliga, sqvallersjuka, tanklsa kamrater framstod det som ngot ortt
och opassande. De visade Hanna tydligt sitt ogillande, och stmningen p
klassen var ytterst ledsam. Till och med de, som bordt knna henne
bttre, voro bestrta och oskra om huru de skulle tyda hennes
handlingsstt och undveko henne derfr s ofta de kunde.

Hanna kunde icke undg att mrka allt detta och mot hennes vilja gjorde
det henne ondt. Hon skulle velat vara njd endast med sitt samvetes
vittnesbrd, men ertappade sig med att begra ocks kamraternas aktning.
Hon knde, att de till en viss grad skmt bort henne. Det var henne
likvl en stor trst, att Bella, Verna Sommar, tant Karin och ett par af
flickorna uttalat sitt gillande af hvad hon gjort och hon frskte att
icke bry sig om de friga. Icke ett ord till frsvar hade kommit fver
hennes lppar, hvartill skulle det tjena, saken talade ju fr sig sjelf.

-- Men detta r rent outhrdligt! -- utbrast Bertha en dag, d hon het
och upprrd kom fram till Hanna, som satt ensam p klassen. -- Kan du
icke tala, menniska, och rentv ditt anseende? Jag har predikat fr
dfva ron. Naturligtvis ha de fga frtroende till _mitt_ omdme. Jag
tror ocks, att man p visst hll sker undergrfva ditt inflytande, och
ett par af de vra hlla sig fullkomligt neutrala. Talar du icke, s
... adj med ditt frmynderskap p klassen ...

-- Jag har aldrig efterstrfvat ngot frmynderskap, -- sade Hanna och
reste sig hftigt frn sin plats. -- tminstone icke _medvetet_, --
tillade hon halfhgt, idet en djup rodnad flg fver hennes kinder. --
Hvarfr skulle jag tala? Om de icke tro dig, huru skulle de tro mig, som
mste fra min egen talan? Nej, lt mig vara. Terminen r ju snart slut
och sedan slippa ni vidare se mig.

-- Tnker du lta detta fortfara nnu dessa fyra veckor, s tager jag
min Mats ur skolan. Jag kan ej frdraga dessa sura miner och denna
trumpna tystnad dag ut och dag in. Ett ordentligt grl vore mera i min
smak. Och nnu en sak, Hanna. Om du inte rttfrdigar dig, s misstnker
jag, att ngra, jag sger icke hvilka, komma att frska f dig
relegerad.

Hanna blef alldeles blek, detta hade hon icke tnkt p. Men i detsamma
vaknade ocks hennes gamla trots och hon utbrast bittert. -- Detta kunna
ni gerna bespara eder. Innan jag lter det g s lngt, afgr jag
frivilligt, -- imorgon dag ...

-- Var nu ej tokig, Hanna, och stll till ngot nytt spektakel. Betnk,
hvad det fr dig betyder att f ett godt afgngsbetyg! Du r den mest
skengalna toka jag ngonsin sett. Nr ngra ord kunna stlla allt p
rtt ...

-- Tyst, jag tigger icke om er aktning! -- Och Hanna gick ut med kinder,
som brnde af harm och frdmjukelse.

Bella hade icke sett Hanna p tv dagar och begynte blifva orolig. --
Det r bst du gr och ser efter henne, Bentu, kanske r hon sjuk.

Bengt gick och fann Hanna som vanligt lutad fver sina bcker. Han sg,
att hennes gon buro spr af trar, men ltsade ingenting mrka.

-- Bella ber helsa, att du r oartig som ej p tv dagar uppvaktat
henne, -- sade han skmtsamt. -- Kom hem till oss, jag ville ocks gerna
hra din tanke om min nsta mnesuppgift.

-- Jag skall komma, g du frut. -- Hanna undvek att se p honom, men
hennes rst var alldeles lugn.

Huru godt kndes det icke att efter de sista dagarnes ensamma strider
ter f sitta vid Bellas sida, lyssna till hennes kra stmma och glmma
att ngonting i verlden tyngde hennes sinne! Hanna skulle helst ltit
bli att tala om sig sjelf, men Bellas gon uttryckte s mycken m
frgvishet, att det tillbakatrngda bekymret brt fram p nytt. Hon lade
hnderna fr sitt ansigte och hviskade, lutad mot Bellas kn: -- Bella,
jag kommer att afg frn skolan endera dagen.

-- h, Hanna min, det r ej mjligt! Det fr du inte. r det fr
sqvallrets skull?

-- Man anser, att jag handlat ovrdigt och riskerat skolans anseende.
Jag _kan_ icke bli qvar.

En tystnad intrdde. Bella ville frska stta sig in i Hannas
tankegng, innan hon gaf henne ett rd. Hon insg, huru pkostande det
skulle vara fr Hanna att bli qvar, d klassen ansg sig krnkt deraf.
Men p samma gng fann hon det hrdt, att Hanna skulle afg och frsaka
ett godt afgngsbetyg, d hon intet ondt gjort, och alltsammans blott
berodde p en ytlig och mklig uppfattning af hennes handlingsstt.

Bertha hade i gr kommit till Bella och full af uppror och missnje
omtalat stmningen i skolan och sin fruktan att Hanna skulle blifva
bortvisad.

-- Det r Jenny, den markattan, som stlt till alltsammans, -- sade hon
uppbragt. -- Hon har sqvallrat om saken fr "pappa och mamma", och nu ha
dessa hotat taga bort henne ur skolan, svida ej en s farlig kamrat,
som Hanna, blefve relegerad. Det r ett lefvande spektakel, d inte
Hanna vrdigas sga ett ord till sitt frsvar, och d fven du r borta,
som annars brukar kunna tala frnuft till de odgorna.

Bella ville omjligt tro, att s ledsamma fljder kunde uppst ur en s
enkel sak, som att Hanna gjort sin pligt. Hon hade skt lugna Bertha och
lofvat tala med Hanna.

Nu strk hon sakta Hannas nedbjda hufvud.

-- Hanna min, du skall _icke_ afg. Saken r ej vrd ett s stort offer
och kan nog hjelpas p annat stt. Hvarfr har du icke frsvarat dig? Du
r ju advokat, vet jag.

-- Mot hvem skulle jag frsvara mig? -- utbrast Hanna hftigt. -- Ingen
har anklagat mig. Det r just det tysta, smygande frtalet, mot hvilket
intet frsvar finnes, som drifver mig bort. En ppen anklagelse vore
tusen gnger lttare att mta, n detta stumma missknnande.

-- Och fr ngot s lumpet, som ett grundlst frtal skulle du retirera!
Nej, Hanna, det vore ej likt dig, det vore nstan fegt. Du har ju lrt
mig, att hvad som r rtt och sant br g fram med ppen panna. Och nu
skulle du sjelf genom att draga dig tillbaka lta dem tro, att du
verkligen handlat ortt.

-- Men hvad _kan_ jag vl gra, Bella? -- frgade Hanna upprrd. -- _Om_
jag blir relegerad! Bttre, att frekomma, n att frekommas.

-- Det blir du icke, var lugn. Jag har en plan, men den omtalar jag icke
nnu. Lofva mig, att du icke tager ngot frhastadt steg och lita p
mig.

Hanna tryckte hennes hand mot sina gon och sina lppar. -- Du r min
_vn_, och jag litar p dig. Jag skall gifva mig till tls fr din
skull.

Inom skolans direktion och lrarepersonal hade frgan om Hannas
skiljande frn skolan flera gnger varit fre. Iden utsmyckade form
historien antagit, var det icke underligt, om den vckte allas djupa
ogillande. Man fverenskom att anstlla enskildt frhr med Hanna och
derefter meddela henne beslutet, att hon vore skild frn skolan.

Det gjorde dem alla ondt om flickan, som hittills aldrig gifvit
anledning till allvarsamt klander, utan tvrtom var en af skolans mest
framstende elever. Men skolans anseende fordrade, att en elev, som till
den grad blottstlt sitt rykte, icke tillts att vidare qvarst vid
densamma.

Innan mtet denna gng afslutades, infann sig Verna Sommar och begrde
ordet. Hon hade, viss om att ryktet fverdrifvit Hannas felsteg, nyss
talat vid henne sjelf samt ftt en ppen och noggrann beskrifning fver
tilldragelsen. Hon hade vidare uppskt unge Hagen, som afgaf en liknande
berttelse, hvarfr ngot tvifvel om sanningen icke kunde finnas.
Slutligen hade hon nnu varit inne p det ifrgavarande kafet och der
blifvit frskrad om, att ngot fruntimmer den qvllen icke der intagit
ngon frfriskning.

Derefter omtalade hon hela hndelsen, ssom hon hrt den af Hanna och
Valter.

-- Och enligt min sigt, -- slt hon sitt andragande, -- frtjenar Hanna
Rappe vr aktning och vrt erknnande fr det hon, glmsk af sig sjelf,
skt rcka en sjunkande medmenniska sin hjelpande hand.

En frlgen tystnad uppstod. Man behfde tid fr att pltsligt omstmma
sig till Hannas frmn. Ngra af de yngre upptrdde derefter och
anhllo, att det flda utslaget mtte upphfvas, eftersom det stdt sig
p falska rykten.

Men de ldre och frsigtigare ansgo, att ryktet allaredan ftt en s
stor utbredning, att man icke mera kunde nedtysta eller vederlgga
detsamma. Skolan riskerade sitt anseende genom att qvarhlla en allmnt
misstnkt elev.

De yngre lrarne och lrarinnorna protesterade ifrigt mot denna
uppfattning. -- Det r vl icke meningen, -- sade de, -- att skolan fr
ett falskt ryktes skull kunde uppoffra en af sina bsta elever?

-- Det r beklagligtvis ofta en ndvndighet att uppoffra _en_ fr att
kunna qvarhlla de andra, -- utlt sig en af de ldre.

-- Blir denna princip genomfrd nu och framdeles, s anhller jag genast
att blifva skild frn skolan, -- utbrast Verna Sommar med en hos henne
sllsynt hftighet.

Fem af den yngre lrarepersonalen frenade sig med henne, och
direktionen sg framfr sig det svra valet att antingen genast mista
fem af sina bsta lrarekrafter, eller ock lta Hanna Rappe qvarst vid
skolan.

Ett nytt mte utsattes till fljande afton, d hvar och en skulle noga
fvervgt alla sklen fr och emot.

-- Jag behfver ingenting fvervga, -- sade Verna Sommar. -- Fr mig
gller endast att antingen beg en syndig orttvisa eller ock se mig om
efter en annan plats. Det r icke svrt att vlja.

[Dekoration]




[Dekoration]


Nr femte klassen dagen derp kom till gymnastiken fann den sin unga
hurtiga lrarinna mot vanligheten allvarsam och frstrdd. Hon ordnade
fningarne, kommenderade och rttade som frut, men det skedde nstan
mekaniskt, och man sg, att tankarne voro lngt borta. Ett par gnger
glmde hon gifva det vntade tecknet, eller frvexlade namnen p de
olika rrelserna.

Men ingen nndes skratta. Tvrtom smittade hennes synbara nedslagenhet
den annars s muntra skaran och timmen gick tyst och utan lif.

Nr den var slut, och Hanna Rappe bland de frsta aflgsnat sig, kallade
Verna Sommar de friga n en gng tillsammans, hon hade ngot att sga
dem.

-- Jag ville frga er, flickor, -- sade hon, och hennes rst lt som en
generals, som anstller rfst bland sitt folk. -- Jag ville frga, om
det r med er vetskap och ert samtycke, somen af edra bsta kamrater
varit utsatt fr de ovrdigaste misstankar och det ovnligaste
bemtande, blifvit frtalad rundt i staden och nu str i begrepp att fr
alltid bortvisas ur skolan? Ni veta alla hvem jag menar ...

Flickorna tego. Ngra sgo frlgna ut, andra likgiltiga, som om det
alls icke rrt dem.

-- tminstone icke med _mitt_ samtycke, -- kom det pltsligt frn
Bertha.

-- Icke med mitt heller, -- hrdes ngra oskra rster ur skocken.

Jenny skrufvade sig litet nervst: -- Det r ju icke underligt, om
flickor frn hyggliga hem draga sig fr att vara tillsammans med en, som
...

-- Jag vet, hvad du vill sga, -- afbrt henne Verna harmsen, -- men du
har ortt, liksom alla andra. Jag skall sga er, flickor, att allt ondt,
som berttats om Hanna, r nedrigt frtal, jag har sjelf varit i
tillflle att taga reda p saken.

Flickorna skockade sig ttt omkring henne, och hon berttade allt hvad
hon hrt af Hanna sjelf, af Valter och af betjeningen p kafet.

Hon afbrts af ifriga, halfhga utrop, ssom: -- hvad var det jag sagt
hela tiden? ... Ja, men jag har hrt frn _alldeles_ skert hll ...
Stackars, sta Hanna ... Fy, s otcka vi varit ... etc.

-- Sg mig, -- fortfor Verna Sommar, -- har hon ngonsin svikit ett
lfte? Har hon ej stndigt skt uppmana eder till det, som r godt och
rtt? Och huru lna ni henne? Genom en misstro, som mste sra henne
djupt och en ovnlighet, som verkligen icke vittnar om godt kamratskap.
Det har varit fult gjordt af er, flickor, och nu fordrar er
hedersknsla, att ni ska godtgra det. Visa henne, att ni tro p henne
och vrdera henne som frut, det skall gldja henne mest af allt.

Det blef ett stoj, som kunnat rifva ned huset, nr hon slutat. Flickorna
talade alla p en gng och skte fverrsta hvarandra. -- Hvad jag r
glad, att Hanna r oskyldig! -- skrek Bibbi och dansade om med Aina
Berg.

-- Jag har hela tiden trott, att hon var det, -- sade Lilli, alldeles
glmsk af att hon troget undvikit Hanna.

-- Det skulle varit s likt hennes karlfasoner att smutta punsch med
pojkarne, -- infll Jenny, nnu misstrogen. -- Och jag hrde frn
_alldeles_ skert hll ...

-- Att du r en gs, som genast tror frsta dumma rykte, -- ifylde
Bertha hetsigt. -- Jag har ju predikat fr er dag ut och dag in, att
alltsammans var en lgn, men ni ha inte trott mig.

-- Visst har jag trott, -- hrdes en rst ur hopen. -- Och jag med ...
och jag med. -- Alla voro angelgna om att intyga, att de "verkligen i
grunden trott p Hannas oskuld", men d de ej kunde bevisa den, s ...

-- Jag ser, att ni ngra er ovnlighet, -- infll Verna Sommar, som med
ett halft sorgset leende gifvit akt p ordstriden. -- G nu och sg
Hanna det. Hon r nedslagen och djupt srad ...

-- Ja, ja, -- skreko flickorna. -- Det kan man ej undra fver! ...

-- Hon r modig, uppoffrande och sann, -- fortfor Verna Sommar -- hon
har hjertat p rtta stllet. Ingen af oss skulle gjort hvad hon gjort.

-- Nej, hvem skulle vilja g in p ett _vrdshus_? -- utbrast en af
flickorna och sg frnrmadut.

-- Ja, men tnk om din lille bror vore nra att bli innebrnd. Skulle du
ej vga ett frsk att rdda honom af fruktan att sota dina klder? Den
r feg, som i farans stund tnker mest p sig sjelf. Hanna Rappe har
visat oss huru vi bra handla.

Flickorna sorlade, glada, flata och ngerfulla. Hanna framstod ter fr
dem i all sin gamla redbarhet, och de kunde ej frst, huru de ngonsin
kunnat misstnka henne fr ngot ovrdigt.

-- Inte skall man f skilja henne frn skolan, -- sade en med beslutsam
min.

-- Om hon afgr, s gr jag med, -- sade en annan.

-- Ja, ja, det gra vi ocks, -- ljd det frn flera hll. -- Kom, s g
vi till frestndarinnan och flla en frbn fr Hanna!

Frslaget antogs af tre fjerdedelar af klassen. Resten ville hlla sig
neutral. De blygdes fr ett s hastigt omslag, och ngra af dem kunde ej
glmma sin misstro.

Men de friga, med Alma och Bertha i spetsen, tgade, ifriga, varma och
fulla af stridslust, att bryta en lans fr sin vn och kamrat.

-- Lttrrda, sm insjvgor! -- tnkte Verna Sommar, nr hon sg
demg.

Direktionsmtet p eftermiddagen blef kort. De flesta uttalade sig fr
Hannas qvarstende; endast ett par reserverade sig mot den risk, fr
hvilken skolan utsatte sig. Femte klassens lilla ptryckning verkade
ocks ngot. Man fruktade, att d opinionen slunda omstmts till Hannas
frmn, skulle hennes bortvisande framkalla allvarsamt ogillande.

Det var ett mera vlment, n finknsligt mottagande Hanna fick, d hon
fljande morgon kom till skolan. Hela klassen stod skockad i tamburen
och ett ljudeligt hurrah uppstmdes, nr hon trdde in. Innan hon visste
ordet af, var hon upplyftad p en stol och buren ett hvarf kring rummet.

Men denna hyllning snarare nedstmde, n gladde henne. Huru kunde hon
lita p knslor, som ena dagen fverhljde henne med ovilja och misstro
och andra dagen hyllade henne med hurrarop? Hon frstod icke omslaget,
men d hon sg Verna Sommars glada gon i drren, begynte hon ana
sammanhanget.

_Sdan_ var d hennes klass, och kanske flickor i allmnhet. Lika
frdiga att kasta sten p en misstnkt kamrat, som att sedan utplna
smrtan med fverdrifna vnskapsbetygelser.

Hon knde sig illa till mods, oaktadt all den hjertlighet, som mtte
henne, och lngtade att f g bort i en vr och samla sina tankar. Men
flickorna stimmade kring henne med frgor, frklaringar och urskter
nda tills timmen brjade, och det var frst nr hon kom i ro i sitt
eget lilla rum, som hon kunde gifva tankarne fritt lopp.

Mest af allt smrtade henne, att Valter Hagen sedan den der qvllen
gjort sig fullkomligt otkomlig fr allt inflytande frn hennes sida.
Hon hade ej tersett honom och Bengts frsk att trffa honom hemma hade
stndigt misslyckats. Iskolan ter hll han sig undan s mycket som
mjligt, och besvarade Bengts vnliga frslag att komma hem till dem med
allehanda undanflykter. Naturligtvis hade ryktet om Hannas "korstg",
som de kallade det, ntt ocks till lyceum, och Valter fick lida mycken
smlek af kamraterna. Detta frtog nda till sista skymten af den
blygsel Hannas ord framkallat, och han skte s godt han kunde reparera
sin ra med det slags falska manlighet, som alltid r till hands att
bortblsa en rlig nger.

Hanna insg att hon handlat oklokt, ty genom den offentlighet saken
fick, frfelade hon sitt ml. Men hon kunde icke ngra hvad hon gjorde
den der qvllen, hon hade fljt en oemotstndlig impuls och skulle icke
haft fred fr sitt samvete, om hon ej gjort detta frsk.

Hvad angick henne Valter Hagen? Icke mer, n hvarje annan ndstld
varelse som helst. Men kunde hon vl g frbi en brant, der en blomma
stod rotad i ls sand, frdig att af frsta strtregn, skljas ned i
afgrunden, utan att gra ett frsk att omplantera henne i fastare
jordmn? Det frefll henne, som om den krlek och den verksamhetslust
hon knde vxa inom sig, p detta omrde skulle f sin bsta
tillmpning. Och som om hon bst kunde gifva sin skrf till
mensklighetens stora uppfostringskamp genom att blifva en god kamrat
till sdana stackars hemlsa, bortkastade gossar ...

Men hon fick ej nnu egna sig t dessa tankar, examen nalkades och
afgngsbetyget. Hon lste med brinnande ifver dessa sista veckor. Hon
knde sin sjl s hungrig, som kunde den aldrig blifva mttad. Och
skolan var blott frsta steget, sedan fljde s mnga, mnga andra,
innan hon var vid mlet. Ja, -- skulle hon ngonsin knna sig hafva ntt
mlet?

Resan ut i verlden med tant Karin frefll henne som nyckeln till hennes
framtida lif, den nyckel, som skulle upplta fr henne alla mjliga
visdomens skatter. De skulle resa till Grekland och Rom, till Pompeji
och Vesuvius, till Neapel och Corsika. Hon tnkte p allt detta med en
lngtan s stor, att den nstan delade henne i tvenne hlfter. Den ena
hlften trampade i askan bland Pompejis ruiner; den andra ntte dag
efter dag de vlknda trappstegen till skolan. Hon frefll sig
sjelfvisk, som kunde vara s glad. Bella skulle ju icke f njuta allt
detta, och mnga, som bttre n hon behft denna vederqvickelse, skulle
utan afbrott f fortstta sitt enformiga arbete. Om hon nd kunde sl
upp den vida verldens portar fr alla trtta och sjuka, alla fattiga,
lngtande barn, som knapt hade en aning om tillvaron af en verld och en
mensklighet utanfr sina fyra vggar!

Det fll henne icke in, att hon ej skulle vara mogen fr alla de intryck
en sdan resa erbjuder. Nr knner man sig s stark och rik, s
obegrnsad och fyld af tusen mjligheter, som vid 18r?

fven tant Karin motsg resan med stigande lngtan. Hon begynte knna
sig ung igen, hennes trtta sjl famlade efter det nya frhllandet till
Hanna, ssom man famlar efter ett nytt lkemedel. Och resan ut i verlden
med detta unga, vakna, kunskapstrstande barn skulle lka hennes sinne
och sporra henne till att lefva upp p nytt.

Resdagen var bestmd till 1 Juni, dagen efter skolans afslutande och
Bengts studentexamen. Bella skulle dagen derp flytta ut till Fgelvik
med de sina och senare p sommaren var det planeradt, att hon skulle
resa till Hang fr att bada sig till nya krafter. Hon hade ett helt r
qvar i skolan, d hon frsummat s mycket, och det kostade p att tnka
sig detta r utan de gamla kra kamraterna.

Dessa voro emellertid djupt intresserade af Hannas sommarplaner och
ansgo henne fr den lyckligaste varelse under solen. De fverste henne
med goda rd och visade ett oegennyttigt nit vid anordnandet af hennes
resetoaletter.

Hanna skrattade och lt dem hllas. Men nr resdrgten kom hem och
skulle profvas, funno de att de brnt sina kol frgfves och att Hanna
icke afprutat ett grand p den strnga enkelhetsprincip hon i allt
beslutat flja.

En sndagseftermiddag i slutet af Maj satt Hanna ensam i sitt rum,
ifrigt sysselsatt att skrifva ett par bref. Hon ville underrtta
postmstarinnan och flickorna der hemma i prestgrden om sin resa och
tillika snda ngra rader och ett vackert blomsterkort till sin kra
puckelrygg.

Fnstret stod ppet, och doften af en nyss utsprucken bjrk p grden
flktade in i rummet. Hanna insp den begrligt; den bar till henne en
helsning frn vaknande, sprittande lif och p samma gng ett afsked, som
nstan kndes vemodsfullt.

Tjensteflickan intrdde och sade, att en herre frgat efter frken
Rappe. Och d Hanna icke ville stra sina vrdinnor, mste hon mottaga
honom p sitt rum, full af undran hvad han kunde vilja henne.

En lng, medellders herre intrdde. Han sg ut som om han nyss
uppstigit frn sjukbdden; gonen voro infallna, han andades kort och
tycktes ha svrt attg.

Hanna betraktade honom forskande i det hon bad honom sitta ned. Han
undvek hennes blick och hans rst lt osker, nr han frgade: -- r ni
frken Rappe?

-- Ja, -- svarade Hanna.

-- Det r ej underligt . . . att du ej knner igen mig, -- sade den
frmmande. -- Det r s lnge sedan ... Jag r din far ...

-- Min far! -- utbrast Hanna, s blek som fnsterposten, mot hvilken hon
stdde sig. Det var som om hon trffats af ett hrdt slag, hvilket
nstan berfvade henne sansen. -- Min far? ... jag frstr ej ...

-- Ja, din far, Hanna, hvilken det ndtligen frt till hemlandet. Jag
har trts af lngtan att komma hit igen, att f se dig ... jag ville
icke d der borta. Resan var svr ... jag har varit mycket sjuk, men
jag hann nd fram. Nu tnker jag sl mig ned hr och bjuda dig ett hem
hos mig ... Jag sg af tidningarna att din mor r dd ... du r ju
... den enda jag har qvar i lifvet.

Hans rst var hes och uttalet frmmande. Orden susade frbi Hannas ron;
hon uppfattade blott andemeningen, men den gjorde henne stel af ngest
och hon rustade sig till frsvar. Hon tertog med vld herravldet fver
sig sjelf nr hon svarade:

-- Om det r sant, att ni r min far, s har ni lngesedan ...
frverkat alla en fars rttigheter fver mig. Ni misstager er, om ni
tror, att jag skall taga mig en dotters pligter mot er; bandet oss
emellan r lngesedan brutet. Jag r visserligen fattig och hemls, men
jag eger ngot, som jag stter mer vrde p n hem och rikedomar, och
det r min personliga frihet.

Den frmmande sg fverraskad ut, och hans slappa drag fingo mera lif.
Han hade tydligen icke vntat sig ngot motstnd, nr han ndtligen,
dels af tvng, dels af sjelfviska motiver gjorde ansprk p sin unga
dotter. Detta motstnd vckte till en viss grad hans intresse och p
samma gng en nskan att framst fr henne i en frdelaktigare dager.

-- Jag vet, Hanna, -- sade han sorgset, och hans aftrda drag sgo nnu
blekare och skarpare ut, -- jag vet, att jag icke har handlat mot dig
som en far. Men jag trodde ... Jag har varit s ensam ... under
dessa r, jag har stundom lidit nd ... jag har qvalts af lngtan
efter fosterlandet. Slutligen lyckades jag samla en obetydlig
frmgenhet och beslt ... resa hem.Du vet ej hvad allt jag lidit!
... Jag kunde frefalla eder hjertls, och dock voro ... mina tankar
ofta hoser.

. . . Det var min afsigt, -- fortfor han, d Hanna ingenting sade, --
att snda er penningar. Men det lif jag var van att fra, uppslukade
allt hvad jag kunde frtjena ... Jag hoppades stndigt ... att kunna
skaffa mig en frmgenhet och med den tervnda fr att ... fr att
bjuda er ett sorgfritt lif.

-- Och under tiden lt ni min mor snderslitas af sorg och hrdt arbete.
-- Hannas lppar darrade och hon hll sig hrdt i stolkarmen fr att
synas lugn. -- Ni lt henne framslpa sitt lif ensam, fattig och bitter,
utan tro hvarken p Gud eller menniskor. Hon var frr s lycklig ...
och ni ... ni stal _allt_ ifrn henne. Under dessa 18 r ... har ni
gifvit henne s mycket som en rad, en helsning att ni lefde och tnkte
p henne? Nej. Det skulle lkt mnget sr och strkt den tro p er, som
s lnge stod bi ... tills den ndtligen brast. Ni egde henne s helt,
som en menniska kan ega en annan -- och ni kastade henne bort, som ett
snderslaget krl.

Hanna dolde ansigtet i sina hnder och kmpade med den grt, som
vldsamt trngde sig fram. Han var icke vrd att se hennes trar, denne
man, som var skuld till den sorg och bitterhet hon mottagit som sitt
enda arf. Han hade stulit tv menniskors lycka, skulle han nu komma och
taga det dyrbaraste hon egde: friheten? Men hon var ju sin egen, han
hade ingen rtt till henne ... hon skulle icke bja sig fr denna
sjelfviska man, vore han n tusen gnger hennes far.

Hon svljde sina trar och sade nstan hrdt: -- Och nu kan ni g, jag
har intet vidare att sga er. Jag kan aldrig bli en dotter fr er, och
vra vgar mste som hittills g t skilda hll.

Den frmmande hade suttit tyst med nedbjdt hufvud, som det syntes
gripen af Hannas ord. Nu steg han upp och gick ett steg mot drren.

-- Farvl, Hanna . . . jag vill ej lngre plga dig med min nrvaro
... Jag gr igen, ensam som jag kommit ... Frlt ... att jag ett
gonblick kunde tro, att du hade ett hjerta fr mig ... frlt att jag
talade om att inskrnka din frihet! Jag menade intet ondt ... Du ...
skall glmma, att jag ... ett gonblick kommit i din vg ... jag
ville, ... jag trodde ... jag ...

Ett svrt hostanfall afbrt honom och d det var fver, nstan dignade
han ned p en stol, s blek och ddstrtt, att Hanna ryste. Skulle han
d hr och hade hon ddat honom?

-- Se hr, drick litet vatten! -- sade hon och rckte honom glaset.

Hans hand skakade, d han mottog det. -- Tack! -- sade han. -- Det r
kanske frsta och sista gngen du bjuder mig en dryck.

Han frskte le och detta leende trngde som ett svrd i Hannas hjerta.
Hon sg honom g, lngsamt och stapplande, utfr trappan, ut genom
porten. Hon lutade sig genom fnstret, s lnge hon kunde se en skymt af
den aftrda gestalten ... nu stannade han ... nu gick han ter
vidare och nu ... nu frsvann han om gathrnet.

Hon knde en gonblicklig lust att springa efter honom, att leda honom,
s han ej skulle falla, men hon hejdade sig. Hvad hade hon med honom att
gra?

Hon tnkte p huru lycklig hon varit detta sista r, huru hon egde tv
hem, och hjertan att vnda sig till, nr hon behfde det, men fr frigt
fick vara sin egen, s oberoende, som en fgel i luften. Det r sant,
hon egde icke det slags oberoende, som rikedomen sknker, men lg det
icke frihet och rikedom nog i hennes friska kropp och starka vilja? Hon
skulle med dessa gfvor komma lngre, n mngen rik med sina penningar.

S tnkte hon p resan och allt hvad den skulle sknka henne. Hon hade
s sugit sig fast vid tanken p den, att hon tyckte sig stiga ett steg
tillbaka i sin utveckling, om hon ginge miste om den. Hvarfr skulle hon
ens stta detta i frga; var hon icke fullt viss om att f flja tant
Karin?

Det var uppror inom henne. Hon kmpade frtviflad mot de knslor af
nger och medlidande som grepo henne, och gjorde henne ondt. Hon
tillslt gonen fr att icke se den stapplande gestalten och ronen fr
att icke hra den hemska hostan. De letade sig nd fram till hennes
sinnen och frlamade hennes motstndskraft. Omrkligt, men skert
undergrfde de hennes beslut och vckte hos henne ett begr, som hon
aldrig medvetet knt: begret att f uppoffra sig helt och hllet fr en
lidande medmenniska. Att f bortkasta all tanke p egna frdelar och
endast lefva fr _en_, af alla frsmdd, af ingen lskad. Att denna ena
var hennes far, var en bisak fr henne, ja, hon skulle nskat att det
varit ngon annan. Ty bitterheten emot fadren var s djupt inrotad hos
henne, att den frtog en del af sjelfuppoffringens frjd.

Hon var fruktansvrdt upprrd under de dagar som fljde, och likvl
ville hon fr ingen omtala hvad som frsiggick inom henne. Hon visste,
att hon ensam mste besluta hr och ville icke sga ngot, innan hon
fattat sitt beslut.

Tant Karin och Bella sgo vl, att ngot tyngde Hanna, men de
respekterade hennes tystnad och gjorde intet frsk att intrnga i
hennes frtroende.

En dag nr Hanna som vanligt tittade in till tant Karin p vgen frn
skolan, tog denna henne sklmaktigt i nacken och skt henne fram till
skrifbordet.

-- Ser du de der papperen? -- sade hon muntert. -- Det r vingarne, som
skola bra oss ut i verlden. Nsta lrdag, dagen efter examen tnker jag
vi gifva oss af. Du blir vl frdig till dess?

-- Tant Karin! -- Hanna drog henne ned i soffan. -- Fr jag tala med
dig?

Hennes blick var s vemodig och rsten s vek, att fru Meilert i hast
blef allvarsam. -- Hvad r det? -- frgade hon orolig.

-- Tant . . . jag har slagit resan ur hgen. Du mste frlta mig och
... resa ensam.

Ett moln drog fver tant Karins anlete. -- Jag trodde icke att du var
nyckfull, -- sade hon.

-- Det r jag ej heller, tant. -- Hanna var blek, och ett drag af tungt
allvar lg fver hennes gon, ehuru munnen frsktele.

-- Hvad r det, Hanna, jag frstr dig ej. Vill du icke resa ut med mig?

-- _Vill?_ Ack, tant Karin, du vet, att jag aldrig drmt om ngot
herligare. Men nu _kan_ jag det icke. Jag har ftt ett band som binder
mig hr ... jag r ej s fullt min egen, som jag varit det hittills
... Min far har kommit ...

Fru Meilert reste sig hftigt och hennes gon blixtrade till i vrede.
Hon tog Hanna hrdt i armen.

-- r det sant? Huru vgar han? Har han kommit fr att rfva ocks dig
ifrn mig? Men det skall han ej, det fr han ej! Du har inga
skyldigheter mot honom, _inga_! Du fr ej ... du fr ej fvergifva
mig, Hanna!

-- Lt mig bertta dig allt, tant, -- bad Hanna, som blef lugnare, ju
mera upprrd tant Karin blef.

-- Min far kom till mig hrom dagen, trd af sjukdom, ensam och
frmmande i sitt eget land. Han bjd mig ett hem hos sig ... han sade
sig vilja godtgra hvad han brutit. Och tant, han var s usel, s
fvergifven! Men jag visade honom bort och sade att mellan oss fans icke
mera ngot band. Jag sg honom g igen efter ett hrdt hostanfall, som
nstan ddade honom, sg honom stappla lngs gatan, till ngot ensligt
rum, der ingen skulle vrda honom och der han kanske skulle d
fullkomligt ensam -- och mitt hjerta smlte bit fr bit. Du kan ej ana
hvad jag lidit under dessa dagars kamp mellan min sjelfviskhet och min
pligt.

-- Tala ej om pligt! -- afbrt henne fru Meilert hrdt. -- Han har
lngesedan lst dig frn dina pligter som dotter. h, jag genomskdar
honom nog! Det r ej af lngtan att godtgra ngot, som han tervndt,
det r helt enkelt af ett sjelfviskt begr att blifva betjenad och
omhuldad. Ingen man kan ngonsin umbra en qvinnas mhet, allraminst en,
som frspilt sitt lif i laster och passioner. Jag sger dig, att du icke
har en skymt af frpligtelse mot en sdan far.

-- Jag menade det icke heller s, tant Karin. Det r icke ngra
dotterliga knslor, som drifva mig till honom, det r helt enkelt det,
att han r en sdan usel, olycklig varelse. Vet du, det r ngot
obetvingligt det der behofvet att omsluta ett lidande vsen med all sin
mhet, att ska komma det att glmma sin ensamhet och sina plgor, att
f en tacksam blick ur ett par trtta gon. Jag knner det blott oklart
nnu, men det frefaller mig, som om de band _lidandet_ och
_medlidandet_ knyta mellan oss menniskor, vore nnu starkare och
heligare, n blodets och sympatins band. Kanske har jag ortt, men jag
knner det snu.

-- Svrmerska! -- log fru Meilert, men blef ter allvarsam. -- Du kunde
stlla det godt fr honom, utan att behfva uppoffra dig sjelf. Jag
skall srja fr att han fr all den omvrdnad han ngonsin behfver.

-- Tack, tant Karin, men det r icke nog. Tror du han kommit den lnga
vgen hem, ensam och ddssjuk, om han icke lngtat efter ngot mer n en
mjuk sng och ordentlig uppassning. Detta hade han ju ftt hvar som
helst. Men hans hjerta drog honom till de tv, som nnu mjligen kunde
ha en gnista mhet fr honom. Jag upptager frn landsvgen en stackars
larv, som r i fara fr krrhjulen och jag skulle visa ifrn mig den
frsta menniska, som ngonsin vdjat till mitt hjerta?

Fru Meilert satt lnge tyst. Det stora i Hannas handlingsstt, fylde
henne med gldje, p samma gng hon mste frukta att det var bortkastadt
delmod. Hon kunde ej tro denne man om ngot godt; hon skulle ej fr
allt i verlden velat se Hanna fr en lngre tid prisgifven t de nycker
och det tyranni hon visste att han utfvat i sitt hem. Men ddens nrhet
frsonade mycket. Hon frstod den ungdomens hnfrelse, som fylde Hanna
nu och nndes icke frntaga henne hennes illusioner. Men hon beslt att
oaktadt sin motvilja uppska hennes far och sjelf bedmma de
frhllanden, ihvilka hennes lskling nu skulle komma.

P sin egen missrkning tnkte hon icke detta gonblick, men Hanna
gjorde det i stllet.

-- lskade tant, -- sade hon och kyste mt hennes hand. -- Du har gjort
s mycket fr mig, och nu sviker jag dig frsta gngen jag vore i
tillflle att bidraga till din gldje. Men du frstr mig ju och r icke
ond p mig.

-- Ond p dig? -- Tant Karin drog henne innerligt till sig. -- Jag hade
knapt trott min "hrdhjertade" Hanna om s mycken menniskokrlek.

-- Det r allt Bellas frtjenst, tant, hennes och din. Ni tv ha gjort
mig s lycklig, att jag mste lska hela verlden i gengld. Men ngot
fll mig just nu in. Vill du ej, ack, vill du ej, tant, taga Bella med
dig i stllet fr mig? Hon skulle vara dig till bde nytta och gldje,
och det skulle gra henne s obeskrifligt godt att f resa. Hon r s
varm och god och nd s vaken, jag tror att ni skulle f det rysligt
roligt tillsammans.

Fru Meilert lt henne tala och lyssnade blott frstrdd. Tanken, att
Hanna nu blefve fastkedjad vid en sjukbdd, finge vaka och trtta ut
sig, kanske uthrda anfall af otlighet och svrt lynne, smrtade henne
fr mycket, fr att hon annat n i frbigende skulle tnka p sin egen
missrkning. Men hon insg att det vore en stor trst fr Hanna, om
Bella finge resa i hennes stlle och hon svarade derfr s gladt hon
kunde: -- nvl, jag tager Bella med mig och tviflar inte p att vi f
roligt. Vi skola tfla om att samla intryck fr din rkning och skrifva
ofta och lngt. Jag skall bjuda till att terfra Bella frisk och
rdbrusig till dig.

Hanna tryckte tacksamt hennes hand. -- Det blir s roligt att f bref
frn er. Men nu mste jag skynda mig att inviga Bella i vra nya planer.
Hon har ju blott tre dagar att gra sig i ordning.

Hos Palmfelts vckte Hannas nyheter stor bestrtning. Att hon icke
skulle resa! De kunde ej f det i sitt hufvud. Men d de hrt orsaken,
funno de det naturligt. Endast Bella insg fullt vidden af Hannas
uppoffring, ty hon visste att Hanna ej kunde lska sin far. Men hon
frstod, att den lycka hon knde, liksom behfde gifva sig luft i en
handling af motsvarande krlek och uppoffring. Hon var s glad fver
Hannas handlingsstt, att hon nstan glmde de prfningar det kunde
medfra.

-- Ack, Hanna min, hvad jag r stolt fver dig! -- utbrast hon och slog
armen om vnnens hals.

-- Det r ondigt, Bella! Du skulle varit den frsta att handla p samma
stt. Men vet du hvad, vi ha fattat ett stort beslut, tant Karin och
jag. Kan du gissa?

-- N, -- sade Bella frgande. -- Att uppskjuta resan naturligtvis?

-- Nej, visst icke. Vi ha beslutit att tant Karin skall tfljas p sin
resa af ... en viss miss Bella Donna ... Ts ... inga invndningar,
jag har talat med farbror och tant, de ro med om saken. Och du har
ingenting annat att gra, n foga dig efter klokt folks rd och gra dig
i ordning till nsta lrdag.

Bella sg i hg grad bestrt ut. Nyheten kom s pltsligt, att hennes
tanke ej hunnit smlta den. -- _Jag_ skulle resa med tant Karin! --
utbrast hon. -- _Jag_ skulle f hvad du ej fick! Det r orttvist, och
jag reser icke.

-- Du reser, sta barn, -- sade Hanna med ltsad myndighet. -- Tant
Karin behfver dig, hon kan ej resa ensam. Hennes lynne har ftt en
alltfr stark bjelse fr melankoli, och hon behfver framfr allt
frstrelse och uppmuntring fr att blifva frisk. Och dessutom ngon att
pyssla om, det r en s god afledare fr sinnets sorgbundenhet. Idetta
fall blir du mycket lmpligare n jag. Tant Karin tnker vistas ngon
tid vid en badort och sedan resa ned till Italien. Tnk, s godt fr dig
att f bada och bli _riktigt_ frisk!

-- Ja, men huru skall jag _kunna_ resa, nr du gladt dig s frfrligt
dert? Det r alldeles som om jag stal ngot ifrn dig; nej Hanna, jag
kanej.

-- Du gr mig tvrtom en stor gldje. Det vore en ny missrkning fr
tant Karin och mig, om du ej ville resa. Sg, att du vill gra det,
Bella, -- fr min skull!

Bella var p en gng orolig och glad. Hon knde p sig, att hon genom
att vgra skulle gra bde Hanna och tant Karin ledsen, men  andra
sidan kndes det svrt att liksom tillegna sig det som Hanna gtt miste
om. Sedan hon tnkt p frslaget och mottagit en vnlig biljett frn
tant Karin, beslt hon gra dem till viljes. Hon hade hllit af tant
Karin fr Hannas skull och var nu glad att kunna i en liten mn
terglda den vnlighet som bevisats Hanna.

Det blef brdska i Bellas hem, och gamla Lena torkade i smyg sina gon
vid tanken p att mista Bella fr en hel sommar. Lulle och Lisi kltade
att f fara med, och Bella mste trsta dem med lftet att f komma ned
till ngbten och vifta d hon reste, samt med utsigten att f leta
efter ngot roligt i hennes kappsck, nr hon kom tillbaka.

P aftonen af examensdagen var femte klassen samlad till en afskedsfest
i Kajsaniemi. De skulle skiljas i morgon t mnga hll och ville n en
gng vara tillsammans som glada skolkamrater. Bella var sjelfskrifven
deltagare; hon hrde nnu till dem, ehuru hon varit lsryckt frn skolan
ett heltr.

Ngra lrare och lrarinnor voro med; det hade den senaste tiden rdt
ett mycket godt frhllande mellan eleverna och dem. Stmningen var
glad, ehuru blandad med vemod; fven de sorglsaste bland flickorna
knde ett stygn af saknad vid tanken p att skolan var slut, och att de
nu sista gngen voro samlade som kra kamrater. Men  andra sidan
vinkade lifvet och friheten dem med s mnga oknda frjder, med s
mnga luftslott i rosenrda skyar. Fr en stor del af dem var framtiden
detsamma som lexlshet och ostrda morgondrmmar, fr ngra f var den
en aning om vxande ansvar, hvilken omedvetet gjt stl i deras unga
sinnen, men fr alla var den vfd i de ljusa frger, som endast
ungdomens tro och sangviniska hopp kunna framtrolla.

Ute p verandan serverades kaffe och limonad, och en af lrarne hll det
sedvanliga afskedstalet till de afgende eleverna. Derefter spredos de i
sm grupper t olika hll fr att senare ter samlas, nr Hanna Rappe
skulle framfra klassens afskedsord.

Borta vid frimurarns graf hade en liten flock slagit sig ned. Det var
de, som hllit mest ihop och som nu knde skilsmessan tyngst. Bertha
Eriksson hade tagit sig den svra missionen att hlla stmningen i det
gamla muntra spret, och Hanna hjelpte henne troget. Det ville ej rtt
lyckas. Den ena och den andra af flickorna frsvann p en liten stund
och upptrdde ter med misstnkligt rda gon. Bella snyftade
ohjelpligt; de sista dagarnes intryck hade varit s vexlande, och hon
var nnu svag efter sjukdomen. Tanken p skilsmessan frn kamraterna var
mer, n hon denna stund kunde bra, trtt som hon var af dagens brk,
inpackning och brdska.

Bertha bultade henne i ryggen och sade moderligt: ses, ses! Hr har du
min nsduk, medan jag gr och vrider ur din. Drnk oss inte, sta Bella,
vi ro redan vta om ftterna!

Bella mste le och skte beherska sig s godt hon kunde. De begynte tala
om resan. -- Tusen och en natt! en sdan lyckans palt du r, Bella, --
utbrast Bertha och vred sig i afundsjukans qval. -- Jag hoppas du tnker
p oss fattiglappar hr hemma, med ngra lmpliga presenter, till
exempel ...

-- Ja, hvad vill du ha? -- afbrt henne Bella skrattande midt i trarne.
-- En lefvande skldpadda, en uroxe eller en kamelsvans?

-- h, ja ja! Fresta mig inte med sdana rariteter. Jag skulle nja mig
med ett hrstr ur pfvens skgg eller ... en metmask frn Garibaldis
graf.

-- Jag har lnge nskat mig en mosakmedaljong, -- sade Alma.

-- Fr din blifvande fstmans portrtt naturligtvis?

-- Hvarfr inte?

-- Och jag bestller ett olivfr, -- sade Lilli, -- jag har hrt s
mycket talas omde vackra olivtrden. Ett sdant kan du tminstone ha
rum fr i din kappsck.

-- D mste den vara stor som ett kyrktorn, -- skrattade Verna Sommar,
som sllat sig till dem.

-- Till mig kan du hemta en tunna frska drufvor, s bjuder jag hela
klassen att _ta_ din skl.

-- Tack skall du ha, Bibbi, att du tnker p dina ansprkslsa unga
vnner. -- Och Bertha np henne i tn s hon skrek. -- Jag skall i
gengld lta dig lna ibland minnesboken med min pressade metmask.

Aina Berg gick och satte sig bredvid Hanna. -- r du inte bra ledsen
nd, Hanna, att du ej kan resa? -- frgade hon mera vnligt n
finknsligt.

-- Gr inga samvetsfrgor! -- svarade Hanna undvikande. -- En annan gng
blir det min tur.

Hon frskte vara s glad som mjligt, p det ingen min skulle frrda
den oemotstndliga saknad, som grep henne, nr hon hrde flickorna tala
om resan. Lyckligtvis tog samtalet en annan vndning.

-- Jag kommer bestmdt att en tid framt p slaget 8 klttra uppfr
skoltrapporna af gammal vana, -- sade Bertha. -- Jag har s svrt att
fvergifva gamla rliga plgseder. Undrar just hurudana de skosulor
skola vara, som nsta r trampa vra fjt i femte klassen.

-- Jag knner ngra, de ro ej s ofna, -- infll Bibbi.

-- Bella skall medfra vra ider i arf till sin nya klass, -- sade
Hanna med en uppmuntrande blick p Bella. -- r jordmnen bara ngot s
nr handterlig, s kunna mnga goda frn sl rot p en kort tid.

-- S d frst ut anti-krinolins- och anti-snrlifs-fren, -- bad
Bertha. -- Jag behfde bara en dag fr deras rotningsprocess. Men sg
ngot mera, Hanna!

-- Det fins grundsatser, som ro vigtigare, n de som rra kldedrgten,
-- infll Verna Sommar, -- och dem hoppas jag Bella till frst skall
sut.

-- Hanna nickade. -- _Sanning_ framfr allt annat. Sanning mot Gud, mot
menniskorna och oss sjelfva. Och dernst en fasthet, som orubbligt
fasthller vid det, vi anse _rtt_, utan att bortblandas af olika
meningar och skdningsstt.

Hanna tystnade, hon ville ogerna vara moralpredikant, men flickornas
gon bdo henne entrget om mer.

-- Och s, flickor, -- fortfor hon med en viss energi i rsten, -- s
skola vi minnas, att vi ro _frmst_ menniskor och _dernst_ qvinnor;
man vill s gerna inbilla oss motsatsen. Frst ni mig? Jag afskyr
tanken p manliga och qvinliga egenskaper. Att vara sann, hgsint, god
och sjelfuppoffrande, det r hvarje menniskas rtt, oberoende af om man
r qvinna eller man. Och af de gfvor Gud gifvit oss beror vr stllning
i lifvet, icke af tidernas vexlande sigter. Hvad en flicka duger till,
det br hon f blifva, lika vl som en gosse.

-- Ja, ja! -- skrek Bertha intresserad, -- det ro vi ju alla enseom.

. . . Men lika ortt som det vore att uppfostra en flicka _uteslutande_
fr hemmet, lika ortt r det att icke lra henne skta ett hem. Fr de
allra flesta qvinnor blir nd hemmet den nrmaste uppgiften, och de
borde blygas, som ringakta den.

-- Uff, ett hushll med mnga barn! -- hviskade Bertha till Bibbi.

-- Hufvudsaken r ett redligt arbete och en sjelfstndig tanke, --
fortfor Hanna i det hon reste sig. -- Ingen af oss br lemna skolan med
den inbillningen, att lifvet fordrar ingenting af henne. Frn och med i
dag hvilar en dryg portion ansvar p oss hvar ochen.

-- Det r bra besvrligt det, fr en som r fdd att latas, -- sade
Bertha och utstrckte sig makligt i grset. -- Men nog fr jag vl lof
att raska p mig, jag ocks, s ni ej alla springa frbi mig.

-- Nr vi mtas om fem r, tnker jag vi ha vr framtid klar fr oss, --
sade Alma, -- mycket har klarnat fr mig redan ir.

-- Tack, flickor, fr dessa r! -- sade Hanna, och hennes fuktiga gon
sqvallrade om att hon ej var s lugn som hon syntes. -- Nu mste vi g
till de andra. Tala inte till mig p en stund, jag mste i tankarna
genomg hvad jag skall sga.

Och utan vidare frberedelse talade hon kort derp till lrarne och
lrarinnorna. Hon gjorde det enkelt och kort, utan ngra grannlter, men
s att man knde orden gingo ur ett tacksamt hjerta. Intet spr syntes
af det forna fvermodet, hon var vnlig och klar och fullkomligt sig
sjelf.

Det blef hjertliga handslag och ett gladt klingande med limonadglasen,
nr talet var slut. Alla knde sig mer n frr frenade denna stund d
skilsmessan stod fr drren. Agnes Lund kom bort till Hanna, som ett
gonblick fann sig allena. Hennes gon voro alldeles frgrtna och hon
kunde knapt tala.

-- Tack, Hanna . . . fr ett i sann mening godt kamratskap! -- hviskade
hon. -- Jag knner i denna stund ... huru mycket du varit fr oss
... Frlt mig ...

Resten gick frlorad i snyftningar. Hanna hll hennes hand hrdt sluten
i sin och sade ngot, som kom hennes trar att strmma nnu rikligare.
Men hon knde sig p samma gng fyld af en obestmd gldje och af
fresatser som styrkte och lugnade henne.

Sedan man nnu sjungit ngra snger, tit apelsiner och stmt mte hr
efter 5r, skildes man t. Hanna gick hem till Bella; de tv skulle
nnu ha en stund fr sig, innan de sade hvarandra farvl p flera
mnader.

Nr Hanna kom hem, sent p qvllen, sken en blek Majmne in i hennes
lilla rum. Hon satte sig vid fnstret och sg ut i den ljusa vrnatten
och p den folktomma gatan. Hon hade ingen lust att sofva; dagens
intryck jagade hvarandra i hennes tankar och skrmde smnen p flykten.

Det frefll henne, som om hon nu tillryggalagt de frsta milen p
lifvets landsvg och stannat vid en port, som hon icke skt och icke
knde. Hvart skulle den leda henne? Till branter och steniga marker,
eller till jemna, slta stigar? Lika godt, hon knde sig ung och stark,
full af pulserande lif, af vrme och lycka, hon skulle ej brytas s
ltt. En krleksfull makt ledde hennes de och dyrbara vnner stodo vid
hennes sida. Skulle hon ej vara modig och trygg?

Hennes kra kamrater! hon skulle sakna dem hvar och en. Hon skulle s
gerna gifvit dem mera, varit mera fr dem, n hon kunnat. Hon skulle
velat hjelpa dem att leta fram nyckeln till deras egna tankar, ty fr de
flesta var den endast frkommen; tankar funnos nog, blott ngon fann
rtt p nyckeln att lsa dem ur deras fjettrar. Men lifvet skulle nog
tvinga dem att g framt med ppna gon.

-- Bella! . . . Du, som funnit nyckeln till mina bsta tankar och gjort
mig s lycklig ... Gud vlsigne dig!

Och knslan af lycka vibrerade i hennes vakna drmmar och framkallade
ett leende p hennes lppar, nr hon ndtligen klockan 5 p morgonen
smntyngd lutade sitt hufvud mot sin egen lilla kudde.

   *   *   *

Den 1 Juni kom solig och varm. P torget utbjdos konvaljer och
narcisser och i Esplanaderna blommade de frskaste hvita mssor.En af
dem satt p Bengts nyklippta peruk och bars med en knsla af hlften
andakt och hlften stolthet. En bukett konvaljer satt i knapphlet,
ditfstad af hans resfrdiga lilla syster.

Klockan 1 skulle Bella resa. Redan klockan 12 kom halfva klassen ned med
konfektstrutar och buketter och mste gifva sig till tls. De slogo sig
ned p dcket, som inom kort fyldes af ljuskldda, glada flickgestalter.
Och nr Bella kom, tfljd af de sina, fllo de fver henne allesamman
och refvo henne hardt nr i bitar i sin ifver att f se och r om henne
de sista minuterna. Bella sg trtt ut, men hll sig tapper, hon hade
skattat s mycket t knslorna i gr.

Kort derp kommo fru Meilert och Hanna. Den frra blef freml fr
klassens nyfikna intresse, s Bella ett gonblick blef fri. Hon smg sig
till Hanna, som hurtigt och lugnt ombesrjde bagaget. Ingen som sg
hennes glada blick kunde ana, att hennes inre svlde af saknad och att
hon sofvit blott tv timmar i natt.

Klockan ringde andra gngen och flickorna strmmade i land, efter att
hvar och en till hlften hafva ihjlkramat Bella. Hennes frldrar och
syskon kommo nu i tur, och sist Hanna.

-- Farvl, Bella min! Var duktig och glad! Vi mtas igen!

-- Adj . . . Hanna! Tack! -- Mera kunde hon ej sga.

Fru Meilert och Hanna hade tagit afsked i salongen, de tryckte nu blott
hvarandras hnder med en msesidig stark knsla af sympati och mhet.

-- Landgngen i land!

-- Adj, adj! ljd det frn stranden, der hvita mssor och brokiga
parasoller viftade om hvarandra. -- Adj, adj! svarade tv hvita
nsdukar uppe p dcket, och bten gungade lngsamt ut, fljd af glada
och trfylda blickar.

[Dekoration]


       *       *       *       *       *
           *       *       *       *


  P G. W. Edlunds frlag har utkommit:


  Hemmet.
  En landtflickas anteckningar.
  Fr ungdom af Aina Dammert.
  Inb. 1 Fmk. 50 pi.


  Skilda vgar.
  Berttelse af Maria.
  5 Fmk.


[Dekoration]

       *       *       *       *       *
           *       *       *       *

[Tryckfel]

  lg s mnga frestelser i solskenet  ["i" osynlig]
  litet frlgen fver Hannas uppfrande  [fver]
  att visa ett tillmtesgende  [-gnnde]
  Han visste precis hvad han skulle gra  [vsiste]
  sm omsorger och vnskapsbevis  [vnskapsbe-/bevis p radslut]
  ett omrkligt gift fr unga sinnen  [fr]
  nr jag riktigt ransakade mig sjelf  [ransaknde]
  Nu ppnades drren, och skaran stormade in.  [oeh]
  till och med den del af flskpannkakan  [flskpankakan]
  och dessutom fick hon allt emellan  [flck]
  _Ole hyv ja pse sisn_  [hvv]
  frsnkta ien efterlngtad smn  [frskta]
  Alma och Lilli  [oeh]
  uppe p det smala staketet   [stakettet]
  ifrigt deltagande frgor om Bella  [Bellla]
  taflor, vxter, mattor och draperier  [oeh]
  som nnu vibrerade s starkt  [vibrarade]
  ehuru hon sjelf icke erfarit  [bon sjelf]
  ingifva dig frid och trygghet  [ocb]
  Hvad angick henne Valter Hagen?  [Vafter]
  snderslitas af sorg och hrdt arbete  [ocb]


[Interpunktion]

  Men d r det ju ej af oss sjelfva.  [. mangler]
  Men kanske ... om du hjelper mig ...  [kanske . , .]
  en bok, som Jenny Stenman lnat mig.  [, fr .]
  utan att tillgripa denna frnedrande utvg.  [, fr .]
  Helmi, nu r du ej snll.  [, fr .]
  bara fr att flickorna gingo p s der.  [, fr .]
  -- Nej, men litet sorgsen.  [, fr .]
  Agnes fick af obehaget ett grtskof,  [. fr ,]
  hvars sanningskrlek hon ej ett gonblick betviflade.  [, fr .]
  -- skrek Bertha frtjust.  [? fr .]
  -- Hvem kommer med?  [. fr ?]
  Hanna sg p stilen, den var frmmande.  [, fr .]
  modell fr min nsta vinterkldning?  [. fr ?]
  n det deras lif och tankar hittills innehllit.  [, fr .]
  idet hon gick att hemta kaffet.  [, fr .]
  kastade det i kakelugnen.  [, fr .]
  kastade den i Eriks korg och satte nytt bete p.  [, fr .]
  till och med en gng misshandlat honom.  [, fr .]
  att drla med ngot som mste ske.  [, fr .]
  att uppska fru Meilert, kosta hvad det ville.  [, fr .]
  satte sig ter p sin frra plats.  [. mangler]
  ref jag denna duktiga lucka p min paletrm.  [? fr .]
  hviskade Hanna gladt till svar.  [, fr .]
  Skulle du gerna vara rik, Hanna?  [. fr ?]
  hlla sig fullkomligt neutrala.  [, fr .]
  -- Ingen har anklagat mig.  [? fr .]
  r ni frken Rappe?  [. fr ?]
  -- Ja, -- svarade Hanna.  [, fr .]
  Det ville ej rtt lyckas.  [, fr .]
  Jag hoppas du tnker p oss fattiglappar  [oss, fattiglappar]
  och skrmde smnen p flykten.  [, fr .]


[Finsk]

  ja pse sisn  [korrekt "ja pst sisn"]
  Me . . . tahtovat nukkumaan  [korrekt "Me tahdomme nukkumaan"]





End of Project Gutenberg's I Utvecklingstid, by Toini Mathilda Topelius

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK I UTVECKLINGSTID ***

***** This file should be named 26479-8.txt or 26479-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/2/6/4/7/26479/

Produced by Louise Hope, Jason Isbell and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This
file was produced from images generously made available
by The Internet Archive)


Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.net/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.net),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.net

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
