The Project Gutenberg EBook of "Saemre folk", by Daniel Sten

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net


Title: "Saemre folk"
       En beraettelse

Author: Daniel Sten

Release Date: February 12, 2005 [EBook #15024]

Language: Swedish

Character set encoding: ASCII

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK "SAeMRE FOLK" ***




Produced by Matti Jaervinen and Distributed Proofreaders Europe.





"SAeMRE FOLK"

EN BERAeTTELSE

Af

Daniel Sten
[Ina Lange]


I. MODERN. -- II. SONEN. -- III. DOTTERN.


Foerst publicerad av
Albert Bonniers Foerlag 1885.




TILL

FRU ANNE-CHARLOTTE EDGREN




      _Fru Edgren!_

Jag taenker Ni aennu mins det besoek vi en gang gjorde i "ett hem"!

I det lilla koeket der herrskade en ordning, som hvarje husmor vael
foerstar att uppskatta, och man omtalade foer oss, att den alls icke
vackra eller unga qvinna, som vi sago der, och som hade inraettningens
matlagning om haender, aennu var aelskad af en man, som redan i femton,
tjugu ar svaermat foer henne.

Ock hur foervanades vi icke, da man vidare omtalade, ait hon, denna samma
qvinna, foeremalet foer sa trogen kaerlek, under en tid af naera 10 ar varit
under polisens uppsigt.

Denna korta historia, hvars boerjan och slut vi icke hoerde, intresserade
oss bada. Jag kunde icke lata bli att taenka pa henne, och sa formade sig
naestan mot min vilja beraettelsen om hennes foeregaende. Foerst hennes
ursprung -- modern finska, fadern ryss, -- sa hennes foerutsaettningar,
hennes omgifning och slutligen hennes oeden, som en naturlig foeljd af
hennes halft oesterlaendska blod. Jag ville i allt detta soeka ett foersvar
foer henne, en foerklaring.

Men -- jag misslyckades. I staellet foer att bli foersvarare, dref min
sanningskaerlek mig till att anklaga.

Och jag fann blott ett slags foersoning i denne bondes envisa och
besynnerliga, men roerande trohet.

Sa tag emot den som ett minne, min lilla beraettelse. Och tillika min
beundran foer hvad Ni gifvit oss godt och sant ur lifvet, sadant Ni sett
det!

      Foerfattaren.




MODERN.


Gud vet hvarfoer hon gifte sig med Rellu-Calle, han var ju sa
foerskraeckligt ful. Naer man fragade henne derom pa samvete, hade hon
alltid samma svar: "Nagon skulle vael ta hand om kraeket, och naer ingen
ann ville ha'n, sa..."

Om han hade kunnat foersoerja henne, sa hade det kanske varit ett skael.
Men det kunde han inte. Bara till haelften. Han var foer klen till _en_
mans arbete och hade egentligen bara en half karls kraft. -- Ryggen var
midt itu redan da jag foeddes, -- sade han sjelf; -- och naer de skulle
lappa ihop'en, blef det galet. -- Puckeln var ovanligt svar, sned och
hoeg. Hufvudet stack upp mellan axlarne med ett har, borstigt och
okammadt; stora oeron, roeda och dessutom utstaende liksom handtagen pa en
kruka, visade sig mellan hartestarne. Han hade en liten naesa, som gick
och sloek luft och regn utan allt slags naturligt skydd. Man kunde se
honom den vaegen rakt in i halsen, pastods det.

Nagon skoenhet var han saledes icke. Och hon tog honom aenda. Menniskan
var rent af galen, ja, man sade att hon friat sjelf. Da var hon nitton
ar, sag ut som "folket goer mest", var flink och dugtig; det var ingen af
tjenstepigorna, som gjorde de grofva sysslorna uppe pa herrgarden sa bra
som hon.

Han var skomakare till yrket. Hade varit spelman och fuskat med sadant
der, men det fick han laegga bort. Kajsa talde inte musikantlifvet. Hon
tyckte mer om skomakareyrket. Isynnerhet som han var den ende pa hela
Drumsoe. Han hade sin verkstad i ett rum pa "Torparbacken". Sa kallades
den lilla byggnadsraden uppe pa kullen mellan faelten. Den lag inklaemd
och inkilad mellan gaerdesgardarne, alldeles invid vaegen som ledde foerbi
rian, ladorna och spannmalsbodarna, icke langt ifran tegelbruket.

Det var ett par usla hus. Foerfallna, gra och osnygga. Staendigt lika
smutsig var garden och vaegen derutanfoer. Naer solen sken, stank den
torkande, orenliga leran i vaermen, naer det regnade, stod hela garden och
blaenkte, det var en svart, djup, bottenloes vaelling, soporna drunknade,
till haelften i smoerjan och haer och der stack det fram en gammal kaenga
eller en trasig tallrik. Pa ena sidan, hoegre upp, fans en liten taeppa,
som kallades Rellu-Calles "traedgard". Der tvinade tva sma
krusbaersbuskar, hvilkas baer liknade enkartar till storlek och kuloer,
dessutom funnos der nagra solrosor. Dessa stucko djerft fram sina gula
kronor, stirrade upp i skyn efter stralarne, spaerrade ut med bladen och
stretade emot det oraettvisa behandlingssaett de voro utsatta foer, i det
de sago sa sjukligt gula ut som det var dem moejligt. En potatisplanta
stred om utrymmet med en frodig tobaksvaext, men torfvan var foer liten
och de vantrifdes bada. Triumferande och stolt reste sig deremot en
buske naesslor, de voro utan vidare pretentioner noejda med foerhallandena
och straeckte sig sa hoegt som moejligt upp mot husvaeggen. Rellu-Calle hade
glaedje af naesslorna, de trifdes bra och voro sa groena, att det riktigt
gjorde honom godt i oegonen att se pa dem.

Han delade rummet med draengen och dennes familj. Det svarta, otrefliga
rummet! Men om sommarn arbetade de ute, de andra, da kunde han sitta
hela dagen ensam vid foenstret, der hans bord stod. Han arbetade sa
flitigt han kunde. Svart om fingrarne och brun i ansigtet, satt han med
sylen och soemmade det starktluktande kalfskinnet. Men det gick soemnigt.
Hans natur var sa.

Hon deremot, hon lag pa golfvet i ingenioerens stora sal med de sex
foenstren, skurade och fejade; hvit var hon i hyn och ren sa att hon
sken, det var en lust att se pa henne, lika mycket hvad hon gjorde,
antingen hon bakade, bryggde, stoepte ljus, vaefde eller tvaettade.
Alltjemt var hon lika snygg och fin, linnet om hals och armar var hvitt
och helt, kjolarne ordentliga och propra: hon var den baesta af alla
pigorna.

Na, hon skulle nu ha honom. Dagen efter broellopet flyttade hon till
torparbacken, och draengens flyttade ut. I sex dagar skurade, sopade,
graefde, lappade, hamrade, spikade och fejade hon. Pa den sjunde graet
hon. Men pa mandagen boerjade hon pa igen. Tvaettade, sydde och stroek.
Rellu-Calle tappade becktrad och syl, han satt utanfoer pa garden med
sitt bord och gloemde arbeta. Han gapade med sin stora mun in i den oeppna
doerren, der hon syntes, hans hvita taender lyste, och hans oegon skeno af
en glaedje, sa ny och stor, att han aennu ej kunde fatta den. Det blef
icke mycket med hans arbete. Han funderade -- oefver sin lycka. Oefver
alla verldens ting. Medan han sag pa henne, floego hans tankar -- langt
bort.

En dag blef hans rock underkastad en noggrann undersoekning. Kajsa fann i
fickorna nagonting, som skulle skraemt lifvet af en hufvudstadspiga. Men
hennes kaensla foer honom var "langmodig och foerlatande", hon vaende ut och
in pa fodret, innehallet sprang bort, allesamman, de voro kanske nio
eller tio, de galopperade nedat garden, och Rellu-Calle sag med en
undergifven blick den hardhaendta afskedshelsning hon gaf en, som icke
ville i vaeg fort nog. Det var hans favorit, just denna halfvuxna, hans
baesta kamrat, foedd och uppvuxen i rockfickan, en sa aelsklig tam en, och
just den skulle doedas sa der omildt. Han hade dem kaera, dessa bruna
"torrakaner", de foerstodo honom, han behoefde bara skrapa pa ficklocket
sa kommo de fram, -- de visste genast, de kloka djuren, att de skulle ha
frukost ... vattvaelling.

Nu var det slut med den froejden. Vaennerna voro borta och doeda
allesamman. Hans kaerlek talde dock vid denna knaeck. Kajsa hade intet
hjerta foer dessa varelser, som hon i sitt ofoerstand kallade "ohyra" --
men han foerlaet henne, och han teg. Hon piskade rocken, skrapade den med
knif, tvaettade den med borste, vaedrade den och lappade den. Sa kom
byxornas tur. Och sist aegaren sjelf.

Hon var med i bastun, basade pa med en ny qvast, skurade om honom,
"baddade" och gned. Kamraterna foertaeljde, att hon lanat torparmors
farsax, och att Rellu-Calles langa har strukit med intill sista straet.
Hon sapade in hela hufvudet, och oaktadt det qvidande offrets alla qval
hoell hon sa laenge pa, att han var alldeles hudloes af idel renlighet. Der
fans icke en skugga af beck mer; ej ens pa fingrarne. Utan ett ljud
klaedde han pa sig efter processen, kroep i sina nytvaettade underklaeder
och gick vid hennes sida hemat, sa foega lik sig sjelf, att han icke raett
visste hvad det var at honom -- han var visst icke "riktigt frisk".

Men om nagra dagar hade han skaffat sig nagot af sin foerra fernissa.
Han drog in smoerjan utifran med stoeflarne, droep omkring med oljan och
becket och smetade ner oefver allt. Kajsa kom in som en hvirfvelvind,
sand och borste hade hon i baljan, kokande vatten fans det i kitteln.
Rellu fick slaeppa till skinnet, en gang blef han litet skallad pa naesan,
men det var af vada, det foersaekrade hon sa trohjertadt.

Och kom der nagra af hans forna vaenner ifran tegelbruket pa besoek in i
skomakarstugan, sa var det maerkvaerdigt hvad det just da blef foer en
bradska med stora bykgrytan i spiseln. Hon lade faerskt enristrae under
grytfoten och -- nagonting var det alltid med spjaellet, det roekte in och
det stank, man fick lof att ga ut och tillbaka dit hvarifran man kommit.

Hjelpte icke oset, sa blef det storskurning i stugan. Hela kittelns
innehall toemdes i ett huj ut oefver golfvet, det angade, en het vag
svallade oefver allt, det var att akta stoeflarne, annars braende det.

Och det gick inte an foer Rellu att ga ut med de andra, det var alldeles
foer bradskande med "lilla froekens skor, som skulle lappas", det fick lof
att bli faerdigt inom ett par timmar senast.

Sa fort kamraterna, de forna supbroederna gingo ut fran doerren, gick
enrisroeken ut fran oeppnade spjaell, sa att det bolmade ur skorstenen, och
skurvattensfloden torkade som genom ett underverk, tack vare viska och
trasor. I staellet kokade der snart en puttrande ragmjoelsgroet i lilla
jerngrytan, och Rellu fick en kyss af varma, fylliga laeppar. I Kajsas
oegon spelade vid dessa tillfaellen ett lustigt, skaelmskt uttryck -- men
foersvann fort igen.

Naer sommaren led, boerjade hon stundom se troett ut. Hon stred tappert
lika fullt, stred med qvast, borste och viska, slet, stretade emot smuts
och orenlighet, men -- det var ett drygt arbete. Han var van vid sitt,
han var foedd i det, och det gick inte sa laett att aendra.

Det var en hop med ungar i rummet bredvid, de andra familjerna voro af
hans sort. Orenligheten stod henne upp oefver oeronen, den kom utifran,
inifran, traengde in oefverallt, bredde ut sig, foertaerde och foerstoerde.
Hon motade, kaempade, foerst i godo, med leenden, med skaemt och med friskt
mod. Men senare med tappadt kurage, troettnad energi, allvarsamt sinne.

Han var god emot henne och noejd med henne. Det forna var slut foer honom.
Det nya var annorlunda, visserligen nytt, men aenda baettre.

Det kom nu foer tiden stundom en troetthet oefver honom vid arbetet. Han
orkade icke, nu mindre aen foerr. Hon uppmuntrade och uppeggade honom, men
-- det hjelpte icke. Hans armar slappnade, fingrarne slaknade af, prylen
foell ur handen. Oegonen skymdes liksom af en dimma, han sag icke riktigt
bra.

Om en stund gick det oefver, och han kunde ater boerja. Men det var baettre
att se pa Kajsa. Hon tvaettade. Hennes hvita armar hade blifvit roeda.
Hennes roeda kinder hade blifvit hvita. Och hennes friska fylliga laeppar
voro ej mer sa blodfulla och strama. Lika fullt arbetade hon, hela
dagen. Och halfva natten.

Men aenda var der stor fattigdom. Icke noed, nej, langt ifran, bara
fattigdom. Alltid snyggt och renligt. Men Rellu trifdes aenda icke. Hans
sjael trifdes, men kroppen ej. Hans oegon boerjade glaensa, af stilla lycka
mahaenda, kanske af nagon feber, som han icke sjelf kaende. Hans bruna,
smutsfaergade hy bleknade, hans har fick en liten skiftning i gratt ...
det var kanske sapans foertjenst, eller ma haenda var det nagon ting
annat...

Kajsa hade graeft ett djupt dike omkring hela Torparbacken och dessutom
tvaersigenom garden. Smutsvattnet fick aflopp, leran torkade ut. Hon
sopade och raefsade rundt omkring, lade upp en afskraedeshoeg bakom
uthusen, ordnade hvar hon kunde. Hon vattnade "traedgarden", rensade den,
klippte och styrde derinne.

Solrosorna gingo i froe. Det blef hoest pa allvar. En vacker dag somnade
Rellu in vid laesten, satt och sof midt pa sjelfva foermiddagen. Det
stackars hufvudet hade fallit litet framat, haenderna haengde slappt i
skoetet pa honom. Hon knuffade till honom, skakade om hela den braeckliga
gestalten, fick honom vaken och skrattade ett af sina forna skratt, naer
han sa hjelploest ursaegtande sag upp till henne: -- Foerlat, hustru!

-- Ga och laegg dig -- menade hon -- du aer troett och orkesloes, -- du
skall ha dig en sup, det staerker!

Rellu gjorde svarigheter, suckade och sade att han ville arbeta. Kajsa
tog honom om det oformliga lifvet, ledde honom med vaenligt vald till
fallbaenken, slaetade det borstiga ansigtet med flatsidan af sin efter
byken aennu fuktiga hand, och lade honom till saengs. Han fick sin sup,
insveptes i hennes kappa och kunde pa qvaellen fa hoera en stump ur
bibeln, eftersom det var loerdagsafton.

Pa soendagen steg han icke upp. Och icke sedan heller.

Om nagra veckor var der granris pa golfvet, pa garden, pa vaegen, hela
vaegbiten aenda ned till stranden. Han var doed och bars ned af torparn,
draengen och tva af brukskarlarne, bars i sin svarta kista till baten.
Man for direkte till begrafningsplatsen, det var kanske tre qvarts
timmes vaeg fran Drumsoe om man rodde makligt, och det maste man ju foer
hoegtidlighetens skull.

Hafvet var alldeles lugnt, marken frusen, inga loef funnos mer qvar pa
traeden. Kyrkogardsgangarne voro deremot fulla af gula, roeda och gra
vissnade blad, det prasslade da man gick, det var en mjuk, roerlig matta,
orolig och ostadig. Kajsa i sin langa svarta klaedning tyckte, att lifvet
var som en sadan hoestklaedd kyrkogard, och hennes foerhoppningar liknade
de vissnade, fallna loefven dernere. Snart skulle en vind komma, sprida
dem, jaga dem, foerinta dem. Hon hade aelskat pa sitt vis, aelskat denne
otymplige, vanvardade, olycklige, som aldrig foerr hade sett en solstrale
i sitt lifs moerker foerr aen hon oeppnat foenstren pa vid gafvel och latit
Guds sol instroemma i detta andliga faengelse.

Men -- han talde icke vid lyckan. Icke solskenet. Det blaendade. Han fick
solstygn. Och han dog.

Pastorn spilde icke manga ord pa den doede. Kajsa tyckte, att han gerna
kunde sagt nagot vackrare. Hon uppfattade begrafningstalet som hade han
menat, att Rellu-Calle egentligen var ett "varnande exempel". Sa skulle
man _icke_ lefva.

Han visste icke, pastorn, hur god hennes man varit! Hur trohjertad, hur
tacksam, hur gladlynt och laettledd. Han -- han var nu doed, visst hade
han kunnat vara litet mera proper och litet mer "om sig", men -- han
hade ju aldrig foerr haft nagon, som uppfostrat honom eller vardat sig om
honom.

Ingenioeren pa garden tillaet Kajsa att bo qvar pa Torparbacken. Endast
att hon skulle ta herrskapets tvaett och hjelpa med skurningen deruppe.
Hon tackade, det var ju en lycka att hon fick behalla rummet, hon skulle
verkligen komma att behoefva det.

Pa vintern foeddes pojken. Han var frisk och faerdig, stark och dugtig,
man kunde se pa honom att han skulle bli vid lif. Han liknade modern,
det var hans lycka, en sadan far boer man ej likna, en sadan borde ju
egentligen icke ha barn. Han borde oefver hufvud taget alls icke finnas
till. En otaecking sadan som Rellu skulle atminstone aldrig tillatas
gifta sig. Hans lif unnar man icke en enda glaedjestrale. Det aer de
baettre lottade som skola ha det goda. Den, som har mycket, skall fa
mera. Och den, som eger litet, skall mista aefven det...

Men Rellu-Calles son var en praektig pojke, han frodades, blef tjock och
fet. Det var kanske moderns kraftiga natur, som gick igen. Han skrek
naestan aldrig, log mest, hade sma, djupt liggande oegon och fina, langa,
ljusroeda fingrar, hvilka staendigt grepo i luften liksom efter foer andra
osynliga fjaerilar, som floego omkring honom der han lag.

Det var ett stort afbrott i Kajsas arbete. Hon tog numera hem tvaetten,
hon stroek och staerkte, men det var aenda inte detsamma som foerr. Den
lille drog henne ifran sysslorna. Och han hade en hop med behof. Han
fick klaeder, snygga, hela klaeder, varma och starka. Men maten blef
svagare, ty modren svalt. Begrafningen hade kostat sa mycket och sa
sjukdomen...

Naer varen kom, -- mannen hade nu legat i mer aen ett ar i grafven, -- tog
Kajsa tjenst hos ett ryskt herrskap, som hyrde en stuga, lilla "roeda
stugan", ett stycke fran sjelfva garden. Herrn var kapten vid ett ryskt
kosackregimente och hade som betjent en ung denschick, aefvenledes
kosack. Denne gick haer pa landet klaedd i sin nationaldraegt, hade vida
svarta sammetsbyxor, roed kattunsskjorta med baelte kring lifvet och hoega
stoeflar med sporrar. Pa hufvudet bar han en sammetsmoessa och det slaeta,
i midten benade svarta haret haengde rakt och slaett ned oefver nacken. Hyn
var brun, men under kinden brann det roeda varma blodet. Han var
tjugufyra ar, smaert, liflig och anvaende hela sin dag till ofoertrutet
ifrigt arbete. Han skoette koeket, kokade och stekte, gjorde rent och var
med ett ord i en kokerskas staelle. Han hoell det lilla otrefliga huset i
den utmaerktaste ordning, skurade det dagligen med sand och saplut,
rengjorde kaerlen i sanden utanfoer byggningen: han begrof dem, sotiga som
de voro, in i sandhoegen och roerde dem derinne haeftigt, sa att de med ens
blefvo blankpolerade.

Kajsa betraktade med den stoersta foervaning ryssens saett att ga
tillvaega. Hon fann det foerst foega oefverensstaemmande med hans vaerdighet
som man, att sa der syssla med pannor och fat, och att sa uteslutande
goera en vanlig tjenstflickas sysslor, men smaningom insag hon, att
arbetet gjordes baettre och laettare af en karl. Hon beundrade hans
haendighet, hans arbetsfoermaga och i synnerhet hans verksamhetslust. Han
sjoeng vid sitt arbete, hans roest var vek, boejlig och hoeg. De vemodiga
stroferna i boerjan af hvarje visa lockade tarar i hennes oegon, liksom
hon af de muntra, naestan vilda omqvaedena vid slutet af hans sanger
tvangs, naestan mot sin vilja, att goera nagra danssteg eller vagga pa
hufvudet i takt med rytmen.

Pa qvaellen arbetade han i traedgarden. Der var han lika outtroettlig. Han
hade pa en manad gjort underverk. Alla blommor vaexte, som om de gloemt,
att de stodo pa finsk grund, i en omild, blasig skaergardsmark, och
koekstraedgardsplantorna frodades hejdloest. Han goedde jorden, vattnade,
rensade och krattade. Arbetarne och qvinnorna betraktade honom med
undran, somliga af maennen, isynnerhet de lataste, logo hanfulla loejen,
da de sago den unge kosackens ifver, och vaende honom medlidsamt ryggen.

Pa loerdagsaftnarne samlades folket vid tegelbruksplanen eller ocksa vid
torparbacken foer att leka eller dansa. Stundom voro de uppe hos
inspektorn i "stora byggningen" och roade sig da med att "kasta omkring"
gungan eller att dansa, solo och parvis. "Store Jaska", den starkaste af
brukskarlarne, han som eljes var sa allvarsam, han var den vildaste
solodansoer pa soendagarne, da han fatt i sig ett halfstop braenvin eller
sa. Da knuffade han undan de andra, beredde sig plats pa bergsplatan
midt framfoer balkongen der herrskapet satt, och upptraedde med solodanser
och monologer.

Han framtraedde i sin kostym af skjorta och byxor, bada af oblekt linne.
Skjortan var oeppen i broestet, och den ludna barmen syntes igenom.
Byxorna voro knaeppta ofvanpa helt loest, sammanhallna kring hoefterna af
den laederrem, vid hvilken knifven haengde blaenkande och nyss slipad. Pa
foetterna hoega smorlaedersstoeflar. Hufvudet med det langa orediga haret
var beklaedt med en hoeg skinnmoessa, patraedd bakifran, sa att hela det
bleka, stora ansigtet med de utstaende, vilda oegonen framtraedde.

Sa han dansade! Otymplig och tung. Det blagroena, vida hafvet stod bakom
som en fond, naer han pa bergsplatan med langsamma, klumpiga, men vilda
gester dansade sin "bagarevals" och, svaengande med sina langa armar,
ropade den staende slutstrofen:

-- Ah, ah, bagarevalsen boer du aldrig foergloemma!

Den unge ryssen, som aldrig soep, icke ens om soendagarne, betraktade
finnarnes maerkvaerdiga braenvinsinspirerade lustighet med ett godmodigt
loeje. Han visste, att "store Jaska", en oesterbottning, aldrig talade ett
ord, da han var nykter, och att ingenting i verlden da kunde foerma honom
att skaemta eller le, allraminst att dansa. Han visste, att Jaska var en
tyst, smutsig, men fridsam karl, da han ej soep, men att braenvinet gjorde
honom oregerlig och farlig. Han visste, att alla fruktade honom och hans
blanka knif, och att foersta stadiet i hans rus alltid ingick med
dansen... Om han vid det laget fick aennu litet till, sa blef der
slagsmal, det visste han, och blodigt handgemaeng.

Man hade alltid ett par af maennen i "stugan" pa mandagen, de lago der
foerbundna och i sarfeber... Stundom maste de foeras till staden, till
polisen. Jaska hade "maerkt" dem. Och ingenjoeren hade vael foer laengesedan
gjort sig af med honom, om han ej varit sa stark ... vid bruket arbetade
han som en haest, drog kranlasset, der leran tillmalades ... koerde
stundom sjelf kaerran med sand fran gropen, bar de faerdiga tegelstenarne
ned till stranden och lassade dem sedan pa skutan der nere.

Han var en jaette. Da han dansade, talade han alltid pa vers,
improviserade, aen till kamraterna, aen till qvinnorna och aen till
herrskapet uppe pa balkongen. Alla fruktade honom. Man var raedd att
adraga sig hans vrede. Ingen vagade lemna berget, medan han dansade,
annars blefve han kanske retad. Det var en obegriplig blandning af allt
moejligt, detta stor-Jaskas sangspel, naer han var sa der pa treqvart. Aen
hotfulla, ofoerklarliga anspelningar pa laengesedan lidna ofoerraetter. Aen
klagan oefver ett foerspildt lif, foer hvars olyckor han anklagade de
store. Aen var det gamla slagdaengor, stumpar ur nagon gammal sjoemans-
eller kaerleksvisa. Oftast paspaedda af egen fatabur.

I qvaell var det bara recitativ. Han hade oefvergifvit all slags form.
Innehallet af sangen var mer aen vanligt dunkelt. Man kunde spara uttryck
af kaerlek och svartsjuka. Han sag pa Kajsa. Suckade, halfskrek, slaengde
med sina tunga armar och svaengde sig langsamt och klumpigt som en
elefant.

Alltjemt stannade han, sag med hufvudet pa sned bort till henne och
sjoeng med sorgsen, stark, skorrande basroest nagra i moll staemda strofer
sasom:

      Det tunga, tunga hjertat mitt
      Som syndat Gud och djefvulen,
      Det aer sa argt ... ja, ........

Han slutade med sangen, och halfhviskade: -- Jaa, Kajsa, minsann aer det
sa. Och du skall aennu en gang fa foertret af ryssen! Ja, det skall du fa.
Mig vill du inte kyssa, nej! Men fienden, den lede onde fienden kysser
du foer det han har sammetskjolar om benen pa sig.

      Ahoj! Det tunga, tunga hjertat mitt
      Som syndat Gud och djefvulen,
      Det harmas at ett ansigt hvitt
      Som frestar Gud och djefvulen...

      Ha, ha, ha, vaenner alla, ovaenner skulle jag eder kalla,
      Bagarevalsen skall ni aldrig foergloemma.

Han blef allt mer oredig, det langa recitativet fick allt mer
utsvaefvande kadenser, och slutligen sjoenk han ihop der han stod, blef
troett och melankolisk, samt gick bort, brummande pa en langt uthallen,
sucklik ton en fermat, oaendlig och troettsam. Han gick in i stugan och
kastade sig der pa en baenk. Der lag han nu och sof sa soett.

De qvarblifvande drogo en suck af laettnad och gjorde sig lustiga oefver
stor-Jaska.

Kosacken sprang fram, sa fort den andre lemnat platsen, talande en stroem
af ord, som ingen foerstod, gestikulerande och skrattande. Han drog upp
ur fickan en roedbrokig bomullsnaesduk med S:t Alexander Newski i gult pa
roedt faelt, bredde ut den pa berget och staelde sig derpa.

Sa spottade han i haenderna, jemkade moessan, sa den satt riktigt bra, och
boerjade _sin_ dans. Alltid pa samma flaeck. Foerst foersigtigt, sirligt,
langsamt, naestan hoegtidligt. Sedan flyttade han foetterna fortare. Sa
allt mer snabbt. Han skrek till ibland, ett hoegt "huj", da han tog ett
hopp, boejde sig sa alltmer och blef slutligen sa flink i benen, att oegat
ej mer kunde foelja dem. Det var egentligen pa smidighet, knaestyrka och
boejlighet han lade an. Han tycktes sitta pa marken, med aen det ena, aen
det andra benet langt ifran sig, pilsnabbt flyttade, och sa upp igen och
ned, staendigt om och om. Armarne i sidan. Han stod alltjemt pa naesduken,
.... da han slutat var den lika slaet som i boerjan. Konststycket var
ypperligt utfoerdt. Alla herrskapen der uppe pa balkongen klappade i
haenderna. Men folket rynkade pa naesan. De hyste agg till ryssen,
"fienden" som han kallades. Och de tunga, braenvinsdasiga bruksarbetarne
af landsens egna barn menade trumpet, att "man nog minsann foerut visste
af, att ryssarne voro flinka i benen. De skulle aldrig kommit i landet,
om de inte med sina penningar koept de svenska foerraedare, som da styrde
landet. Nej." Och trumpna och missnoejda vaende de ryggen till den grupp,
der kosacken, omgifven af qvinnorna, skaemtade, skrattade, sladdrade
eller sjoeng, accompagnerad af sitt dragspel. Han kurtiserade dem alla,
kysste bade unga och gamla, svaengde om med bade gummor och flickor, drog
"fingerkrok" med pojkarne och lyfte barnen hoegt i vaedret, foer att lata
dem se "kejsarens gyllne slott".

Kajsa, som var barnskoeterska hos kaptenens, gick tidigt hem. Sergej
foeljde efter. Pratande och skaemtande. Han smekte henne, tog hennes arm,
kysste den varm och stroek hennes haender. Redan laenge hade han foerfoeljt
henne med allehanda aelskvaerda vaentjenster, burit vatten at henne, hjelpt
till med tvaetten och gifvit henne en slant eller par af sina
drickspengar. Hennes barn var han i synnerhet oem emot, bar det pa sina
armar, lekte med det, gjorde leksaker at det.

Den lille bodde egentligen pa torparbacken hos en arbetarhustru, men var
ofta hos sin mamma. Nu i qvaell hade hon honom der nere, kaptenskan hade
sjelf skickat henne upp till garden foer att se folket roa sig och lofvat
taga hand om pojken.

Der ledde en liten slingrande gang ned ifran berget, genom aengen och
till roeda stugan. Kajsa gick foerut, rodnande och saell, Sergej efter. De
trampade i det hoega graeset, som stod dem aenda till midjan, foeljde stigen
ned till diket, der detta var sa tort, att det kunde begagnas som
gangstig, och gingo som i ett groent hvalf af doftande, vajande timotej.
Solen gick ned. Det sken och stralade, foglar sjoengo, fiskmasarne slogo
nere i viken. Allt var rosenroedt, roedt sken hafvet, himlen, jorden.

Kajsa var ung. Hon hade ej fylt sitt tjugoandra ar. Men hon hade
hittills gloemt, att hon aennu var ung. Han, ryssen, han var ocksa ung.
Hon hade gloemt, att det oefverhufvud taget fans ungdom i lifvet aennu. En
maerkvaerdig sympati foer denne man, hvilken liksom hon dyrkade renlighet,
uppstod hos henne. Det var nagonting alldeles nytt. Hon hade foerut varit
ensam om allt, hon hade ensam dragit allas boerdor, hade kaempat och lidit
sa mycket. Han kom, med samma tendenser, kaempande samma slafkamp, men
med laetthet, med gladt mod, som en lek. Han var fin och snygg som hon
sjelf, han var allt det fullkomligt, som hon var halft. Hvad hon foersoekt
goera, alltid utan att lyckas, det gjorde han genast och lyckades.

Alla andra maen foerefoello henne i jemfoerelse med honom sa raa, smutsiga,
klumpiga. Han var liksom fran en annan planet aen de andra, och han
talade ej ens samma sprak.

Hon visste ej hvad han sade, men foerstod honom aenda sa vael. Hon foerstod
ej orden, men tonen, roesten, blickarne. Hon trodde, att han aelskade
henne, hon taenkte det icke, utan anade, kaende det.

Denna qvaellen isynnerhet. Han tog pa lek ur kammen, som sammanhoell
hennes flaetor, de foello ned pa ryggen. Han kysste det ljusa haret och
virade flaetorna kring sin hals. Hon smaelde honom skaemtsamt pa kinden och
sprang foerut. Han efter. Han snafvade i graeset, steg upp, snafvade igen
och lag der pa knae och bad. Med knaeppta haender boenfoell han, hon bara
skrattade. Men -- med ens blef han ifrig, sprang upp, bad om igen, om
hvad, det visste hon icke.

-- Han friar, -- taenkte Kajsa och rodnade sa vackert, -- han friar, jag
skall fraga ingenioerens hvad jag skall svara.

Sergej friade mycket ifrigt hela vaegen. Kajsa log at sin beundrare.
Hemma hoette hon at honom med naefven, tog godnatt, oaktadt hans
foerestaellningar och staengde doerren. -- Saftri -- ropade hon efter honom,
-- Saftri, i morgon, i morgon skall du fa veta det.

Om morgonen talade hon med kaptenskan. Sergej inkallades. Det blef en
liten stum scen. Sergej ville egentligen -- ingenting. Han sag generad
ut. Och Kajsa var ond hela tre dagar.

Sa boerjade kurtisen om igen. Nu ville han bestaemdt. Men inte hon.

Kaptenskan kom aennu en gang emellan som tolk. Sergej ville "foerlofva
sig". "Endera giftas eller ingenting alls", foerklarade Kajsa.

Tre dagars stillestand. Tva dagars skaermytsling. Mulet vaeder, regn, aska
i luften.

Pa den sjette dagen klarnade himlen. Pa den sjunde sken solen. Sergej
aelskade. Kajsa stred emot, men den lyste ut ur hennes oegon, hjertelagan.
Hon var i sjelfva verket redan oefvervunnen.

Foer tredje gangen gingo de in till herrskapet, bada tva, hand i hand. Nu
ville Sergej gifta sig. Kaptenen foermanade, paminte om hemlandet, dit
de kanske snart nog maste atervaenda, Sergej foersaekrade, att han skulle
taga henne med. Kaptenskan talade om Kajsas daliga affaersstaellning, om
pojken som fans till och maste klaedas och foedas, om de barn som skulle
komma med tiden.

Sergej skakade betaenksamt pa hufvudet; han hoell pa att ge sig, men da
han sag pa Kajsas roeda kinder och vackra fylliga gestalt, morskade han
upp sig. Han ville gifta sig, och det genast ... sa fort som moejligt, ju
foerr dess hellre.

Om tre veckor vigdes de bada. I ryska kyrkan pa Sveaborg, och sa hemma
hos herrskapet af svenske presten. Ordentligt gifta skulle de vara.
Kajsa var mycket nograeknad och stram, hon gaf icke efter. Hon hade sina
bestaemda asigter om raett och oraett. Icke ens kaerleken gjorde henne
vacklande.

Som gifta bodde de lika som foerr. Kajsa inne med barnen, han i koeket. Pa
hoesten flyttade herrskapet in till staden, Sergej med. Kajsa maste
stanna en tid i sitt rum pa Torparbacken, hennes son var sjuk.

Han lag i fem veckor. Skarlakansfeber foerst, sa foeljderna. Hon vakade
natt och dag.

Det blef hoest. Oktober gick och november kom. Sergej var ute hos henne
pa soendagarne, han rodde med Fiskar-Annas bat och for hem pa morgonen, i
moerker och blast, klockan 5 eller 6. Sa fort lille Weli blef frisk,
skulle hon in till herrskapet igen. De skulle da blifva lyckliga,
fullkomligt, oblandadt lyckliga.

Men hoesten kom tidigt, kom med frost och koeld. Drumsoe besoektes den tiden
af inga angbatar. Isen lade sig. Den var foer svag att baera gaende, foer
stark att forceras med bat. Sa broet stormen upp den om naetterna, men
blef pa morgonsidan oefvermannad af tio graders kyla. Isen slog vagorna i
bojor om dagen, men det blef samma historia igen om natten. Sa fortgick
det i fjorton dagar. En skymningsstund nagra dagar foere jul kom Sergej
ut, gaende. Han var nedstaemd, frusen och vid daligt lynne. Kajsa kunde
aennu icke foelja honom till staden, barnet var aennu foer sjukt foer att
flyttas. Han talade hela tiden, med rynkade oegonbryn och lifliga gester.
Hon foerstod ingenting. Men hon var ledsen, hon ocksa, han hade pa laenge
icke gifvit henne nagra penningar -- och hade foer resten alls icke brytt
sig om henne sedan de foersta veckorna. Hon foerebradde honom hans kaerleks
korta varaktighet, -- hon talade svenska, och han foerklarade -- pa sitt
sprak --- hvad som hindrat honom att komma.

De foerstodo hvarandra icke. Hon kaende det nu foer foersta gangen. Och hon
vred sina haender och utropade gang pa gang, att hon hellre bort taga
Stor-Jaska, han skulle atminstone ha gifvit henne nagonting att lefva
af.

Det var emot baettre vetande hon talade om denne sin beundrares
foeretraeden. Vael visste hon, att Jaska satt inspaerrad i smedjan; under
sista ruset hade han haft ett raserianfall, som naera nog kostat en af
kamraterna lifvet. Detta raptus varade aennu, och man var beredd att
snart nog foera honom till Lappvikens Darhus. Han satt bunden och vaktad
af de tre starkaste maennen. Men Kajsa visste icke i sin foerbittring,
hvad hon skulle ta till, och kom derfoer med talet om Jaska.

Sergej foerstod. Han behoefde i allmaenhet icke mycket foer att af en liten
vink uppfatta en situation, liksom hans uppretade sinnesstaemning i dag
ej heller behoefde mycket, innan den brusade upp i full laga.

Kajsa fick foer foersta gangen i sitt lif stryk. Sedan han slagit sig maett
pa henne, patog han sin langa kasernluktande chinell och gick tillbaka
till staden, foeljd af hennes grat, hennes jaemmer och hennes haeftiga,
onda ord.

Hon var bragt ur jaemnvigten, det goda, glaedtiga lynnet talde icke
foerolaempningen. Hon gloemde sig och rusade, utom sig af foerbittring, in
till grannhustrurna, framvisade sina blanader, snyftade, skrek och
beklagade sig oefver mannen.

De andra qvinnorna hade egentligen aldrig talt Kajsa. Hon var dem
oefverlaegsen i mycket och visade det. De hade alltid kaent sig tryckta af
henne; alltid illa behandlade af sina maen, ofta agade raett handgripligt,
hade de afundats henne den magt hon utoefvade oefver maennen. Hennes sinne
foer andlig och lekamlig renlighet hade aldrig staemt oefver ens med deras
smak foer ra sinlighet och smuts. Men nu var hon lika god som de, nu
stodo de alla pa samma punkt, hon hade sjunkit aenda till deras niva, nu
kunde man aendtligen taga bladet fran munnen och sjunga ut.

-- Det aer raett att du fatt dig foer din hoegfaerd! -- sade en och vaende
henne ryggen.

-- Det goer dig godt! hvad hade du med ryssen att goera? -- sade den
andra.

Och den tredje drog upp aermarne pa sin stoppade kofta, ref upp den i
broestet och visade de blanader hon aennu hade qvar efter mannens sista
smekningar.

-- Du pjakar dig foer den der smulan, du, -- ropade hon, -- du skulle ha
min Jaako en vecka, sa fick du se! Han ger mig aldrig en smula om
loerdagen. Aldrig! Derfoer kan jag vael inte svaelta. Jag later honom supa
sa mycket han orkar. Naer han aer sa full, att han inte kan ga, sa baer de
hem honom och laegga honom der! Da vet jag, att han alltid har qvar nagra
mark aennu. Dem tar jag, och dem lefva vi pa under veckan, ungarne och
jag och han. Vi lefva, men inte rigtigt... Jag tigger och ber honom om
en smula, men far intet. Han vet alltid, att jag stulit af honom en
del. Och derfoer regerar han sa vildt. Jag slar tillbaka! Och han aen
vaerre! En gang kladde jag honom med oeskaret, sa han fick blatt oega. Men
den dagen gaf han mig igen, sa barnungen dog, foerraen den kom till
lifvet.

Kajsa hade aldrig hoert dessa foertroenden foerr. Hon boerjade frysa, hennes
tinningar bultade, hon maste stoedja sig mot spiseljernet.

-- Men sa kom ingenioeren emellan. Jaako fick en predikan der uppe, da
jag lag haer och doktorn kom alla dar. En tid derefter var han riktigt
beskedlig, men naer jag kom upp, blef det samma historia om igen. Och nu
slass vi hvar annan dag.

-- Och hvar natt, -- infoell en af qvinnorna med ett flin.

Det blef ett skrattande. Skaemt vexlades, det gick helt oeppet foer barnen,
som lago och lekte eller sprungo pa golfvet. En af gossarne stod med
rynkade oegonbryn och lyssnade. Kajsa hoerde, hur han under moderns tal
halfhoegt mumlade:

-- Ja, vaenta bara, naer jag blir stor, skall jag bulta ihjael pappa, och
jag skall supa sa jag blir rigtigt stark, och da skall jag ta en dugtig
sten och sla i hjael honom med den. Fan ska' ta honom.

Under det stojet och larmet var som vaerst, smoeg Kajsa sig ut och in till
sitt igen.

Barnet lag i slummer. Modern boejde sig oefver det. Det lag der, icke mer
sa blekt som foerut, icke i orolig, qvidande soemn, det sof lugnt, och
kindernas faerg hade af soemnen blifvit purpurroed.

Kajsa satte sig vid baedden. Hon blygdes. Hvad hade hon egentligen att
klaga oefver? Han hade ju intet ondt gjort. Kanske hade han inga
penningar, loenen var ma haenda innestaende. Eller -- han hade kanske hyrt
dem ett koek i staden -- kanske koept bohag och kaerl dertill. Hvad visste
hon, hon foerstod honom ju icke!

Angern kom med blygseln. Kanske froes han nyss, da han kom, och hon hade
ej ens kokat honom en tallrik vaelling att vaerma sig med! Han hade kommit
oefver den svaga isen, vagat sitt lif foer hennes skull, och hur hade hon
emottagit honom? Hon blygdes oefver sig sjelf.

Hon gloemde slagen och skymforden och mindes blott sin egen oraett.

Hon lyssnade, -- det var nu alldeles moerkt. Man hoerde hur stormen
tilltog der ute, den vanliga nattstormen. -- Han aer saekert redan i
staden --, taenkte hon, -- eljest vore hans lif i fara, stormen rycker sa
fort upp den aennu tunna isen.

Hon gick till det lilla foenstret och sag ut. Hon urskilde ingenting.
Allt var moerkt.

Hon oeppnade doerren och gick ut pa vaegen. Lika ogenomtraengligt. Det var
blidare aen nyss, ett taett duggregn floet ned, det stormade, man hoerde
braenningarne der nere vid Langviken, de koerde haeftigt upp mellan
isstyckena mot klippan och foello sa ater skummande ned. Det laet som rop
af masar, det danade i traeden borta vid hagen, molnen jagade fram med
ett sus, i magasinerna hven det genom de oeppna foenstren, det knakade och
brakade, gnisslade och tjoet oefverallt der vinden fick ett motstand.
Nedifran stranden tyckte hon sig hoera hur isstyckena med dan slogo mot
hvarandra och spillrades i tusen stycken. Hon tyckte det laet som en kamp
mellan osynliga, vaeldiga makter. Sjalen svepte hon taetare omkring sig,
men stod aenda stilla och stirrade ut.

Ja ... nu var han naturligtvis hemma i kasernen. Det staelle pa vaegen
ifran oen och till staden, som ansags farligast, detta staelle hade han ju
passerat allra foerst, saledes foer mer aen en timme sedan. Sedan var han
ju i skydd af Lappvikslandet. Mahaenda gick han upp der, eller kanske
foerst vid Graesviken. Hur som helst, han _maste_ nu vara i skydd. Gud
kunde vael aenda icke straffa sa grymt. Han _kan_ icke vilja goera
menniskor sa olyckliga.

Hon sprang in, kastade sig framstupa pa saengen och graet.

Fram pa natten vaeckte henne den lille. Han log, slog omkring sig i
luften med armar och ben, ur hans klara moerka oegon laeste hon troest, och
morgonen fann henne nagorlunda lugn och sansad.

Stormen saktade af foerst flere dygn efterat. Det froes pa, da det blef
lugnt. Isen vaexte till foer hvarje dag. Man akte snart fran Drumsoe till
staden.

Kajsa for med mjoelkbudet, hon skulle aendtligen besoeka den efterlaengtade.

Det gick sa laett, denna vandring utat tullen, der kosackerna hade sin
kasern. Hvad hon i dag skulle vara mild och god och vaenlig! Foerst skulle
hon saega: "foerlat!" Sa -- ja, hon visste sa vael, hur hon skulle ta
honom. Det behoefdes inga resonnemanger, han skulle se att hon angrade
sig. Och de skulle bli sa lyckliga. Nu foerst rigtigt!

I kasernen fans han icke. Man visade henne till kansliet. Med heta,
braennande kinder sprang hon upp dit, karlarne pa garden sago skrattande
efter henne.

Skrifvarne foerstodo henne delvis. De sago medlidsamt pa hvarandra. De
skakade sina hufvud. Han var borta, foersvunnen sedan den dagen han tagit
permission foer att ga ut till Drumsoe och helsa pa hustrun. Utstruken ur
rullorna.

Hon trodde dem icke. De visade henne boeckerna, dem hon icke heller
foerstod. Borta, borta, borta? Hvad menade man, borta?

Hon hoerde icke pa dem. Kapten Daschkoff bodde i naerheten. Dit sprang hon
andloes, foertviflad.

Samma besked. -- Oh, Katuschka -- oh, Katuschka, han aer doed, doed den
stormiga qvaellen ute pa isen! -- sa ropade kaptenskan emot henne.

Frun laet koka kaffe och gaf Kajsa in det med konjak. Hon drack.
Mekaniskt sag hon framfoer sig, vaggade med hufvudet, sloet sedan oegonen
och knaeppte ihop haenderna.

Den dagen gick, och veckan, och manaden. Vinterns snoe smalt aendtligen.

Pa varen aterfans liket pa soedra stranden af Brunnshuset vid
Batterierna. Den brokiga bomullsnaesduken med St. Alexander Newskys bild
i gult pa roedt faelt hade han knutit om hufvudet. Skyddshelgonets bild
bar han dessutom pa halsen, maladt pa det grofva korset af messing. Och
i hjertat kanske aennu en bild. Hennes.

Till midsommar foeddes Sergejs dotter Nadja i stugan pa Torparbacken.
Unga froeken fran herrgarden stod fadder. Kajsa taenkte pa den svara
decembernatten, da stormen spraengde isen. Det var idel svaghet att nu
taenka pa en vinter som varit. Hon froes, och det aennu i juni, da trasten
slog, solen sken och konvaljerna knoppades. Det skulle kureras med jern
och kinin, -- hvilket hon fick af froeken. Men hon blef aenda ej botad.
Hon froes lika fullt. Fick mera kinin och mera jern, men blef ej baettre.
Slutligen, efter flere ars foerlopp kom tiden och laekte hjertesaret.

Hennes ungdom var foerbi. Hennes lilla roman utspelad.




SONEN.


Na, han, pojken, vaexte och blef stoerre. Hans yttre liknade hvarken fars
eller mors. Man skulle snarare kunnat tro, att han var son till nagon af
herrskaperna der uppe. Blek och fin, smaert och rak i ryggen, en riktig
herremansfigur. Och de stora svartgra oegonen, hvar hade han fatt dem
ifran? De voro melankoliska i blicken, tittade fragande omkring och sago
svaermiska ut. Rellu-Calle hade visserligen stundom denna blick, men bara
pa sista tiden, da han langsamt kaempade med doeden, som oefverraskat honom
under hans lyckas korta dagar.

"Konstiga oegon" var allmaenna omdoemet, naer nagon af torpargummorna i
foerbigaende rakade se at barnet. Formen var dem sa fraemmande och
uttrycket aennu mer. Det fans nagra af kaeringarna, som pastodo, att han
var en "tattarunge..." De visste icke, att det var artistblod, till och
med hos Rellu. Hans egen far var spelman, och farfadern kom fran
Rigatrakten med en guitarr, var sangare och hade langt vackert
apostlahar, svart och vagigt.

Lilla Nadja deremot sag ut som en aekta, ofoerfalskad torparbacksunge.
Det var endast oegonen och det roedbruna, tjocka haret som sqvallrade om
hennes far. Hon hade moderns hy, naesa och mun. Foer resten en liten
bondsk unge, en vanlig "grinvarg", skrikig, bredmunt, glosoegd och
klafingrig.

Kajsa tvaettade, stroek och sydde groft. Pa loerdagarne skurade hon. Det
var hela hennes lifsgerning: tval, stryklod, nal och skurviska.

De sma fingo skoeta sig sjelfva. Hon hann icke. Maste ju "uppehalla
lifhanken" med arbetet utomhus. Barnen lekte i stugan om vintrarne, om
somrarne sprungo de ute. Nadja tultade vid sin brors hand till
bjoerkbacken naermast husen, der vallgrafvarne fran 1854 samt taeltgroparne
aennu paminte om den tid, da Drumsoe var laegerplats foer en stoerre styrka
rysk militaer, hvilken sa godt den kunde soekte goemma sig undan
engelsmaennens kulor bakom batterier samt i kaellare, grottor, grafvar och
gropar.

De sma trifdes sa godt i foerdjupningarne, der fordom taelten statt. De
lekte med skaerfvor af granater eller bomber, som de hittat naermare
stranden, graefde gropar i sanden, funno fragment af svaerd eller gevaer,
af kaskar eller gamla vaerdeloesa bleck- och jernkaerl, som militaeren
begagnat. Aen jublade Nadja i sina lekar, aen skrek hon, oefverdrifven i
sorg och glaedje, afundsjuk af naturen, hersklysten och litet tjufaktig.
Brodern gaf alltid efter, var tyst, sluten, mild och oem, det var
alltjemt hon, som fick raett. Alla hennes roerelser voro haeftiga och buro
en praegel af simpelhet, allt deremot hvad han sade eller gjorde var sa
foerstandigt, sa lugnt, oefverlaegset och bradmoget, att det pa betraktaren
af deras lekar ovilkorligen gjorde ett sorgligt intryck att observera
honom.

Det var som om han redan vid sju aer foerstatt lifvets allvar. Systern sag
ut som om hon icke ens vid trettio ar skulle komma att foersta eller
vilja foersta det.

Det var en soendagsmorgon i boerjan af augusti. Kajsa hade hvilodag.
Stugan var naestan lika ren som foerr, ehuru det nu var svarare att halla
den snygg. Der inne bodde sa manga. Hon och barnen pa ena sidan, pa den
andra gamle Stor-Jaska, numera foerstandsinvalid, utslaeppt fran darhuset
pa grund af obotlighet, oskadlighet och -- medelloeshet.

Han soep ej mer och var saledes fullkomligt ofarlig. Hans kraft var ocksa
borta till en del, han arbetade ej mer pa tegelbruket, utan anvaendes
till utarbete pa akrar och aengar. Men stundom kom det oefver honom ett
gratanfall, och vid dessa tillfaellen kunde intet foerma honom att lemna
stugan. Han satt da pa saengen med haenderna foer oegonen. Anfallen raeckte
ett dygn eller sa omkring. Sedan var han ater flyttbar. Hans oegon
stirrade uttrycksloest framat, han suckade och teg samt laet Kajsa leda
sig dit hon ville. Hans bleka och pussiga anlete sag upp till henne som
ett barn ser upp till modern, och han lydde hennes roest blindt, liksom
en hund sin egares. Sju ar, tillbragta i cell, hade gjort honom
kraftloes, vansinnet hade oefvergatt i fanighet och apati, han skulle gatt
under, om ej Kajsa tagit sig an honom. Han fick vara hennes barnpiga om
vintern, hon foedde och klaedde honom, och hans lilla arbetspenning, som
han under sommarmanaderna foertjenade, var hennes enda reela vinst. Den
understeg dock betydligt hennes utgifter foer honom, men -- hon hade nu
engang adopterat denne oefvergifne.

I dag skulle Kajsa ut foer att andas en smula luft i skogen; hon hade
laest hoegt i Luthers postilla i stugan, idioten hade hoert pa, fran den
plats der han satt med haenderna hopknaeppta och den kolossala
oefverkroppen slappt framatlutad. De voro troetta af solbaddet inne i det
qvafva rummet och skulle nu ut i luften. Kajsa ville med det samma se om
barnen, det var saellan hon hade tid med dem nu.

Hon gick foerut i svarta soendagsklaedningen, den samma hon bar pa mannens
begrafning. Hon gick langsamt och med blicken faest vid marken.
Stor-Jaska foeljde efter. Han foeljde henne tankloest i haelarne, andaektigt,
allvarligt, som om han varit i kyrkan.

De lemnade gaerdet och naermade sig bjoerkbacken. Begge stannade, det var
musik deruppe, man spelade inne i nagon af taeltgroparne ... hvem kunde
det vara?

Kajsa gick naermare. Hon smoeg sig fram sa sakta hon kunde. Hon steg upp
pa kanten af en af vallarne och stannade der. Pa bottnen af gropen sutto
barnen, hennes bada barn. Nadja gjorde ugnar i sanden och hade till
haelften begraft sig sjelf i en af sina ugnar, Weli stod med ryggen vaend
at systern och musicerade.

Barnet maerkte ingenting. Han fortsatte med sin musik. Med oegonen
droemmande faesta pa traeden der uppe spelade han ett maerkvaerdigt
instrument, hvars ton stod i intet foerhallande till dess utseende. Aen
laet det som en dalig fiol, aen som en guitarr, aen hade det nagot af en
kanteles metallton.

Sorgsen och foerbittrad betraktade modern det lilla instrumentet. Det var
ingenioerens gamla aflagda cigarrlada, hon kaende vael igen det betsade,
aflanga och hoplappade mahognyskraellet, som han sagt vara ifran hans
farfars tider. I locket hade Weli skurit tvenne sma hal och spaent
deroefver en hop vaxadt segelgarn till straengar. Straken var gjord af en
sticka, vid hvilken han fastgjort litet tagel... Skrufvarne utgjordes af
spik. Aen gned han med straken pa straengarne, och aen knaeppte han pa dem
med fingrarne. Naer ljudet det oaktadt var svagt eller till och med
ohoerbart, hjelpte han till med roesten, en vek, skoen sopran.

Det var en gammal positivspelarmelodi han foeredrog. Nagra strofer ur den
populaera Normaduetten. Sa svek honom minnet. Da gaf hans fantasi honom
ett lyckligt stoed och han fortsatte efter eget hufvud det Belliniska
motivet, i samma rytm, men pa ett nytt, originelt och foega italienskt
saett, som mer paminte om en nordisk vallflickas lurmelodier och
fioriturer, aen det liknade nagonting annat.

Kajsa blef alltmer utom sig, ju laengre hon lyssnade.

-- Olyckliga unge, -- ropade hon, -- hvem har laert dig det der
handtverket! Du har det i dig fran farfar din, kan jag tro, han var en
sadan der! Vet du hvad, det aer det som mest foertretar mig, att du skall
ha den der uselheten i kroppen pa dig! Sade jag dig inte, naer de voro
haer, tattarne eller tyskarne eller hvad de voro foer slag -- sade jag dig
inte, att de kringstrykarne voro vaerre aen tjufvar! Sadana der spelmaen!
Odugliga latvargar! Smutsiga odagor, som inte vilja arbeta! Ack, Herre
Gud! att jag skulle se hur spelarsjukan smittat dig ocksa!

Weli tittade upp fran sin grop. Modern stod der sa statlig, vreden hade
faergat hennes kinder roeda.

-- Hvarfoer, mamma, hvarfoer far jag inte spela? Det aer ju sa vackert!

Kajsa rodnade aennu mer, men icke af vrede, hon var aldrig ond laengre aen
ett oegonblick.

-- Hvarfoer, jo, -- derfoer att det aer vackert, sadan der vackerhet som
foerderfvar menniskor och hindrar dem att arbeta. Din pappa hade
musikantandan i sig, han ocksa. Derfoer blef det aldrig nagonting af
honom. Inte ville han arbeta, och inte ville han laesa. Bara sitta och
gnida pa ett gammalt fiolskraelle, som han aerft af far sin, det kraeket...

Weli blef med ens uppmaerksam. Ett skimmer for oefver hela hans ansigte.

-- En rigtig fiol, mor! Far jag se den, bara en enda liten gang? -- bad
han.

-- Dumma pojke! Och du tror, att jag skulle sa laenge ha hallit den goemd
bara foer att du nu skulle fa den? Ahnej, min gris, det slipper du. Jag
tog den fran far foer att fa honom till menniska, men -- det blef han
inte aenda. Han var egentligen en engel -- ja, -- Kajsa fick tarar i
oegonen -- ja, en engel, men -- arbeta orkade han inte, och smuts tyckte
han om. Smuts och musik -- de passa vael ihop. Kom hit, Weli, grat inte!
Torka naesan. Du aer en snaell pojke, men blif inte af den sorten, hoer du!
Gif hit fiolen!

Weli bleknade, han tryckte den lilla vanskapliga fiolen kaerleksfullt
till sitt hjerta, goemde den under rocken, som om han velat skydda den,
och fick upp graten, som redan stod honom i halsen.

-- Gif hit fiolen.

-- Mor! det aer, det aer ... det aer min kaeresta.

Kajsa smalog... Kanske paminde hon sig, naer hon sjelf en gang hade en
kaeresta, vanskaplig och ful, men ur hvilken hon foerstod att locka toner,
som kommo hennes hjerta att roeras.

Hon veknade vid asynen af barnet, men efter nagra oegonblicks stum tvekan
straeckte hon anyo ut handen och sade:

-- Gif hit fiolskraellet, jag tal inte att du spelar pa det.

Weli snyftade. Utan att se upp gick han fram och raeckte modern sin
"kaeresta".

Hon tog den braeckliga ladan i sina haender och betraktade den med haelften
vemod och haelften foertrytelse. Sedan goemde hon den under sjalen.

-- Kaeresta, -- mumlade hon, -- kaeresta! Hvarifran far han alla sina ord?
Se sa, Nadja, lat bli, du kastar honom ju blind med sanden. Kom, barn,
sa ga vi hem, det aer middag nu.

Nadja, som roat sig med att kasta pa Stor-Jaska hela kaskader af fuktig
sand, reste sig nu och laet den stackars fanige jaetten springa hemat pa
fyra foetter. Hon satt sjelf pa hans rygg och "koerde". Det var hennes
favoritnoeje, och han laet henne hallas,

Om en stund gloemde de flesta af den lilla familjen hela scenen fran
bjoerkbacken, da de vid groetfatet sutto inne i den lilla stugan. Endast
_en_ gloemde den icke. En liten blek attaaring, hvars hjerta valdsamt
klappade af fruktan foer att foerlora sitt aelskade saellskap, sina egna
haenders verk, sin spellada, som af mor sa omildt kastats upp pa
spiselkanten uppe vid sjelfva taket, dit han aldrig kunde na.

Men -- gudskelof, hon hade icke braent upp den, icke trampat ihjael den --
endast skiljt dem at, de goda vaennerna. Och han suckade vid groeten och
gloemde ej sin sorg foerr aen klockan 8 pa aftonen, da Nucku-Matti kom och
bar honom bort till Droemoearne, der kanske foer honom hela himlen var full
af fioler.

       *       *       *       *       *

Kajsa hade fattat ett stort beslut: Weli skulle saettas i laera. Men i
hvilken? Pojken hade ingen lust foer nagot. Han hade sjelf helst velat i
skola, men det var omoejligt. Pa Drumsoe fans ingen sadan. Och i staden
kunde han ej bo. Det hade hon ej rad till.

Saledes, till hoesten i laera. Under sommarn maste han hjelpa till med
allt moejligt.

Naer det led mot september, fick han en omgang nya grofva klaeder, sydda
af mamma sjelf. Stoeflarne voro nagot foer stora, de voro ett arf efter
far. "Man kunde binda fast dem vid smalbenet, sa sutto de nog pa",
foerklarade mor och tillade: -- Under de langa byxorna syns det foer
resten inte hurudana stoeflarne aero.

Han fick 3 nya skjortor och 2 par ullstrumpor. Det var en praegtig
utstyrsel, tyckte Weli, vaerdig en prins. Och han laengtade naestan till
den dag, da han skulle fa alla de nya klaederna pa sig, ehuru han visste,
att han pa samma gang skulle lemna hemmet.

Mjoelnarn pa andra sidan oen, vid Svartviken, hade lofvat ta emot honom.
Foer maten. Det var inte sa illa foer en attaaring att kunna foertjena sig
maten sjelf. Weli var riktigt stolt.

Det var sista qvaellen i hemmet. Han hade redan emottagit flere
foermaningar att ej vara sa drumlig, sa tankloes, sa lat. Utan utmaerkt pa
allt vis. Den lille hoerde pa, men orden susade foerbi hans oeron som en
vind. Han taenkte pa annat. Han foerstod aennu icke afskedet. Da modren
slutat, bad hon honom goera knytet i ordning ... de nya klaederna haengde
pa bodvinden.

Barnet gick till boden, klaettrade uppfoer stegen och kroep in. Modren sag
efter honom. Han stoekade laenge der uppe. Bakom en lar full af obrukbart
skraep sag han nagonting, som foerefoell honom vaerdt hans uppmaerksamhet.
Han letade och fann slutligen under nagra braeden och trasiga moebler en
fiol, fadrens gamla ljusbetsade birfilarfiol, den som han sa ofta hoert
modern tala om.

Hans hjerta klappade. Hans oegon stralade. Han torkade af dammet med
aermen, blaste bort en hop med sopor, som hade lagt sig pa den mellan
skrufvarne, och sag att alla straengarne voro i behall. Han proefvade
skrufvarne, spaende till, knaeppte pa straengarne, staemde.

Men hvar var straken? Han letade och letade. Med en hunds vaederkorn fann
han den aendtligen. Litet djupare ned, pa bodgolfvet under en hoeg gamla
tapeter.

Der fans en kista, pa hvilken en smal strimma af hoestsolen lyste i gult,
matt sken, en solstrale, men foerdunklad af bodluckans lilla
spindelvaefbehaengda glas. Der satte sig Weli med fiolen under hakan.

Foerst proefvade han den helt sakta och skyggt. Men gloemde sig sa
smaningom och satte i med mera styrka och fart. Det skraelde och qved,
men gaf ljud. Det kom stundom en skoen klang fran instrumentet och nagra
strofer fulla af djerfhet och bredd. Den lille kastade med hufvudet
bakat och fantiserade, for ut pa sin inspirations haf med fulla segel.

Han droemde sig vara en hjelte. En stark, stor karl, som floeg fram i sin
slup foer morgonbris. Och hela verlden lag framfoer honom i klaraste
morgonljus.

Han var lycklig. Han kaende den friska hafsluften, sag en bla
sommarhimmel hvaelfva sig hoegt oefver honom. Bodvindens laga, svarta tak
var borta liksom vaeggarne, och hoesten hade foervandlats till var.

Sa hoell han pa en lang stund. Slutligen blef han troett och hoell upp.
Nervoest och bradskande sprang han ned fran sin kista, tog klaederna,
svepte dem omkring fiolen, gjorde sa ett knyte och band om med ett tag.
Han kaende sig som en foerbrytare.

Hon stod utanfoer, modern, blek och foerstoerd. Hvad hade hon att goera? Det
aelskade barnet stod da ej att raedda. Han var da sa hemfallen at denna
last, att han kunde foer den bega aennu flera foerbrytelser. Stjaela. Doelja
undan det stulna och -- hvem vet, kanske ocksa ljuga.

Han klef ater ned foer stegen, som ledde upp till bodvinden, slaengde
hurtigt knytet pa marken och gick in. Men Kajsa var ej derinne.

Emellertid tog han afsked af Jaska och systern. Sa af qvinnorna inne i
huset. Vid brunnen stod mor.

-- Farvael, mor, nu gar jag.

-- Farvael, barn, haf Gud foer oegonen! Hvar har du knytet?

Weli rodnade. -- Der ligger det.

-- Der aer vael ingenting i nu, som vore baettre att ha haer hemma?

-- Nej, ingenting.

-- Du skulle kanske se efter foerst.

-- Nej, mor, der aer ingenting.

-- Ga da, barn, och kom ihog hvad jag sagt dig sa manga ganger:

      Fan tar
      den vilse far.

Arbeta, hall dig ren, var aldrig lat, ty boerjar du med det en gang,
sa... Och mins att djefvulen helst tar dem, som tycka om att ha det
smutsigt omkring sig. Svara aldrig, om du far stryk af maestarn, foer det
aer vaelbekommet... Naesta soendag far du komma hem.

Weli gick. Knytet vaegde sa mycket. Det tycktes honom sa tungt, langt mer
aen nyss. Det var visst foer det onda samvetet.

Han graet vid vaegskilnaden; taenk om han skulle springa hem med fiolen,
bekaenna allt och fa foerlatelse?

Men nej, det var foer sent, solen boerjade redan sjunka.

Knytet vaegde foerfaerligt. Han satte sig, steg upp, gick igen och blef
riktigt troett.

Ja, det var helt visst det onda samvetet. Om han skulle ta upp repet,
veckla upp, borttaga fiolen och goemma den under en ihalig traedrot? Och
foera den till mor naesta soendag och fa foerlatelse. Om? Han skyndade
vidare... Att mista fiolen, den kaera fiolen, det kostade pa! Skulle han
ej foersoeka aennu ett stycke? Nej! det var ju synd. Bort med den saledes.

Han oeppnade. Men hvad! Der fans ingen fiol. I staellet tre stora
vedklabbar och tva sma papperspaket. I det ena var nya testamentet, i
det andra en hop smoergasar, praektiga, harda, svarta halbroedssmoergasar
med "bondost" pa.

Weli svaeljde med smoergasarne sin grat och sina bekymmer och fortsatte
vaegen med laettare hjerta och utan djupare samvetsagg. Knytet var nu helt
laett. Vedklabbarne lago qvar i skogen.

Men hemma i Torparbackstugan satt Kajsa ensam vaken. Stor-Jaska sof pa
sin halmkaerfve, Nadja i sin saeng. Kajsa hade lagt fiolen pa bordet, hon
lag med hufvudet derpa och graet bittert. Hon hade menat vael, men -- det
hade kostat henne mycket.

Det skulle nu goemmas i kistan, detta ondskefulla spelverk, som gjort af
hennes man en "latvarg" och som hoell pa att aefven foerderfva sonen.
Skulle begrafvas pa kistbottnen och hon hade nyckeln, hon ensam.

Ja! hon hade handlat raett ...... men, -- det kostade pa! Det lilla
instrumentet var ju oskyldigt och hade sa vackra toner. Hon kysste det.
Men skyndade sedan till kistan och goemde det der... Nu spelar han ej mer
derpa, sa laenge hon finnes i lifvet.

       *       *       *       *       *

Weli kom hem naesta soendag, men man talade icke om "den saken".

Soendagen derpa kom han icke och sa icke pa flere veckor. Hon hoerde dock
ofta nyheter ifran honom. Han var omtyckt af sitt husbondfolk och gjorde
nytta foer sig. Mjoelnarhustrun i synnerhet var noejd, han skoette sa bra om
hennes dotter, den lilla femariga Maja.

Naer Kajsa hoerde detta, skakade hon pa hufvudet. Nog var det bra, att han
var omtyckt, men -- han fick ju ej laera sig nagonting. Att vara barnpiga
at Maja -- det var egentligen icke det hon menat.

Nagon tid foerfloet. Gossen gick icke hem. Modern hoerde, att han trifdes,
att han icke dugde till karlgoera, men att han skoette sitt. "Sitt", det
var barnpigsarbetet.

En vacker loerdag kom sjelfva mjoelnarmor oefver till Torparbacken. Hon
hade aerende till herrgarden och ville med detsamma se till Kajsa. Den
snygga stugan sken, nyskurad, fejad och damfri. Pannorna stodo uppradade
pa hyllan, grytorna blaenkte, friskt doftande granris lag i foerstun.

Madamen steg in. Hon var rund och tjock, hade vida, korta kjolar,
stoppad ytterkofta, svart sidenhalsduk och oefverst en stor groen sjal
bunden bak.

-- Goddag och haelsningar fran pojken.

-- Tack foer sist; hur aer det med barnet?

-- Det slarfvar allt af... Tackar som fragar.

Kaffet kom pa och blef faerdigt, och under det man njoet deraf, oeppnades
de bada qvinnornas hjertan pa vid gafvel.

-- Ser madam, -- beraettade mjoelnarmor, -- han har inte lust foer groft.
Han syr -- inte klaeder, nej, det ids han inte, utan menniskor, kor,
haestar och allting. Och han klipper riktiga svin, precist som andra svin
ser di ut. Det roar han ungarna med. Och sa spelar han fiol hela
qvaellen, sa fort de komma fran qvarnen.

Kajsa steg upp fran sin baenk. Hon vred sina haender.

-- Spelar ... spelar, hvar har han nu fatt fiol ifran? Har han stulit
fiolen? -- Madamen spaerrade upp oegonen.

-- Hvad tittar hon efter, hvad gar at henne? Fiolen aer fars, far har
laert pojken att spela och nu kan han alla danserna och flere visor aen
'varan' sjelf kan. Det kan bli nagot af honom! Klockare -- om han far
laesa. Ja, herre Gud! den pojken, hvad han spelar fint! Han har varit
oppe pa herrgarden och spelat foer herrskaperna. Och de beroemd'en, och
der var en spelmaestare fran sta'n och han beroemd'en, och di sa' alla,
att om han skickas till sta'n, sa...

-- Oj, oj, oj, att di alla ska' saetta sig opp mot en ensam stackare --
klagade Kajsa. Sa der foerderfva' di Rellu-Calle foer mig, foerr aen jag
var till foer att foersvara honom. Men jag har hoert talas om det. Naer han
spela' och sjoeng, fick han konfekt och vin af herrskaperna, braenvin och
oel af det saemre folket, men da han arbeta', ville di inte veta af 'en.
Sa blef han en snusker och en stackare och en fyllbult till pa koepet.
Far hans dog pa landsvaegen med hufvudet pa positivet, och han sjelf,
mannen min, han dog utaf bara ovana, naer han skulle fa det lite rent
omkring sig. Af ovana att arbeta och att ha nagon som hoell af'en... Men
det aer musikens och herrskapets fel alltsammans! De vilja, att vi saemre
folk ska' vara till haer i verlden bara foer att roa dem! Till annat duga
vi inte...

-- Hvad pratar ni nu foer smoerja? Jag undrar hvem som vill er pojke ondt!
Hoerde ni inte, att jag sa', att han kunde laesa till klockare?

-- Laesa och laesa ... hvem laer honom att laesa? Jag har satt i honom abcd
och det gick som fluga i tjaera. Hon tror kanske, madam, att jag aer
loenkroegerska eller nagot annat, som betalar sig bra! Efter hon talar om
laesa ... och menar, att jag skulle skicka honom till stan i skola! Jag
har inte annat aen hvad jag far in med tvaett och skurning, och det gar
till maten och till klaedtrasorna... Klockare ... sa' hon klockare?

-- Jaha, har madam nagot emot den sysslan?

-- Jag tror hon haller mig foer narr, madam! Naest presten sa kommer
klockarn. Jag aer en gudfruktig menniska, skall jag saega henne, madam,
jag staeller inte till dans hos mig om soendagsqvaellarne, jag, och tal
inte nagot syndigt spelande haer i _min_ stuga. Men ni, ni hjelper till
att goera honom till en sadan der ... en sadan der ... musikant.

Kajsa snyftade. Mjoelnarmor tyckte det var synd om henne. Att Kajsa
vandrade pa villovaegar, det hoerdes af hennes ord, men det var aenda
nagonting sant i allt detta. Han var egentligen en odaga, pojken. En
flegmatisk, lat slarf. Han hade saledes dessa froen i sig af farfar och
far. Froen till musikantvagabonderi. En musikant, han ma nu vara klaedd i
trasor och ga pa landsvaegarne eller i frack och spela foer kejsarns hof,
han aer dock blott en musikant... -- En sadan der -- det aer nagonting af
loesdrifvare, af pack med ett ord, i sadant folk. Mjoelnarmor ville ej ha
en son, som vore af "den sorten". Hennes man, naja, han var nog en
odaga, han ocksa, men -- han dugde aenda att foertjena pengar. Och det aer
alltid en foertjenst. Stackars Kajsa! hon var en praektig qvinna i alla
fall. Sa hon hoell stugan! Och skoette om fanen; det, som ingen annan
skulle gjort, det gjorde hon. Och den lilla flickan! Var hon ej ett
lefvande bevis pa sin mors foermaga att styra om sitt och sina?

Efter dessa reflexioner steg mjoelnarmor upp och gick till spiseln. Der
blaste hon sjelf under trefoten, sa att elden flammade upp. Lyfte sa pa
kaffepannan och atervaende lugnt till baenken igen.

Kajsa nickade bifallande, rusade upp, diskade aen en gang de brokiga,
guldblommiga och tunga kaffekopparne, slog i och bjoed sin gaest pa mera.

Man haelde uti af graedden i sadan maengd, att det gick oefver koppen och
till haelften fylde fatet. Qvinnorna beto kraftigt i sockerbitarne och
drucko fran faten i langa, soerplande drag.

Intet ord blef taladt.

Aendtligen var det undangjordt. Mjoelnarmor knoet den groena sjaelen taetare
om sig, neg och tackade foer vaelplaegningen. Naer hon stod faerdig vid
doerren med den vantbeklaedda handen pa doerrklinkan, sade hon:

-- Hon aer en ordentlig qvinna, Kajsa, jag tycker egentligen, att hon aer
en riktigt bra menniska. Pojken aer oss till nytta, som han aer, foer han
passar sa bra till barnpiga at varasses Maja. Men -- det blir ingenting
af honom hos oss. Far aer en slarfver, han med. Det aer aldrig nagot med
manfolk, ser hon. Jag kaenner inte en som aer en riktigt duglig menniska.
Foer endera sa aer di arbetsfolk, som duga till arbete, men supa upp sin
styrka, tills de inte orka mer, eller ock ha di aldrig orkat med nagot,
och da supa di foer det... Hur det aer, sa super di! Och sluska ned sig.
Och oss med. Och barnen. Neej! Men -- i stan fins det allt nagra yrken,
der di inte vagar vara oordentliga. Till ett sadant ett ska vi skicka
eran pojke. Det skall jag bli karl foer! Jaha. Jag sjelf. Jag skall ta
honom med mig, naer jag far till Tabunoffs med mjoelsaeckarne. Kanhaenda
Tabunoff tar honom. Da far han sta i bod. Och laera sig ryskan. Di ha
kultabeller att raekna med. Och inget spelande blir der af. Soendagen
arbeta di ocksa, fast i smyg foerstas.

Kajsa stod vid sin spis och stirrade i elden. Flamman upplyste hennes
ansigte, som nu stralade af foerhoppningar och glaedje. Hon nickade
foernoejdt och smagnolade, under det madamen gjorde sina glaensande
foerespeglingar. Det dagades foer dem alltsa. Och nagonting af detta var
det just hon ansag som "det lyckligaste!"

Mjoelnarmor fortfor aennu en stund. Kajsa hoerde pa. Slutligen gick hon ut
med sin gaest, foeljde laengs hela spangen, som genom drifvorna ledde till
stranden, der genvaegen till mjoelnarns udde gick. De pratade vaenskapligt
och skiljdes sedan, nigande bada tva, ehuru snoen stod dem upp pa benen.
Kajsa hade icke varit sa lycklig pa manga ar... Hon hoppades nu pa
framtiden. Hon visste, att mjoelnarmor kunde hvad hon ville. Och nu
ville hon. Weli skulle fa uppfostran, bli nagot ... hvem vet, kanske
till och med handelsman. Lyckliga dag!

Hon vaende hemat. Det var nu alldeles moerkt.

Stor-Jaska, som huggit ved i skogen naera invid, var nu hemma. Han satt
med yxan i famnen pa saengkanten. De stora runda oegonen rullade
meningsloest och vildt omkring i rummet.

Naer han sag Kajsa, foermildrades blicken och han laet hufvudet sjunka ned
pa broestet. Hon tog yxan ifran honom och foerde honom till bordet, gaf
honom groet och kaffe och skakade, under det han at och drack, pa garden
ut pelsen, som han brukade ligga pa uppe vid spiselloftet.

Sa ordnade hon hans baedd. Nadja sof redan. Om en stund hade hon stilla i
stugan. Jaetten snarkade uppe i sin saeng, diskarne stodo pa hyllan, elden
knittrade stilla i spiseln.

Hon tog fram testamentet och beredde sig att laesa....

Da knackade det haeftigt pa foenstret.

Hon lyssnade. Var det en af karlarne, som supit och nu kom full hem,
nagon som i foerbifarten ville skraemma henne? Hon oeppnade icke.

Det knackade aennu en gang, aennu haeftigare. En allvarsam roest ropade,
att hon skulle oeppna.

Hon floeg upp -- det for som en aning om stundande ondt igenom henne. Och
just i dag, som hon varit sa lycklig och foerhoppningsfull!

De stodo der fyra stycken och hade nagonting moerkt emellan sig, som en
af dem bar pa axeln. Nagon doed? Hvad var det? Barnet, pojken, Weli! Doed?

Nej, icke doed. Mjoelnardraengen foerklarade helt lugnt huru allt gatt till.
Han lefde och var bara litet afsvimmad. De skulle nog ha skoett honom hos
mjoelnarens, men han graet och ville hem till mor. Och en af karlarne
visste, att doktorn skulle vara pa middag i dag pa herrgarden hos
ingenioerens.

Kajsa tog det langa, tunga barnet, bar det pa armarne och foerde det i
saeng. Armarne haengde slappa, kroppen var som utan lif. Ansigtet blatt,
fruset, en strimma af blod klibbade fast haret i pannan.

-- Hvar har han fallit, aer det i pannan som han slagit sig? -- fragade
hon.

-- Ah nej vars --, svarade draengen och ref sig i hufvudet. -- Maja
trillade under qvarnvingen, som far just skulle till att lossa, och
pojkbytingen sprang efter henne foer att dra henne undan. Och med det
samma han slaengde flickan ned och fraelsade henne, fick han sjelf ett
slag, foerst i foerbifarten ett som inte var hardt, men traeffade i
pannan. Men si, sa kom den andra vingen, och den knaeppte till med en sa
jaeklig fart i axeln, sa armen allt var naera pa att lossna fran kroppen
pa'n.... Anders der fick tag i benet med det samma, och naer vi skulle
baera in'en, ville han hit, och nu ae' vi haer.

Det var hela historien. Kajsa gaf dem en sup hvar och saende Anders till
herrgarden efter doktorn. Sjelf tvaettade hon saret, baddade hufvudet,
drog af stoeflarne, men vagade ej roera vid kroppen. Den lille qved sa
erbarmligt, sa fort man roerde vid honom.

Hon hade hittills alltid varit sa kall emot honom. Aldrig smekt detta
barn. Aldrig varit oem. Men nu brast isen.

Hon visade det dock icke. Hon gick tyst omkring honom, jemkade och
staelde allt sa godt hon kunde. Rena lakan och oerngott, -- mjukt och fint
skulle han ha.

Vaegledd i den moerka farstun af den sjukes snyftningar och klagan,
trefvade doktorn efter laset och kom in. Han var moerkroed efter
middagsvinerna, trumpen oefver att noedgas ga i moerker och snoe ut till
denna koja, hvars yttre alltid foerefallit honom sa obehagligt och
motbjudande. -- Lys mig -- befalde han utan att ta af sig oefverrocken.
-- Haer!

Kajsa hade endast en liten osande fotogenlampa. Hon taende ett pertbloss
och gick naermare.

Laekarn sag vid foersta oegonkastet hvarom fragan var. Han slaengde bort
hatt och oefverrock och miste vinfaergen. -- Bort med klaederna --, skrek
han till Kajsa, -- och skynda sig sa fort hon kan.

Kajsa drog af byxorna. Sedan kom turen till rocken. Barnet klagade
valdsamt, graet, men utan ord.

-- Ja, det der goer ondt --, sade doktorn -- gif hit en sax, jag skall
klippa upp aermarne och axelstyckena, men fort.

Den lille spaerrade upp oegonen och sag foerskraeckt pa laekarn. Hans bleka
laeppar darrade, och de bla oegonen tycktes be om foerbarmande.

-- Foerstoer inte min rock, var sa snaell, det aer den nya, ser snaelle
doktorn! -- bad han -- klipp inte soender nya rocken, mor hade sa mycket
besvaer att fa den faerdig.

Det var Welis foersta ord, och de uttalades med ett sa roerande uttryck,
att doktorn maste smale. Men det kunde icke hjelpas. Den nya rocken
klipptes af, stycke foer stycke. Blodet var fasttorkadt i klaederna,
endast med stor moeda lyckades det dem att fa saret rent.

Emellertid saendes bud till herrgarden. Doktorn hade skrifvit pa en lapp
nagonting som gjorde dem der uppe stort besvaer. Frun sjelf kom ned med
en liten korg, och en af ungherrarne, en medicine studerande, kom med
sina instrument och bandager. Betjenten bar ljus och stakar, vin och
mat.

Der blef konsultation. Doktorn ansag baest att redan i afton goera
operationen. I morgon bittida skulle han resa bort och kunde icke komma
tillbaka; pojken kunde dessutom icke flyttas. Och en amputation maste
ske. Armen var foerlorad ... barnet skulle kunna raeddas, men endast om
man genast tog bort armen.

Alla anstalter gjordes. Stilla och tyst. Ingen foerskraeckelse, ingen
scen. Inga tarar och intet pjunk. Ett glas vin gjorde dem allesamman
godt. Kajsa icke minst. Weli foerstod allt, han var nu vid full sans och
gillade fullkomligt allt hvad man foeretog med honom. Nagot af faderns
stilla resignation lag utbredt oefver hans vaesen.

Man var i ordning med instrument, fat, klutar och foerband. Kajsa skulle
halla i den lille. Hon lutade sig oefver honom och hviskade stilla i hans
oera:

-- Barn, vi tva ska' sakta be Gud, att han hjelper i var stora noed.

-- Mor --, hviskade gossen tillbaka, -- tror du att det haer aer Guds
straff foer att jag spelade?

Modern fick en stor tar i hvardera oegat. Den rann ned pa hans panna,
braennande het. Hon hade intet svar. Men med kaerleksfull hand smekte hon
hans tinning. Den straefva handen -- den kunde aenda smeka ljuft. Om en
halftimme var det oefverstandet. Stor-Jaska satt pa golfvet och vaggade
sitt hufvud i haenderna. Lilla Nadja hade, sittande i saengen, trumpen och
troett, gratit sig till soemns igen. Doktorn var borta och den unge
medicinarn med. Kl. 6 pa morgonen skulle han komma igen och ge nytt
foerband -- och nya droppar.

Barnet lag alldeles stilla, men hade feber. En gloed brann pa kinder och
laeppar. Modern fuktade dem sa ofta hon kunde.

Nu var det intet vidare. Nu vagade hon aendtligen fram med det. Med sin
kaerlek. Hon kysste hans hand -- hans enda, kysste taecket, graet, snyftade
och suckade. Hon bad och stred. Hon vred haenderna i foertviflan. Hade Gud
straffat henne? Och hvarfoer?

Mot morgonen vaknade han. Ett leende for oefver hans ansigte, da han sag
sin mors omsorger omkring honom, sag i hennes oemma, sorgsna, tarade
oegon, hur hon led.

-- Var inte ledsen, mor -- sade han, -- jag aer baettre nu. Jag skall inte
goera dig ondt mer. Nu aer _det_ slut. Aldrig, aldrig mer skall jag spela.
Nej, aldrig.

Kajsa graet hoegt. Som vid en graf. Hon kastade sig ned, pa knaena, kysste
ater snyftande hans bleka hand, som lag pa taecket.

Morgonskymningen vek foer en gul solstrale, som matt broet in genom
foenstret och belyste scenen.

-- Ja, -- snyftade modern, -- ja, det aer slut nu. Allt aer slut. Och
presten saeger, att Gud aer med oss, saemre folk. _Jag_ tror det inte.

-- Jo, mor, -- foerklarade barnet, -- jo, Gud aer med oss. Var inte
ledsen. Det blir nog bra. Jag far laesa. Jag kan bli klockare, foer jag
har ju roesten qvar. Eller ocksa kan jag bli prest. Det skall du fa se.
Jag kan bli hvad som helst, en riktigt hoeg herre, jag vet det. Du far
aldrig grata mer. Mins inte mor hvad pastorn sade, att Gud agar den han
aelskar? Nog vet jag att Gud aelskar mig, foer -- det gjorde sa ondt, sa.
Han vet nog hvad han goer. Mor, mor, ge Jaska kaffe, han grater efter
kaffe, och nu, se hur det lyser ute, det aer visst sommar! Alla foglar
sjunga, jag hoer hur de sjunga, se! de flyga oefver ragakern! Far jag ga
ut, mor?

Sa yrade han ett par timmar. Kajsa slutade med att grata. Hon visste nu
allt. Det var skedt, det vaersta. Hon beredde sig att se honom doe.

Den unge studenten var der med sin medicinflaska och gaf patienten
morfin. Han skulle ha gifvit morfin at det bloedande modershjertat. Men
-- det behoefdes icke. De kunna baera allting, dessa "saemre folk". De aero
af "den sorten".

Andra dagen var hon uppe pa herrgarden foer att hjelpa till med
stortvaetten. Man maste ju lefva. Och lefva -- ja, det gjorde de, men ett
lif!...

Weli dog icke. Atminstone icke riktigt. Han halflefde i sin saeng aenda
tills sommarvinden, som traengde in genom den oeppnade stugudoerren, foerde
in till hans baedd nagra lifgifvande flaektar.

Till midsommar steg han upp och fick sa langsamt igen krafterna. "Den
nya rocken" var ihoplappad, aermen fastsydd bade upptill och nedtill. Den
haengde slaknad, denna arm, tom och slankig.

Hans historia aer kort eller lang, alltefter som man tar det. Weli var ej
en af de olyckligaste. Han foerfoell aldrig till last, han var endast hvad
man kallar "en loesdrifvare". Man ser honom pa gatorna i Helsingfors,
ibland i brunnsparken, ibland i Thoeloe. Han baer pa sina axlar en lada med
cigarrer. Naer "ryska musiken" spelar pa nagot af dessa staellen, da star
han foersjunken i droemmar och lyssnar. Oegonlocken aero halft slutna,
blicken irrar utan mal i rymden. Hans fina naesa ser naestan genomskinlig
ut, hans kinder, med gra skiftningar i det blekroeda, aero insjunkna. Men
munnen ler lycksaligt, naer det aer nagon af de nationella melodierna, som
tonar ut, spelad af dessa metallhorn, som pa nervoesa konstitutioner
verka sa illa...

Men Weli har aldrig haft nagra nerver. Han har nagonting annat i
staellet, nagonting som ofta koer upp salta tarar i hans Oegon, tarar dem
han ej sjelf foerstar.

Allt aer som det skall vara. Han har ingenting fatt laera. Men -- han
foertjenar sa mycket med sin handel, att han kan aeta sig maett, minst en
gang i veckan. Och han kan klaeda sig, modern hjelper till. Han aer inte
smutsig och han aer ej musikant. Hvad Kajsa fruktade vaerst hade
uteblifvit. Hennes son blef ej en af "den sorten". Han skulle ej som
farfar frysa ihjael pa en landsvaeg bredvid sitt positiv, skulle ej som
far doe af snygghet. Han skulle aenda sitt lif pa en klinik, till gagn foer
vetenskapen. Han hade kommit langt, han. Och hade aenda ej fylt sitt
tjugonde ar.




DOTTERN.


Hon stack in hufvudet mellan albuskarne foer att hoera baettre. Det var
sang och musik inne i huset, saekert Hadenaesfroeken, som spelade till herr
Adolfs sang. Han var patrons fran garden yngste son ... student fran
Helsingfors. Och sa han sjoeng! Nadja lyssnade som till cherubim och
serafim. Hon hoerde icke, att det stundom gick litet foer lagt i hoejden
och foer hoegt i djupet -- foer henne var det fullkomligt rent. Och hon
kaende icke hur de drypande traeden vid en vindil skoeljde oefver henne ett
regn af stora droppar, eller hur den fuktiga marken inunder henne naestan
begrof hennes sma foetter, sa hon sjoenk ner aenda till smalbenen.

Det hade regnat i flere dagar, men hoell nu upp. Gangarne, som ledde till
den lilla villan, sago ut som kanaler, blomsterrabatterna liknade
simmande sma oear; astrar, georginer och loefkojor hade lidit skeppsbrott
och slogo med brutna stjelkar foer aftonvinden. De sista dagarnes storm
var slut, men det blaste, aennu nagot.

Det var en riktig fest haer ute pa landet att fa hoera en smula musik.
Nadja var hemma pa besoek i Torparbacken och foerde aftonmjoelken ifran
garden till Hadenaes. Nagon nytta skulle hon goera, stora flickan. Sexton
ar och fullt utvecklad. Hon hade tjenat sedan hon var nio, tjenat pa en
femton, sexton olika staellen. Blifvit bortskickad fran det ena huset
till det andra, hon "passade" aldrig. Till hennes mor hade man staendigt
sagt, att hon var foer barnslig, foer ofoerstandig, foer slarfvig, ja, en
mindre finkaenslig matmor hade till den foer sin ordentlighet och aerbarhet
kaenda Kajsa rent ut sagt, att dottern var "en dalig natur".

Nu var hon aterigen utan plats ... gick ledig och fick springaerenden aen
af den ena och aen af den andra. Hon var en glad flicka, "slaengde kaeft"
med hvem som helst, sprang och floeg, boejlig och vig, smidig som en
videqvist.

Det fans vanligen ingenting, som kunde fa henne att sta stilla, allting
boerjade hon pa med och ingenting slutfoerde hon... Samma troettsamma
ifver, samma energi i hvad hon foeretog sig. Hon var stark som en karl,
det fans ingen af draengarne pa garden, som hade fatt henne att "niga",
da hon spaende armmusklerna till motstand.

Men nu stod hon som fasttrollad. Duken i nacken, det roedkrusiga haret
nedfallet, de stora, kraftiga haenderna pa hoefterna, och sa framlutad mot
det oeppna foenstret. Mellan albladen sag hon in i salongen. Der var
hemtrefligt och behagligt. Alla moebeloefverdrag och draperier voro af
ljusgult bomullstyg, i en stor hvit kakelugn brann en brasa af sprakande
tallved, ett roedt sken upplyste pianot i andra aendan af rummet, unga
froeken satt med ryggen at Nadja, som endast sag hennes langa bruna
flaetor och da och da rundningen af hennes kind.

Herr Atte sjoeng en tysk vals. "Du hast Diamanten und Perlen, hast alles,
was Menschenbegehr...

Und hast die schoensten Augen -- Mein Liebchen, was willst du mehr?"

-- Usch, hvad var det som prasslade? -- froeken for upp, som om hon sett
ett spoeke, -- hvem aer der bakom foenstret? -- Hon sprang dit och kom i
tid foer att se Nadja med mjoelkkannan i haenderna rusa till koeket.

-- Den der otaecka pigan fran Torparbacken -- sade hon, -- det aer en
obehaglig flicka, tycker du inte, Adolf?

Adolf jakade. Frun i gungstolen invaende, att det var en vacker flicka i
alla fall; hon hade nagonting sydlaendskt, varmblodigt, som intog.

-- Och syperba oegon, -- Adolf kastade fram det helt vardsloest, --
praektiga oegon ... riktigt charmanta -- jag mins dem fran fordom.

-- Oegon, som man mest far se hvitan af -- menade froeken, -- ja, sa
mycket vet jag, att inte ville jag ha henne i mitt hus, det aer visst.

Frun vid stickstrumpan steg upp och gick at koeket. -- Det aer synd, --
talade hon i foerbifarten, -- hon har en sa ordentlig mor, det skulle da
vara saellskapandet med de oefriga i Torparbacken, som gjort henne till
den slyna hon aer, eller, hvem vet, det aer kanske faderns blod, som gar
igen.

Adolf sjoeng aennu en slagdaenga, sjoeng med sentimentalitet och en viss
hjertnjupenhet, hans veka tenor tremulerade allt hvad den kunde, han
sjoeng naestan alltjemt falsett och gjorde kadenser pa de dertill minst
egnade staellen. Da han efter en halftimme tog afsked och gick, var Nadja
aennu qvar, denna gang pa ett annat och baettre goemstaelle. Hon satt
inhukad under en njuponbuske, der kunde man icke finna henne. Hon hade
hela tiden lyssnat, utan att foerlora en ton. Genomvat och darrande af
koeld var hon dock oefverlycklig. Hon hade roat sig riktigt bra! Da Adolf
var utom synhall fran huset, sprang hon fram till honom, staelde sig rakt
i vaegen och sade med sin vaenligaste roest:

-- Jag har hoert pa herrn -- -- Herre Gud, hvad herrn sjunger, det aer sa
en kan bli tokig foer mindre!

Adolf smalog, han tyckte inte illa om smicker. Nadja stod med vidoeppna
oegon och sag med foertjusta blickar pa den unge mannen.

-- Hvad herrn har blifvit gentil -- och vacker! Jag har aldrig sett
nagon sa vacker och fin och snaell! Ah! sa fina haender herrn har! Far
jag?

Hon boejde sig haeftigt ned och tog en af hans hvita och vaelskoetta haender
i sina.

-- Hvad den luktar! Af eaudecologne och baesta sortens herrskapstval! Jag
har aldrig taenkt, att det fans nagot sa godt. Tusen ganger baettre aen
bade rosor och konvaljer!

Adolf sag litet generad ut. -- Kaera Nadja, kom litet laengre in i skogen
och sta inte haer och saeg mig artigheter!

Hon tittade upp, litet afkyld. Men efter ett oegonblick hade hon gloemt
tillraettavisningen.

-- Mins inte herrn, hur vi lekte foerr tillsammans? Vi var' alltid ett
par, vi tva, fast jag var sa mycket yngre och -- saemre.

-- Jo, du var prinsessan och jag prinsen, och Jaska var haesten, som vi
flydde bort med fran det foertrollade slottet.

-- Vedstapeln nere vid snickarverksta'n, ja.

-- Och din mor var draken.

-- Som spruta' eld.

-- Och min far var konungen...

-- Och sa skulle vi gifta oss och fa hela konungariket.

-- Nej du, bara halfva.

-- Och nu har herr Atte --

-- Ja, kalla mig sa, det later trefligare.

-- Och nu har Atte blifvit sa laerd och sa fin.

-- Och sa du har blifvit en vacker flicka.

Nadja sag ned -- hon skrattade... Ja, det aer manga som tycka det ... men
jag kunde aldrig tro, att en fin herre...

Adolf tog ett steg framat.

-- Min kaera flicka, vi maste ga nu. Ga du andra vaegen, jag gar den haer,
det passar inte att vi ga tillsammans genom skogen ... om nagon sag oss,
sa...

Nadja drog sig at sidan. Sa gick hon en stund efter honom. Han sag da
och da bakom sig. Da rodnade hon. Han log och svaengde med sin roerkaepp,
vred pa de korta mustascherna och sag helt belaten ut. Hans
oefverfoerfinade och litet qvinliga personlighet spred en doft af boudoir
omkring sig i den friska och raa hoestluften, roeken fran hans dyra cigarr
steg upp i sma genomskinliga moln. Sa gingo de en stund tysta.

Adolf stannade ploetsligt och sag proefvande pa henne. Hon slog ned sina
oegon. Det var en maerkvaerdig kostym hon presenterade sig i, genomvat,
slankig bomullskjol, som slaengde henne om benen, en liten atsittande
troeja med uppkaflade aermar, en duk kring halsen och det roeda haret i en
kort, tjock flaeta, som fallit ned.

-- Hur gammal aer du nu, Nadja?

-- Herrn ska' inte tro, att jag alltid ser sa haer ut, jag har hatt,
handskar och en klaedning med sidenband.

-- Jag tycker mest om dig sa haer, du aer riktigt pittoresk ... bara du
inte hade det der otaecka klaedningslifvet, som aer bade smutsigt och vatt
och sitter sa illa. Det aer omodernt dessutom.

Nadjas oegon lyste. Hon kastade mjoelkkannan ifran sig, ref upp lifvet,
slet duken fran halsen, slaengde alltsammans ned pa marken och gick
naermare Adolf.

-- Far jag komma sa haer naera herrn, nu naer jag aer torr, sa att jag far
kaenna pa all den goda lukten ... ah! det aer det baesta jag vet, det baesta
i hela verlden.

Herr Adolf stod neutral. En liten min, halft intresserad och halft
foernaem, spelade honom om laepparne. Hon kom naermare, langsamt,
betaenksamt, med oegonen bedjande faestade pa honom.

Slutligen var hon taett invid honom. Hennes varma andedraegt stroemmade
emot honom. Hennes hvita och vaelformade armar lyste honom i oegonen.
Hennes oegon hoello honom liksom i ledband.

Slutligen lade hon foersigtigt sina haender pa hans axlar och naermade
sitt hufvud till hans finstrukna skjortbroest. Hon insoep foertjust den
atmosfer, som omgaf honom, och njoet af att vara honom sa naera. Men
ploetsligen lyste det till i hennes oegon. Med tummen och pekfingret
fattade hon i en liten krasnal, hvars rosensten skimrade i
aftonskymningen, lekte med den, aenda tills hon kaende hans ena arm
smekande fatta sig om lifvet.

-- Du aer sa tunnklaedd, barn, -- sade han, -- bara det grofva linnet,
vill du lana min rock? -- Han gjorde en min, som om han ville klaeda af
sig rocken, men hejdade sig sedan ploetsligt liksom generad att visa sig
i blotta vaesten.

Hon ryckte till och kastade haeftigt armarna om hans hals, tryckte sig
intill honom och bjoed honom sin mun till en kyss.

-- Toka, -- sade han, vaende sig till haelften bort, gjorde en pryd gest,
men laet henne hallas. Hon kysste honom. Och sa, rusig af sin lycka, tog
hon honom haeftigt i handen och drog honom i yster fart framat.

-- Haer fins en stig, en smal stig som foer till stranden, der ser oss
ingen, vi ska' ga den vaegen, Atte -- vi ska' vara glada! Du far inte
vara sa fin och foernaem, du ska' vara som jag! Kom, sa roa vi oss! Ah!
haer aer lustigt, skall du se, -- tror du jag fryser, nej, jag har sa
varmt som en eld -- jag kunde fa lif och vaerme i en is, kaenn pa mitt
hjerta, kaenn hur det slar.

Han skrattade pa sitt eget fruntimmersaktiga, foernaema vis. -- Du aer
litet tokig, flickunge -- sade han, men foeljde med. Det bar af genom
buskar och snar, regnet fran grenar och blad oeste ned pa dem. Han
foersoekte fafaengt att skydda sina klaeder, de voro redan foerlorade.
Stoeflarne hoello ej mer emot, han blef vat om foetter och ben, men det
hjelpte icke. Hon drog honom framat, tryckte hans hand, elektriserade
honom med sitt skratt, magnetiserade honom med sin ystra glaedtighet,
sitt joller och prat.

-- Hoer du, flicka, hvart drar du mig?

-- Till stranden.

-- Tackar oedmjukast! vet du inte, att det varit oefversvaemning och att
sjoen gar aenda till gaerdesgarden, som eljest aer hoegt pa backen! Hvad vill
du, vildkatt, taenker du alldeles foerderfva mig haer ute, hvad?

Hon svarade med en slaengkyss. -- Skoelja af dig liten smula hoegfaerd, sa
du blir min vaen, -- skrattade hon -- jag vill bara det. Vi ska' ga _min_
vaeg, strandvaegen, inte din! Du vill ga der uppe pa storfolksgangen, men
jag vill hit. Nu ska' vi oefver gaerdet.

-- I sjoen -- aer du tokig.

-- Ser du inte, att vattnet faller, det aer grundt haer, inte en half
aln, kom, vattnet aer ljumt, se sa, haer har du en kyss, kom nu.

Adolf ville icke gerna hvarken det ena eller det andra. Promenaden i
vattnet lika litet som kyssen. Men han blef oefvervunnen och gaf efter,
skrattande, naestan berusad af hafsluften, den starka motionen och Nadjas
entraegenhet.

Han visste icke, hur det gick till, men inom en minut hade han atlydt
henne, afklaedt sig strumpor och skor, uppvikit byxorna och vandrade nu
med henne i aftonskymningen laengs gaerdesgarden i vattnet pa den mjuka
graesmattan. Det var icke kallt laengre, blasten hade lagt sig och i
vester rodnade skogarne under de sista solstralarne. Hela viken skimrade
i roedt och guld, och traeden haer pa stranden speglade sig i vattnet.
Alarne stodo langt ute i sjoen i grupper eller en och en, stodo med
stammarne omplaskade af saltvattnet. Haer och der stucko groena tufvor
upp, nagra med yfviga lingonplantor, andra med ljung och krakris. Det
hade blifvit naestan lugnt. Langa och blanka dyningar hoejde och saenkte
sig sakta. Molnen delade sig i flockar. De tjocka moerkgra skyarne smulto
och foersvunno, da och da lyste himlens bla emellan. Vattnet, som
alltjemt foell, susade och sjoeng da det rann ned mellan det langa graeset
pa stranden, det prasslade stilla i de al- och videblad, hvilka sa
smaningom kommo fram igen, glaensande och drypande. Luften, ren och
klar, var laett att andas, fiskmasar kretsade omkring i vida ringar,
loejor och moert slogo oefverallt, men ingen menniska syntes till.

Nadja gick foerut med hoegt uppskoertade kjolar och benen bara aenda hoegt
upp oefver knaena. Hon trallade och sjoeng, sqvalpade med vattnet, sa det
staenkte hoegt upp, fangade tang och alger med tarna, slaengde dem ut at
vattenytan, gjorde danssteg, hoppade och sprang.

Herr Adolf gick foersigtigt efter. Graeset i vattnet gjorde i boerjan hans
foetter ondt ... han beklagade sig, gaf till sma fransyska utrop,
smaskrattade, protesterade, skrattade igen, men foeljde. Sa fann hon en
sjoemanshatt, som lag och floet. Den torkade hon med kjolen och tvang den
pa honom. Ett stycke laengre fram lag en upp- och nedvaend korg och
simmade, den haengde hon pa hans arm. -- Sa, nu kan ingen kaenna igen dig,
och hurra, nu ae' vi i inspektorens rofland! Det ligger alldeles under!
Bara rofskaften titta upp. Vaenta, sa ska du fa se, det blir kalas!

Hon tog upp en maengd rofplantor, skoeljde dem och skalade dem med
taenderna. Den unge herrn satte sig pa gaerdesgarden, en liten fin
pennknif af elfenben fick goera tjenst som bordsknif. Promenaden hade
gifvit honom aptit, rofvorna smakade honom utmaerkt. Hans bleka kinder
hade fatt en smula faerg.

Sa fortsattes promenaden. Naermare garden blef herr Adolf mindre vael
till mods, och naer de hunno sjoehagsgrinden, tog han afsked. Nadja kysste
honom pa munnen, pa pannan, pa kinderna, fick en femmarksedel utom
krasnalen och kunde endast med stor svarighet slita sig loes fran sin
riddare. -- Lat se, att du aldrig gloemmer mig, -- sade hon och kysste
honom pa kinden, -- jag aelskar dig mer aen mitt lif, foer det star det
alltid i visorna, och det aer ocksa sant. Adjoe, farvael, min dyre vaen,
foergaet mig ej, kom snart igen!

Med sma steg trippade han sa uppat gangen med vaerkande foetter och
foerstoerd sommartoilett. -- Sadan maerkvaerdigt paflugen unge -- sade han
till sig sjelf och vaelsignade skymningen. Godt om han i morgon kunde
inbilla staederskan och den oefriga familjen, att han fallit i sjoen vid
bryggan hos Baecks ute vid Hadenaes -- men hur skulle han foerklara, att
han kommit sa naera stranden? Han hvisslade en af sina vackraste melodier
och gick in, prudentligt och regelraett som eljes. Att hon kunnat fa
honom, den fine, af sina kamrater sa kallade "markisen" till sadana
darskaper. Till som hon var simpel och grof som en trollpacka och
dessutom en dalig natur, -- en riktig otaecka. Men oegon hade hon,
charmanta oegon. Det var dermed han troestade sig, naer han en halftimme
derefter somnade in. -- Charmanta oegon. Sa naera han hade varit ... naera
den vata, slarfvigt klaedda varelsen. Hon angade sa varmt, han kaende det
aennu. Och hennes hjerta, hvad det slog och klappade. Oegonen droemde han
om hela natten, och de tjocka, varma, roeda laepparne. Fy, men obehagligt
var det hela. Det jagade honom hela natten ... om kamraterna bara
visste! En sadan slamsa, som...

       *       *       *       *       *

Nadja klef oefver ett par af gaerdesgardarne, skyndade foerbi boden,
stallen och faehusen och hade sa naer sluppit foerbi draengstugan, da en
roest tilltalade henne.

Det var en gammal qvinna, som staelde i ordning der inne.

-- Hoer, Naja, -- sade hon, -- har ni en saeng till oefvers der hemma? Nya
draengen har kommit en dag foer tidigt, och jag har ingen plats foer honom
aennu.

-- Andersonskan kan skicka honom hem och fraga mor, jag vet inte hvad
saengar vi ha! Han kan vael sofva i ladan foer resten, han aer vael inte sa
fasligt foernaem heller, kan jag tro.

Hon gick med en knyck pa nacken. Pa nagot afstand foeljde "nye draengen",
utan att hon sag honom.

Torparbacken sag ut som foerr. Kajsas "lifsgerning" hade icke burit stora
frukter. Garden var dock nu snygg och ren, planteringen ansad och nagot
utvidgad, foerstuarne sopade, ehuru mer foerfallna aen nansin. Bland mossan
pa taket frodades langa graestorfvor, sma kardborrs-och hallonbuskar; haer
och der stoeddes vaeggen af en skaeggbelupen stock, trappstegen voro murkna
och gafvo efter vid minsta steg, doerrarne haengde tungt och snedt pa
rostade och knarrande gangjern.

Nadja trampade af sig sanden pa den granrismatta mor Kajsa lagt framfoer
trappan, och sprang in. Det knakade och brakade efter henne i
foerstugolfvet, och med en duns slog hon sig i ro pa baenken derinne.

-- Det var bra, att du var hemma, mor! Andersonskan sa', att vi skulle
herbergera nya draengen... Han aer haer strax.

Kajsa sade ingenting. Med en blick af foerskraeckelse betraktade hon
dotterns draegt och upphetsade ansigte och begynte utan vidare att fran
ett skap framtaga rena lakan och en rya foer gaesten.

-- Sa -- du vill han skall sofva i Jaskas fallbaenk, nej! da aer det
baettre vi baedda den, som aer ung, uppe vid ugnen, mor -- pratade Nadja
med armarne upp oefver hufvudet. Kajsa nickade -- det hade skael foer sig,
menade hon.

Nadja steg upp, utan att ha observerat gaestens intraede i rummet. Hon
gick till fallbaenken, boejde sig ned och tilltalade med vaenligt gaeckande
ton den gamle som lag derinne, slaetade honom pa det okammade haret och
sade, som om hon haft ett litet barn framfoer sig:

-- God afton, Jaska, ser du hvad du skall fae ... en blank mark till snus
och tobak. Den har jag fatt och mera till af en, som har godt om
fyrkarne. Mins du unge herrn pa garden? Jasa, du mins. Du var haest den
tiden, du, nu ligger du haer pa latsidan och goer inte guds skapande grand
-- na, hvad saeger du om slanten, hvad?...

Det hoerdes ett obestaemdt laete inifran fallbaenken, gamle Jaska foersoekte
att tala.

-- Se sa, goer dig inte till, du, ta bara emot! Det aer inte sa ondt om
pengar haer i verlden som du tror -- och jag aer inte den som aemnar arbeta
ihjael mig foer nagra usla marker, inte! Men det saeger jag, att naer jag
far nagra, sa ska' vi dela! Vill du det, ditt gamla skrof, saej?

Han hostade litet, den gamle, tog sa hennes arm, hjelpte sig upp i
sittande staellning och sag sig ett oegonblick omkring radvill och med
tomma blickar.

Nadja jaemkade de harda kuddarne baettre omkring honom och slaetade
alltjaemt hans hvita, stripiga har. Om en stund fingo hans blickar
stadga, han faeste dem pa nagot foeremal i andra aendan af stugan och
fragade sa i otydlig, men foer qvinnorna i rummet vael begriplig ton: --
Hvem aer han der?

Nadja sag dit bort. -- Nya draengen, -- sade hon. Jaska straeckte fram
sin langa magra arm, pekade med fingret, boejde det langsamt, vinkade och
sade sa bedjande:

-- Kom hit, jag vill se pa dig.

Den unge mannen steg upp. Det var en kortvaext karl, men ovanligt starkt
bygd. Han hade ljust, naestan hvitt har och ett aerligt ansigte,
allvarligt och manligt.

-- Aer den gamle er inhysing? -- sporde han Kajsa.

-- Det aer sa, -- sade hon, -- han aer lam nu.

-- Hvad heter du? -- ljoed det fran gubben.

-- Samuli!

-- Och mer?

-- Jag heter efter mor min -- foer fars namn har jag inte. Mor hette
Sutkinen.

-- Anna Katri Sutkinen -- hemma fran Limingo, -- Anna Katri Sutkinen --
Anna Katri -- Anna Katri -- gubben upprepade namnet flere ganger med
allt mera uttryck, roesten darrade, hans haender lyftes upp i skaelfvande
roerelse.

Den unge mannen stod och stirrade -- han begrep inte ett ord. Kajsa
lutade sitt hufvud mot spiseln och sag med troetta oegon i gloeden, hon var
blott till haelften med. Nadja betraktade gubbens upplifvade, ploetsligt
uttrycksfulla ansigte, icke heller hon fattade hans oro och roerelse.

-- Hette din mor Anna Katri?... -- Jaska gjorde fragan naestan ljudloest
... man hoerde det blott som en hvaesning.

-- Ja, sa var hennes namn.

-- Och du sjelf, du blef foedd nagra manader efter se'n _han_ rymde?

-- Tva manader knappt.

-- Och din far, han hette Jaako, Jaako Askanen.

-- Min far, som moerda' sin egen bror -- Ja, han hette sa, den uslingen.

-- Sa hette den uslingen -- Jaako Askanen -- Jaskanen, Jaska, moerdaren
-- -- -- -- moerdaren, brodermoerdaren.

-- Han var full -- och visste inte hvad han gjorde, -- det undslapp den
unge mannen naestan mot hans vilja, urskuldande, i allvarlig, bedroefvad
ton. -- Stackars far, full och tokig.

Gubben snyftade. Hans tunga hufvud sjoenk. Ett oegonblick tycktes han
foerlora minne och eftertanke, men rycktes efterhand upp igen och sag sa
hjelploest olycklig ut. Blickarne irrade omkring, han talade foer sig
sjelf, i korta, afbrutna meningar:

-- Jag visste inte, att jag tyckte om henne, foerr aen den aftonen. Jag
hade henne, liksom stugan, kon och alltsammans. Naer jag kom hem fran
marknaden, sag jag bror min i saengen, pa min plats. Sinnet kom pa mig.
Jag blef blind, det for oefver oegonen som en tjock saeck. Taenkte jag, att
hon hade flyttat till loftet? Kunde jag tro annat aen att hon lag
bredvid? Han var en ung vacker sjoeman -- och -- det droejde inte en
minut. Yxan haengde der den alltid brukade haenga, der -- pa den klykan!
Hvass var den. Och fort gick det. Midt i pannan. Han kom laett ifran det,
han.

Stor-Jaska stoenade, som om han hade ett tungt lass att draga. Han visste
icke att hvarje ord traeffade ett hjerta. Den unge mannen knep ihop
laepparne, hans aerliga bla oegon tarskymdes.

Jaska fortsatte.

-- Sa sprang jag. Jag visste icke, att hon, hustrun, sag mig der
uppifran. Jag trodde jag doedat henne med. Den natten gick. Morgonen,
dagen. Jag soerjde. Jag soerjde. Jag soerjde mig galen. Pa skeppet tog de
mig foer att jag var stark. I ryssens land fick jag baera sten till en
kyrka... Herre Gud, hvad jag soerjde henne.

Den unge mannen sag fullt pa sin far ... den ena taren efter den andra
for honom ned foer kinderna.

-- Den oesterbottningen, som talade om att der i hans hemort en man
blifvit moerdad, utan att man funnit moerdaren, han visste inte att
moerdaren, det var jag! Hustrun soerjde sin man, sa' han ... fast hon
visste, att han var en sa grof brottsling... Anna Katri, Anna Katri ...
aldrig gjorde du nagot, som ondt var.

Han teg. Nya draengen tog ordet:

-- Mor taenkte, att far hade manadssjukan och var galen af den ... hon
soerjde sa laenge... Naer jag foeddes, tog hon plats... Sa va' vi
tillsammans, tills jag blef tolf aer. Hon talade om hvad far var ... foerr
aen det skedde. Och sa varnade hon mig foer braenvin. Af braenvin blir man
tokig. Mor var en bra menniska, hon!

-- Anna Katri, Anna Katri... -- Naer du blef tolf ar? --

-- Da tog mor plats hos gaestgifvarens, och sa...

-- Sa?

-- Fick hon en annan.

-- En annan?

-- Man. Ja, gaestgifvarn tog 'na. Det var foer min skull hon sa' ja. Och
sa dog hon, foersta aret.

Det blef en paus. Nadja slaetade med vaenliga haender den gamles har. Kajsa
blaste sakta pa de slocknande braenderna. Gubben suckade -- -- hans
hufvud sjoenk tyngre mot broestet. Tyst och sorgsen stod den unge mannen
och stirrade mot golfvets moerknade plankor, som om han i dem soekte
foerklaring oefver lifvets oloesliga gator.

Slutligen sprang Nadja upp -- skakade sitt hufvud, som ville hon jaga
bort alla onoediga funderingar. Hon vaende sig till draengen och sade i sin
brutala ton:

-- Na, hur kom du hit, Samuli?

-- Jag var en tid herde hos gaestgifvarns, blef sa hallkarl, sa draeng.
Tog mig plats hos patrons bror, prosten, som kusk. I foerra veckan sa for
prosten hit till hufvudstaden och tog mig med. Haer fick jag mina goda
betyg, patron talte med prosten och gaf mig "pa hand" strax. Jag har
stor loen nu... Och i dag for prosten hem till sitt igen. -- Jag ville
inte vara i stan ensam, derfoer kom jag hit genast.

-- Har du goda betyg, du?

-- Ja, jag aer en ordentlig menniska. Prosten kunde gerna rekommendera
mig, foer det foertjenar jag.

-- Saa, skryt! Super du inte alls? Sjung ut med sanningen, du bara?

-- Tror du man super, da -- -- han sag langt pa den gamle, som lag som
om han sof -- da man har en ordentlig mor, -- tillade han litet
betaenksamt.

Nadja kastade pa hufvudet.

-- Ga och laegg sej, eftersom han aer sa ordentlig! Jag gar ut till garden
aennu ett tag. Der fins en kastgunga och jag aemnar ta' mig en slaeng med
de andra. Mor, du goer vael maten i ordning at det der dygdemoenstret...
Du, som ocksa aer en kyrkengel. Go'natt, finnkolixar!

Hon drog ut en bordslada, tog ett foerklaede och knoet det pa sig, kastade
en bla silkessjalett oefver hufvudet och gaf sig bradskande i vaeg.

Samuli sag langt efter henne, steg sa upp, nickade langsamt och med
melankoliskt allvar at saengen, der den gamle lag, tog sin hatt, boejde
pa hufvudet till Kajsa och foeljde sa efter Nadja. -- Den flickan har ett
godt hjerta, -- mumlade han och gick utfoer trappan.

Hon sprang ned foer backen, hennes skratt ledde hans steg... Hon skaemtade
med draengar och pigor, fick hela flocken med sig och gick atfoeljd af sin
svit ned till gungan.

Samuli stod pa afstand och sag pa hur hon laet gungan ga omkring, foerd af
aen den ene, aen den andre af karlarne.

Foerst sent pa natten skildes man at. Nadja sprang hem. Han gick efter,
langsamt, pa nagot afstand.

Da han beraeknat, att hon var i saeng, tog han stoeflarne af sig ute pa
garden, gick ljudloest in och kastade sig klaedd pa sin baedd vid lafven.
Han var raedd att genera de bada qvinnorna och ville ingalunda visa dem
nagon missaktning, som han ansag det vara att klaeda af sig i samma rum.
Kajsa var oegonskenligen af samma slag som hans mor, och Nadja -- -- hon
var ju hennes dotter.

Det var sa stilla. Han hoerde de bada sofvande qvinnornas andedraegt.
Manen steg roed upp vid horizonten, bleknade, da den kom hoegre upp, och
saende snart en gul strale in i det laga rummet.

Bredvid foenstret, belyst af manskenet, lag fadern i sin fallbaenk.
Bruten, gammal, olycklig. I dag hade Samuli fatt nagon att aelska, och i
morgon redan skulle kanske denne nagon tagas ifran honom och kastas i
faengelse.

Han, som icke utan fasa kunnat taenka pa sin far, kaende nu, att han
foerlaet honom allt...

Manens sken blef sa klart, att den gamle vaknade, med egen kraft satte
han sig upp i saengen. Han begynte tala som i soemnen och straeckte ut
handen i riktning at "nye draengens" plats, famlade en stund i luften och
laet sa handen sjunka igen.

-- Aer det Anna Katri -- fragade han -- aer du der?

-- Jag aer haer -- svarade Samuli.

-- Lemnar du mig aldrig mer, fastaen jag aer foerdoemd? -- fragade han anyo.

-- Aldrig mer.

-- Och foerlater du?

-- Jag foerlater.

-- Da aer det godt -- Jaska skrattade smatt, ett underligt, foernoejdt,
barnsligt, halfvaket skratt. Det laet som en soemngangares.

-- Det aer godt -- upprepade han sakta och somnade in. Han vaknade aldrig
mera.

       *       *       *       *       *

Pa varvintern stormade det och baende pa isarne kring Helsingfors, sa att
aendtligen midt i april den bla randen utanfoer Grahara bak kom allt
naermare, medan isarne vid hamnarne alltmer antogo den smutsgra faerg,
som aendtligen i slutet af manaden blef lika klar som vattnet, tills det
hela sjoenk likt skum och foersvann foer solstralarne och nagra milda
vindar i foerening.

Studenterna firade som vanligt sin foersta maj i Kajsaniemi, stodo
utanfoer vaerdshuset i snoemuddret och sjoengo, medan en maengd kypare och
jungfrur ombesoerjde en artificiel vaerme och dito solsken medelst en
maengd punschbalar, hvilkas innehall toemdes och fyldes lika hastigt.

Herr Adolf sjoeng icke med i qvartetten. Han hade boerjat taga lektioner
foer stadens fashionablaste sanglaerarinna och fick inte slita ut sin fina
tenor i korsang. Dessutom var han icke omtyckt af kamraterna,
fruntimmersaktig som han var. Han tillhoerde ett litet kotteri fattige
adelsmaen, hvilkas ekonomiska stoed han, den borgerlige, i nader fick
vara. Det var en hop finhyade, pomaderade och moderna
modejournalsungdomar, mycket nograeknade om sitt rykte, da det gaelde det,
som verlden fick veta. De visade sig endast i de fashionablaste
familjer, talade endast med de unga damer, som i allmaenhet i societeten
voro mest observerade, och aktade sig pa allt vis att i nagot afseende
visa nagonsomhelst sjelfstaendighet eller karaktaer. De sago i allmaenhet
helst pa, voro oefverallt, logo oefverlaegset at allt, och drogo jemt och
staendigt i sma noedvuxna och ynkliga mustascher, som aldrig blefvo
laengre.

De svaermade i klunga foer foernaemsta balskoenheten, suto pa de dyraste
platserna i teatern och hade i regeln en liten flamma a part, nagon
vaenlig cigarrfroeken, limonadmamsell, kanske nagon qvinlig ganymed fran
en af restaurationerna. Pa de obemaerkta unga flickorna fran hyggliga hem
haelsade de aldrig vid dagsljus, om de ocksa sett dem i nagon familj
qvaellen foerut.

Adolf stod i dag med sina vaenner och observerade den alltjemt sig oekande
folkmassan vid Kajsaniemi vaerdshus. Hvarenda familj i hela Helsingfors
hade nagon haer denna morgonstund. Hela den vackra parken var oefversallad
af menniskor. Man traengdes i slasket, trampade i snoen oefverallt, stod
taett som packade sillar, ett par hundra fingo rum i vaerdshuset, andra pa
verandorna, i sjoesalongen, pa broarne. Ater andra stodo eller suto vid
stranden. Pojkar roade sig med att med langa stoerar sla soender
isstycken, segla ut pa vaken, med lifsfara hoppa fran isbit till isbit
och upp igen. Sa kom gardesmusiken! Ny foertjusning! Den vackra sangen
hade sin publik liksom den praegtiga hornorkestern. De unga damerna voro
de mest entusiastiska. Af hundrade fans der kanske blott en, som icke
hade sin hjertanskaer vandrande haer i snoeslasket denna foersta maj. Af
hundrade fans det kanske blott fa, som pa aftonen icke hade slutat
"flamma", ifall hon bara rakat fa se sin hjertanskaer "bakom
kulisserna". Men -- ridan gick gudskelof ned i tid, -- -- -- endast
nagon gang en smula foer sent.

En piga med tva sma herrskapsgossar traengde sig med makt fram mellan
grupperna, styrde kurs at det hall, der de unga eleganterna stodo, och
da hon kom tillraeckligt naera, lagade hon att hon kom herr Adolf sa in pa
lifvet, att hon kunde sticka honom en papperslapp i handen.

Han gick litet at sidan och laeste en uppmaning att strax ga hem till sig
... "hon" hade en timme ledig ... barnen kunde vara hos en madam pa
garden sa laenge.

Han gjorde en liten missnoejd grimas, men urskuldade sig hos kamraterna
med ett "laett illamaende", bjoed i alla fall pa middag pa Opris och
foersvann.

Om en qvart var han hemma i sin lilla ungkarlsvaning vid Boulevarden.
Tre smarum, moeblerade efter hans egen jungfruliga smak. Ett litet
mottagningsrum i moerkroedt med en Minervabild af marmor, ett bokskap med
syperba guldornerade band, som aldrig roerdes, ett planschbord med
portfoeljer, som han sjelf dammade med en broderad damduk... Och sa
roekrummet, med groena draperier, groena moebler, groent pipstaell, dekoreradt
med fruntimmersarbeten och prydt med sma cigarrhallare af imiterad
malakit.

Men saengkammaren var den taeckaste. Den var herr Attes jungfrubur,
ljusbla och ordentlig som han sjelf. Det hela var af fransysk cretonne,
med oaekta spetsar och rosetter oefverallt. En liten hvit saeng med ljusbla
omhaengen. Bakom skaermen haengde en ljusbla flanellsnattrock med
silkestofsar, en roekmoessa, sydd med blatt silke pa kanevas af syster
Louise, och under saengen stodo sa naett i bredd ett par ljusbla tofflor.
I taket haengde en lampa med bla kupa, den lilla soffan hade bla kuddar,
och pallen bar bla rosor, bla liljor och bla foergaet-mig-ej. Pa toiletten
stod en maengd burkar, toilettaskar, flaskor och flaconer af alla slag,
pulverdosor af alla former, borstar, penslar, staenger... Det var ett
batteri, vaerdigt en primadonna. I byran fans en loenlada, en staederska
pastods der ha funnit nagra askar fransyskt smink. Ibland under saesongen
gafs hos generalguvernoerskan nagra saellskapsspektakel pa fransyska...
Kanske att ... eller Gud vet, brukade han kanske pa balerna i
grosshandelssocieteten --?

Herr Adolf bytte om stoeflar, haengde upp sin promenaddraegt och patog en
kammarrock med uppslag af sammet. Han lade in sina handskar i ett etui
af silfver, kammade upp haret, gned ansigte och haender med eau de Milan,
bestroedde dem med puder och aflaegsnade det sa ater med en vippa af
svandun. Sa kastade han sig i gungstolen, boerjade putsa sina naglar och
for skraemd upp, da det ringde. Han trippade till tamburdoerren och
oeppnade.

Nadja kom in, slaskig om fallar och skor, svettig och bullersam. Med
oeppnade armar och haenryckning malad i sitt ansigte gick hon fram till
honom.

-- Min sol och min glaedje, min efterlaengtade enda aelskling, min afgud,
min sjaels skoenaste ros!

-- Soeta barn -- herr Adolf var litet generad, -- torka foetterna, du
gloemmer alltid!

-- Ah, foerlat! Na, jag aer nu ett noet! Foerlat, min engel. Sesa, nu aer jag
fin! Far jag sa en enda kyss?

Han laet sig kyssas och tog henne pligtskyldigast om de friska,
blomstrande kinderna. Hon rodnade aennu mer -- -- och fick efter en paus
fram de enda orden:

-- O, hvad jag aelskar dig.

Efter en stund hvarunder hon satt pa pallen och han i bla soffan laet sig
dyrkas, fragade han sa ploetsligt, utan oefvergang:

-- Na, Nadja -- hur mycket vill du ha i dag?

Hon steg upp. -- Det aer nagonting annat, nagonting helt annat, Atte! Ja,
nu ska vi tala allvar, det aer inte vaerdt att jag skjuter upp dermed nu
laengre. Jag maste, ser du... Jag maste, ty sa haer vill jag inte ha det
laengre.

-- Aer du inte noejd? Jag har ju inte gjort dig nagot emot, och pengar
har du fatt, sa mycket jag kunnat undvara.

-- Det aer inte det. Du har inte, nej aldrig i verlden gjort mig nagot
ondt! Jag skall saega, att jag inte aer den som skulle ha sparat nagot
besvaer foer dig, om du bara velat. Jag skulle ha gifvit tusen ganger
kropp och sjael, om du bara tagit emot! Nej -- jag har nu kommit att
taenka pa allvar...

-- Saa, det skall bli lustigt att hoera. Allvar? Hvad menar du med det?
Aer du aterigen bortkoerd fran ditt herrskap?

-- Nej -- inte just det ... men jag aer led vid det haer lifvet. Jag tal
det inte. Jag vill inte tjena. Passa deras ungar natt och dag. Rota i
smuts, hoera snaesor och grael och kif!

-- Ah, det aer vael inte sa farligt, herrn kifvas vael inte med dig. Han
ger dig ju den ena marken efter den andra i smyg foer frun.

-- Herrarne har jag ocksa ingenting emot. Det aer fruarna. Usch! hvad jag
hatar de fruarna.

-- Aero de stygga mot dig, liten?

-- Ja. Jag har aldrig sett en fru, som inte varit mig en plaga.

-- Men du tyckte ju om den haer i boerjan.

-- I boerjan ja, men -- -- naer jag var borta en qvaell -- jo da --

-- Stackars Nadja. -- Naa, och hvad vill du nu? Pengar, foerstas.

-- Nej, hvad jag nu vill, det skall jag saega dig, Atte... Jag vill fa
bildning!

Herr Adolf skrattade hoegt, sa hoegt han ansag oefverensstaemmande med sin
vaerdighet.

-- Saa, min pulla, na, saeg mig, hurudan bildning?

-- Jag vill bli fin. Jag vill laera mig att se ut -- som du och dina
froeknar. Jag vill ha fina klaeder. Fina rum. Fina moebler och fin lukt.
Jag vill --

-- Aer det hela bildningen?

-- Och sa vill jag laera mig franska och piano, naer jag foerst far det
andra. Men allra foerst...

-- Na, allrafoerst?

-- Jag vill -- gifta mig, bli fru, jaha du, fru. Och hvems, tror du? Jo,
din, du!

-- Aer du galen, Nadja, min fru? du?

Herr Adolf skrattade, men icke sa ogeneradt som foerr. Nadja tog en
foernaermad min.

-- Jaha, precist. Din fru. Ska' jag vara saemre aen din svaegerska, som kom
fran landet, en adjunktslolla, som aldrig varit annat aen hushallerska i
all sin dar...

-- Kaera Nadja, Amanda var en visserligen anspraksloes, men arbetsam och
mycket bildad qvinna, som --

Nadja steg upp fran pallen och stod en stund tyst. Hon arbetade haeftigt
med sig sjelf. Hon gick till foenstret. Sa tillbaka igen. Slutligen
kastade hon sig ater till hans foetter och brast i grat.

-- Atte, Atte, ta mig! Jag vet, att jag aer dalig! Jag vet, att jag aer en
stackare. Jag har en dalig natur, det har jag alltid fatt hoera. Af mor,
af frun, af alla mina matmoedrar. Jag aer en stackars oefvergifven,
elaendig, obildad flicka. Herre Gud, hvad jag aer olycklig.

-- Kaera barn, jag vet inte hvad du menar ... hvad skall jag goera med
dig? Grat foer all del inte. Jag foermar inte se det. Inte tarar, nej, foer
all del. Stig upp! Lugna dig!

-- Mitt hufvud braenner alltid och mitt hjerta slar alltid. Kan jag ra
foer det? Jag aer sadan. Jag har sadant blod, och mor har sadant som _hon_
har. Jag vill, och hon vill inte! Hon aer helig och jag aer inte. Jag tal
inte prester och katekes.

-- Du har sa svart att halla dig till aemnet, liten! Lugna dig nu och
tala foerstandig!

-- Jag aer nu sadan. Men jag vill bli annorlunda! Jag vill bli bildad och
tro pa Gud och laera mig tala prester och vara liksom din svaegerska! Ah!
Atte! tag mig till hustru, eljes tar jag lifvet af mig!

Hon begrof sitt hufvud i hans famn, kysste otaliga ganger hans knaen,
hoejde bedjande sina haender och sag sa boenfallande, sa vildt, sa
braennande pa honom.

Han steg upp, hostade, som om han fatt dam i halsen, slaetade ut
skrynklorna pa sin sammetsrock och jemkade staerkkrage och rosett.

-- Soeta lilla Naja, du aer verkligen foer haeftig!

-- Du har tagit mig till aelskarinna eller vaeninna eller hvad man vill
kalla det; det aer min frus fel, att jag aldrig kunnat komma hit, da jag
ville.

Na! nu kan du ocksa taga mig till hustru, foer kaerleken, den har vi! Vet
du inte, presten saeger, att gifta sig naer man aelskar, aer raett. Allt
annat aer synd. Na, nu vill jag det, som aer raett. Gift dig med mig! Jag
vill inte mera synd! Jag vill bli ordentlig! Som din fru skall jag vara
bildad, ack! sa bildad, sa god, sa stilla, sa lydig, sa snaell. Oh!

Hon kastade sig aterigen framfoer honom, omfattade hans foetter och kysste
dem pa nytt passioneradt och oemt. Han ryckte pa axlarne, talade i
smekande ton, men afvisande, och slutade med att saega:

-- Hur kan du tala om aelskarinna och vaeninna? Jag har varit snaell mot
dig, det aer alltihop. Efter du nu absolut vill gifta dig, sa tag nagon
af ditt eget stand. Vill du inte ha "nye draengen", han som slagit foer
dig aenda se'n foerra hoesten...

-- Honom! -- skrek Nadja, -- honom! Aldrig i verlden! Han med sitt
bondeansigte och som luktar bondlaeder och allt det der, som jag inte
kan lida foer min doed. Jag vill ha dig! Just dig!

-- Naja, mitt soeta barn! Aldrig i lifvet! Begaer af mig hvad som helst,
men gifta mig nu -- det aer omoejligt!

-- Du foerkastar mig da! Taenk efter hvad du saeger, foer jag tar lifvet af
mig, om du inte vill ha mig!

Han foersoekte troesta henne med penningar, med goda ord, med smekningar.
Hon lemnade honom i vredesmod, i strida tarar, foerbannande det samhaelle,
som skilde dem, den mor, som foedt henne, den Gud, som delat sa ojemt.
Herr Adolf madde illa, han saende sin uppasserska efter en droska och
reste till Vilhelmsbadhus foer att med ett ordentligt bad skoelja bort den
indisposition, som var den naturliga foeljden af ett sadant upptraede.

Naer Nadja kom hem till sin fru ett par timmar senare aen hon skulle, fick
hon inga bannor, frun tog henne tvaertom in till sig, var mycket vaenlig
och beraettade, att hennes mor varit der med en karl, Samuli fran Drumsoe,
att modren bedt frun om tillstand foer den unge mannen att fa "fria" till
flickan, besoeka henne hvarje soendag, taga henne med i kyrkan eller pa
promenad eller, om frun ville att de skulle vara hemma, laesa hoegt for
henne ur tidningar eller annat... Frun hade tyckt om mannen, sade att
han hade ett ovanligt hyggligt utseende och kunde dessutom om nagra
manader gifta sig.

Nadja ville inte hoera talas om Samuli och hans laesningar. Hon bad att fa
slippa, svarade frun temligen naesvist, att hon helst ville skoeta sig
sjelf. Frun lemnade henne allena och gick in till sig. Men om ett
oegonblick angrade Nadja sig, rusade in, foell pa knae och bad om
foerlatelse foer sitt uppfoerande, brast i grat och sprang tillbaka in i
koeket.

Naesta soendag var hennes fridag. Hon stannade ute till efter klockan tre
pa natten, blef uppsagd af frun och foerklarade trotsigt, att hon just
den aftonen blifvit "hemligt foerlofvad" med en herre, en rysk officer,
hvilkens namn hon icke kunde uttala, men som skulle gifta sig med henne
sa fort hans papper blifvit i ordning.

Till sommarn reste han emellertid med sina papper tillika med det
regemente han tillhoerde nagonstaedes bort till Soedra Ryssland. Nadja, som
hela tiden arbetat pa cigarrfabriken vid Nylandsgatan foer en usel loen
och ofta lidit hunger, tog pa nya aret tjenst i en familj, som amma med
30 marks manadsloen. Hennes eget lilla barn dog af vanvard hos en
"barnaelskande madam" vid Roedbergen. Det loenade sig utmaerkt att vara
amma. Allt hvad Nadja under sista aret lidit, skam, svaelt, fysisk
smaerta, allt gloemde hon nu, stolt oefver att kunna foertjena sa mycket,
att nu foer foersta gangen i sitt lif fa foera ett behagligt, syssloloest
lif, att fa aeta godt, klae' sig vael, fa alla sina nycker tillfredsstaelda
och allt detta nu, just nu, da hon foer foersta gangen i sitt lif fallit,
foer foersta gangen i sitt lif gjort hvad "katekesen och presterna"
behagade kalla brott.

En dag, det var i mars manad, kom Kajsa in till staden foer att foer
foersta gangen pa en laengre tid se om dottern. Hon hade saellan pa det
sista aret varit uppe hos Nadja, och da hon kom, hade hon blifvit sa
hardt och hanfullt behandlad af dottern, att hon med tungt hjerta dragit
sig tillbaka. Hon visste mycket vael hvad som tilldragit sig, visste att
professorn pa klinikum genast skaffat Nadja amplats och att hon nu hade
det bra... Hon, landsqvinnan, foerdes af en tjenare in till den rymliga
och ljusa barnkammare, der Nadja satt med kommerseradets barn i famnen.
Modern stannade oedmjukt vid doerren och haelsade ett mildt och vaenligt: --
Guds fred, barn, haelsningar fran hemmet.

Nadja, rosig och fet, med det roedkrusiga haret uppsatt i en "grekisk"
knut midt pa hufvudet, satt i en laenstol, hon smalog nedlatande at
modren och bad henne taga plats.

-- Tack skall du ha, Naja. Aer det haer ditt rum, din jungfrukammare?

-- Jungfrukammare? tror du _jag_ bor i jungfrukammare? Det haer aer _vart_
rum, unge herrns och mitt.

-- Jag aer glad att du aer frisk nu, det var hardt foer mig att hoera att
du var dalig! Hvarfoer kom du inte till mig, fast jag bad dig sa mycket i
alla bref, och fast "nya draengen" hade slaede med kuddar i, foer att du
skulle aka beqvaemt?

-- Tala inte om det der elaendet, mor! Jag ville inte ut till landet och
hoera dina predikningar, det var baettre att vara haer, der alla flickorna
ae' likadana som jag.

-- Du vet, att jag aldrig foerdoemt dig, se'n du sade mig, att du hade
"sadant blod" -- hvad kunde jag, enfaldiga qvinna, saega dertill? Jag
hade foerstas alltid trott, att vi menskor hade fri vilja och kunde ra pa
vart blod. Da jag var ung --

-- Sa var du vael ett likadant maehae som nu?

-- Nej, men jag stod emot.

-- Sta inte der nu igen och predika, mor! Hvad har jag gjort? Hvem kan
saega ett ondt ord om hvad jag gjort? Jungfru Maria var en likadan som
jag! Du var ocksa sadan! -- att du hade din ryss till presten, var en
smasak... Och sa, hvem har det nu baettre af oss? Du har aldrig annat aen
svultit och bott i en svinstia sadan som Torparbacken, du med din
presttro, din hederlighet, din ordentlighet, ditt goda rykte. Men jag!
jag har alltid haft trefligt, atminstone se'n jag slutade tjena, och nu
-- nu har jag det mycket baettre aen sjelfva frun haer i huset. Hon far
bara mat och klaeder och far se herrns sura miner, jag far mat och klaeder
och dessutom loen. Och sa far jag mycket pa koepet ... nej, mor, det enda
som loenar sig, det aer att -- -- vara glad!

-- Herre Gud, att det aer _min_ Nadja, som talar sa... -- Kajsa suckade
och knaeppte fromt sina i stora svarta bomullsvantar inslutna haender i
hop oefver magen. -- Herre Gud!

-- Himla dig inte, mor, det aer sa bra som det kan; du skulle ha tackat
Gud, om du haft haelften sa godt.

-- Jag skulle fraga dig fran Samuli, om han far komma och haelsa pa dig
nu ... han, skicka' dig det haer lilla syskrinet, som han sjelf har
svarfvat, och sade att det aer en tack foer att du alltid var sa vaenlig
mot hans far.

Kajsa torkade med en stor hoprullad naesduk bort en tar, naer hon vecklade
upp duken, som var virad om skrinet; hon var raedd att visa sin
sentimentalitet foer Nadja.

Denna tog skrinet, yttrade likgiltigt sin belatenhet med det naetta
arbetet och oeppnade locket. Der inne var en liten silkessjalett, en
fingerborg af silfver, en karniolsring och ett portraett. Med ett
oefverlaegset leende betraktade Nadja sakerna.

-- Han aer alldeles galen i mig, -- sade hon skrattande, -- och det
fastaen barnet icke var hans! Men han aer snaell, token, saeg honom det.
Ah, der aer hans portraett! Usch, hvad han ser bondisk ut, ett riktigt
landsansigte! Och sa beskedlig se'n! Som han inte skulle kunna goera en
mask foer naer.

-- Patron aer mycket noejd med honom ... han blir visst inspektor till
sommarn.

-- Sa, lycka till! Naer han fatt inspektoersplatsen, kan han fa komma hit
och haelsa pa mig, inte foerr.

-- Na, Nadja, -- Kajsa talade langsamt och foersigtigt, -- naer det blir
slut med det der, -- hvad skall du da ta dig till?

-- Det der, hvilket det der?

-- Ammandet, foerstas...

-- Hm -- da -- det far vi se da! Jag far vael alltid nagon rad...

-- Da blir din loen liten, och du har fatt vanan att vara foernaem, krusas
foer och firas, lefva stort och vara hoeg af dig.

Nadja blef blossande af vrede. -- Kom inte och skaem ut mjoelken foer mig,
-- ropade hon. -- Da det aer slut med det haer, far jag en annan. Tror du
det inte fins herrar nog haer i sta'n? Jag far hvem jag vill, jag aer bade
ung och vacker nog foer hvem som helst! Vill vi lefva, vi fattiga
flickor, sa ha vi ingen annan utvaeg. Svaelta eller njuta. Na, jag har
valt. Adjoe med dig, mor! Du har valt det andra slaget.

Hon stod rak och stolt i midten af rummet. Hennes kinder blossade,
munnen svalde af lefnadsfriskhet. Hon var hvithylt och vaelskoett, draegten
vardad och dyrbar -- och hon var en vacker illustration till sina egna
ords -- sina egna lefnadsasigters riktighet.

Modern stod vid doerren, blek, boejd och nedslagen. -- Adjoe, barn, -- sade
hon, -- naer du kommer i noed, sa aer min stuga oeppen. Mitt hjerta likasa.
I din saeng har jag alltid de finaste lakanen, de med halsoemmen. Sa laenge
jag kan, skall jag arbeta foer dig, det skall kanske en gang behoefvas.

-- Tack, mor! -- Sinnet hade gatt oefver och Nadjas ansigte uttryckte
ater vaenlighet och hjertegodhet. -- Nog aer jag en slarfva, mor, men dig
gloemmer jag aldrig! Sa ga nu, haelsa Samu och tacka. Saeg att jag har det
bra, riktigt bra.

Mor och dotter skildes. -- God aer hon, -- suckade Kajsa, da hon staengde
doerren efter sig, -- men -- -- inte har hon Velis hjertelag! Alltid
skall det vara nagonting. Gud proefvar oss menniskor. Foer mina synder far
jag nu det raettvisa straffet, och Gud ger ingen tyngre boerda aen man godt
tal vid. -- Hon torkade bort aennu en tar med sin tjocka ullvante,
patraedde i farstun sina laedergaloscher och tagade ned at
Sandviksstranden. Hon gick den langa vaegen oefver isen, men solen sken
oefver drifvorna, det gick som en lek. Ett par timmar senare var hon
hemma.

       *       *       *       *       *

En morgon kom den unga kommerseradinnan tidigt in i barnkammarn foer att
se om barnet och amman. Den lille sof godt, Nadja hoell pa att ordna i
rummet. Hon hade fatt en smula lust foer ordning och renlighet ...
atminstone da hon icke hade annat att goera.

Den lilla frun gick fram till vagnen, kysste sitt barns knubbiga hand,
jemkade stilla och naestan blygt om garneringen pa taecket och betraktade
den sofvande lilles ansigte med undrande glaedje.

Nadja kroekte foeraktligt laeppen; den lilla bleka och tunna
kommerseradinnan, hvars vacklande haelsa icke tillaet henne att sjelf
skoeta om och amma sitt barn och som af laekarne var foerbjuden att vaka
eller eljes anstraenga sig, ingaf henne ingen respekt. Hon tyckte icke om
denna fina och delikata varelse, som mera tycktes foedd att lyda aen
befalla och hvars haensynsfullhet mot henne, den starka och grofva amman,
hon foega uppskattade. Fru Elise var aennu helt ung, dotter af en ansedd
finsk embetsman och foer ett par ar sedan gift med den rike enklingen
kommerseradet Guroff. Hon var litet skolfoerlaest, da hon gifte sig,
ytterst osjelfstaendig och vek, och lefde endast i och genom sina tyska
och engelska romaner. Hon kaende alls icke till verlden och var, da hon
steg i brudstol, sa oskyldig och oerfaren som en trearing. Hennes mor,
fru assessorskan, var af den asigten, att flickor skulle uppfostras i
fullstaendig okunnighet om allt, som hoerde till verkliga lifvet, och hon
hade lyckats. "Lilla Elise" -- hon var mera sylfid aen qvinna -- blef
maka och mor, naestan mot sin vilja, utan att ana hvad hon gick till
moetes, och utan den ringaste foermaga till motstand, hvad man aen bestaemde
oefver henne.

Om hon fatt foelja sin egen kaensla, hade hon aldrig tagit en amma. Men --
"de andra" hade beslutat det, doktorn i foersta rummet. Han valde Nadja,
hennes fru mor sanktionerade denna, herr gemalen fann "menniskan vara
racekreatur, en riktig bra mjoelkko", alltsa maste lilla frun ge vika.
Den stora, roedlockiga pigan med de utmanande oegonen och de
oefversvaellande behagen skraemde henne. Hon vagade naestan icke taga i sitt
barn, af fruktan att bli atsnaest, hon vagade icke se pa den lille, utan
att amman betraktade henne med en blick, stickande af foerakt, straffande
i tyst han.

-- Ni ha vael sofvit godt bada i natt, kaera Nadja? -- fragade den unga
frun blygt; hennes melodiska staemma dallrade litet, vek och svag som
tonen af en zittra. -- Jag har lyssnat, men ingenting hoert, lillen har
vael varit snaell?

-- Psch, naer har frun haft skael att klaga oefver naetterna? Jag behoefver
alls ingen kontroll, aer inte frun noejd med mig, sa kan hon skaffa sig en
annan.

-- Ah, soeta, sa hon talar! Alterera sig inte, snaella, beskedliga Nadja,
mamma saeger, att lillen har ondt af det. Aer det nagon jag aer saeker pa,
sa aer det Nadja, -- att hon ser vael efter honom. Jag ville bara veta,
hur ni ma, bada tva... Oenskar Nadja nagot? -- kanske litet frukt? ...
eller nagon bok eller sa?

-- Bok, nej tack! Och laesning! Usch da, det goer bara ondt i hufvudet,
och det tal jag inte vid, foer lillen. Frukt har jag aennu se'n i gar,
herrn gaf mig ju en maengd pasar. Nej -- men efter frun aer sa god, sa
vore det allt bra, om frun ville...

-- Na, saeg bara ut, kaera Naja, om inte mamma har nagonting emot det, jag
vill ge dig allt hvad jag kan, bara du -- eftersom du -- -- ifall du --
ja efter du, kaera goda Naja, aer snaell och oem mot mitt kaera lilla barn.

-- Ah, med barnet har det ingen fara, bara frun inte pjoskar sa
foerskraeckligt -- sa'na haer ungar aer det ingen noed med, och godt om dem
aer det ocksa.

-- Men hvad var det du ville, Naja?

-- Bara foer lillens skull, ser frun: -- ga ut lite mer.

-- Du aer vael ute som doktorn sagt, halfannan timme pa foermiddagen och
en pa eftermiddagen?

-- Aesch, det aer inget roligt att ga och valla pa solsidorna laengs husen
midt pa dagen, styf som en taendsticka; nehej da, det aer inte det jag
vill.

-- Du oenskar da?

-- Ah, nog borde frun begripa! Unga menniskan som jag aer, inte aer det
haer lifvet nage' foer mig inte! Sitta haer hela qvaellen och kuckelikura
med ungen i knae! Inte ae' de' som jag aer vand ve'... Jag skulle ha mej en
liten slaeng ute pa aftonqvisten, sa blef jag som en annan menniska.
Mjoelken surnar i mig med allt det haer traket. Har jag inte suttit haer
fem manader nu och vari' skenheli', sa ma jag vara ett noet.

Elises ljusa oegon oeppnades pa vid gafvel... Hon foerstod och hon foerstod
inte.

-- Men, kaera, vi ska' fraga mamma! Jag vill sa gerna...

-- Fraga mamma! Aer hon tokig! Mamma, jo det aer den raetta. Aer inte frun
sjelf menniska till att ge loefte att jag far ga ut pa qvaellen, sa!

-- Vill du pa teatern? -- Elise var alldeles villradig.

-- Hvart jag vill? ah! bry sig inte om hvart, bara jag slipper ut! Na,
frun kan taenka oefver det sjelf: endera ha barnet friskt och raskt och
lata mig roera pa mig, men _inte_ sqvallra om det till halfva sta'n,
eller ha ungen sjuk och mig utledsen vid det hela!

Den unga frun funderade. Hon gaf vika foer den starkare. Hon vagade icke
"tala om foer mamma". Och sa laengtade hon sa oefver all beskrifning att en
qvaell ensam fa ra om sin aelskling! Bara hon kunde skicka bort dem alla;
hushallerskan, husjungfrun, kammarjungfrun, alla, och bara behalla
kokerskan och betjenten hemma! Om hon kunde fa sin man att bjuda dem
alla pa teatern! Allesamman pa en gang.

Det gick. En gang och tva ganger. Nadja smoeg sig ut klockan half atta
och kommerseradinnan "tog inte emot". Hon saende ut dem af husfolket, som
mest besvaerade henne, endera pa langvaega aerenden eller ock pa teatrar
och konserter. Huspigan Lisettes gardist hade glada dagar, han tog
permission i alla vaeder, och de bada, Lisette och han, foersvunno
tillsammans afton efter afton borta vid "Arcadien". Hushallerskan, en
aennu ung, men icke vacker flicka, var kusin till en fennomanstudent. Han
foerde henne alltsom oftast till nationela tillstaellningar, aen var det
teater och aen bal. Hon var en hygglig flicka och kom bestaemdt hem kl.
10, om det inte var bal. I det fallet var hon hemma precist kl. 1/2 12.
Men kammarjungfrun, "froeken" Carolina Snygg, hon njoet mest af den nya
vaelsignade friheten. Hon kaende en fattig kompositoer. Det var en
nocturne, som gick laengs Boulevarden, fran Trekanten och till
Sandviksstranden, ibland, da det var den "staemningen", styrde de sina
steg till gamla kyrkogarden, bland grafvarne. Haer fans en baenk. Han
borstade bort snoen med sina bara fingrar, hon satte sig och han satte
sig. De klagade oefver verlden, verlden, som foerfoeljde dem. Hon trodde pa
honom och han pa henne. Bada tviflade de pa Gud. Och i de kalla
vinteraftnarne suto de der och njoeto af sina lidanden.

Men i det varma rummet hemma hos kommerseradets satt den unga modern
allena och matade sitt barn med komjoelk ur en kautschuktut. Hon tvaettade
honom och gjorde honom sa fin och ren. Och da han var faerdig, gick hon
med honom laengs golfvet, soefde honom med sma barnsliga vaggvisor och med
hundrade kyssar.. Sa lyckligt! Nadja skulle saekert icke komma foerr aen
fram pa natten, och gemalen -- han satt vael "pa klubben" tills det blef
morgon. Hon skoeljde den svarta tuten om och om, vaende den och skoeljde
den pa nytt. Sa kysste hon den och betraktade den sa vaenligt. Mjoelken i
flaskan var god och stark, och den lille laet sig noeja. Det var en
glaedje. Hon sprang, hon log, den unga modern, hon kunde skoeta honom
allena! Han lag noejd ocksa vid hennes spaeda broest. Hon kaende genom sin
laetta nattdraegt det lilla hufvudet, som hvilade mot arm och broest, och
de sma haenderna, som bestaellsamt refvo i spetsarna pa hennes troeja. Hon
skrattade hoegt at hans sma foersoek att saetta sig upp och beundrade
ofantligt hans underbara foermaga att sparka och roera pa foetterna. Hvad
han var soet, naer han log, ja, till och med naer han skrek. Den lilla
munnens spaenda laeppar sago da sa putslustiga ut, och naer det var slut
med graten, var han dubbelt foertjusande. En glaedje utan matt och utan
skugga! Hvilka naetter af kaerlek och froejd ... hon gloemde allt foer dem,
de kunde ocksa icke koepas foer dyrt, och ingen kunde sasom hon njuta af
lifvet och sin frihet... Naer morgonen kom, steg hon upp, stralande som
aldrig foerr ... den foerbjudna frukten smakade ingen sasom henne.

       *       *       *       *       *

Hushallerskan hos kontorist Adolf Baeck hade ett fasligt brak och bestyr,
det skulle bli en liten fin ungkarlssupe hemma hos hennes herre kl. 8.
Herrn sjelf arrangerade det hela. Han var nu ensam, foeraeldrarne doeda och
syskonen gifta. En gammal ungkarl pa 31 ar, med tunnt har, bleka,
intressanta kinder, spetsig naesa och en liten soet flickmun med roeda
laeppar. Han gick omkring och ordnade nagra vackra dekorationsvaexter fran
Sinebrychoffs bakom Psychen, Diana med hinden skulle ha en murgroena och
primadonnan i stort kabinettformat en kameliabukett med pappersspets.
Allt sa stilfullt som moejligt. Han trippade i vaxlaedersskor med spetsiga
tar, staelde om rokokoerna pa etageren, tog i hvar tingest med tummen och
pekfingret, medan lillfingret gracioest pekade i luften, blaste aennu en
gang bort de sista damkornen, gick sedan till fonddoerren borta i koeket
och betraktade med kisande oegon och hufvudet pa sned det hela genom den
oeppning deuxbattanternas tjocka draperier bildade emellan rummen.

Tamburdoerren oeppnades bullersamt och Nadja traedde in, klaedd i en modern
vinterhatt, slamsig sidenkappa, elegant pelskrage och muff. -- Jag
visste, att du skulle ha' kalas, och haer aer jag! Du far inte saega nej,
min sockerdocka! Sa, Atte lilla, var inte ledsen! Inte aer du ond, du
bjuder ju mej med -- inte sant?

Hon tog honom pa axlarne med haenderna och sag honom instaellsamt i
oegonen. Herr Adolf foersoekte komma loes, med mildt vald foerde han henne
mot doerren.

-- Inte i dag, kaera Nadja, inte i dag! Bara herrar, mina kamrater,
riktigt fina herrar skall du tro, inte passar det.

-- Passar det inte! Ah jo, du, det aer just det det goer. Dina fina herrar
kaenner jag, Torsten Ulf, loejtnanten -- ah, jag kaenner dem nog.

-- Men Nadja, du kan vael inte foer din fru och barnet?

-- Jo 'vars, hva' ja' kan! Jag har fatt lof till ett i natt, sa far hon
pyssla om ungen sin, och naer jag af Ulf fick hoera talas om ditt kalas,
sa besloet jag strax -- --

-- Men, kaera Nadja, ga nu, jag aer inte alls af det slaget, som har
fruntimmer hos mig pa herrbjudningar, hvad skall madamen haer saega!

-- Hva! Madamen, hon, Bergstroemskan! Ah, henne kaenner jag nog, det var
hon som svaelte ihjael min flicka; na, det var da ingen stor skada, hon
var ful som far sin.

-- Ts, Nadja, sa laettsinnigt du talar! Du aer foer -- -- -- ja, jag
fruktar verkligen, att jag maste saega dig en obehaglighet, Nadja ... du
aer foer lite comme il faut, foerlat min sottise, men -- jag far be dig att
aflaegsna dig, klockan aer oefver atta.

Hon tog honom under armen med ett af sina sma skratt, drog honom in i
bla rummet och hviskade, i det hon tungt lutade sig pa honom:

-- Inte kan du, som aer sjelfva artigheten, skicka bort mig. Du har ju
hjerta... En gang hade du mig kaer, mins du den qvaellen vi gick i
oefversvaemningen, och du kysste mig under alarne? Kan du skicka bort mig,
just nu, naer jag stackars flicka har en ledig qvaell och kanske kunde
goera min lycka? Kan du vara sa hjertloes. Ah! -- ah, Atte!

Hon kelade med honom som en barnunge, smekte och bad, smickrade och
gjorde sig sa beroende af detta enda ynnestbevis af honom, att han,
svag som alltid, gaf vika.

-- Men, Nadja, saeg mig, hur kaenner du Ulf?

Hon skrattade. -- Ah, det aer en teaterbekantskap ... och sa tillade hon
hemlighetsfullt: -- Han hoerde mig en gang sjunga pa en tillstaellning.

-- Ulf pa en tillstaellning, der _du_ sjoeng?

-- Jaha, precist, det var en utfaerd till Blabaerslandet.

-- Och han kom dit?

-- Med nagra andra gentila herrar, ja.

-- Na -- och du sjoeng?

-- Till dansen, och da -- blef han foertjust i mig.

-- Sa! du har en sa vacker roest, Nadja?

-- Ah! vi kunde nog sjunga duetter, du och jag, om jag bara fick laera
mig nagot. Jag har ofta taenkt att ga in vid teatern! Si, det skulle sa
riktigt passa mej ... det aer som Torsten saejer, jag aer som foedd foer
teatern. Klippt och skuren foer sadan der trirolig hejmusik med dans och
svaeng. Bara jag fick nagon som satte mig in vid teatern! Jaja, man vet
inte hvad som kan haenda.

-- Men, Nadja, hvad skall jag egentligen goera med dig i qvaell?

-- Ah, jag skall passa upp! Jag hjelper Bergstroemskan. Och du skall fa
se, att jag aer bade soet och snaell och treflig.

Det ringde och ringde. Der kom en fem, sex stycken. Man begynte med
punsch och frukt. I roekrummet togos korten fram. Vaerden, som foer sitt
svaga hufvud nu mera ogerna talde roek, gick med en eller annan af sina
gaester i bla rummet och pratade. Han var litet nervoes och orolig och
hade svart att doelja det. Naer loejtnant Ulf tillsammans med honom drog
sig undan roeken, fragade denne, om han, Baeck, kunde foerlata, att han
icke i dag, oaktadt det var foerfallodag, kunde betala den lilla skulden
pa 3,000 mark, som han lofvat reglera i dag. Herr Adolf tog det djupt,
han hade sa vael behoeft penningarne, sade han, i morgon bittida hade han
sjelf lofvat utbetala dem. Vore det icke en moejlighet? -- -- de voro
kusiner och kunde tala alldeles oeppet, vore det icke en moejlighet att
han kunde fa dem igen tills i morgon -- da ju militaerernas loener kommo
ut pa qvartalsdagen. Loejtnanten skrattade, det som maste ske skall ske,
lofvade han och tillade med sitt tillfoerlitliga handslag: I morgon afton
kl. 6 skall du ha pengarne.

Konversation och kortspel afbroetos. Supeen bars in af en gammal qvinna i
svart och en ung i ljusblatt med roeda perlor kring halsen. Den sista var
Guroffs amma, Nadja, kosackflickan fran Drumsoe. Hon gjorde en viss
effekt med sitt roedbruna krusiga har, sina fylliga former, sitt leende
och nigande, sina sma retande skratt och det egna saett hon hade att
svaenga pa hoefterna.

Det blef en "lifvad" supe. Vid desserten satt Nadja till bords. Man
uppmuntrade hennes mognande instinkter och Adolfs neutralitet
utskrattades som foerklaedd plebej-foernaemhet. Hans "helighet" hanades,
tills nagon kom fram med att Nadja egentligen var en foer detta
inklination. Med aelskvaerdaste oeppenhet foerklarade hon sjelf, att hon var
"en foerskjuten"... Det blef ett fyrverkeri af sherrylustigheter, som
ytterligare stegrades efter champagnen och vid likoeren antog stoerre och
stoerre proportioner. Nadja proklamerade hoegt och bestaemdt sitt beslut
att ga in vid teatern, helst vid en ambulant teater, der alla slags
talanger uppskattades, och detta beslut appladerades under jubel af de
foersamlade. Man oefverenskom, att hon med ovedersaeglig talang kunde
foeredraga "Helan gar" och att hennes "Bellmanniader, torgballader och
gatvisor" voro vaerdiga att hoeras af ett stoerre och mera vidstraeckt
publikum. Hon sjoeng, med ett likoerglas i ena handen, staende, och med
den andra armen i sidan. De lyssnande vaennerna hjelpte till med
refraengen. Endast vaerden hoerde foerstroedd pa, han tyckte alls icke om den
vaendning sakerna tagit.

Slutligen, foer att fa slut pa scenen, foereslog han litet musik vid
pianot. En af kassoererna spelade ett potpourri, och derefter satte sig
Herr Adolf till pianot. Det bullersamma saellskapet, som skrattat hoegt
under potpourrimusiken, tystnade, hans veka, kaenslofulla roest liksom bad
om sympati. Nadja gaf genast vika foer tonernas makt. Hon sjoenk ned i en
fatoelj och foeljde med andakt hvarje strof i sangen. Hennes oegon voro som
fastloedda vid den sjungandes laeppar. Hon suckade djupt, hennes oegon
fyldes af tarar.

-- Herre Gud -- snyftade hon -- med sadan sang kunde man fa mig fast i
kloster! Ah! hvad det aer vackert! Och "kaerlek, trogen kaerlek", det aer
som om det var Drumsoe-Samuli det var fragan om. Om han kunde sjunga sa
der, sa tog jag'n strax! Ah, hvad det aer vackert!

Och naer sangens sista sentimentala strof foerklingat, rusade hon upp, som
om hon fatt en ingifvelse, tog pa sig hatt och kappa, nickade till de
naervarande, hviskade nagot i oerat pa loejtnant Ulf och lemnade huset
oaktadt herrarnes protester.

Om en qvart laste hon upp porten hos kommerseradets och sprang in.
Utanfoer tamburdoerren traeffade hon husets herre, som med barsk roest
fragade henne hvad klockan var.

-- Hon aer visst tre -- svarade Nadja helt ogeneradt med sin myndiga ton.
-- Aen se'n da?

-- Hvar har hon varit? -- fragade han vidare och stack taendstickan helt
naera hennes uppflammade ansigte.

-- Pa ungherrssupe -- ljoed det utmanande och stolt.

-- Ja, det kaens pa lukten -- sade han och rynkade pa naesan.

-- Jag tycker det aer baettre, det, aen att som herrn sjelf vara ute natt
ut och natt in, naer man har hustru och barn.

-- Tyst, piga! -- med en hoejning af roesten.

-- Tyst sjelf, sa vaecker han inte upp hela huset. -- Hon kilade in genom
tamburdoerren, vek af at hoeger och foersvann.

Tre dagar derefter hade hon tjenst som uppasserska pa ett af stadens
minst vaelrenommerade hotel. Den lilla kommerseradinnan fick en ny amma.
Och i huset vid Boulevarden kom allt ater i sin foerra ordning.
Kompositoeren hade skael att sucka oftare aen foerr, fennomanstudenten var
mer ensam aen han varit det nu en tid, och gardisten fick skaffa sig en
ny "bekant". Endast att den unga modern fatt tilltro till sig sjelf.
Ingenting skulle mer kunna skilja henne fran den lille, icke ens -- en
stygg amma.

       *       *       *       *       *

Herr Thorsten Ulf var den beskedligaste menniska i verlden. Han hade
vaenner i tjogtal och var en afgjord dansflamma foer stadens alla fina
damer. "Han var sa naett och sa glad". Den Bjaelomowska uniformen klaedde
honom utmaerkt, och han hade en maerkvaerdig foermaga att fa epaletterna att
smaklinga, da han roerde sig. Baeltet med gehaenget knarrade sa behagligt
och sporrarne utfoerde en verklig musik. Under detta haenfoerande
accompagnement blickade han med sina langa, mycket ljusbla oegon, det var
omoejligt att motsta. Dessutom hade han ett kaeckt militaerhufvud med rakt
uppstaende cendrehar. Sma parfymerade mustascher, som dolde en stor,
alltid leende mun, praektiga taender och en bred kaek med grop i hakan.
Liten, proportionerlig och axelbred figur, stora, tjocka hvita haender,
skapade till arbete, men med en hel historia af syssloloeshet ritad i
gropar, linier och vaelskoetta, ljusroeda naglar. I dag iklaedd saemsta
yrvaederspelsen, med kragen upp oefver oeronen, gick han fram pa gatan,
sprang uppfoer trappan och ringde pa.

Herr Adolf i ny sidenfodrad nattrock oeppnade sjelf:

-- Na aendtligen, Thorsten, du skall tro att jag varit orolig foer mina
pengar ... jag maste sjelf betala svager Lund och vill inte foer
nagonting i verlden mankera! Du var snaell, som kom!

Loejtnanten klappade sin kusin pa axeln. -- Kaera bror, min egen
hedersprisse, du maste foerlata, men -- jag har inga penningar!

-- Hvad? haller du mig foer narr nu igen? Du taenker naturligtvis goera
dig lustig pa min bekostnad? Du tycker jag inte duger till annat, jag!

Herr Adolf sag sa foergrymmad ut han kunde. Hans ansigte, pa hvilket
godhet och vekhet alltid uttrycksfullt nog stodo att laesa, blef i hast
helt foermoerkadt. Han drog ned de tunna mungiporna och gjorde sin
oskuldsklara panna full af rynkor. Loejtnanten urskuldade sig. Han talade
i oefvertygande, smekande ton:

-- Jag har inga penningar i dag, skraeddarn tog en del och Isaksson, den
judrackarn, tog resten! Du far alltsammans i naesta vecka... Du vet,
oefverstens systerdotter, den rika Emma Schell, oh! det aer en lang
historia... Foer resten, tror du inte pa den foerlofningen sasom fullgod
kredit, sa ha vi ju farbror August.

-- Ja, om jag tror ett endaste ord af foerlofningshistorien och allt hvad
du i den vaegen foersaekrar, sa ma jag vara en stockfisk! Han tystnade
tvaert, och tillade efter en paus:

-- Farbror August ... tror du verkligen? Vid det namnet foeraendrade herr
Adolf nagot uttryck och sag lifligt pa loejtnanten.

-- Om jag tror? jag vet! Han far endera dagen en utnaemning, jag gar upp
och gratulerar och passar pa ... du foerstar.

Herr Adolf skrattade. Hans pannas rynkor voro foersvunna. Laet farbror
August narra sig, ja, sa var det hans ensak. Thorsten satte sig beqvaemt
i en emma, lade benen i kors och begynte tala om farbror Augusts svaghet
foer utmaerkelser och ordnar. Han, Thorsten, hade pa en bal hos
generalguvernoeren talat med nagra ytterst inflytelserika personer, naemnt
en hop om farbror August ... och papekat att han visst gerna kunde lana
ut nagra hundratusen, om det knep, isynnerhet om man visade honom det
foertroendet att pa foerhand uppmaerksamma honom en smula ... vid naesta
kejserliga foedelsedag foerslagsvis, naesta orden t. ex., bara skynda en
smula pa... Alltnog, han, loejtnant Thorsten Ulf, hade sin hand med i
spelet pa hoegre ort ... och det vore vael inte sa omoejligt, att farbror
August insage, _hvem_ han i foersta hand hade att tacka foer detta
utmaerkelsetecken, och naturliga foeljden var att han, Thorsten Ulf, finge
lana de tretusen kronorna, nagon af de foersta dagarne -- hvarfoer han nu
bad kusin Adolf vaenta, sa finge han alltihop pa en gang.

-- Du aer en lycklig ost, du! -- Herr Adolf svepte in sig i sitt
sidenfodrade fodral och tog sig om den vaelrakade hakan. -- Att fa umgas
med de allra foernaemsta, att vara omtyckt och aelskad af de finaste damer
... det aer annat det aen att som jag... Derfoer aer det ocksa baest att jag
aldrig gifter mig. Att fa en sa hoeg och fin dam som jag ville, dertill
aer jag foer fattig ... en vanlig fran de haer dussinfamiljerna vill jag
inte ha! Du aer lycklig, du!

-- Prat, foer fattig! Se pa mig ... goer mig fattigdomen nagot, -- och
jag taenker minsann goera mig en carriere aenda.

-- Det tror jag! Du! Som aer sa treflig och sa aelskvaerd, och som -- baest
af allt, har en sa foerbald -- foerlat mig -- tur! Men du, Thorsten, af
mig far du aldrig lana penningar mer, ja, jag vill vara en nors, om du
kan narra mig en gang till.

Loejtnanten fortsatte att tala om sina foerhoppningar. Oefverstens
systerdotter, en rik och foertjusande flicka, skulle saekert inte saega
nej. Da hade han bara ett steg till att komma pa groen qvist ... bli
adjutant, och sedan stodo ju hela verldens herrligheter oeppna foer honom.
Det vore en aera foer hela slaegten -- icke sant? Ett visst atersken skulle
ju falla aefven pa honom, kusinen, och pa det viset kunde han,
kontoristen, aefven komma in i de finaste familjer -- kanske sjelf
derigenom "goera carriere".

Herr Adolf smalog. -- Du aer nog en lyckans guldgosse, foedd att lysa ute
i verlden och stiga hoegt pa aerans trappa.

-- Det aer bara en sak, som saetter sig till hinders foer allt -- allt. --
Loejtnanten knep ihop laepparne och skoet ut sin kraftiga underkaek, sa att
hans hufvud fick nagonting, som kamraterna kallade "napoleonskt".

-- Det aer en sak, som likt ett ondt oede foerfoeljer mig, goer mig olycklig
och tillintetgoer alla behagliga droemmar.

-- Och hvad aer det? Det vore vael maerkvaerdigt, om vi inte kunde fa bugt
med det, -- hvad aer det?

-- Jag har haft ett aefventyr, Adolf, en flicka...

-- Aesch, att du bryr dig om sadant, Thorsten, du som har sa fina
bekantskaper! Du?

-- Hon var alldeles galen i mig.

-- Det aer ju helt naturligt, men sedan?

-- Jag lofvade henne --

-- Att gifta dig?

Loejtnanten drog en djup suck ... han svarade icke.

-- Och nu?

-- Nu hotar hon att goera skandal, om jag inte genast ger henne...

-- Hur mycket?

-- Tusen kronor, bror, tusen kronor, och der har du mig nu... Tusen
kronor.

Herr Adolf gick af och an pa golfvet, sa att den sidenfodrade rocken
stod som en raeddningsboj omkring honom. Hans ansigte boerjade gloeda. Sma
lilasfaergade flaeckar braende honom pa kinderna. Ett martyrskimmer
upplyste hans eljes bleka anlete, men sa kom han att se pa loejtnanten,
som just nu qvaefde en gaespning. Han stannade tvaert och sade, i det han
anstraengde sig att fa sin roest fast och lag:

-- Thorsten, af mig far du inte de penningarne ... aldrig -- nej, du,
aldrig!

Thorsten Ulf steg upp ur fatoeljen, med handen krampaktigt faest om sitt
silfvergehaeng. -- Jasa, du saeger det, Adolf -- aldrig?

-- Aldrig! -- Det laet som ur djupet af ett faengelsehvalf.

-- Aer det ditt sista ord, kusin?

-- Ja, Thorsten, mitt sista ord. Herr Adolf darrade som ett asploef, da
han sade det.

Loejtnanten bet sina laeppar och hvaelfde sina ljusbla oegon. Han tog sin
napoleonska min och rynkan i hans panna sag ut som hade den blifvit
ristad dit af ett svaerd. Han knoet den ena handen i luften, tittade at
kakelugnen, der just en fredlig brasa gloedde, och sade:

-- Sa aer det da beslutadt och bestaemdt! Det aer slut! Allt! Jag skall och
jag vill! Alea jacta est!

Dessa besvaerjelseoerd uttalades med graflik roest. Loejtnanten hade en god
andra bas och var uppburen bland kamraterna som saeker qvartettsangare.
Herr Adolf ryste. Han stirrade hjelploest pa sin kusin. Hade han blifvit
galen, eller var det verkligen fara a faerde?

-- Hvad taenker du goera, Thorsten? Inte aer det vael din mening att ta
lifvet af dig heller, du, unga menniskan?

-- Jo, minsann, aer det sa! Hm! hvad aer lifvet? En usel strid om intet,
foer intet. Foer nagra lumpna trasiga pappers skuld skall jag doe. Ja doe,
och det aennu i dag, i denna samma draegt, som jag gar och star, i mitt
regimentes aennu af skam och nesa obesmittade uniform, sa boer jag doe, och
haer skall jag doe, haer! hos dig!

Han graefde i fickorna, nervoest, darrande, retlig. En roed strale fran
kakelugnen spelade med hans knappar och kastade ett dystert skimmer i
hans af lidelsen upphettade ansigte. Pa pannan svaelde den ena bla adran
efter den andra upp. Herr Adolf observerade i denna fasans stund, att
kusinen hade sin saemsta ytterrock pa. Genom hans skraemda hjerna floeg en
foerestaellning om, att det var aedelt af Thorsten att unna bjoernarne efter
hans doed alla de baettre pelsarne. Men sa stack det honom som en knif i
hjertat att denne unge, elegante och aelskvaerde person aemnade doe! Nej!
han borde raeddas och det var visst foersynen som utsett honom att komma i
vaegen foer detta hemska sjelfmordsfoersoek! Han fattade om sin kusins
armar, foer att hindra honom att finna pistolen, hvilken han letade efter
i fickorna.

-- Nej, nej, hindra mig inte, jag vill, jag skall, och maste doe! Mitt
regimentes, den corps jag tillhoer, dess aera framfoer allt! Man skall ej
saetta mig -- mig, Thorsten Ulf vid Bjaelomowarne -- pa bysis foer en pigas
skull --! Foer min slaegts aera maste jag offra mig. Du du, Adolf, hoer
mina sista ord: farvael! Haelsa -- farbror August!

Han ryckte sig loes och sprang till bla rummet. Herr Adolf med graten i
halsen efter:

-- Thorsten, Thorsten, foer guds skull, soeta beskedliga Thorsten, foer all
del, goer dig inte illa, inte hos mig! Saeg, du lofvar ju att inte doe? Du
skall fa alltihop till skaenks af mig, de tretusen, se haer ligga
skuldsedlarne, alla tre!

Loejtnanten skakade pa hufvudet. Han sloet oegonen, liksom faerdig att moeta
doeden.

-- Nej, jag vill ga ett annat lif till moetes! Vill du goera mig den sista
aeretjensten, sa kasta de lumpna papperen i elden, sa att jag far doe med
en skuld mindre och sa -- tack, min bror! Drag foer portieren och ga in i
din matsal eller i koeket, sa du ej hoer knallen!

Herr Adolf, som kastat papperen pa brasan, stod och vred sina haender,
under det den klara lagan belyste rummet med sitt fladdrande sken...

-- Du skall fa de tusen markerna, soeta Thorsten, i denna qvaell, bara du
later bli!

-- Jag kan inte ta emot din almosa -- Thorsten talade aennu i andra
basklaven -- nej, aldrig. Farvael!

Herr Adolf lag i samma oegonblick pa knae foer sin kusin. Der blef en
stunds tystnad. Man hoerde en pistol falla pa golfvet. Derpa foell en
loejtnant pa en stol. En stund full af hoegtidligt allvar. Slutligen sade
den raeddade:

-- Far hon de 1,000 markerna i qvaell?

Herr Adolf tog fram en obligation. -- Hvem aer det? -- Fragan gjordes
skyggt, han var raedd att pistolen aennu en gang skulle komma fram.

-- Hvem -- jo, det skall jag saega dig, hedersprisse, det aer hon, din
gamla -- hon fran Drumsoe, Nadja!

Herr Adolf foell ned i soffan. Thorsten knaeppte sin pels och gick.
Direkte till en blomsterhandlare.

Samma qvaell fick mamsell Brink vid teatern en superb bukett med dyrbara
band. Gifvarens kort satt instucket mellan kameliorna. Det var ett fint
glanskort med ett fint namn. Der stod:

      THORSTEN ULF
      Loejtnant vid de Bjaelomowska.

Den vackra aktrisen satte blommorna i vatten. Men de voro vissnade pa
morgonen, de sutto allesamman pa staltrad och hade derfoer varit sa dyra.

       *       *       *       *       *

Nadja hade varit pa angbat tva somrar a rad och om vintrarne litet
hvarstans, som hon sjelf sade. Aen pa kaellare, kafeer och konditorier, aen
i tobaksbutiker och aen i tvalbodar. Alltid vid disken. Hon var hvad man
kunde kalla "en diskblomma roed och fager". Inte vacker, nej gudbevars,
men sadan som kunder tycka om. Och sa var hon glad, sjoeng alltid och
trallade, och var flink i vaendningarne. Det gick undan foer henne. En
dalig karaktaer och ett godt hjerta.

Modern var krasslig. Hon arbetade och slet. Nu hade hon ju ingen att
straefva foer, men arbetet betalade sig icke sa bra som fordom, krafterna
raeckte icke till, och lefnadskostnaderna stego. Nadja behoefde dock jemt
nagonting. Och modern hoell henne med linne. Det vaefde Kajsa sjelf,
blekte och klippte till. Men det var bara det grofva, Nadja fick sjelf
koepa sig det finare.

Ett par ganger uppsoekte Nadja dottern under vintrarne. Aen ensam, aen med
Samuli. Han var nu fogde pa garden hos den nye aegarn, men aennu hade han
ej gift sig. Han friade icke laengre till Nadja, han vaentade. Under tiden
var det en eller annan af flickorna som foersoekte hvad de kunde med
honom, men han var icke af det slaget. Han foerstod sig icke pa qvinfolk.
Var det nagon, som gjorde sig stor moeda foer att vinna honom, skaenkte han
dem en eller annan troestegafva. En sjal, ett bomullstyg, ett par
oerhaengen eller ett stycke laerft. Det var alltid en liten hjelp. Han
smalog pa sitt eget saett, drog upp ena mungipan, nickade langsamt med
hufvudet och vaende, da man tackade, ryggen till. Tva eller tre hustrur
hade han undsluppit pa det saettet. Han lefde ensam i sitt rum i stora
byggningen under hvalfvet, fick ungkarlsvanor, ungkarlsmaner, luktade
vaerre tobak aen nagonsin foerr, hade mindre vael borstade rockar och mindre
kammadt har, men var eljes en duktig karl, stark som en bjoern och
arbetsam mer aen nagon af de andra.

Nadja hade laert sig en god del svenska och ryska pa resorna mellan
Stockholm och St. Petersburg. Hon hade fatt hvad hon sjelf kallade
"bildning" -- det hade hjelpt en smula att fernissa upp ytan ... men
eljes var hon sig lik. Hoegljudd och simpel, men med nagot oeppet,
glaedtigt och friskt, som intog. Hon sag icke "foerderfvad" ut. En stor
fond natur framtraedde kraftigt i hennes personlighet.

En dag stod hon i sin butik med sin virkning vaentande pa sina vanliga
cigarrkunder, och roade sig under arbetet med att sjunga en modern
operettmelodi. En herre kom in i boden, tilltalade henne pa ryska, fick
svar pa god nylandsdialekt och bad om aennu en visa. Han fick en och han
fick tva. Lite klent med gehoeret, men -- roesten var bra. Nagra dagar
derpa var hon engagerad vid "Lilla Teatern" i koeren. En liten loen, men
-- -- det skulle bli roligt foer mer.

Nadja hoell sig i boerjan stilla och gjorde icke nagon foernaer. Hon noejde
sig med att skratta i mjugg bakom kulisserna eller i saellskap med en
eller annan af herrarne, att uppfoera sma oskyldiga kaerleksscener haer
och der i korridorer, rekvisitarum eller klaedloger. De mera straenga
bland kamraterna togo anstoet, sqvallrade och tillskyndade Nadja en
raettelse. Det blef baettre foer en tid. Man upptaeckte endast biljetter,
hemfoeljningar och annan loennkurtis. Hon sjoeng i koeren, blef den ena
qvaellen klaedd till engel, den andra till nunna, den tredje till hofdam,
den fjerde till prinsessa och den femte till hexa. Som engel tog hon sig
nagot jordisk ut i shirtingsdraperier, pappvingar och diskblomsleenden;
som nunna vael verldslig. Det ryckte till i de stora, svaellande laepparne,
och de vida naesborrarne vaedrade liksom efter berusande dofter, sa litet
roekelseaktiga som moejligt. Da hon i riddarsalskulissen satt som hofdam,
var det icke med stor gratie hon flyttade benen oefver hvarandra eller
sparkade till slaepet, sa att det roek teaterdam omkring henne. Koaffyren
var alltid nagot vagad, tulpaner, rosor, perlor och messingsdiadem slogo
ihjel hvarandra i sin strid om herravaeldet, klaedningslifvet af
glanskambrik eller bomullssammet satt litet pa sned och var alltid foer
starkt dekolleteradt, Nadja Sergeiowna sag med ett ord nagot vagad ut,
men hon hade sin publik.

Loejtnant Ulf hade henne saledes placerad. Hon hade laert sig noter och
kunde nu accompagnera sig. Alla stadens gatvisor hade hon med en
maerkvaerdig instinkt laert sig utantill; det var hans stoersta glaedje att
hoera henne sjunga dem med den henne egna accenten, ofta med en
maerkvaerdig, ofrivillig rysk brytning, som klaedde henne foertraeffligt. Naer
hon hade tid fran teatern, var hon uppe hos honom.

En dag satt hon der som vanligt i gungstolen. Hon roekte en stark och god
cigarr. Han, i beqvaem staellning pa sin soffa, hade en liten pipa
haengande i munnen. Hon skrattade som vanligt at allt hvad han sade, och
han, smittad af hennes munterhet, slog in i samma ton.

-- Har din madam varit haer i dag, Ulf? fragade hon. -- Haer ser mig inte
sa ut.

Hon pekade med foten at saengen, som aennu stod ouppbaeddad, och sneglade
betydelsefullt till de oefverallt omkringstroedda klaederna, brickan med
frukostmaten och annat sadant.

-- Det ser ut som hos en ungkarl, duger det inte foer min donna? Du borde
inte vara sa nograeknad, du som sjelf har sadan skoen ordning i din
klaedloge, -- och med dina antecedentia, -- sade han sakta.

-- Klaedlogen! Som vi aer sexton om! Ah, var sa god, mitt rum aer minsann
fint ... fast, inte ger jag mig tid att halla det som mor min hoell sitt
rum. Hon predikar alltid, att det inte aer staedningen, som goer 'et, utan
det att man ska' halla staedadt. Ge mig lite mer portvin, putte!

-- Akta dig att du inte dricker foer mycket, du skall visa dig i qvaell.
-- Han slog likvael glaset fullt.

-- Ah, goer dig inte till med att moralisera; saeg, hur blef det med Atte?
jag vet inte ett ord om honom, se'n han flyttade.

-- Till Petersburg! Du svaermar aennu foer honom?

-- Ah prat! Svaermar! Han var den enda karl som jag --

-- Na vidare, som du hvad?

-- Som jag hade respekt foer.

-- Haha, ofantligt smickrande foer Atte. Och hvarfoer sa?

-- Foer att han ... hur ska' ja' saeja, han brydde sig inte om -- -- om
nagonting. Jag kunde fresta pa hur mycket som helst, honom fick jag
inte.

-- Vet du hvarfoer, Naja?

-- Foer att han var sa genomsta snygg af sig och sa renlig, att han inte
tyckte om --

-- Fruntimmer -- -- eller hvad? Nej vet du, Naja, det var foer att han
var sa fruntimmersaktig sjelf. En riktig kaering. Och en narr till pa
koepet.

-- Som trodde dej, mitt sockerhjerta, och laet kugga sej utaf dej ...
joo, det var allt lite tranghufvadt af honom, det skrifver jag under.

-- Atte var en tusan sa bra pojke, Gud vaelsigne honom, men i alla fall
var han mer en flicka aen nagonting annat. Jag har aldrig haft sa roligt
som den gangen, du vet, vi hade den celebra sjelfmordsscenen! Ah! du
skulle bara ha sett hans miner, hans uppskraemda gester. Han sag ut sa
haer -- och gjorde sa haer! Jag maste springa ut i andra rummet foer att
inte spruta ut i ett olympiskt loeje...

Loejtnant Ulfs olympiska loeje fick oefverhand. Han hade stigit upp och
spelade nu i skjortaermarne om och om komedien fran den 6:te december
foerra aret. Nadja, till en boerjan litet motstraefvigt, gaf efter hand
vika, hon skrattade med, foer full hals. Han var den ena minuten sig
sjelf, den Ulf som oefvergifvit all vanlig elegans och all bonhommie, den
doedsfoeraktande och dock doedsfaerdige, den foertviflade, den till det
yttersta beredde ... det andra oegonblicket var han herr Adolf, den foerst
tillbakahallande och vaerdige, men sa ytterligt uppskraemde, efterhand
allt efterskaenkande och om barmhertighet boenfallande.

Han gjorde bada rollerna utmaerkt. Bleknade och rodnade efter behag, fick
upp tarar i oegonen, var oemsom sig sjelf, krigarn med hela sin corps'
oemtaliga heder i haenderna, och oemsom den andre, civilisten, pultronen,
narren, den kaeringaktiga plockfogeln i all sin loejlighet och all sin
feghet.

Nadja skrattade sa hon graet. Hon slaengde upp kaengorna pa bordet, taende
en ny cigarr och drack nya glas. Hon paklaedde den inspirerade aktoeren
sin hatt, sin stoppade yllevaest och skrattade aennu mer, naer han roerde
sig i den kostymen. Slutligen loeste hon ifran hoefterna en liten snaef
stickad yllekjol och traedde den pa honom. Sa naett han var! En sa soet
flicka! Och hvilken grace i roerelser och steg.

-- Apropos, min Natuschka -- ropade han efter en liten cancan mellan
stolarne -- hvarfoer visar du alltid den haer lilla roeda ullkjolen, naer du
synes pa scenen? Nog aer den soet, men -- inunder en hvit sidenklaedning,
sa...

-- Det foerbannade slaepet -- sade Nadja -- man skall ju ha det undan, da
man svaenger sig. Det ser toujourt ut, tycker jag.

-- Och de randiga ullstrumporna -- loejtnanten hade kommit pa sitt
kritiska humoer -- dem visar du ocksa. Som hofdam, min engel, doeljer man
sina strumpor, atminstone i kungasalen, vid tronens trappa!

-- Ah bevars, hofdamer ma vael kunna ha' ben, de ocksa, fast de inte
behoefva vara nagra stickor eller tuppben som dina bekantas... Na --
lemna nu det der, hvad blef det se'n med Atte?

Nadja satte sig ned, han lade sig pa golfvet framfoer henne, med hufvudet
i hennes famn.

-- Jasa, du vill hoera om Adolf! -- Na, han gjorde bekantskap hos en
generalsfamilj. Dottern var ung, enka efter en kapten. Naturligtvis
vacker. Vackra aero de vanligtvis, ryskorna!

-- Ah ja, jag kan det der utantill, alltsamman! Vacker och vacker!
Vackra ae' di allihop, bara di ha lite pengar och bildning och tocke der
annat slarf. Sisa! Na, blef han kaer?

-- Lugna dig, min rosenknopp! Hon blef kaer i din vaen, kusin Baeck. Hon
friade en vacker dag. Hvad hon behoefde var just en man och en sadan der
mamsell till man, det passade foertraeffligt.

-- Ah! det aer tusan sa trefligt! Den som hade fatt se pa! Jo, de
hederliga qvinnorna! Hvad svarade han?

-- Han rodnade och neg, kan jag tro. Foerre mannen hade visst varit en
ordentlig grobian. Och nu var ett litet lam som Atte liksom saendt af
himlen.

-- Svara' han ja?

-- Kanske han bad om betaenketid! Alltnog, han gaf slutligen efter. Nu aer
han gift. Niotusen om aret, -- det smakar, det! Han har alltid haft en
foerbannad tur, medan en annan fattig fan! Ja, det aer ett satans elaende!

-- Sa, beklaga dej inte, du har det minsann bra. Hvarfoer har du inte
tagit nagon af de der?

Hon pekade med en foeraktlig min utat staden. -- De der fina froeknarne,
som du alltjemt har pa foerslag? Du, som bara skryter, stackare!

Han sag pa henne med ett oegonkast fullt af ovilja. Haeftigt stoette han
henne ifran sig.

-- Det aer ditt fel! Tror du inte, att en sadan som du smittar af sig?
Tror du inte folk anar och kaenner i luften, att jag har haft att goera
med en sadan en som du! Det skraemmer inte alla, men en del tycka inte om
det. Och sa, sa ruinerar det. Man mar inte bra af det. Det aer som om man
at sardiner med sked dagarne igenom. -- Loejtnanten slog i och toemde aennu
ett glas portvin, flyttade sig laengre ifran henne, hickade, slaengde bort
cigarren och fortsatte, i det han rynkade pa naesan at henne, der hon
halflag i fatoeljen. -- Puh, man far lof att supa pa't. Och sa luktar det
sa foerdoemdt piga.

Hon steg upp och sag pa honom, som hon sett pa ett vidunder.

-- Du aer full! och galen! Hvad gar at dig?

-- Det aer du, som aer full och galen! Att kalla mig stackare! Du --
amman! Kan man taenka sig. Se'n hon satt i sig en flaska af _mitt_
portvin, baer hon sig at pa det viset. Ge sig i vaeg till sin smuts,
derifran hon kommit. Det blir visst naermaste raennsten. Eller ocksa pa
sina knaen att be om foerlatelse.

Det gnistrade till i Nadjas bruna oegon. Hon rodnade och bleknade af
sinnesroerelse.

-- Foerlatelse! Jag be om foerlatelse? Jag! Da du, din laettsinnige
stackare, narrade mig den tiden jag var pa baettre vaegar och aennu skulle
ha kunnat fa mig en ordentlig man, da narrade du mig...

-- Narrade dig, soeta oskuld! Jungfruamman! Ja, visst narrade jag dig. Du
aer nobel! Sublim! Jag narrade dig!

-- Du gjorde det, det vet du. Om du hade latit mig ga, sa ... -- hon
snyftade och talade en hop osammanhaengande ord, men med en haeftig
oefvergang strammade hon upp sig, det gick som en skakning genom hennes
kropp, hon betvang den, och blossande, roed, ond sa hon knappt kunde
tala, gick hon till honom, der han lag, sparkade till honom, boejde sig
ned, slog honom kraftigt i ansigtet, grep sin hatt och skyndade pa
doerren efter att ha tagit nyckeln ur laset. Vael utanfoer laste hon doerren
utifran, stack nyckeln i fickan och sprang ut.

Hon hann sitt hem. Hufvudet brann, benen buro henne knappast.

Utanfoer sin trappa kaende hon, att hon svindlade och foell, nagon tog upp
henne och tryckte en naesduk mot det sar, hon fatt, bar henne upp, lade
henne varsamt pa saengen och baddade hennes hufvud. Det var Samuli. Han
sade icke ett ord. Det var icke oemhet hans roerelser utvisade, da han
loeste upp hennes klaeder och baddade broestet med vatten, han gjorde allt
mekaniskt, utan motvilja liksom utan roerelse. Sa lag hon en fjerdedels
timme. Sag sa slutligen upp med halfklara, halfvakna blickar.

-- Jag maste till teatern, du -- ropade hon -- hvad aer klockan?

-- Half atta ... det aer visst sent.

-- Jag skall in i tredje akten, skjutsa mig dit, kaere vaen!

Han sade ingenting, men gick efter en slaede. Hon vacklade fram i rummet,
trefvade fram till kommoden, tvaettade sig, knoet ett svart band oefver det
aennu bloedande saret, kastade en kappa oefver sig och stod faerdig, da han
kom tillbaka.

-- Det aer baettre du stannar -- sade han -- du aer aennu litet drucken. --
Tonen var straffande, han sag henne icke riktigt i oegonen, skamflat
oefver hennes beteende.

-- Vill du inte hjelpa mig, sa gar jag sjelf -- hon gick foerbi honom
utan att se pa honom.

-- Blif en foernuftig menniska -- det laet som en boen, allvarligt, sorgset
-- blif foerstandig, stackars barn ... mor aer sjuk, hon behoefver dig.
Sluta med det haer lifvet. Flytta hem till mor!

Nadja steg utfoer trappan, han gick efter. Det var som hoerde hon honom
icke.

-- Jag vet du aer en bra qvinna i grunden, fast herremaennen i staden
narrat dig ... jag mins hur du var mot far min, jag hade dig sa kaer, bli
bara en liten smula foernuftig ... kom ut till landet, din mor aer sjuk!

Han bad bevekande, men utan att vilja se pa henne.

Nadja sag nu i staellet pa honom. De stodo under gaslyktan pa gatan.
Hennes ansigte var uppsvullet. Hennes oegon dimmiga och oegonlocken
tjocka. Hon kunde icke halla dem uppe. Ur de roeda, tjocka laepparne kom
der en het, spritstark anga. Kinderna voro hoegroeda, haret, tillklibbadt
af vattnet, haengde i stripor omkring ansigtet.

-- Vill du gifta dig med mig nu, sa kommer jag strax! Svara! Nu -- eller
aldrig.

Mannen ryckte till. Han sag ned. Aendtligen lyfte han oegonen, betraktade
henne laenge och tveksamt. Han andades tungt och haeftigt.

-- Jag vill veta det nu strax, annars skiljas vara vaegar.

Hon satte ansigtet naera hans och visade sina hvita taender. Det var
haelften grat och haelften skratt. Det grinade emot honom, detta ansigte,
som nu liknade en karrikatyr af det han aelskade.

-- Bara inte i dag, du vet inte i dag hvad du saeger. Vi ska' tala om det
i morgon. Om du baettrar dig, sa vill jag taga dig till min aekta hustru!
Ja, sa fort jag ser du baettrar dig. Da, men inte foerr.

Med sin muff slog hon honom sakta oefver ansigtet, steg i slaeden och bad
kusken koera. Samuli stod qvar och sag efter henne. Klockan slog. De
atta slagen ringde honom i oeronen och upprepades i torn efter torn, utan
att han foerstod deras betydelse. Lagan fran gaslyktan flammade, kroep
ihop och slaengde sig smal och boejlig aen at hoeger aen at venster. Aen stack
den upp som en tunga, slickade omkring roeret, vred sig och var icke ett
oegonblick stilla. Moerka snoemoln foro oefver staden, haer och der
soendertrasade, och skakade da ned ett puder af sma energiska ispiggar,
formade som sylar, nalar och pilar. Drifvorna mellan koervaegen pa gatan
och trottoaren voro ett par alnar hoega. Det hade snoeat oafbrutet i nagra
dagar och man hann icke aflaegsna snoen sa fort som det hade varit
noedvaendigt.

En vaeg var graefd fran gatan och till hvarje port, det knarrade i snoen,
naer slaedar foerspaenda med rykande haestar koerde fram och tillbaka. Samuli
stod och lyssnade, midt i vaegen, med ena foten i en drifva och den andra
pa sjelfva gatan. Han hoerde de olika ljuden och visste icke hvar han
befann sig. Hon hade erbjudit sig -- och han hade vaegrat. Hon! Den, som
han vaentat pa i lika manga ar som Jakob hade vaentat pa Rachel. Han och
hon! Var det henne han satte sa hoegt vaerde pa? Henne?

Han hoerde, att en ilsken istschwoschik, ursinnigt dragande pa toemmarne,
med en hel skala svordomar bad honom ga ur vaegen, ifall han ej ville bli
oefverkoerd. Han hoerde honom aflaegsna sig och nya komma och ga, men han
stod qvar. Aendtligen kaende han en stickande smaerta i foten ... den hoell
pa att foerfrysa. Med moeda kunde han roera den och ga till stranden, der
han hade sin haest hos en fiskarhustru. "Bara hon kunde baettra sig, innan
det blir foer sent."

Han koerde oefver isen. Koelden knep om oeronen. Samuli satt med pipan i
munnen och laet det ga som det baest kunde. Den uttroettade haesten drog och
knogade, men det led inte. Naer de kommo pa andra sidan af fjaerden, i
Drumsoe skog, hoerdes tjut inifran Lonkabergen. Det kom naermare. Karl och
haest oroade sig icke. Djuret spetsade oeron, men tog icke fart. Samuli
hade annat att taenka pa, emellertid roekte han, det vaermde en smula pa
samma gang som det distraherade.

Nagonting tassade efter slaeden, ett svart, langsvansadt foeremal, det
luffade i takt, pustade och fnoes. Haesten begynte rycka i tyglarne, slog
in i ojemt traf, stegrade sig och lydde endast ogerna piska och toemmar.
Samuli blossade ur pipan.

De kommo till granskogen. De moerka, pa grenarne snoebetaeckta traeden
skymde sa att man icke sag en famn foer sig, Haesten ville icke loepa
jemnt, aen sprang den, aen stod den och sparkade. Luffandet bakom tilltog.
Skogens hungrande varg andades taett bakom dem. Samuli slog efter den
med piskan. Det hjelpte icke.

Da blef Samuli arg. Sa ond som han icke varit sedan foerra sommarn, da
han slog draengen, som supit sig full tre arbetsdagar a rad.

Han steg upp i slaeden, fick tag i ett par langa och tjocka jernbommar,
som han i dag koept i staden foer potatiskaellardoerrarne, ryckte i
toemmarne, sa att haesten haeftigt skoet tillbaka slaeden, och kom sa taett pa
foerfoeljaren. Med en mustig och lang svordom hoejde han vapnet, laett som
om det varit piskan, och gaf vargen ett rapp i skallen. Sa satte han sig
langsamt ned i slaeden, svepte faellen baettre omkring sig och koerde, utan
att bry sig om att vidare ta notis om sin fiende. Han visste, att hans
kraft, sa vael tillaempad, hade kunnat fa en bjoern att stupa. Han
fortsatte att mumla en maengd oqvaedinsord, att smasvaerja och graela. Pipan
hade slocknat, det var det foerargligaste. Sitta der hela qvarten och
suga pa torra vinterluften. Gralle skulle fa umgaella sin onoediga
nervositet. Och sa slog han. Haesten hade icke pa laenge kaent sadana
snaertar. Sa slaengde de upp pa garden, han spaende ifran, taende pipan,
staelde Gralle i spiltan, slaeden i boden, bar upp faellen och gick till
sitt ensamma rum. Naer han efter slutad maltid kastade sig pa saengen,
mumlade han mellan taenderna: "Herre Gud, bara hon ville baettra sig! Sa
kunde jag vael bli en lycklig menniska, jag ocksa en gang!"

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Naer froeken Sergejevna gick uppfoer teaterns artisttrappa och vidare foerbi
kulisser, staellningar och requisit-attiraljer af alla slag, tills hon
kom upp till konsternas rum, foerstod hon att hon kommit foer sent. De
andra maste redan vara pa scenen. Hon sprang fram, rummet var tomt.
Hennes klaeder haengde huller om buller, en del haer, andra der. Hon ryckte
plagg efter plagg ned fran haengarne, kastade sig i dem, knaeppte kjolar
och lif hur det foell sig, bara det gick i en hast. Sa stod hon da
aendtligen faerdig. Det var en spansk donnadraegt, gula sidenkjolar,
broderadt linne, sammetsspens, sloeja och rosor. I sin lilla spegel
foersoekte hon att se hur det satt. Men -- hon sag ingenting. Det var som
en dimma i spegeln. Kanske dam. Hon torkade med aermen. Nej, det gick
inte bort. Hon andades pa glaset. Det hjelpte icke. Hon sag och sag. Ah!
det var nagonting roedt hon sag... Hon hade gloemt sminka sig.

Sa sprang hon till bordsladan. Hennes sminkburkar voro borta.

Der, der, pa ett af de andra borden lago burkar och askar i massa. Hon
skrufvade upp gasen, satte sig och gjorde hastig manoever. Foerst det
hvita, sa det roeda. Och pa munnen en smula fet stangsmink, fy! ... den
smakade af Ulfs portvin.

Oh! hur illa disponerad hon var, hon svettades och froes pa en gang.
Portvin, det var just hvad hon skulle ha, bara en liten klunk foer att
styrka sig, foer att stramma upp lifsandarne en smula. Det blef aenda icke
annat aen att betala en qvarts timmes plikt.

I kakelugnen hade hon en liten flaska sedan sist. Riktigt god, fin vara,
en gafva af en vaen. I spegelladan lag korkskrufven. Bara en klunk, och
sa --

Dit upp traengde tonerna fran scenen. De hade endast sjungit foersta
koeren. Hon kaende mycket vael igen staellet -- foell in i sin altstaemma och
gick ned, saeker och med atervunnen fattning, traengde sig genom en hop
"teaterfolk" mellan kulisserna, stoette undan de naermaste och kom in pa
scenen.

Det gick lyckligt. Hon smoeg sig foerbi basarne, knep en guldstickad grand
i armen, stack en annan i sidan, puffade undan ett par altar och kom
till sin vanliga plats, sjungande sa starkt hon kunde.

Hon stod snart temligen langt fran sina kamrater, hvilka som vanligt
nagot drogo sig undan henne. Hon maerkte, att dimman foer hennes oegon
tilltog. Det blef skumt. Hon foersoekte oeppna oegonen, men sag ej baettre.
Gaslagorna vid rampen blefvo som utan sken, de stora hvita flammorna
krympte foer hennes syn ihop till sma, bla, dunkla, hon foerstod icke
detta maerkvaerdiga fenomen, utan stirrade skraemd framfoer sig. Hon sjoeng
som i soemnen, icke mera samma staemma som de andra, utan en entonig
strof, en kromatisk gang sakta upp och ned. Det snoerde sig ihop i hennes
hals, det blef alltmer skumt foer hennes oegon. Scenen liksom vek undan
foer henne, det var ej mer ett sluttande golf, det var en enda boejlig
planka hon stod pa. Foer att ej falla grep hon i naermaste foeremal, det
var en stol.

Koeren gick ut, det var deras slutfermat och sortie. De gingo ut tva om
tva, hon var den sista. Men hon gick ej, utan stannade. Der stod ju
denna stol, den var ett stoed.

Framfoer rampen stod hvitklaedd och rund primo-amoroson, en tjock tenor
fran nagon smateater i soedra Ryssland; han hade gjort sig sa skoen och
foertrollande han kunde, malad om kind och oegon i hvitt och roedt och
svart, i loesperuk och draegt af hvit atlas foer en mark alnen, och med
svaerd vid sidan. Han stod och smalog, blickade med smaektande oegon in i
salongen till raderna, tog sig halfhostande om halsen, kramade en smula
pa kroppen, svaengde helt elegant med svaerdet och haemtade andan foer att
efter slutadt foerspel hoegtidligen begynna sin stora aria.

Men -- det blef en roerelse i salongen. En susning, ett hviskande, ett
skratt.

I orkestern straeckte herrarne pa halsarne ... det var en oro, ett tissel
och ett tassel.

Tenoren kaende, hur hans runda kinder bleknade af foerskraeckelse och hur
hans korta och stadiga ben darrade, som om de icke velat baera honom.
Hans tunga braende, hans hals sved som om man hade hallit pa att strypa
honom. Hvad var det? Hans foersta tanke floeg till trikoterna, voro de
uppspruckna ... eller hvad? Och hvad skulle han goera, sjunga eller ga
ut? Foertvinad, med hjertats slag naestan afstannade i angestens qvalfulla
oegonblick, sag han sig om efter raeddning...

Litet bakom honom, lutad mot en stol med guldkarm stod froeken
Sergejevna. Men hur hon sag ut! Draegten, ansigtet, allt. Han fick foerst
lust att skratta, men sa blef han ond och sa skraemd, hon var visst
galen.

Kjolarne haengde, den oefversta var uppviken pa sidan och visade hennes
underklaeder ... broderade byxor och en liten yllekjol. Linnet var
alldeles i oordning, oeppet i broestet, och sammetsspensen knaeppt pa sned.
De roeda ullstrumporna! Och sa haret! ... sloejan foell till haelften oefver
pannan, den roeda flaetan, som haengde ned pa ryggen, var halft upploest...
Ansigtet, blekt, med roeda sminkflaeckar, uttryckte en sa fullstaendig
tanke-tomhet, att han icke kunde fatta, hur man slaeppt in denna galna
menniska pa scenen.

Han greps af medlidande, tenoren, och gick fram foer att hjelpa henne.

Men -- naer han tog i henne, for hon upp fran sin dvala. Med ett ryck.
Hon kastade sig i hans famn, som en besatt, slog armarne om hans hals
och skrattade, skrattade. Sa sag hon upp, blef i ett oegonblick varse
publiken framfoer dem, och ropade med hes, oklar staemma:

-- Han vill, att jag skall baettra mig, jag! Baettra mig! Det aer herrligt!
Baettra mig! Jo, han kan predika!

Bakom scenen, mellan kulisserna blef det ett vaesen, man skrek pa rida,
man ropade, sprang, svor och for omkring. Tenoren drog hvad han kunde
foer att fa henne ut. Nu var han ond, han ocksa. Hon hade foerstoert hans
scen, hans stora scen, gjort skandal. Man skulle naturligtvis tro, att
hon var hans aelskarinna. Och han kom ej loes. Han liksom hela publiken
kunde ju se, att hon var drucken och icke galen. Och hur hon klamrade
sig om honom!

Aendtligen kom en handtlangare. De voro nu tva. Men hon stretade emot.
Hon hade fatt i sitt hufvud, att de ville goera henne illa och att hon
haer var i skydd. Publiken hyssjade och skrek. Aefven der ropade man allt
ifrigare: "rida, rida"!

Men ridan gick ej. Maskinmaestarn och hans handtlangare suto nagonstaedes
nere och ato sin vanliga smoergas i tanke att tenoren sjoeng sin langa
aria. Direktoeren, en skallig utlaendning, drog i raseri och foertviflan
sista haren af sig. Ett par handfasta basar kommenderades in pa scenen,
det hjelpte, och ett oegonblick derefter var Sergejevna foerd pa sitt rum.

Ridan kunde aendtligen saenkas. Orkesterherrarne rusade upp. Publiken
talade och skrek, stampade, hvisslade, skrattade. Allt flere personer
traengdes pa scenen, i gangarne, i foerstuar, korridorer.

Direktoeren laet ridan ga upp, han steg fram, der blef oegonblicklig
tystnad.

Han stammade ... han tryckte handen mot hjertat. Han skakade pa
hufvudet. Aendtligen, da han maerkte, att man blef otalig, fick han fram
nagra ord:

-- Tusen ganger ... det aerade, hoegtaerade ... hoegstaerade publikum. Tusen
ganger ... foerlatelse, ursaegt, oefverseende... En olycka ... en stor
olycka ... laekarn foerklarar ... bedyrar ... tillfaellig olycka ... tusen
ganger...

Och under djupa bugningar och nya handtryckningar pa hjertat retirerade
han in i kulissen.

Uppe i ett af paklaedningsrummen lag emellertid Nadja Sergejevna pa en
trasig soffa, omgifven af en brokig menniskomassa. Laekaren och
direktoeren rynkade pa naesorna, polismaestaren och nagra af stadens
teaterintressenter stodo och pratade helt ogeneradt om den "obehagliga
skandalen", paklaedningsmadamer, koaffoeser, staederskor och tvaetterskor
hviskade sins emellan, maskinister, folk af alla slag, oefver- och
underordiska stucko in sina hufvud foer att fa se en skymt af corpus
delicti, medan foer resten hela personalen, spaniorer, spaniorskor,
bondflickor med guldpapper pa kjolarne, roefvare och roefvarinnor, englar
och smadjeflar kommo och gingo, smafnittrade eller skrattade hoegt, allt
under det hoegljudda snarkningar fran soffan bekraeftade laekarens nyss
faelda yttrande: -- Hon aer full och sofver bara ruset af sig!

Fjerde akten boerjades aendtligen, men man hade icke oeron eller oegon foer
nagonting. Det var alltjemt samma mummel, samma hviskande i salongen. --
Det var foerskraeckligt, foerfaerligt, oerhoerdt, ja vidrigt, ohyggligt,
vaemjeligt.

Man hade ej adjektiver starka nog... Men det var uppiggande ... lifvande
... det var som om man sett en tjurfaektning eller en amputation.
Nagonting riktigt rafflande. Det var icke manga som verkligen angrade
sina penningar den aftonen. Allra minst de referenter, som haendelsevis
varit tillstaedes.

Innan fjerde aktens slut uppkallades alla tidningsmaen till direktoerens
loge. Med tarar i sina ljusbla oegon och vridande haenderna i foertviflan
bad och besvor han dem om tystnad... Det var endast med svarighet han
lyckades i sina oefvertalanden. Man anhoell hoefligt om tillatelse att helt
flygtigt fa omnaemna det som ett enstaka beklagansvaerdt olycksfall: en af
sujetterna, som hade traeffats af ett ploetsligt illamaende, en svimning
med atfoeljande krampattack, alltsamman foerorsakadt af en allfoer stor
dosis medicin, tagen i anledning af de smaertor, som atfoelja en vanlig
sjukdom etc. etc.

Och sa blef det. Direktoerens teaters rykte blef raeddadt -- -- Nadjas
teaterbana foer alltid bruten, pa denna ort atminstone. Hon hade blott
spelat en enda scen, under en enda minuts tid, men denna enda scen hade
varit tillraeckligt lang att foerskaffa henne rykte foer lifstiden. Hennes
namn var i allas mun, och da hon nagra dagar derefter var pa resa till
Petersburg, visade konduktoererna obemaerkt hvarandra "den ryktbara
aktrisen fran Lilla Teatern".

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Sjelf satt hon lugn i en andra klassens kupe och tuggade konfekt. Det
hela var som en elak droem. Hon mindes ingenting. Hon hade varit hos Ulf,
druckit ett par glas portvin, efterat talat med den alltid sa beskedlige
Samuli eller nagon annan pa gatan, sa var det dunst och dimmor alltihop.
Hvarfoer soerja oefver sadant, som inte kunde hjelpas? Ulf hade saendt henne
en kolossal pase konfekt ... nagon annan hade skickat en andaktsbok som
fick ligga i sitt papper i kappsaecken, modern nagra par ullstrumpor --
sa naivt! Och nu reste hon nya och kanske gladare oeden till moetes. Det
var ingenting att vara ledsen foer. Konfekten var utmaerkt, hon satt
beqvaemt i sin soffa och undan gick det. Man kunde egentligen inte ha det
baettre. Med detta vaelsignade goda och glada lynne var ju verlden ett
paradis! Om menniskorna bara inte sage allting i sa moerka faerger. Nadja
var nu gudskelof inte af den sorten. Hon var en foernuftig flicka, en af
dem, som foerstodo att ta lifvet raett. Att se verlden sa som den var, en
treflig verld att lefva i. Och att lefva med menniskorna, inte i kif och
ovaenskap, med misstro och onoedig foersigtighet, nej, utan i glaedje,
munterhet och frihet.

Sa ville hon ha det. Gick det inte haer, sa gick det der. Inte var det
vaerdt att soerja foer sa litet. Hon laeste konfektsdeviserna och fann
nagra, som passade utmaerkt in pa hennes staemning. Der var en, som syntes
henne specielt skrifven foer hennes egen kasus:

      "Om du har mist din baeste hjertevaen.
      Soerj ej, ty du far saekert tre igen."

Det var nu bara fragan hvem som var hennes hjertevaen. Herr Adolf -- na
det var endast ett barndomstycke, nu var han ju foer laengesedan borta.
Ulf? nej, detta var nagonting helt annat. Ryssen -- ah nej, han var ju
en foerbigaende, hade inte gjort annat aen foerargat henne... Och alla de
andra! Nej! Det skulle da vara Samuli? En sadan der odraegligt hederlig
karl, hade han bara inte varit sa exemplarisk, och sa bondisk sedan! Sa
han gick klaedd! Usch da! Och sa han luktade tobak och halfylle,
smorlaeder och stall. Man kunde vael inte begaera att hon skulle halla sig
till en sadan toelp heller. Att folk kunde tala om kaerlek! Att de kunde
skrifva hela boecker och teaterpjeser om sadan smoerja. Kaerlek! Hvad var
det! Ett elaendigt mischmasch, som ingen klok menska kunde tro pa.

Nadja kom att taenka tillbaka pa sina erfarenheter. Det var den der
asigten, som hade drifvit henne fram dit hon kommit. Misstron till den
kaensla som skrikits om sa mycket. Hvad hon hade sett af den hade inte
kunnat fa henne pa andra tankar.

Modern, helgonet, hon hade gift sig af nagonting, som hon trodde var
kaerlek, med Rellu, den fulingen. Det skulle egentligen ha kallats
barmhertighet eller lust att goera godt. Hon hade ju haft passion foer att
tvaetta af all smuts hon sag i verlden, och goera det rent. Rellu kom, och
sa tog hon honom. Det var nu ocksa ett noeje! Och kosacken. Hvad skulle
man saega om en sadan kaerlek? De hade ju inte begripit ett ord af
hvarandras sprak... Och sa kom hon, modern, och foerdoemde dottern.
Skilnaden var bra fin, med eller utan prest, det var det hela. Modern
hade alltid varit sa omstaendlig, hallit pa form och andra sadana
bagateller.

Och sa de andra qvinnorna fran de laegre standen. Hade hon sett kaerlek
bland dem? Jo visst, en kaerlek som slutat, da barnen kommit till
verlden, oftast nagot foerr. Aldrig hade hon sett aekta folk, som sett sa
vaenligt pa hvarandra efter broellopet som foere. Det var ett stort dike i
det -- pa ena sidan gingo de, som inte fatt hvarandra, det var kaerlek,
foeraelskade oegonkast, _hon_ gick foerut, _han_ efter. Sa gaf _hon_ vika
... och sa kom diket. Pa andra sidan gick _han_ foerut, _hon_ efter. Sura
miner, likgiltiga eller hatfulla oegonkast.

-- Gud foerskone oss foer aektenskapet! -- Sa hade hon taenkt, da hon var
sexton ar, sa taenkte hon aennu, tio ar senare. Hon hade under sina
tjenstear observerat andra klasser, foerst de sma halffattiga familjer,
der hon tjenat som barnflicka. I intet af dessa hus hade hon haft lust
att byta med frun. Hos en enda familj sag hon kaerlek hos mannen, men der
var frun en glad sjael, som inte brydde sig ett dugg om den stackars
lille haeradshoefdingen, hennes man. Han var obetydlig och ful, litet sned
och smafnaskig, hon deremot var statlig, vacker och talangfull. Han,
mannen, var den oedmjukaste af hennes beundrare. Hon var honom icke
otrogen, nej, visst icke. Hon var tvaertom riktigt utmaerkt, vaenlig och
oefverseende med honom, glad och lekande. Hon laet sig dyrkas af ett par i
stoeten, det var i synnerhet en. Na, han draenkte sig ocksa, stackarn, hon
hade visst varit foer hard. Nadja fann, att hardheten hade sina graenser.
Det var det enda _lyckliga_ par hon kunde paminna sig ha sett... De hade
naturligtvis inga barn, hon var der som springflicka, och ett spring var
det!

I alla de andra husen hade kaerleken varit pa andra sidan diket. Eller
ock hade frun haft det kaerleksfullt sjelf, medan mannen... Na, Nadja
trodde inte pa gift kaerlek.

Och modern, som pa hennes invaendningar alltid sagt: -- Du har inte varit
i nagra ordentliga hus, Nadja, du kan inte doema raettvist. -- Jo, det var
visst sa. Hon trodde alls icke, att det i de ordentliga husen var
annorlunda. Det skulle man inte inbilla henne.

Det gungade sa behagligt i kupen, knyckte till, sa att hon icke precist
kunde somna, men vaken var hon inte heller. Hon taenkte pa sina
personliga erfarenheter. Den ena efter den andra passerade aennu en gang
revy, denna gang liksom mindre ytligt...

Adolf, hvarfoer blef det aldrig nagon kaerlek dem emellan, ehuru hon?...

Naja, hon var sa barn. Det som faengslat henne var hans snygghet. Det
kunde inte nekas, det var nagonting hon hade af modern, men icke pa det
viset. Hon, Nadja, ville ha allt faerdigt. Hon ville njuta strax. Adolf
var fin, han doftade herre, det var nagonting redan i hans yttre, som
steg henne at hufvudet. Hade han bara velat, sa... Men han ville ju rakt
inte. Hans natur var obegriplig foer henne. Han var nog hjertegod, men
aenda ville han inte. Det var bara pjask, foerstas. Froekenaktighet, som
Ulf sade. Han var visst inte nagon riktig karl med kaenslor, eljes kunde
han vael inte statt emot allting. -- Men just hans oberoerdhet staelde
honom sa hoegt, der var ocksa nagot af helgon, liksom hos modern. Dessa
bada retade henne. Hon ville jemt rifva ned dem, men de stodo aenda. Hon
hanade dem infoer sig sjelf, men de foerblefvo utan flaeck. Hon kastade sin
tankes smuts oefver dem, men de foerblefvo rena. Rena! sadant dumt ord,
liksom det fans nagot rent. Det rena aer emot naturen, naturen, som nu
foer tiden dyrkades, det visste hon. Naturen: var egen mensklighet!
Naturen, den fria, som drifver oss, sasom den drifver andra skapade
varelser! Naturen, som bjoed henne att lefva efter som "det var roligt"
-- naturen, den hoegsta religion, liksom den hoegsta lag!

Hennes vaenner i Helsingfors hade laert henne en hel del sadan "bildning".
Ulf och Lundberg och Lemke och Anderson. Belaesta herrar, riktigt bildade
gossar! De hade haft moderna boecker, de visste minsann hvad som "roerde
sig i tiden". Magister Lundberg, som sjelf skref i en tidning, hur laerd
och klok var icke han! Hade hon ej varit hans vaeninna och fatt
"bildning" af honom! Och hon, "det okunniga barnet", henne hade han
uppfostrat, medan hon i staellet skaenkte honom sin beundran, sitt
vaesendes friskhet, sitt glada sinne, ja, aennu mer.

Men kaerlek! Ja, lite haer och lite der. Den var pa sitt vis en bra sak,
liksom konfekten, det var soett, medan man at. Ju flere dess baettre. Det
gick inte att bli maett af en. En! Sa var ju inte heller naturens mening.
Naturen hade ju gifvit stoff till hela konfektpasen full! Sa skulle det
vara.

Hvad som foerargade henne, var den der Samuli. Han var visst inte
fruntimmersaktig som Adolf, nej han var aennu obegripligare. Han var
tvaertom sjelfva manligheten. Stark som en bjoern. Hade hon inte sjelf
sett, hur han ensam baende upp en sten ur jorden, som de andra inte radde
pa, fastaen de voro en tre fyra stycken. Hade hon inte manga ganger
bevittnat, hur han sprang in midt ibland knifvarne, da det var slagsmal,
och skilde de stridande at. Han grep de rasande karlarne, som om de
varit barnungar, ruskade om dem, sa braenvinet skakade i dem, och hoell
dem pa rak arm, tills de sprattlat sig troetta. Han var den duktigaste
arbetare och ordhallig som fa. Hon fann bara en sak hos honom, som var
vek och foega manlig, det var staemman. Der var en klang i den, som icke
passade en man.

Han var den ende, som pa allvar tyckt om henne. Aenda sedan han sett
henne och fadern tillsammans. En sadan tokig karl, att halla pa i flere
ar och taenka pa en enda. Och hvad hade hon gjort derfoer? Rakt ingenting.
Varit naturlig. Mot honom specielt alldeles sa som det foell sig. Ena
minuten ytterst vaenlig, den andra sa ohoeflig som moejligt. Han hade talt
allt. Hon hade blott en dunkel foernimmelse af, att hon nu sist, "den der
aftonen", pa nagot vis foerverkat hans sympati foer alltid. Men allt detta
var nu afslutadt och foerbi.

Hon somnade in, det var ett langt stycke vaeg mellan stationerna. Soemnen
faergade hennes kinder aennu hoegre, laepparne svullnade en smula, det roeda
haret sken som en gloria i det halfdunkel, som herskade i kupen. Lampan
osade, flamman blef allt mindre klar, hon droemde sa ljuft, der hon
halflag. I soemnen knaeppte hon upp klaedningen, som spaende en smula, loeste
upp hattbanden, drog af handskarne, satte upp sina foetter pa motsatta
sidan och ilade sa nya oeden till moetes.

       *       *       *       *       *

      Min elskade Mamma!
                                                  Petersburg i Februari.

"Sam jag sistens lafvade, fattar jag nu i penan foer att sega att jag
befiner mig vel och oenskar dig detsama. Her i Petersburg opsoekte jag
jenast Herr Adolf sam du vet han aer i et kanceli ock int traeffa jag herr
Adolf sam var ute sam nu aer gift med en fin rysk enka sam aer rik och sam
var hemma da jag var der hos dem. Hon talade litet af varje ock ryska,
utom svenska som gick dalitt men jag foerstog at jag skulle bli sittande
sa vi skulle pa theatern men der var foerskraecklit hett och dom sjoeng sa
utmaerkt bra pa franska spraket foer haer aer inte ryskan sa fin sam den aer
i vart land och der var en fru sam hade likasa grann roest sam jag har sa
den hoerdes likasalangt sam fran garden till torparbacken och en karl sam
hade sa smala ben sa jag har aldrig sett sa smala ben och jag skratta sa
jag har aldrig skrattat sa foer han var i koeren foer du kan nog foersta att
premiaererna alltid har oppstoppade ben om di ae magra sam ingen tycker
am. Jag bor nu hos en changtil fru som inte har hvarken man ej heller
barn, bara att haer aer fina herrar i maten. Ock snart skal jag soeka mig
en riktigtt bra plass, sa fin plass att am du nu kan skika mig litet
pengar sa far du nog snart igen foer her fins ett finskt herskap som
talar bara finska och ae galna i finskt och blev galna i mig foer jag
talar sa grann finska och har sa dugtig roest och di ska skaffa
statsanslag bara jag blir riktigt finsk och lyder dem och sa far jag
fara till riktiga utrikes och laera metod hos en stor utlaerd profesor
sam kan skaffa mig in till en stor teater sa jag blir sa fin som jag
altid har sagt, foer de anlag sam jag alltid har haft foer det teatraliska
livet.

Helsa Samuli foer hans goda hjerta mot dig och mot mig. Han skall int
vara lissen dett gar nog sa bra med mig sa han ska inte soerga foer mig,
inte. Nu gar jag redan sa fint klaedd sa jag int skulle vala mig att
haelsa pa er her pa gatorna som aer sa granna och har sa mycke jus sa det
aer som om dagen mitt i natten och sa monga koerkor sam om hela var stas
alla hus va koerkor och alla har di klackar sa det aer en musik i
vintertraedgarden ocksa gar kejsarn med en annan snygg herre i bredd med
sig alla dar naer jag gar ut och gar foer att fa frisk luft i stan.

Skikar du sa skika snart medan jag aer her teknar Nadja Sergeiovna,
Pantelemonskaia pereolok no 5."

Hastigt foerseglade hon brefvet, skref utanskriften och slaengde sa det
hela at sidan. Att skrifva var det vaersta hon visste. Det hon kunde hade
hon laert sig sjelf. Hennes "bildning" hade ej straeckt sig sa langt som
till ortografien, den ansag hon foer resten fullkomligt onoedig. Sjelfva
det kalligrafiska var foer henne svart nog. Stilen var ojemn och alla
bokstaefverna lago efter hvarandra utan sammanhallning, som om de varit
missnoejda med hvarandras saellskap. Haer och der var ett ord borta.

Nadja tog pa sig en hatt med stora lurfviga plymer, perlor och agraffer,
haelde oefver sig en half flaska stark essbouquet, braende nagra lockar som
raknat en smula, klaedde pa sig en bla klaedning och sag sig i spegeln.
Hon log mot sig sjelf, svaengde sig med armarne i sidorna, beundrade
ryggens raka och broestets starkt bugtiga linie och slutade sin moenstring
med ett litet haeftigt, hoegt skratt. Sa sag hon sig om i rummet, fick syn
pa helgonbilden med messingssiraterna borta i hoernet och kom att
observera, att lagan i ampeln framfoer den heliga St. Isaak brann daligt
och osade. Hon gick foer att slaecka den, men hejdade sig, raeckte hanande
ut tungan, svaengde om pa klacken och gick. I trappan hvisslade hon en
glad melodi, plirade med oegonen at dvorniken nere i portgangen och
kastade sig gladt midt i vimlet. Traengseln var som vaerst vid hoernet. En
oraeknelig massa ekipager stretade fram och ater. Brun snoemassa,
halffuktig och soenderkrossad, lag likt ett hoegt lager af rasocker oefver
hela gatan. Stora aflanga roed- eller groenmalade trag med fyra vaeldiga
hjul inunder koerdes af brunskaeggiga, kaftanklaedda maen i pelsmoessor. De
skreko oefver hvarandra, aen till haestarne, aen till hvarandra. De
klatschade med langa grant utstyrda piskor, aen skrattande, aen litet
smatt svaerande i de buskiga skaeggen.

Emellan dem gnodde en maengd sma istschwoschiksslaedar, foerspaenda med
finska arbetshaestar och oefverhoeljda af mer eller mindre malaetna faellar.
Haestarne sprungo som gaelde det lifvet, och kuskarne drogo i toemmarne at
alla hall, piskade och slogo, utan att det egentligt led. Ty traengseln
hindrade dem att ett laengre stycke fa fortsaetta i traf. Eller ock var
det en eller annan kyrka eller ett kapell, framfoer hvilket kusken maste
stanna och foerraetta sin andakt, bestaende af nagra boener, mumlade mellan
taenderna, och en maengd korstecken och bugningar.

Statligt banade sig de elegantare akdonen vaeg fram mellan de andra. En
del pa hjul, andra pa medar. Praektiga, moerka, vapenprydda kupeer med tva
haestar, mindre, oeppna vagnar eller slaedar i alla fasoner, faerger och
storlekar. Trespaenda troikor ilade med en fart i vaeg, haeftigt sa snoen
yrde om dem. Snedspaennare med halsarne vridna utat och i konstigt snedt
traf spraengde fram med hvita naet spaenda mellan lokar och slaedkarmar. Sma
tranga snaeckor efter hoega och eldiga trafvare koerdes af unga eleganter
fran palatserna vid Fontankan. Det var ett lif och en bradska.

I butikerna var det ocksa ett vaelsignadt spring. Pigor i bara armar
kommo och gingo, gummor i hvita pelsar och brokiga sidendukar bundna
som bindlar kring svarta hufvud gingo ut och in, pratade, gestikulerade
och smaskrattade. Feta och skinande mouschickar stodo med pipor i munnen
och konverserade under lifliga gester, naer och fjerran ringde
kyrkklockor, sma och stora, pinglade och danade, alltefter som de hade
kropp till.

Nadja gick med dansande gang framat gatan. Der stod i en lang rad en hop
istschwoschikslaedar och vaentade pa kunder. I veckrika moerkbla kaftaner
gingo kuskarne bredvid, eller suto med benen nedhaengande pa bottnen af
slaedarne. Nagra ato loek och smoergas, andra hade stora skalar med rykande
spitting (sirapste med en liten tillsats rom), som de foerde till munnen.
Andra stodo och slogo med armarne emot hvarann foer att halla sig varma.

Den unga flickan hade redan laert sig konsten att underhandla med dessa
akare ... hon tog derfoer pa sig den oefliga likgiltiga minen och ropade,
under det hon gick foerbi kuskarna, med gaell roest namnet pa den gata, dit
hon skulle, tillika med den summa hon ville betala foer en koersel dit:

      "Stritninka pereolok, sorok kopiek!"
      ( -- -- gatan, fyratio kopek).

Ett tjog olika roester svarade henne genast, upprepande gatan och priset.
Nagra lamenterade ljudligen oefver det laga anbudet och skakade ovilligt
pa hufvudena, andra bado henne med vaenliga ord och inbjudande gester att
oeka pa summan en smula, aennu andra traengde naera inpa henne, beroemde sina
haestar och slaedar och naemnde i bevekande tonfall den summa, foer hvilken
de ville koera.

Nadja gick raden utfoere, doef och blind foer alla dem, som sprungo efter.
Hon upprepade alltjemt gatnamnet och summan. Slutligen ljoedo nagra
roester "Paschalusta barischna, sdies!" och nagra beskaeftiga sma
langrockar sprungo fram, bockande och pratande.

Men Nadja hade ploetsligt fatt ett annat infall. Hon ville ga. Luften var
ren och hon kaende en lust att promenera. Hon knyckte pa nacken, blandade
sig i den folkmaengd, som traenges pa den temligen breda trottoaren, och
arbetade sig sa modigt fram genom folkmassan pa Ulitsan.

Der kommo nagra unga studenter fran naermaste kneipe, de roekte simpla
cigarrer och luktade starkt "pivo". Nadja saende dem ett broderligt
oegonkast och blef i en hast omringad. Det var ett muntert saellskap. De
foerstodo inte ett ord, hon inte heller. Likafullt var konversationen i
full gang. Hon skrattade och de skrattade. En af dem, han hade langt
nihilisthar och en smal, liksom urvriden naesa samt en sorgsen gratmild
min, kunde hon dock inte foerma att skratta med. Da tog hon upp sin
naesduk och med en min af stor andakt hoejde hon den upp i niva med
naesan, torkade den sa, derefter munnen och sist oegonen, liksom en mor
sitt gratande barn. Den langharige tog henne om lifvet och kysste henne.
Det var ett oegonblicks verk. Hon bet honom i oerat till svar. Det var
knappt en sekund. Sa svaengde hon af at hoeger, kilade in i en portgang,
sprang uppfoer en trappa, trefvade fram genom en lang surkalsluktande
korridor och ringde pa koeksklockan. Pigan oeppnade, sneglade argt och
misstroget pa Nadja, sag pa henne nedifran och upp och fragade derefter
pa aekta skaergardssvenska:

-- Hvad ska' mamsell ha?

-- Middag, kaera dadda, jag aer bjuden till middag till hennes herrskap,
var hon lugn foer det! Jag aer fran Finland liksom hon sjelf. Se sa, upp
med doerrarne, hennes husbonde aer min gamla vaen! Visa nu hvad hon duger
till. Rappa sig ... tack.

Med haret en liten smula i oordning och med kinderna i purpur steg hon
in, bullersamt och skrattande, nigande och fullkomligt ogenerad. Frun i
huset sprang emot henne, och herrn kom langsamt efter.

Det var verkligen "herr Adolf". Saeflig som foerr, nagot blekare och aennu
mer betaenksam och tillsnoerpt. Hans krage steg upp at hakan, liksom raedd
att blotta foer mycket af den mjuka och vaelskoetta halsen. Han bar
sammetsrock och straeckte hufvudet framat, med en min som ville han
staendigt be om foerlatelse. Oegonen voro lika oskyldiga och uttrycksloesa
som foerr, det hade blott kommit nagot foerskraemdt i dem.

Frun var sjelfva frimodigheten. De kaecka oegonen blickade stickande fram,
och ur hennes stora roeda mun stack en brinnande cigarett. Hon talade
alltjemt med den i munnen, det roek om henne, tankarne togo form och
orden rullade ut som padrifna af ett angande inre maskineri, det var
ryska och svenska, det var gester och tecken, det var lif och lust. Hon
hade langt, rakt nedhaengande har, svart och tunnt, brun frisk hy och en
figur som en kosack. Toiletten var halft om halft elegant och slarfvig,
dyrbar och pralande. Hon kisade ofta pa den hon talade med, pasatte och
tog bort lorgnetten, svaengde ogeneradt med armar och ben. Men roesten var
klingande och vacker, accenten som en bildad menniskas. Hon var grotesk
och saeker, det var nagonting oefverlaegset, sjelfmedvetet och manligt hos
henne, dock icke utan behag.

Hon placerade Nadja i ett hoern, skaffade henne en god fatoelj och
oefverlemnade henne till sin man.

Generad och naestan missnoejd satte han sig pa den lediga stolen bredvid
henne.

-- Sa, aer du nu haer, Nadja ... jag hoerde af min hustru, att hon bjudit
dig hit ... ocksa har jag haft bref fran Finland om dina sista
aefventyr, att du varit engagerad vid Lilla teatern, etcetera ... och ...
jag aer lite foervanad att se dig haer nu. Du borde foersta, ... jag aer gift
karl nu, hyggligt hus ... jag vet inte hur du ... hm.

-- Ah, sjapa dig inte, Atte, och var inte sa generad foer mig. Som du
ser, generar jag mig inte alls sjelf. Jag aemnar bli riktigt fin nu, ser
du... Artist! Jaha, du behoefver inte skrika om, att jag var hos Guroffs
inte... Den gamla historien... Frun din aer riktigt god vaen med mig nu.
Ni har inga barn, foerstas. Ah, goer inte sadana sura miner, du, jag skall
inte foerfoera dig nu mer inte, jag haller mig allt till de andra
herrarne.

Hon skrattade foer full hals, taenderna glimmade och groparne i kind och
haka voro djupare aen foerr. Herr Adolf log ett blekt loeje och sag
motstraefvigt pa henne.

-- Du har blifvit fet, du, Nadja.

-- Och du mager, din gamla kratta! Du har tagit vaerfning och har harda
dar, hvasa? Aer korpralen stygg mot dig, gamla gosse?

Herr Adolf hade sa naer korsat sig. Han steg upp, sag sig omkring, men
satte sig igen med en suck.

-- Tala litet -- mer vardadt, soeta du ... annars! Haer komma Maeienens,
gudskelof! De aero -- jo, du har ju traeffat dem haer, da du var foersta
gangen hos min hustru -- de aero mycket hyggliga. De ae' fennomaner,
saerdeles framstaende, utmaerkta, allihop. Frun spelar, hon har en teknik
som bade Rubinstein och hela konservatoriet, herrn sjelf aer skicklig
malare, ja, en stor, utmaerkt artist, fast han annars aer arkitekt. Aeldsta
dottern aer liksom modern, spelar till och med pa konserter ... en af
soenerna spelar fiol, en annan violoncell, en tredje sjunger, han har
tenor, och de yngsta froeknarna ska' visst till operan. Utmaerkta
roester... Ja, du far sjelf hoera. Men ett ber jag dig, Nadja...

Han hade talat sig andtruten, och sa ovan som han var vid
anstraengningen, steg der upp en liten svag rodnad pa hans kinder.

-- Ett ber jag dig, var sa fin och foersigtig du kan, kompromettera dig
inte, jag vore dig ytterst tacksam, om du laete dem tro...

-- Var Lugnkvist -- skrattade Nadja -- jag skall vara sa utomordentlig,
att ... och sa skall jag sjunga foer er...

Det ringde till bords. Saellskapet bestod till fyra femtedelar af
familjen Maeienen. Sa var der en ung nygift finsk ingenioerofficer med sin
hustru, foer resten ingen. Herr Adolf satt i hoegsaetet och sag ut, som om
han varit fraemmande hos sig sjelf. Hoegrest tronade hans hustru vid hans
sida, cigarren osade pa en foensterkruka, en soppterrins svarta innehall
rykte i staellet framfoer henne, hon serverade, resonnerade, konverserade
och foerde ordet som en riksdagsman.

Nadja satt och var omgifven af Maeienenar pa alla sidor och midtemot. Hon
kunde inte sjelf fa saega ett ord. Hon satt som en broms i ett getingbo
och hoerde pa. De voro atta om en. De talade alla till henne. Alla
surrade i oeronen pa henne. De beraettade om sig sjelfva, om hvarandra, om
familjen Maeienen, familjen Maeienens utmaerkthet och om hela verlden i
foerhallande till familjen Maeienen. Familjen Maeienen, fattig, talrik,
obemaerkt, hade likvael sin storhet, sin rikedom, sin ryktbarhet. Det var
talangens och snillets storhet, rikedom och ryktbarhet. Allt hvad som
lif och anda hade erkaende, beundrade och foell till fota, sa fort de
blott kommo inom familjen Maeienens periferi. De voro Finlands baesta
barn, landets aedlaste soener och doettrar, dess stolthet, aera och hopp, de
som skulle goera landet stort och ryktbart och beroemdt, de som skulle
bringa en stralglans af beroemmelse kring Suomis skoena panna, de som
skulle foera landets fana framat pa den ena och enda saliggoerande banan,
genom musik, teater och skoen konst pa det ena och enda spraket, landets
egna, det _finska_.

Nadja hoerde pa med oeppen mun. Hon hade i alla sina dar talat finska och
fann det alldeles naturligt, att hon och hennes gelikar skulle tala
detta, men hon hade trott, att "herrskapet" borde tala svenska. Hon
hade aldrig foerr funderat pa dessa saker, men nu fick hon en dunkel
foerestaellning om, att finskan, som hon kunde, i sjelfva verket var mer
vaerd att halla pa aen svenskan, som hon icke kunde. Och sa laet det sa
vackert, det der talet om faedernesland, fosterjord och hemtorfva. Pa det
haer afstandet isynnerhet. Och hon gjorde inom sig vid tredje vinglaset
ett stolt loefte att bli patriot, sprakpatriot.

Sitt program skulle hon nog fa af Maeienens, dermed var ingen noed. Och
med ofoerstaeld beundran hoerde hon pa herr Maeienen, som satt naermast och
som foer oegonblicket hade ordet. Han talade med stark finsk accent breda
och braekande aeljud, fulla runda o'n och tonvigten alltid pa foersta
stafvelsen. Det var ett oupphoerligt gungande fram och tillbaka med
roesten i de omoejligaste intervaller. Upp och ned. Hans feta och vaenliga
ansigte sken, upplyst bade in och utvaendigt, hans knubbiga haender smekte
vinglaset, medan han talade, och sa fort han hemtade andan, sag han upp
till sin hustru Anna, sin son Dion, sin dotter Fina, nagon af
"ungherrarne" eller "smafroeknarne".

-- Det kan ni no aldrig tro hvad den Fina aer foer en! Ja, der sitter hon,
fattig barnet, och ser sa enkel och anspraksloes ot, och fast jag saeger
det sjelf, sa aer hon en tusan sa framstaende och begafvad _pi_anist! Hon
_pre_ludierar om aftnarne sa man kan grata at det, och sa'na
_ha_rmonier! _Mo_sikalisk aer hon, och en _opp_fattning har hon! Naer den
der _Ro_binstein var i Helsingfors, sa gick hon opp till _So_cieteten
och spela' foer honom, och han blef sa _op_piggad och sa', att sadant hoer
man int alla dagar, och en stor artist skolle hon bli, om jag bara hade
rad att bekosta den sista slipningen.

Fina log och sag ned. Nadja tyckte, att hennes ansigte hade en stor
likhet med nya tvaetthuset vid Morsviksstranden, med sitt gulgra
suflett-tak, den moerkroeda gafveln och de sma hvitkantade
foenstergluggarne hoegt uppe.

-- Pappa saeger no alltid -- Fina vred sig generad pa stolen, men hemtade
sig snart och foell in i samma tonart som fadern.

-- Nej, Dion skulle froeken hoera! Naer Wieniawsky var hos oss pa te, sa
spela Dion legenden, froeken vet, Wieniawskys legend. Herre Gud, hvad den
aer vacker!

-- Ack ja, gudomlig! Ah! himmelsk, _mo_sikalisk, _ott_omordentlig --
hela koeren foell in, fattad af en extas. -- Och Fina fortsatte:

-- Och Dion spela' den och alla graet. Wieniawsky sjelf tog Dion i famnen
och klappa honom och sa', pa tyska foerstas, men det spraket foerstar vi
alla, hela familjen, alla Maeienenar, liksom vi foerstar fransyska, foer
det ha vi laert, och vi ha sa laett foer sprak sa. Ocksa engelska kan vi,
foer mamma hade en vaen, ja, hvad hette hon nu igen, Miss Eyles, uttalas
Ails, som laerde oss och sa' att vi har utmaerkt goda sprakhufvud alla,
foer hon hade oefversatt fran amerikanskan till finskan med min hjelp, foer
jag har sa laett att uttrycka mig i skrift pa vart skoena finska
modersmal.

Hon drog djupt efter andan, och under denna ofrivilliga paus tog bror
Anton upp den foerlorade traden och fortsatte:

-- Och Wieniawsky tog Dion till sitt broest och sade: kom, unge vaen, i
mina armar, ingen kan spela som vi bada, och under supen sa sa' han at
pappa, hur var det nu igen, pappa?...

-- Det aer aenda ingenting, froeken Sergeievna, mot smafroeknarnes roester.
Jag hoerde no sjelf i gar pa stora italienskan den der omskrikna Patti,
som no skulle vara sa utomordentlig. Ta' me' tusingen om jag no
_e_stimerar henne sa foerskraeckligt. Kokettera gjorde hon, och skrek
gjorde hon med, men det var ingen riktig kaensla. Int foerstar jag jo mej
pa det, men min hustru Anna saejer, att dom skalorna va' sa slarfviga,
sa! Och drillarna, dom saejer di va' pa galen _ha_rmoni! Int vet no ja',
men det tycker ja' visst, att vara smafroeknar har lika sa goda roester.

Fina, som vid ett glas vin och en kalpirogg aterhaemtat krafterna, satte
nu i:

-- Kapellmaestar Lirus, som var hos Lagusses pa soiree, sa' att di har di
baesta roester som nagonsin har sjungit pa svenska teatern. Foer pa
svenska teatern aer det bara skraep. Int kan di spela och int kan di
sjunga, och det ligger inte i hela nation, det saeger alltid farbror
Klas. Svenskarne aer en omusikalisk nation. Det aer en historisk nation,
ja, men harmonisk kaensla har den inte...

Anton hostade och skoet in, roed af ifver:

-- Svenskarne skryter alltid med sin Jenny Lind och sin Christine
Nilsson. Om vi skulle skicka ut vara smafroeknar, sa skulle man fa se,
bara pappa hade pengar nog foer att _re_klamera och _an_nonsera och
_ko_kettera, och _in_trigera!

-- Foer det aer klaederna som goer det -- suckade melankoliskt fru Maeienen
fran sin bordsaenda -- som man aer klaedd, sa goer man lycka i stora
verlden, man kommer ingenstaedes med aekta finsk aerlighet och
sanningskaerlek, neej, glitter och krams och fafaenglighet, sadan aer
verlden!

Fagelsteken gjorde slut pa dessa reflexioner och i anledning af den
uppkomna pausen fattade fader Maeienen sitt glas, hoejde det mot Nadjas
och talade:

-- Unga finska qvinna, do aelskliga, goldhariga naturbarn, ifran folkets
egen kaerna aer do oppstanden, fran landets ofoerfalskade hjerta, vaelkommen
ibland oss! Gemensamma intressen, konsten, m_o_siken foerenar oss. Vart
mal aer att verka foer vart lands storhet, vi ska' offra var blod foer
det!

Vid ordet blod tog han munnen full, och roesten fick en grafklang, dof
och endast uppblandad med en liten tillsats af mat.

-- Vi ska' aelska det, beroemma det, foera det fram. Vi ska' tala dess
sprak, om inte vaerden vore sa -- -- okonnig, foerlat, sa skolle vi no
ocksa tala finska, men vi maste jo vara artiga mot honom ocksa, foer hvad
man aen ma saeja, menska aer han aenda, na, alltnog, vi ska ocksa halla ihop
tillsammans. Vi ska' hjelpa hvarann och beroemma hvarann och _in_tressera
folk foer hvarann och laga att vi kommer fram. Vi har en teater och en
opera och der aer vara baesta vaenner, och jag har en brorson i en tidning,
och Fina har en -- hm, bekant i en annan tidning.

Fina tog honom ordet ur munnen och sade:

-- Och Dion spelar i ena orkestern och Anton i den andra, och Dions
vaenner och Antons vaenner blir bjudna pa dans till oss, tillika med
redaktoern af det ena bladet och kritikern i det andra, och sa har jag en
vaeninna, som aer foerlofvad med den andra recensentens bror, och ingen af
dem toers skrifva ett ord om var teater och vara konserter, som inte aer
vackert, foer naer en gang kritikern var bortrest, sa var det en fru som
skref i hans staelle under tiden, som klandra Ella Visberg foer falskhet,
och sa' att inte Ella sjoeng rent, och Ella blef ond och gick till
direktoern, och direktoern gick till redaktoern, och redaktoern gick till
frun, och hon blef afsatt strax. Den, som se'n kom, skref bara vackert
om Ella och om alla _vara_. Sa skall det vara!

Gamle Maeienen at smaelt glace med matsked och talade emellan munfullarne:
-- Ja, vi ha dem no alla, _or_kester, _mo_sikanter, tidningsskrifvarne
och poblikum. Det aer bara en klick, som inte har vett, och det aer
s_ve_komanerna! Det aer inte riktigt klart med var vaerd, men eljes aer han
ett beskedligt och hyggligt v_ae_sende, som vi alla synnerligen vaerderar.
Voj, voj, no boerjar talena!

-- Mina damer och herrar! -- Herr Adolf steg upp, torkade sin bleka
panna med en fin naesduk, hostade och sag pa glaset, som vaentade han
derifran den felande inspirationen.

-- Mina damer och herrar! I det jag ber, att fa uttrycka -- fa uttrycka,
de kaenslor -- som jag ber -- att fa uttrycka -- foer eder alla -- ber jag
-- att fa uttrycka, hm, fa dricka denna skal, foer -- mina damer och
herrar, min hustru ber, jag ber -- tillika pa det hoegsta foerbunden och
tacksam, min hustru, och jag...

Hustrun sag ut, som om herr Adolf sagt nagot, som kunde anstatt en
Cicero, hon smalog foernoejd, klingade med sina grannar, men korsade sig
tyst, tog sin bordskavaljers arm och gick ut. Middagen var slut, damer
och herrar begafvo sig till roekrummen och roekte sa den qvinliga delen
af den artistiska familjen var naera att qvaefvas; Nadja hade fatt fatt i
ingenioeren och lutade sig mot honom, som om de aldrig varit annat aen de
oemmaste vaenner, hon visade den unge mannen en hoegst smickrande
uppmaerksamhet, sag med ofoerstaeld beundran pa hans vackra unga ansigte,
sade honom en hop ytterst vaenliga saker, lade sin hand smekande pa hans
arm och sag honom ifrigt och haengifvet in i oegonen.

Den unge mannen, han hette Granberg, sag pa en gang road och brydd ut.
Han sneglade gang pa gang foerlaeget pa sin hustru, som var en helt
anspraksloes qvinna, icke mer ung och alls icke vacker, minst nu, da hon
icke var frisk. Nadja roade honom, hon var sa oeppenhjertig, sa
naturfrisk, sa passionerad. Det var som en varm sommarflaekt att kaenna
hennes andedraegt naera sig och att hoera hennes naiva fragor och se hennes
eldiga, beundrande blickar. Hon hade strax fatt klart foer sig, att han
ocksa var "ett helgon", att han naera nog alltid varit ett helgon. Hon
fick honom att tala om hela sin historia pa en liten kort halftimme.
Tidigt foerlofvad med en ung flicka, nagra ar aeldre aen han sjelf, aelskade
han henne pa afstand, var henne trogen under alla de ar han gick pa
akademien, och gifte sig vid tjugofem ar, sa fort han tagit examen och
fatt en god anstaellning. Han hade icke sett sin brud pa sex hela ar.
Hon bodde i Abo och han i St. Petersburg. Hon hade varit guvernant under
tiden. Da de skildes, var hon en roed ros af vanlig sommarfaerg, ett par
och tjugu ar, glad och soet. Vid tjugoatta var hon allvarlig, blek, litet
krokryggig och gudsnadlig. Hennes roest laet alltid docerande, det var
nagonting oefver hela hennes personlighet, som paminte om
laerarinneseminarium. Rosens blad voro laengesedan faelda, det aterstod ett
halffoertorkadt soppnjupon. Han hade varit trogen, Nadja satt just och
talade om trohet, hon var roerd, dels af hans enkla beraettelse, framstaeld
i hennes fragor och hans svar, dels af den kaensla han ingaf henne, och
dessutom af vinerna. Medan hon sag pa honom, fick hon tarar i oegonen och
hennes laeppar darrade. -- Hvad ni aer beundransvaerd, -- sade hon med sin
laga staemma, -- jag kaenner mig sa ringa i bredd med er, sa ovaerdig, sa
dalig, jag stackars obildade flicka, ack! hvad den aer lycklig, som far
se er alla dar. Om jag bara finge tjena er, som den tjenarinna ni har,
eller sjunga foer er, eller skratta foer er och goera er glad, ni ser
minsann sa melankolisk ut, stackars gosse, sa det goer ens hjerta ondt.

Ingenioeren taenkte pa hustrun, som just i dag varit i daligt humoer, som
gratit och beklagat sig, sjuk och troett som hon alltid var. Nadja satt
der som en kraftfull moerk ros, doftande som om en varm sol hade vaeckt
henne fram ur en annan yppigare jord. Hon skulle kunna aelska, denna
qvinna! Hon skulle kunna goera jorden till ett paradis, icke staendigt
paminna om att den var en jemmerdal! En mogen, dyrbar frukt, laecker och
len som en spansk aprikos, svaellande och soet som en ungersk drufva.

Han vagade icke mer se upp. Hennes oegon liksom faengslade hans blick. Han
taenkte, att om nagon observerade dem, skulle de maerka, hvad? Hon var ett
ofoerderfvadt, oeppet naturbarn, ursprunglig som en skaergardsfagel, litet
vild kanske, men -- sa full af sann natur. Ett barn af folket! Hvilken
charme var icke detta! Och genom en troligtvis rik begafning hade hon
blifvit framdragen eller dragit sig fram! Sjelf hade hon skaffat sig
denna originella bildning, som aennu hade en bismak af saltvattensklippor
och fiskarbatar. Och nu, der satt hon, tjusande, frisk och varmblodig,
en bild af Suomi sjelf, ung, ofoerderfvad, delvis ociviliserad, men skoen,
skoen, skoen!

Skulle de obehagliga fennomanerna fa henne i sina klor? Sjelf var han
svekoman, trodde endast och fanatiskt pa svensk civilisation, hatade
allt ryskt lika varmt som han hatade det fennomanska, och svaermade
daraktigt foer Finlands aterfoerening med Sverige.

Hon skulle ingalunda fa bli fennoman. Han ville varna henne i tid och
foersoeka eroefra henne foer sin ide. Kanske hon kunde goera landet heder --
-- -- t. ex. som skadespelerska vid svenska teatern. Hon skulle vara
utmaerkt pa scenen, denna praektiga figur, detta gyllne har, detta lifliga
och uttrycksfulla ansigte.

Medan hon i sin tur beraettade sina oeden, eller raettare den del deraf,
som hon tyckte tog sig baest ut att omtala, satt han och betraktade henne
med inspirerade blickar. Han sag henne som i en spegel, henne
skaergardsflickan, halfnaken, vild, yster, i lekar, upptag och dans borta
pa Drumsoe.

Han taenkte sig henne ga der laengs den oefversvaemmade stranden, med bara,
mjellhvita ben och naken barm. Han blef naestan svartsjuk pa Adolf, som
hon svaermade foer den gangen, den da aennu litet smatt karlaktige
studenten, hvars parfymer stego henne at hufvudet. Han naestan led, naer
hon beskref, hur hon "under sina tjenstear" blifvit foertryckt af sina
matmoedrar, och han hade kunnat ga i faelt mot dessa usla intrigoerer, som
astadkommit hennes afsked fran ryska teatern!... Dessa afundsamma, dessa
foertalsjuka, dessa loegnare! Han hade kunnat ge sin heder i pant foer
denna oskuld, som foerfoeljts sa skuldloest. Och naer hon under sma
halfundertryckta suckar beraettade om alla de onda rykten, som gatt om
henne, kaende han blodet sa varmt stiga sig upp i pannan, att han tvangs
att vaenda sig bort. Hardt och fast klaemde han hennes stolkarm med sin
hand och svor inom sig en ed att foersvara henne mot dem, som kanske
aefven haer aemnade foerfoelja henne...

Ett stycke ifran satt husets vaerd med den unge mannens hustru. Hon
tyckte mycket om Adolf och kaende sig lycklig att da och da fa "tala ut"
med honom.

Ehuru med ryggen vaend at sin man, hade hon dock observerat honom och
kaende, utan att hon foerstod sig sjelf, en underlig stickande smaerta
stiga upp ifran hjertat och aenda upp i halsen. Det var som om hon ville
qvaefvas. Hela hennes egen tarflighet tycktes henne nu sa i
oegonenfallande, hon liksom kaende hela sin fulhet som en lekamlig smaerta.
Hennes laengd skraemde henne, och hon sjoenk ihop ofrivilligt, som om hon
ville goemma sig.

Hon hoerde icke deras tal. Foerst hade det varit skaemt, sma skratt och
vanligt kallprat ... sa blef det allvar. Nu var det afbrutna hviskningar
... hon kaende hur han, hennes man, sag pa den andra.

-- Du aer sjuk, Sigrid, -- Adolf sag ifrigt ned pa henne, -- vill du ga
in i ett annat rum kanhaenda?

Den unga frun rodnade aennu mer. Nagra foerraediska tarar stego henne i
oegonen. Men, -- att hon kunde blotta sig sa! Hon, gamla menniskan! Hon
blygdes, foersoekte stramma upp sig och jagade med vald en massa vilda
tankar bort igen. Men, sa blef hon foerargad. Det "daliga humoeret" kom
pa. Hon svaeljde sina tarar och sade med stadigare roest:

-- Tack, Atte, jag vill tvaertom stanna qvar. Jag kan inte begripa den
der menniskan ni har haer i dag. Hon tycks alldeles ha intagit Carl ...
jag tycker hon aer faslig. Ra och -- ja, du far ursaekta -- riktigt fraeck.
Sag du, hur hon vid middagen koketterade med Maeienen? Sa fick hon se
Carl. Nu har hon honom. Och han ser minsann haengifven ut. Det aer en
obehaglig person. Jag aer saeker, att det aer nagot ondt med henne.

Adolf foersoekte dra fram alla foermildrande omstaendigheter. Hennes brist
pa uppfostran, hennes sydlaendska temperament, hennes artistiska
begafning, som gaf anledning till sa manga frestelser, dem "vi andra
hade svart att foersta".

-- Jag har alls inte svart att foersta frestelser, -- sade den stackars
frun, som nu fullstaendigt retat upp sig, -- foer jag har sjelf stor
frestelse att ta henne i oerat och leda henne till naermaste polisstation.
En sadan loesdrifverska. Fran ryska teatern! Fy da ... och artistisk
begafning. Jasa, det skall vara en ursaekt foer folk att baera sig at hur
som helst. Det aer sa att -- -- hoer du, foer mig bort -- till fru Maeienen
i groena salongen, jag kan inte se det der kurtiserandet. Foerlat, soeta
Atte ... ett glas vatten, men kokt, du -- -- jag toers inte dricka
Neva-vatten, foer jag blir strax dalig. Kom!

Hon tog hans arm och gick ut. Nadja och Carl hade ingenting maerkt, de
fortsatte sin lilla scen vid kakelugnen.

Fru Maeienen satt med husets vaerdinna och utgoet sitt hjerta. Hon talade i
korta satser, uttrycksfulla liksom Expressionstaemman pa en kammarorgel,
blasande och sentimental, affekterad och hjertnjupen.

-- Gud! fru Baeck, det aer foerfaerligt med de pigorna! Hvad man maste lida!
Hade jag inte mina barn, sa! De aer' i staellet nagot, de! Det aer roligt
foer en mor, skall jag saega. Naer Dion foeddes, min lilla vaen, sa hade han,
ah herre Gud! Taenk! Segerhufva! Min man! ah, ni skulle bara kaenna en
sadan man! Lille mannen min! Den lille rare gubben min. Robert ja, han
kom in. Min innerligt hoegt aelskade, sade han. Det blir ett geni.
Himmelske Fader! Ett geni! Vi aer lyckliga i var fattidom, vi. Tror du
det, lille gubben min, sa jag. Anna, min lilla gumma, det tror jag, sad
han!

-- Var det er man som hade segerhufva? -- fragade den ryska frun med
artificielt, men vael speladt intresse.

-- Ah, men kaera hjertandes, det syns att hon inte fatt nagra barn aen!
Fast det skulle visst inte bli nagra segerhufvor; na na, hvem vet, herr
Adolf aer inte sa dum som folk sade foerr, nej... Ah! hvar var jag nu
igen? Lilli min docka, ga och tag mammas naesduk ifran muffen, nej du,
fran pappas bakficka. Jag maste skicka bort ungen, det aer inte bra att
ungdom hoer sadant haer. Ett ungt oskyldigt barnahjerta. Ack! Lilli aer sa
oskyldig. Taenk, hon vet ingenting. Rakt ingenting. Haeromdagen...

Hon lutade sig helt naera intill sin granne och fortsatte hviskande. I
samma oegonblick hoerdes ett buller fran rummet bredvid, doerren oeppnades
och herr Maeienens mage syntes, atfoeljd af honom sjelf. Han kom in som en
angmaskin, pustande och med fart, och i hans koelvatten svaefvade de andra
in som sjoejungfrurna efter Aegir. Fina i ljusblatt, Lilli i ljusroedt och
Clara i gult. Sist Dion och Adolf slaepande pa sina instrument. Det blef
ett staemmande och knaeppande, ett dragande med stolar. Ett vaelsignadt
foersoek med noter och kuddar pa pianostolen, ett loepande oefver
tangenterna, ett bestyr och ett brak. Det skulle "_or_ganiseras" musik.

Fina uppvek sina klaedningsaermar, som om hon beredt sig till kalfslagt.
Sa rullade och vek hon pa noterna, gjorde hundoeron pa hvarje blad,
skrufvade stolen aennu en stund, pasatte ett par bla glasoegon, gaf
broederna en blick som en faeltvaebel, den der latit ladda kanonen och
ropar: fyr! hoejde begge haenderna, slog ned med ett brak och boerjade.

Da de spelat en halftimme och stycket var slut, fragade Adolf
troskyldigt: -- Hvad hette det der vackra stycket? -- hvarpa Fina med en
knyck pa nacken svarade:

-- Trio.

-- Hvem har komponerat det? -- hans fraga var denna gang framstaeld
ytterst oedmjukt.

-- Beethoven naturligtvis.

-- Ah, det kunde man sa vael hoera, det var foertjusande, briljant, soett,
charmant. -- En koer fran de olika ahoerarne sloesade med alla de foer
tillfaellet mest passande adjektiver, det haglade beroem, pappa Maeienen
klappade sina soener pa deras spaeda axlar och kysste dottern pa den
jungfruliga pannan.

-- Ja, det saeger jag bara, att det aer nagot, det! Hvad saegs om det? De
spela no minsann som m_ae_stare. Tre sadana har _jag_ no aldrig hoert pa
k_on_serterna, det aer no riktigt sanning, det!

Fru Maeienen sprang fram och tackade sin dotter, de groena negligebanden
fladdrade om henne, hennes oegon lyste af stolthet och foertjusning. Fina
sjelf torkade svetten fran pannan, snoet sig och foerklarade anspraksloest,
att "det haer var nu ingenting, herrskapet skulle bara hoera min
solokonsert".

Fru Baeck, som med skael fruktade foer sin nya flygels hallbarhet i
profvets oegonblick, gick till gruppen och blandade bort samtalet om
solokonserten. Hon ville gerna hoera Dion, andra Wieniawsky, som hon sa
smickrande kallade honom. Det skulle vara en saellsynt njutning, ifall
han ville vara sa god.

Dion bockade och tog fram fiolen. Han staemde och satte instrumentet pa
foersoek under hakan. Jo, det passade. Sa slaengde han upp sitt tunna
artisthar, som likt en moerk flottig rullgardin pa alla sidor foell ned
oefver halsen, tog ett fast sigte pa Nadja och begynte sin kaepphaest
legenden.

Hvad som fattades Fina i kaensla, det hade han. En spaed rosslig ton, som
foer mycket paminte om katt-tarmstraengar, eljes ungefaerlig renhet, nagon
ansats och god rytm. Det var en elev, sadan som de flesta, som komma in
i nedersta violinklassen pa konservatoriet, icke saemre, icke baettre.
Musikalisk nybegynnare, icke utan anlag.

Men han gjorde stormande lycka. Foeraeldrarne omfamnade hvarandra och sago
med tarade oegon pa sitt segerhufvade geni. Fina appladerade, Adolf med,
och smasyskonen hoppade omkring honom likt gula och roeda sma fjaerilar.
Fru Baeck var vaeltalig i sin haenryckning, och Dion sjelf bockade och
tackade, skinande af vaenlighet och en viss blygsam artistisk
sjelfmedvetenhet.

Fru Granberg steg fram och raeckte den unge mannen handen. -- Ni har
gjort mig en stor glaedje -- sade hon, -- det skulle vara mycket roligt,
om ni ofta i vinter ville besoeka oss!

Detta var en stor kompliment, ty hon hade icke foer vana att sloesa med
sitt beroem. Dion tog vaerdigt och likt en gammal lagerkroent konstnaer emot
alltsamman, men haeftade aennu sina oegon envist bort at kakelugnen. Hans
blickar utraettade dock ingenting. Nadja och ingenioeren sutto alltjemt
qvar, foerdjupade i samtal.

"Smafroeknarne", de sjuttonariga tvillingarne Clara och Lilli, skulle sa
fram och sjunga. De drogo ned klaedningslifssnibbarne, jemkade om
rosetterna, staelde sig pa oemse sidor om fru mor, som ackompagnerade, och
gafvo till lifs en af Mendelsohns duetter, "Ach, wie so bald".

Allegro agitatot "uppfattades" af sangerskor och accompagnetrice som ett
vanligt andante. De sma fjaerilarne sjoengo klockrent. Det var som tva
myggor en ljum sommarafton, naer man faelt ner gardinen och det eljes aer
moltyst i rummet.

Sa vekt och oskyldigt, sa spaedt och klart. Den lilla duetten kunde gerna
ha hetat "liljornas grafsang" eller "sylfidernas doedsdroemmar", eller
nagonting annat i den stilen. De sma appladerades vaeldigt och foeredrogo
derpa en maengd visor af Gumpert efter trasiga noter. En af sangerna hade
en hop fioriturer och Clara sjoeng dem con amore. Det var omoejligt att
hoera den lilla laerkan utan att kaenna sig roerd. Nagonting mer taeckt och
sant musikaliskt kunde man ej hoera. En miniatyr-genre, men korrekt
utfoerd. Ett bullrande jubel beloenade den upptraedande.

-- Aer det inte en stor och praektig operastaemma, en riktig _it_aliensk
_ko_lorator -- skrek fadern och klappade Clara pa hufvudet -- det har ju
jag alltid sagt! Far jag no bara tjensten haer i Petersburg, sa skall hon
minsann till stora operan, sa sant som jag heter Robert Isaak Elias
Maeienen! Och da skall hon ocksa sjonga pa finska, sa sant som vi ae'
finnar. Foer det aer nagot, det!

Ater var fru Baeck framme vid pianot, denna gang med Nadja vid handen.

-- Nagra finska nationalsanger -- bad hon, och Nadja satte sig ned.

Hon begynte med nagra fatala preludier och treklanger, tog sedan en hop
qvintparalleller, som skulle lata riktigt "stiliga", och foell sa in med
sangen.

Hon sjoeng en finsk folkvisa, en af de skoenaste bland de skoena. Hennes
verkligen starka och malmrika staemma saknade ej vaelljud, hon sjoeng icke
alldeles rent, men det var icke alltfoer skaerande. Hon kunde ej ha valt
baettre. Sangen klaedde henne. Den gaf hennes staemma skoenhet, liksom de
vackra orden redan i och foer sig voro musik. Hon uttalade tydligt och
fick vael fram det passionerade i denna visa, hvars herrliga slutstrof
skulle kunna roera en sten.

Om de andra gjort lycka, sa uppvaeckte Nadja fullstaendig storm.
Fennomanerna kysste henne, omfamnade henne, det proponerades du, farbror
och tant oefver lag. Atte stralade, han bad henne i later och blickar om
foerlatelse foer att han foerut behandlat henne sa illa. Fru Baeck slungade
en stoertsjoe af rysk foertjusning oefver henne. Carl stod qvar vid
kakelugnen. Sa svekoman var han icke, att icke den underbara sangen
tjusade hans sjael ... och sa mycket man var han, att han foerstod, att
hon sjoeng foer honom. En tar steg honom upp i oegonen, han sarades bittert
oefver att hans hustru intet ord hade foer sangerskan, utan stod stel och
kall. Han fann henne sa obehaglig just nu, kaensloloes och taktloes.

Dock Nadja maerkte ingenting. Hon njoet af sin triumf och nekade bestaemdt
att sjunga mer. Dels kunde hon ingenting utantill, dels ville hon tala
med ingenioeren.

Fru Granberg begynte i detsamma taga afsked. Nadja bad att fa foelja med
dem. Naturligtvis kunde man ej saega nej. Man tog en istschwoschick, de
bada damerna sutto tysta och stumma inuti, Carl satt pa kuskbocken.
Nadja hade foerlorat sin pratlust, frun paralyserade henne totalt.
Aendtligen voro de pa andra sidan Liteinaiabron och stannade vid
Granbergs port. Carl foeljde sin hustru till porten, laste upp, laste
igen om henne, vaende om och hoppade derefter i slaeden bredvid Nadja.

De koerde tillbaka i den kalla och stilla natten. Nu foerst sag Carl, att
det var alldeles stjernklart. Pa afstand skimrade der tusen och tusen af
roedaktiga gaslyktor pa andra sidan Newan, och floden lag bred och vid
likt en vaeldig hafsfjaerd, bunden i famnstjock is.

-- Oh, jag fryser -- Nadja smoeg sig naermare intill honom -- Er hustru aer
sa kall, sa!

Carl teg, han beredde sig att ge henne sin pels.

-- Nej -- sade hon -- lat mig komma inom den, eljes blir jag sjuk naer
jag fryser sa haer.

Han tog upp pelsen, hon goemde sig vid hans barm.

-- Oh! jag aer sa ensam i verlden -- det kom efter en stunds paus -- vill
ni inte vara min allra baesta vaen?

Carl svarade icke, han tryckte hennes hand. Han ville visst icke goera
sin hustru foer naer, nej, langt derifran, men han kunde a andra sidan
inte heller vara oartig mot en sa ensamt staeld ung varelse som Nadja.
Han tyckte hans pligt alade honom ridderlighet, ja, en viss
vaenskaplighet. Han roerdes af det stora foertroende hon visade honom, han
fann det sa intagande, detta barnsliga, okonstlade saett. Dessutom sag
han vael, att han gjort ett djupt intryck pa henne ... hon foerstod
minsann ej att doelja sina varma kaenslor.

Hans foernuft protesterade en liten smula mot dessa resonnemanger, men
det hjelpte inte. Nadja lag mot hans barm, pelsen vaermde dem begge. Hans
ridderlighet och vaenskap vidgade horizonten betydligt under resan, hon
hoell hans hand inne i muffen, smekte den och kysste den. Da de hunnit
hennes hem, braende den foersta kyssen het pa hans laeppar, och da de
skildes, hade han gifvit henne loefte att komma redan i morgon.

Fru Granberg lag hemma och graet. Gang pa gang steg hon upp, lyssnade vid
den oeppnade foensterluckan, gick till spegeln, sag sig i sitt elaende,
graet aen mera, gick till tvaettfatet och laet det friska, iskalla vattnet
gang pa gang skoelja bort de varma tararne.

Om ett par timmar hoerde hon hans steg. Hon visste precist hur hans
bottforer knarrade i den hardt sammanpackade snoen pa trottoaren. Han
gick uppfoer alla trapporna, det kunde dra om en minut, sa kom han i
foerstun, sedan i tamburen. Nu tog han af sig sina klaeder -- sa kom han
in i salen. Ah! hon skulle vara sa vaenlig, icke saega hur sjuk hon var,
hur sorgsen, hur misstaenksam, hur vael hon skulle behoeft hans hjelp,
hans, hennes egen mans! Hon skulle tvaertom visa ett vaenligt ansigte. Hon
skulle le, ja, se sa snaell ut. Med det samma brast hon pa nytt ut i
grat.

Han hoerde vid doerren den undertryckta snyftning och de haeftiga suckar,
som hon foergaefves foersoekte qvaefva. Da vaende han om, gick genom salen
till sitt rum, staengde doerren med nagot hard hand och vred den i las
efter sig.

Naer pigan pa morgonen kom in med fruns chokolad och herrns kaffe, hade
den lilla frun just somnat. Med utvattnade roeda oegon sag hon upp.

-- Kom hit, Anuschka.

-- Ja, matmor.

-- Laegg din hand pa mitt hufvud! Sa der ja, det aer sa skoent. Du aer
snaell, Anuschka. Jag har en snaell flicka i dig, Anuschka, och det aer
godt, naer man aer sjuk och ensam.

Pigan pysslade vaenligt om sin matmor och kysste hennes hand. Hon foerstod
sa godt situationen. Hon hade varit med om sadant foerut, pa andra
staellen. Hon hjelpte pa med morgonklaedningen, ledde frun till bordet,
serverade chokoladen och kammade haret. Sa gick hon in till herrn. Fru
Granberg tog sitt handarbete, tararne trillade en efter en ned pa den
lilla smabarnsskjorta hon sydde. Och sa tryckte hon sina laeppar mot det
fina linnet och kysste det innerligt, som hade det foerstatt henne.

De talade haerefter saellan till hvarandra, de tva, herrn och frun. De
"foerstodo" icke mer hvarandra. Han gick sin vaeg, hon sin. Han var sa
mycket ute, alltid affaerer. Pa qvaellarne var han aen hos den ena, aen den
andra kamraten. En gang skulle han ga till Sibrynoff -- pa bjudning. Kl.
8 kom Sibrynoff och soekte honom. Frun foerstod foer foersta gangen, att
Carl hade talat osant. Hvar var han? Hvad gjorde han? Hvarfoer var han
staendigt borta, hvarfoer var hon sa ensam? Var det kanske alltsamman
hennes egen skuld? Hon hade visst alltid visat sig foer kall, emedan hon
var foer blyg att blotta sina verkliga kaenslor foer honom.

Hon funderade och taenkte, hon grubblade och led. Hon angrade allt och
fattade hundra nya beslut. Hon begraet sin foersvunna lycka, som hon en
gang begratit sin moders doed. Men hon hade denna gang ingen att foertro
sig at. Inga egentliga vaenner i den stora fraemmande staden, hvars sprak
hon ej kunde. Den ende hon hade kunnat foertro sig at var Adolf Baeck, och
han var ju dock "ej egentligen" qvinna. Sa behoell hon sin sorg foer sig
sjelf, och dagarne gingo, tunga och langa.

       *       *       *       *       *

En af Dions buketter med band i de finska faergerna var faestad pa
"ryssgudens" bild i Nadjas rum. Den eviga elden brann och osade der
framfoer, det var en ynklig liten laga, lampan var illa skoett och groen
af erg. De vissnande blommorna spredo en angenaem doft, men haengde redan
med bladen, liksom de vetat, hur foega glaedje de gjorde den de voro
aemnade at. Dion hade dock haft sa stor moeda att fa ihop pengarne.
Stackars pappa hade sa litet, och det maste raecka till foer allt moejligt.
Dion hade lanat litet haer och litet der, 25 kop. af Fina, 10 kop. af
mamma, 5 af sma froeknarna och 15 af Adolf. Naer han sa till sina egna 30
kop. lade pappas blanka rubel, sa hade han summan.

Man arbetade i Maeienenska familjen ifrigt foer Nadja. De sago i henne en
ny profet foer sitt faedernesland och voro lika ifriga att befraemja hennes
sak, som om hon varit en af deras allra naermaste. Fader Maeienen, som
fatt ett loenande arbete af en privat person i Petersburg, tillbragte sin
lediga tid med att agitera foer henne lika energiskt som foer sina egna
underbarn. Att fa Fina in pa konservatoriet som laerarinna, Dion och
Adolf i kejserliga operans kapell som kammarmusici och tvillingarna till
operan eller till konsertsangerskor, det var hans plan, och han fruktade
icke ett oegonblick, att den kunde ga om intet. Nadja skulle genast fa
engagement vid stora operan, annat kunde vael inte komma i fraga med
hennes staemma och dramatiska begafning.

Han var en ifrig korrespondent till ett par af landets finska tidningar.
Med gloedande faerger skildrade han "en privat-soiree i en petersburgsk
societe" och beskref noga det musikaliska programmets utfoerare och
utfoerarinnor. Den finska hufvudstadens publik fick till sin foerundran
hoera, att Nadja Sergeiewna gjort fullstaendig furore som kammarsangerska,
att Finland i denna sin unga dotter hade en musikalisk stjerna af rang,
hvars staemmedel, kaensla och stora begafning saekert voro fenomenela.
Landet hade sa foega rad att foerlora en talang, att det vore att
tillrada, att man toge vara pa denna, skaffade henne medel, foerst att
utrikes utveckla sina rika och lofvande anlag foer att sedan moejligen fa
henne engagerad i St. Petersburg eller Helsingfors, om hon ej, som sa
manga andra stora, foeredrog att stanna ute, vid nagon verldsteater borta
i Soedern.

Och detta var icke det enda man laeste om Nadja. Den unge svekomanen Carl
Granberg, som var tillfaellig medarbetare i ett af hufvudstadens mest
ansedda svenska blad, skyndade sig att meddela Nadjas succes till sina
laesare. "Det aer en originel och rik begaefning", skref han, "ett
naturligt, friskt sprudlande geni, vaerdt uppmuntran. Framsprungen som en
kraftig telning fran den folkstam, hvars aedlaste soener och doettrar fatt
andlig naering fran broedralandet i vester, har hon nagonting till haelften
svenskt i hela sin uppenbarelse. Hoegrest, fyllig och stark paminner hon
om en af Tegner beskrifven Ingeborgsfigur, pa samma gang som hennes
eldiga glaensande oegon tala om oesterlaendskt inflytande, och hennes varmt
bruna hy om lifligt kosackblod. Men", slutade han, "froeken Sergeiewna aer
en dotter af vart land, och vart land skall hafsa aeran af henne, naer hon
en gang faerdigrustad star pa scenen, redo att maeta sig med de baesta vart
land hittills kunnat prestera. Froeken Sergeiewnas manga gynnare och
beundrare i Petersburg vaenta att kunna utverka ett statsanslag till
1:sta maj, da det aer ett faktum, att var unga landsmaninna hittills haft
att kaempa mot stora ekonomiska svarigheter. Hon har beklaedt de
anspraksloesaste platser foer att kunna dra sig fram, och hon har arbetat
med en roerande ifver under kampen foer lifvet. Detta mal att bli konstnaer
har dock staendigt som hoegsta ideal svaefvat foer henne -- och det aer genom
toernen hon vandrat fram, omgifven af foertal, intriger och afund af forna
kamrater, som missunnat henne hennes rikare begafning. Att salunda en
ljusare framtid ma beskaeras denna uppgaende stjerna, oenska vi haer alla,
vi som haft tillfaelle att hoera och beundra hennes vackra sang."

Vidare hade man till hennes foerman taenkt arrangera en soiree, hvartill
biljetter skulle saeljas foerst under hand och sa offentligt. Familjen
Maeienen skulle naturligtvis bitraeda. Fina skulle spela solo, Dion spela
sin Wieniawsky, smafroeknarna sjunga Gumpert och frun ackompagnera
alltsamman bade det vokala och det instrumentala.

Det blef ett oerhoerdt brak. Maeienens sleto ut flere par skor under sina
promenader fran den ena aendan af staden till den andra. Ingenioer
Granberg hade de ekonomiska arrangementerna, och det var inte det
minsta. Fru Baeck hade atagit sig att presentera Nadja foer nagra ryska
musici, hvilkas vaelsignelse det var godt att ha till sitt foerehafvande;
hon hade aefven lofvat att hjelpa med rad och dad angaende toaletten, i
fall det skulle behoefvas.

Det var nu planen. Nadja visste af ingenting sjelf, hennes vaenner hade
taenkt foer henne. Allting var redan afgjordt da hon blef underraettad, sal
hyrd, tillstand utfaerdadt, dag bestaemd, programmet uttaenkt, allt utom
hennes tva solostycken och tva ensembler. Detta skulle hon naturligtvis
bestaemma sjelf.

Foernoejda och med laetta samveten gingo sa en vacker marsdag fru Maeienen
och fru Baeck till Nadjas bostad foer att meddela henne den glada
underraettelsen, att hon bara behoefde straecka ut handen foer att fa nagra
och hundrade rublar, bara sjunga nagra sma enkla toner, allt besvaer vore
undanroejdt, allt klappadt och klart, hon hade nu bara att niga och
tacka.

Naer de bada fruarna stego in, traeffade de den unga damen insvept i en ny
och elegant nattrock, liggande pa soffan med foetterna pa fatoeljkarmen,
en roman i handen och cigarr i munnen.

Hon steg upp, foervanad och generad oefver besoeket och gloemde att be de
fraemmande sitta ned. Hennes frukostbricka stod pa en stol, en maengd
klaedespersedlar lago pa en annan. Oefver pianot en ljus, nagot trasgrann
sidenklaedning, och vid soffan stod hon sjelf med gapande mun och ett
misstroget, icke vaelkomnande leende. Fru Maeienen tog till ordet.

Efter otaliga utrop och onoediga preludier kom hon slutligen fram med
sitt aerende. Man hade, foer att bereda froeken Sergeiewna tillfaelle att
lata hoera sig, arrangerat en liten konsert, en liten soet konsert; ifall
froeken ville sjunga, skulle hon fa alltihop, hela nettot. Kanske ett par
hundra rubel, hvem vet, hon hade manga beundrare, kanske flere hundra
rubel. Taenk!

Den lilla godhjertade gumman stralade som en sol, hon blinkade vaenligt
med sina blanka och stora oegon, boejde af och an pa hufvudet, som om
halslinningen satt foer stramt, men det var idel vaelvilja. Hon aelskade
att goera andra glada. Det var hennes mission i lifvet att lyckliggoera
alla, som kommo i hennes naerhet. Voro de bara inte hennes fiender pa ett
eller annat vis, sa voro de hennes vaenner. Och hade de nagot med den
finska saken att goera, sa kunde hon ga i elden foer dem. Hon idealiserade
sina "vaenner" liksom hon gjorde med sina barn. Hon omstralade dem med
helgongloria. Hon kanoniserade dem, sa att de blefvo sa flaeckfria som de
foersta kristna martyrerna. Hon padiktade dem allskoens fullkomligheter.
Och naer hon sa fatt dem faerdiga, foell hon ned och tillbad tillika med
sin "lille gubbe, den kaere Robert Elias", lille Dion, lille Adolf, unga
Fina samt begge smafroeknarna.

Hon gaf sig ingen ro, innan de foerut vunna vaennerna foello till fota
liksom hon. Hon maste ha med sig alla trogna. Hela klicken.

Hur ofta blef hon icke bedragen! Men det maerkte hon icke. Hon trodde
aenda. Hon steg alltid upp igen, hur hon aen blef slagen till jorden.
Hennes spaenstiga natur kaende icke slagen. Hennes goda hjerta maste likt
ett ymnighetshorn evigt floeda oefver. Och det fans alltid nagon, som
foerst tog emot...

Fru Baeck var sa nyligen gift och hade aennu sa litet att goera, att det
foer henne var ett icke oangenaemt tidsfoerdrif att "protegera konsten".
Nadja var till haelften hennes, till haelften hennes "lille mans"
landsmaninna, foer tillfaellet kunde man ju proefva krafterna pa henne. Hon
tyckte alls icke om henne, men var foer mycket verldsdam foer att lata
sina tycken kujonera sig. Dessutom voro ju de finnar hon sett, i
allmaenhet smatt originela, med Nadja var det ju foeroefrigt foerklarligt
nog, en fattig fiskarflicka... Foer resten helt poetiskt!

Nadja hade staende hoert pa fru Maeienen. Hon hade svart att foersta. Men
aendtligen begrep hon. Det slog henne som en blixt. Hon konsertgifverska,
hon solosangerska! Nagot sa roligt hade hon aldrig taenkt sig.

Hon slog ihop haenderna och gaf sig till att skratta. Naer hon kunde hejda
sig, slaengde hon sig ned pa soffan och utbrast, aennu i skratt:

-- Men aer ni galna, gummor, _hvad_ skall jag sjunga?

Lilla fru Maeienen blef litet dekontenancerad, fru Baeck gjorde en nagot
foervanad mine med sin mustaschbeprydda laepp, och begge sago pa
hvarandra.

-- Ni ser ut, som om ni inte foerstod svenska, -- fortsatte Nadja, --
hvad skall jag sjunga?

-- Nagon liten vacker aria, -- proponerade fru Maeienen blygt, -- om vi
skulle ta Lucrezia Borgia, "nella fatal", -- och hon gnolade melodien.

-- Nella Fatal? Kaenner jag er Nella! Visst inte. Hitta pa nagot annat.

-- Kanske Fides' aria ur "Profeten."

-- Hvad foer en profet? Daniel eller Manasse, dem kaenner mamma till, inte
jag.

-- Men mitt kaera barn, ack, hvad ni aer naiv och soet, ja, det aer sa naett,
aer det inte, fru Baeck? Var ni inte vid ryska operan, jag trodde ni kunde
alla moejliga stycken?

-- Jag sjoeng i koeren i den der Kocks operetter, och min altstaemma i "En
loejtnant i kloster" kan jag aennu, den laet sa haer:

Hon trallade och klappade takten pa den lilla fruns spaeda axlar.

-- Men, min soeta flicka, nagot kan ni vael?...

      -- Jo, "Joachim uti Babylon
      hade en hustru Susanna".

De bada fruarna skrattade. Det frivola skaemtet hade nagot godmodigt, som
de icke kunde motsta.

-- Na, och mera?

-- Den haer duger kanske: "Har ni hoert en sa ynkeliger haendelse". Ja, den
aer om kungen i norra Amerika, vill frun ha den?

-- Allvarsamt, mitt barn, kan ni inga programsanger, passande foer
konserter? Nagra ordentliga repertoirstycken?

-- Jo, "Minae seison", "Yksittaein ole heitaetty", "Toull on mun", "Minun
kultani kaunis" och -- "Rullan gar".

-- De blir charmanta som ett smanummer, men ni maste ha en
introduktionsaria.

-- Skall det vara en marsch, sa tar vi Bjoerneborgarne?

-- Ni har ingen aria?

-- "Saa blomaande hallena", aer det en aria eller aer det nagot annat?

-- Jasa, ni kan det der, den aer ur "Martha". Ska vi foersoeka ... hur hoegt
vill ni ga?

-- Hur hoegt som helst, gerna foer mig.

Fru Maeienen vaende sig till fru Baeck:

-- Beundransvaerdt! Hur hoegt som helst! Vi ta den i Ess dur -- pa foersoek.

-- Hoer pa! Nadja satte sig pa fatoeljkarmen och foersoekte sjunga. Men det
passade inte med accompagnementet. Fru Maeienen gjorde hvad hon kunde,
generad foer sig sjelf och foer sin protege, men det gick inte. Nadja hade
"gloemt" takten. Melodien hade gatt henne ur hufvudet. Och i hoejden skrek
hon, sa den helige St. Isaks heliga eld var naera att blasa ut. Det var
alldeles stoert omoejligt.

Fru Maeienen vred sig pa pianostolen, fingrade pa sina hattband, hostade,
rodnade och visste inte hvad hon skulle taenka.

-- Jag skall skicka hit Dion med noter, -- menade hon, -- och sa kan han
laera Er.

-- Kan Dion plugga? -- Nadja var sa glad som en fagel, -- jag behoefver
en riktig tusan, om jag skall fa i mig nagon kranglig takt. Men kaenslan,
den skall han inte behoefva laera mig, foer kan jag en gang noterna, si, da
sjunger jag sa ni skall fa ondt i magen allihop af bara kaensla och
passion. Foer det aer det, som aer min furore, sir ni, sma gummor! Begriper
ni det, hva'?

Hon bearbetade alltjemt fru Maeienens skuldror och tog fru Baeck
beskyddande under hakan. Damerna bjoedo Nadja hvar sin afton "pa
repetition", lofvade skicka Dion och gingo. Pa atervaegen voro de bada
tysta. De tvekade att omtala sina intryck foer hvarandra. Fru Baeck,
emedan hon ansag fru Maeienen sig sa underlaegsen, att hon icke trodde sig
bli foerstadd. Fru Maeienen, emedan hon kaende, att hennes nyaste
pelarhelgon var faerdigt att hoppa ned med hufvudet foerut fran
piedestalen foer att ta till foetters.

Och de skildes under foerbindliga leenden, vaenskapsfoersaekringar och varma
handtryckningar.

Nagra timmar senare satt Nadja ensam med sin lampa i rummet. Det var nu
staedadt och fint, pa bordet doftade en blomkorg full af friska rosor. En
dyrbar matta, aennu med prislapp pa, lag pa golfvet, och en magnifik
toilettspegel hade fatt plats der den fula byran nyss stod.

Utan att knacka steg ingenioer Granberg in; Nadja sprang upp och kastade
sig i hans armar. Han tryckte henne till sitt broest och betaeckte hennes
hufvud med kyssar.

-- Du ruinerar dig, Calle lilla, -- sade hon, -- sadana blommor, och
sadan solfjaeder! Du skaemmer alldeles bort din fiskarflicka! Men -- sa aer
hon ocksa lycklig! Saeg! och du?

Den unge mannen svarade icke. Han sag upp med en stor, feberaktig
aelskareblick och tryckte henne aennu en gang till sig.

-- Kanske du ruinerar mig ... det aer moejligt, -- hviskade han, -- men du
aer ljuf att ha i armarne! Min fiskarflicka! Min omisstaenksamma
aelskling. Ja, jag ger dig hvad jag kan, litet af hvad jag kan undvara,
men du, aelskade, du ger tusen, tusenfaldt mer, du ger det dyraste du
har, utan klagan, utan tvekan, med kaerlek och entusiasm, du ger dig
sjelf, och du offrar allt -- allt, till och med ditt goda namn och
rykte. Du knusslar icke, du! Hur skulle da jag kunna tveka?

-- Bryr jag mig om rykte, da jag har dig! -- Hon omfamnade honom pa
nytt.

-- Och jag, jag taenker icke pa konventionela band och trak och gnat och
olycka, naer jag har dig.

-- Min hjertepojke!

-- Min engel!

Nadja boerjade beraetta om fruarnes besoek. Den unge mannens excentriska
blickar voro faestade pa henne med ett uttryck midt emellan melankoli och
fanatism, han sag henne, men hoerde henne icke. Han hade redan offrat sa
mycket och var redo att ge henne mycket mer. Hemmets frid och lycka hade
foersvunnit som en roek, hans arbetslust var borta, hans haelsa led. Hans
lilla obetydliga foermoegenhet kunde hon fa, den var han skyldig henne som
den ringaste atergaeld -- men hvad var det emot hvad han velat ge? Sin
sjael, sitt hjerta, sitt lif, sin tid. Allt!

De togo en droschka och akte ut. Varluften traengde stark och ljum genom
de oeppnade foensterna. De superade pa Petrowsk, men Carl laengtade hem ...
till Nadja.

Sent pa qvaellen suto de ater i hennes lilla salong. Foenstren voro aefven
haer oeppna, endast de skira gardinerna nedfaelda. Manen sken in blek och
fager. I spegeln, den nya stora toilettspegeln, Carls sista gafva,
aterspeglades rummets motsatta hoern sa vackert. Der stod pianot, bordet
med blomsterkorgen, Nadjas stora moerkroeda fatoelj och doerren midt emot.
Draperier i samma faerg foello ned och taeckte till haelften ingangen till
sofrummet, tapetseradt och moebleradt i groent.

Han drog henne sakta till spegeln. I det osaekra skenet stodo de der och
betraktade hvarandra. Han var ljus och blek, hon moerk och blossande. Han
svaermisk och poetisk, hon redig och realistisk. Hon sloet sina oegon och
laet sin leende mun kyssas. Och sa, naer det blef hennes tur, dolde hon
hans oegon med sina haender och ledde honom som en magnetisoer hvart hon
ville. De moerkroeda draperierna foello slutligen ned foer det rum, der St.
Isaks eviga eld brann. Och i den nya toilettspegeln speglade sig manen
ensam. Rosorna i korgen vissnade allesamman. Hon hade gloemt att staenka
dem med vatten, och vatten behoefde de foer att lefva. Carl hade
tillbringat en hel foermiddag foer att ordna dem riktigt smakfullt. Och
han hade betalat sa mycket for dem, som Kajsa hade kunnat lefva af en
hel manad. Men nu dogo de ohjelpligt. Nadjas sma skratt ljoedo ifran det
groena rummet, daempade af det tjocka foerhaenget, de foertonade och tystnade
slutligen af. Klockorna i tornen slogo fyra. En svag strimma af dager
traengde in genom rutorna.

Sakta lyftades gardinen vid doerren upp. Den unge ingenioeren smoeg fram
med stoeflarne i handen. Hans oegon flammade, hans kinder voro blaroeda.
Han skyndade ut, kastade en slaengkyss mot den ater tillslutna doerren och
foersvann. Nu sof hon ljudligt. Hennes andedrag voro regelbundna och
djupa. "Naturbarnet" droemde, tills solen var hoegt uppe.

       *       *       *       *       *

Fru Baeck hade ett ovanligt langt samtal med sin man. Herr Adolf
beraettade i skonsamma ordalag en idealiserad upplaga af Nadjas historia.
Men han romantiserade mot sin vilja. Han hade gerna velat vara sann och
var det pa sitt saett. Endast att hans saett att se sakerna var sa
vackert. Hans naturel tillaet honom icke att uppfatta verkligheten som
den var. Han sag verlden som genom ett roedt foerskoeningsglas, som hade
den lyckliga egenskapen att aflaegsna det fula och daliga pa samma gang
det aennu mer framhaefde det vackra och goda.

-- Vi voro vaenner -- beraettade han och slog troskyldigt upp sina oegon
och blickade in i sin hustrus klara och skarpa bruna -- vi voro vaenner,
pa det viset att jag tog emot henne hemma. Ibland, naer hon var
exalterad, kastade hon sig i mina armar, fastaen jag sade, att det inte
alls gick an.

-- Horribel person -- afbroet frun.

-- Jag betalade hennes utgifter en tid ... jag trodde, att det var min
pligt som hennes bekant.

-- Saliga aero de som tro -- frun talade litet a part.

-- Men sa gjorde hon daliga bekantskaper. Hur det var, kom hon pa
sjukhuset. Du foerstar! Barnet dog. Hm, professorn -- hm, skaffade henne
en utmaerkt bra plats, der hon fick stor loen och blef firad och hallen
som en prinsessa.

-- Dygdens beloening.

-- Derefter, hm, hon fick snart engagement vid en ambulant teater, der
det gick bra i boerjan, tills hon en afton blef sjuk pa teatern.

-- Tills hon ater igen kom pa sjukhus? Hvad? Och professorn...

-- Nej, visst inte. Ah! hvad kan du tro? Hon blef sjuk pa scenen, tog
afsked och kom hit, som vi vet', foer att studera.

-- Vet du hvad, Attuschka, vi kan ju betala foer henne hos en sanglaerare,
lata henne ta lektioner hos min gamla guvernant i spelning, sa kan hon
med det samma fa lite "saett", foer nu aer hon alltfoer vulgaer. Fina Maeienen
oefvar in henne till konserten. Hon har det svart, mycket svart. Protegen
aer visst mer aen lofligt dum.

Herr Adolf bad sin hustru att tala med fru Granberg, foer att fa henne
att intressera sig foer Nadja, men fru Baeck ville icke. -- Ga sjelf --
sade hon -- _mig_ foerstar hon icke, och dig tycker hon om! Hon aer inte
af mina far. -- Och dermed tog hon sin man under hakan, klappade honom
beskyddande pa hans bleka kind och gick.

Herr Adolf iklaedde sig sin promenadkostym, laet pigan hjelpa pa sig
pelsen, tog ett par nya gredelina glacehandskar, traedde ytterligare pa
dem pelsfodrade mufftiser, taende en liten fin papyross och gick med sma
foersigtiga steg den langa vaegen at finska jernvaegen till.

Frun var hemma och tog emot. Hon satt i en fatoelj med sitt arbete och
log troett, men sa vaenligt hon kunde emot sin slaegting. Atte observerade,
att hennes ansigte hade samma uttryck som man ofta aterfinner hos en
viss kategori af gifta qvinnor.

Man kunde saega, att hon sag foersummad ut. Liksom en krukvaext, som statt
i skuggan och som man gloemt vattna.

De talade om likgiltiga aemnen. Atte trodde foer resten, att alla aemnen i
verlden voro henne likgiltiga. Hon var som uttorkad. Och aennu foer ett ar
sedan hade han sett henne glad, liflig i sina roerelser, med rodnande
kinder, visserligen blyg och stillsam, men intresserad och varmhjertad.
Da hade hon varit lycklig. Hade nagra fa manaders kroppsligt
illabefinnande kunnat goera sa mycket? Det var da vael, att hans hustru
var sa frisk. Han var innerligen foernoejd med sin lott och med hela
verlden. Gerna hade han hjelpt sin slaegting, om han kunnat. Men -- naer
icke ens laekarne...

Aendtligen tyckte herr Adolf sig boera komma fram med sitt aerende. Det
skulle bli en konsert till foerman foer den fullkomligt medelloesa froeken
Sergeiewna, ville hon icke intressera sig derfoer, koepa nagra tiotal
biljetter foer den stackars vaernloesa flickans skull?

-- Nej, det vill jag verkligen inte, jag hatar det usla kraeket, och
kunde jag goera henne nagot ondt, sa gjorde jag det ... men nej, det
skulle jag likvael inte. Jag orkar egentligen inte heller hata henne nu
mera. Hon aer mig endast vidrig som en giftig spindel. Men hjelpa henne
-- det bryr jag mig inte om.

-- Du doemer foerfaerligt straengt. -- Atte sag foerebraende pa henne. -- Du
aer kanske aennu -- svartsjuk! Hvad? En liten smula?

-- Inte nu mera. Da jag fick visshet, var jag ju rasande nagra dar, --
jag skulle kanske saega nagra veckor, -- men sa, ju mer jag fick taenka
mig in i allting, dess mer lugnade jag mig. Nu aer jag resignerad. Det
hela intresserar mig inte. Var sa god, froeken Sergeiewna! Var sa god!
Slit honom med haelsan. Sug ut blodet pa honom, efter han sa vill. Jag aer
snart ifran det. Men vara med om naer det odjuret skall visas foer pengar,
nej tack.

Hon talade helt lugnt. Hennes staemma darrade icke af vrede och gaf icke
nagon illustration till hennes ord. Hon laeste upp hela detta anathema,
som om det varit en katekeslexa.

Der kom blott ett litet foeraktfullt drag kring oefverlaeppen, eljes skulle
man kunnat tro, att hon talade om sista snoen, det laet sa fullkomligt
likgiltigt.

-- Men -- Atte rodnade och hostade af foerlaegenhet, han aftog stillsamt
sin andra handske, hoejde handen i niva med sina oegon, boejde fingrarne
och betraktade sina langa vaelskoetta naglar, som om de kunde ge honom
foerklaring -- men jag foerstar inte.

-- Inte? Hvad?

-- Hvad du menar. Du vill vael inte insinuera, soeta vaen, att din kaere man
-- hur skall jag saega -- har nagot, hm, nagot slags foerhallande,
vaenskapligt foerhallande till -- hm, damen i fraga.

-- Eftersom du aer min enda slaegting haer pa orten, kan du gerna hoera
hela historien, om eljes dina finkaensliga oeron kunna tala vid det: din
protege aer sedan tva manader min mans aelskarinna.

Atte var naera att korsa sig. Han hostade nervoest och stack omedvetet
alla venstra handens naglar pa en gang i munnen, hoppade upp ifran
stolen, satte sig igen och raettade foerlaeget pa sin krage, generad oefver
sin brist pa sjelfbeherskning.

-- Herre Gud! Soeta vaen. Bevare oss Gud! kaera lilla ... det aer vael inte
ditt allvar?

-- Det aer _deras_ allvar ... jag skaemtar inte ... ser jag ut, som om jag
ljoeg, tycker du?

Hon lyfte upp sitt allvarliga, foergratna ansigte med de moerka ringarna
kring oegonen. Langsamt sloet hon oegonlocken och oeppnade dem sa igen och
sag laenge och sorgset pa honom. -- Ser jag ut som om jag ljoeg? -- Hon
sade det snyftande, men med undertryckt roerelse. Af tonen i hennes roest
kunde man ej veta, hur mycket hon lidit.

Atte kaende sitt hjerta krympa ihop. Han hade laett att roeras, och tararne
stodo honom redan i oegonen.

-- Aer det sanning, aer det verklig sanning? Kan en menniska -- kan var
Carl vara sa elak? Hvad skall man goera? Herre Gud aenda!

Han hade tappat koncepterna och satt och sag hjelploes ut. Den ena handen
straeckte han ut emot den unga fruns, som han fattade och kysste. -- Jag
vore glad, om jag kunde goera nagonting. Men -- hvad?

-- Ingenting kan goeras, kaere Atte, ingenting. Mitt lif aer nu en gang
forstoerdt och kan inte bli lappadt ihop igen. Jag reser om en manad,
se'n jag samlat en smula krafter, sa jag kan komma till Finland. Det aer
alltihop.

-- Resa, utan Carl? Men det kan du vael inte?

-- Jo, jag kan det!

-- Jag trodde, att...

-- Att det foerestod mig nagot? icke sant?

Atte sag ned, aterigen litet brydd. -- Ja, jag hoerde, att du...

-- Det _var_ sant, det du hoerde, men det _aer_ det inte! Vi trodde foer
nagra manader se'n, Carl och jag, att vi skulle bli nog lyckliga att fa
ett litet barn. Men foer nagra veckor tillbaka, da jag sag -- och hoerde
och foerstod...

Foer foersta gangen darrade hennes roest en smula. Men hon haemtade sig
snart och fortfor:

-- Da jag foerstod, hur det var, da blef jag sa upproerd och kunde inte
beherska mig! Jag graet och soerjde, och -- det var mitt eget fel.
Alltnog, jag blef sjuk och -- hela vart hopp gick om intet. Aennu kan jag
inte resa, jag har inte oefvervunnit det och inte aterfatt krafterna. Men
-- doktorn tror, att om tre a fyra veckor --

-- Och hvad saeger Carl? Den Carl, den Carl, ack! hur kan han?

-- Han har icke ens brytt sig om att hoera efter hvad som felats mig. Han
har naestan gloemt, att jag fins till. Han tycker -- foer resten liksom jag
sjelf -- att vi inte passa foer hvarann. Han ser mig icke mer, om han
ocksa har mig framfoer sig. Och det aer knappt fjorton manader sedan vi
vigdes, lyckliga och saella.

Atte skakade pa hufvudet. Han hade icke mer ord, sa grep honom vissheten
om denna verldens ondska. Slutligen kom han pa en ide.

-- Du misstar dig kanske, alltsamman aer kanhaenda ett litet ledsamt
missfoerstand.

Hon nickade langsamt med hufvudet. -- Ett litet missfoerstand! Om det sa
vael vore! Jag gick en gang, sjuk och svag som jag var, efter honom, da
han sagt, att han skulle ga till klubben, foer att hinna upp honom och be
honom om foerlatelse foer att jag varit ... na, det der foerstar du inte.
Emellertid gick han icke i den riktningen, utan at motsatt hall. Jag
foeljde. Han gick till henne. Jag gick efter. Jag sag hennes namn pa
doerren och taenkte ga in, men vagade inte. Sa hoerde jag honom sjunga ...
som han foerr gjorde foer mig. Jag gick da ned, der fins ett kafe i
porten, och derinne satte jag mig vid foenstret. Det droejde ett par
timmar, innan de kommo ut. Sa akte de bort. Jag tog en istschwoschick
och foeljde dem. De foro till Pawlowsk. Der togo de in pa gula
vaerdshuset. Jag var i rummet bredvid. Da de superat, foro de af igen.
Jag foeljde alltjemt med min istschwoschick. De togo vaegen hem till henne
aennu en gang. Han stannade der, jag var alltjemt pa kafeet. Naer klockan
slog tolf, maste jag ga hem, ensam i moerka natten. Klockan var naera sex,
da han atervaende. Sedan dess har mycket haendt.

Hon stannade en stund. Klockans pickande laet fredligt i det lilla
hemmet. Det var ett litet lifligt kabinettsur inne i det rum, der de
suto, i det andra roerde sig langsamt en gammal aerevoerdig matsalsklocka i
foerra arhundradets stil.

Den unga frun fortsatte:

-- Jag sjuknade pa morgonen efter den vandringen och Carl tyckte, att
han gjort nog, da han gick efter en laekare. Sedan dess har doktorn icke
sett honom. Jag heller icke mycket. Han skaenker mig da och da en ny bok,
en pase drufvor, nagra resedor i kruka... Na, det aer inte mera, hela
historien aer slut, det aer ju helt hvardagligt, inte sant?

-- Men far jag inte tala med Carl, foerehalla honom, eller -- kanske
skicka bort henne?

-- Nej -- ingenting kan goeras. Jag vill, att ingenting skall saegas. Jag
har redan arrangerat om allt. Min vaen, fru Stenius, hvars man aer prest i
Kyrkslaett, tar mig till sig. Jag skall laesa med hennes barn, jag far
fritt vivre och en liten loen. Det aer hvad som passar mig. Jag aer ju
guvernant. Jag skulle aldrig ha gift mig. Jag, som aer sa obehaglig. Som
har ingenting att bjuda. Med mig _maste_ han bli olycklig.

Hon talade foer sig sjelf, som om hon varit omedveten om Attes dervaro.
Efter aennu en paus fortsatte hon i samma ton:

-- Fran foersta maj aer jag bunden vid min guvernantsyssla och, lat se, i
dag ha vi tjugoandra mars ... det aer var, jag blir nu snart raskare. Det
aer hoppets arstid. Saeg, det aer ju sa, Atte? Den haer tiden gar det raskt?

-- Om du skulle tala med honom sjelf, du aelskar honom ju? Hvarfoer skall
du uppge hoppet sa der. Fick Carl bara veta detta, sa gaf haen nog
flickan pa baten.

-- Jag skall saega Carl allt, innan jag reser. Men det kommer ingen
aendring i fraga. Mellan Carl och mig aer allt slut. Jag har mist tron pa
honom. Jag vill aldrig mer tillhoera honom. Jag aer foer god att aeta upp
hennes qvarlefvor. Han aer mig nu sa likgiltig som -- vore han en annan.
Ingenting kan uppraetta honom! -- Och tro mig, min vaen. Han _aer_ en
annan. Och han blir aldrig mer sig sjelf. Han aer besmittad och blir
aldrig mer frisk.

-- Du skulle inte vara straeng och ofoersonlig. Taenk pa den menskliga
naturens skroeplighet.

-- Ja visst, men ursaekta, sa usel aer jag inte, att jag behoefver taga pa
mig den klaedning som i manadtal legat i raennstenen. Sa usel aer jag inte,
att jag behoefver taga till mig den man, som i manadtal legat i
raennstenen eller det som vaerre aer. Ingenting binder mig. Ingenting skall
heller binda honom. Vi vilja begge bli fria.

-- Men taenk pa verldens dom?

-- Hvad bryr jag mig om den? Mitt lif aer rent som en engels, det veta
alla. Min karaktaer aer utan vank -- atminstone foer hvad man kallar
"verlden". Om jag felat som hustru, na, sa har jag fatt min loen! Jag kan
sta mitt oede. Och nu, min kaere vaen, du maste ga, foer jag aer troett. Kom
hit ibland med din hustru, hon aer sa snaell. Och -- lycka till med din
protege. Du foerstar mig ju och aer inte ledsen, inte sant?

Hon nickade till afsked. Herr Baeck kysste aennu en gang hennes magra och
heta hand och gick, echaufferad och upproerd. Sa fort han kom hem,
meddelade han sin hustru alltihop. Med manga utrop och korsningar ahoerde
hon honom, kastade sa pa sig sin pels, tog en droska och for direkte
till Maeienens.

       *       *       *       *       *

Maeienens hade en liten bakgardsvaning pa tre sma rum, hoegt uppe. I ett
af rummen logerade familjens damer, i ett annat herrarne. I det tredje,
som pa en gang var mottagningsrum och matsal, musicerade man dagen lang.
Der stod ett pianino, utbankadt som en gammal akarehaest, det ljoed och
klagade fran morgon till afton. Grannarne vandades, bultade i vaeggar och
tak, beklagade sig foer portvakt och vaerd, allt lika foergaefves. Det
spelade nu mera naestan af sig sjelf, detta pianino. Och naer Fina oefvade
"stora konserten" derpa, jemrade sig Dions violin i fars rum, medan
Adolfs violoncell brummade i mors.

Men belaten var man. Vid sitt skrifbord satt far och ritade med stift
och linialer, mor hoell pa att i stort koeksfoerklaede koka potatis pa
fotogenkoeket; smafroeknarne diskade och skurade knifvar. Man hade ingen
piga, det kom en gang om dagen en madam och gjorde det grofva... Far och
"gossarne" buro mestadels upp maten fran butikerna nedanfoer.

Det ringde. Fina, styf i haenderna efter en foerfaerlig octavpassage,
oeppnade. Fru Baeck! Det blef ett skrattande och fnissande, ett
vaelkomnande och kyssande. Smafroeknarna stucko fran doerroeppningen in sina
lockiga tvillingshufvud, slaengde bort foerklaeden och dukar, och traedde in
i salongen. Man slet i idel kaervaenlighet bort kappan fran den besoekande,
knoet upp hattbanden, ref af handskarne och tvang den vaelkomna gaesten in
i fraemmanderummets baesta vaxdukssoffa, der hon efter ett envist krusande
och genom en arkipelag af fatoeljer, bord och pallar, aendtligen hamnade
alldeles utmattad.

Man begynte strax tala om konserten. Fina skulle spela en fantasi oefver
"Don Juan" af Liszt, en rhapsodie af dito och sa trion, naturligtvis af
Beethoven, med broederna. Dion skulle ge Legenden till lifs, Adolf en bit
Goltermann.

-- Och sa pluggar jag "Lucrezia" med Nadja Sergeiewna. Ack, hvad hon aer
soet. -- Finas moerkroeda, omfangsrika kinder liknade mer aen nagonsin roeda
strandladan vid Morsviken, och hennes oegon glaenste. -- Vi tala finska,
och det aer sa roligt! Hon laer sig sa bra. Hon tycker sa mycket om mig,
vi ae' sa goa vaenner, sa! Vi laer oss ocksa "hafvets unga taerna" af Pacius
foerstas. Och Dion aer ocksa der, och hon aer haer. Och Dion aer alldeles
tokig i henne, smafroeknarna tror att di ska foerlofva sig och goera
konsertresor och fa sa mycket pengar, att di kan inraetta ett nytt
konservatorium i Helsingfors, och der skall jag bli laerarinna och da far
jag visst en sju, atta mark i timmen, foer si froeken Algren, som var i
Paris...

Fru Maeienen kom in, hon alade sig fram med vaenligt blinkande, af
fotogenkoekselden glaensande oegon och kinder aennu fuktiga af angan fran
den nykokta potatisen.

Nytt vaelkomnande, nytt ordfloede, allt i samma musikaliska stroemriktning.

Aendtligen fick fru Baeck med en mycket uttrycksfull gest fru Maeienen att
foersta, att de borde vara i enrum.

De unga damerna foersvunno som roek dit fotogenkoekets laeckerheter lockade
dem.

Man begynte samtalet hviskande. Fru Baeck beraettade hvad hon visste om
Nadja.

Fru Maeienen himlade sig och ville icke tro. Det var kanske till sist
bara inbillning.

--- Kaera hjertandes, det aer visst foertal! Det aer svekomanerna, som ha
spridt ut det. Nog aer hon litet ofoersigtig, men det aer ju bara naturen.
Det aer bestaemdt inte sant! Har han varit der en afton -- sa har han vael
laest hoegt, tills det dragit litet laenge ut ... ungt folk ... en
svartsjuk fru ... fraen Abotrakten, der aer' di alltid sa trakiga, sa ...
nej, det aer bara prat, Dion har taenkt sjelf -- han aer alldeles betagen,
nog vet man, unga menniskan!

Fru Baeck gick henne naermare inpa lifvet, visade henne allt flera
sannolikheter, hjelpte henne att se och tro, naestan att sticka fingrarna
i saren. Men det hjelpte aenda inte. Fru Maeienen var sa hjertans god.

-- Lilla hjertans kaera fru Baeck, vi maste halla upp henne, hon aer
finska, riktigt landsbarn, foerstar ni, och skall nu sjunga "Nella fatal"
pa finska, som min lilla englagubbe der har oefversatt! Och vi ha bestyrt
om till alla tidningar, och vi ha sprungit haer till alla moejliga, och
konserten skall bli om atta da'r och mina barn ska' spela och sjunga,
och biljetter ae' salda, och nu kan det inte aendras!

Det kunde icke aendras. Fru Baeck insag det nog. Hon menade, att moejligen
de, som protegerade en sadan aefventyrlig uppenbarelse, komprometterade
sig, men icke heller det kunde numera komma fru Maeienen att uppge Nadja.
Maeienens hade roert pa bastrumman, och en gang i farten gick den af sig
sjelf och kunde icke hejdas. Reklamerna vaexte, det var sa romantiskt med
denna unga sangerska, som var en verklig fiskarflicka, ett barn af
folket! Finskt i foerening med ryskt, sa intressant! Hon hade dessutom
laert sig sjelf allt hvad hon kunde och var sa naturlig och ursprunglig,
pa samma gang som verkligt genialisk.

Konserten gick af stapeln pa den bestaemda dagen. Huset var nagot mer aen
halft. Herr Adolf Baeck hade koept nagra och trettio stycken biljetter och
delat ut dem som han baest kunde bland kreti och pleti. Ingenioer Granberg
disponerade femtio, hans kamrater, deras fruar och barn, deras vaeninnor
och vaens vaenner. Flere korrespondenter hade blifvit inviterade, man hade
icke foersummat nagot. De Maeienenska numren gjorde lycka, isynnerhet
smafroeknarnas. Fina i ponsoroedt atlaslif hade slagit af ett par straengar
med Liszt, eljes hade det gatt utmaerkt. Nadjas furore var mer artificiel
aen naturlig. Hon kom af sig i bade text och melodi, men skrattade bort
alltsamman. Hennes toilett var dyrbar och affekteradt enkel, men bars
illa. Hon hade icke gloemt sina forna teaterfasoner och sparkade med
slaepet lika som foerr. Sin dramatiska talent visade hon medelst nagra
haeftiga roerelser med armarne och med valdsamma rynkningar pa oegonbrynen
sa ofta som moejligt. Nagra korrespondenter tog hon med sina da och da ut
och in vaenda oegon, andra med sina uppmuntrande leenden och sma skratt,
hennes "naturliga och otvungna vaesende" behagade dem alla.

Damerna deremot intogos genast af en ofoerklarlig antipati foer
debutanten. De tyckte, att hon baest hade passat foer nagot cafechantant,
nagra ville till och med foerpassa henne aenda till zoologiska traedgardens
taeltfoerestaellningar. Icke en tyckte om hennes sang! De funno roesten ra
och utan klang samt hennes foeredrag lika plumpt som affekteradt. Allmaent
anmaerktes mot intonationen.

Pa atervaegen fran konserten ifriga disputer. Man tadlade bland fruarna
dem, som gifvit henne buketterna. Tvenne lagerkransar hade efter
folkvisorna tillkastats henne nedifran, de hade praektiga band i de
finska faergerna, och denna hyllning fann man opassande. Men herrarne
skrattade at alla dessa anmaerkningar. De funno den nya artisten pikant,
retande, artistiskt begafvad och absolut naturfrisk. Det var bara
afunden, som kunde doema annorlunda.

I de ryska blad, hvilkas kritici naervoro pa konserten, funnos inga
recensioner. Endast i en liten tidning syntes morgonen derpa en
svassande blomsterspaeckad artikel, deri Nadjas upptraedande rosades som
nagonting utmaerkt. "I den fullsatta salongen jublade en haenfoerd publik,
och ett regn af blommor jemte lagerkransar hoeljde snart den unga
stjernan, som nu foer foersta gangen visade sig foer en stoerre publik".

I finska blad citerades begaerligt allt detta. Nadjas rykte vaexte. De,
som kaende henne, ryckte foeraktligt pa axlarne, men andra gladde sig at
att landet fatt en ny storhet.

Med de samlade medlen skulle Nadja resa till Paris, sa var bestaemmelsen.
Hon hyrde sig i staellet en egen liten vaning, moeblerade den och klaedde
upp sig sjelf. Dion kom pa ett maerkvaerdigt saett att hjelpa till vid
arrangementerna. Fru Maeienen upptaeckte foer sent, att hon gjort en dumhet
i att beskydda deras bekantskap. Pappa Maeienen aen hotade aen bad sin son,
-- der var naera att ske en olycka. Dion hade blifvit som en "annan
menniska", emanciperat sig fran familjen, sagt upp "pappas kammare" och
svaermade bade dag och natt borta pa egen hand.

Maj manad kom. Fru Granberg hade rest. Herrskapet Baecks hade foerbjudit
Nadja huset, Maeienens foernekade bestaemdt hennes existens. De hade
aldrig kaent nagon Nadja Sergeiewna. Der hade bara varit ett askmoln
nagonstaedes vid horizonten. Det hade staelt till nagon oreda, i
foerbifarten slagit ned i deras hem och gjort deras son smatt galen. Den
aelskvaerda och praektiga fru Granberg hade ocksa fatt en stoet och blifvit
skild fran sin man. Foer dem var hon icke mera till, Nadja Sergeiewna,
det odjuret.

Ingenioer Granberg hade blifvit melankoliker och gick hos sin laekare
hvarannan dag. Han medicinerade och tog massage, men blef icke baettre.
Skygg och lynnessjuk undvek han sina landsmaen, och de kamrater, hvilkas
saellskap han foerr mest soekte, flydde han nu som vore de hans fiender.

Fram pa sommaren aterfick herrskapet Maeienen sin foerlorade son. Hon hade
fatt nog af honom.

Och han, han hade rasat ut. Han hade ocksa fatt nog. Och man stekte
kaerleksfullt den goedda kalfven vid hans aterkomst.

Talet om den utmaerkta nyupptaeckta talangfulla sangerskan Nadja
Sergeiewna tystnade fort. Man gloemde henne foer nya utmaerktheter.
Statsanslagsfragan, som foer det aret blifvit bordlagd, gloemdes ocksa. I
nagra smanotiser i finska blad laestes, att froeken Sergeiewna rest till
Paris foer att utbilda sina ovanliga anlag hos Frankrikes foernaemsta
maestare. Och dermed var man noejd. Om man bara hade talamod att vaenta,
skulle hon nog aterkomma som en storhet.

I den region, dit hon stigit ned, gaf emellertid detta korta rykte henne
en viss popularitet. Hon blef modern och foerstod en tid att halla sig pa
hoejden. Granberg och unge Maeienen foerkastades, den foerre emedan han
plagade henne med sina loejliga fordringar pa hennes oemhet foer sig
allena, den senare helt enkelt emedan han var "bade fattig och dum".
Loejtnant Ulf, numera stationerad i St. Petersburg, togs till nader igen,
det gamla kamratlika vaenskapsbandet emellan henne och honom aterknoets pa
nytt.

Hon foerde eget hus, tog en kock, en betjent och en huspiga, hade en
bestaemd hyrvagn, loge i de olika teatrarne och egen perukmakare. De
baettre teatrarne besoekte hon dock icke, hon vantrifdes pa "italienskan",
gaespade sig halft ihjael pa "ryskan" och roade sig egentligen blott pa
"Bouffe", "Varietes" och andra tvetydigare staellen. "Benstyckena" voro
nu en gang i hennes smak. Offenbach hennes musikaliska afgud. Cancan
hennes foertjusning. Och i allt detta trifdes hon utmaerkt. Och var
lycklig.

       *       *       *       *       *

I det lilla rummet vid Torparbacken sken sommarens aftonsol. Genom en
uthuggning i skogen kunde man oefver faelten se en bit af hafvet och
holmarne langt borta. Hoega skogbevuxna klippor med sluttningar, som
stupade brant ned. Och vid stranden lyste den gulroeda graniten bjert.
Vattnet sqvalpade friskt och groent om de djupa braeddarne, och nagra
seglare kryssade genom sunden. Det var en augustiqvaell.

Ragen vaggade, och laengs gaerdesgardarne vuxo hoega hallonbuskar, tunga af
baer. Lingonen stodo stinna och rodnade pa ena sidan, de trifdes
oefverallt pa de sandiga tufvorna, fetmade foer hvar dag och traengdes i
klasarne. I de fuktiga dikena suto aennu en maengd oefvermogna akerbaer
bland blommor och stra, laerkorna sjoengo alltjemt och sparfvarne
smaqvittrade i saeden.

Ofvanfoer Kajsas foenster hade svalor byggt sina bon. De floego af och till
med korta jublande skri, stora faerdigfjaedrade ungar stucko upp oeppnade
gap ur boen och ville staendigt ha mera. Snart skulle de ut och flyga.

Pa lilla blomstertaeppan nedanfoer stod en rad resedor och loefkojor. De
doftade och aftonvinden bar den fina doften varm och stark in genom
foenstret. Grannfamiljens sophoeg saende en fiendtlig lukt omkring, men
vinden kom vaenligt fran vester och foerde bort de osunda angorna. Den
sjuka inne i rummet kaende blott de goda.

Golfvet var bestroedt med enris, och vid troeskeln lag en sammanflaetad,
af granrisqvistar hopsatt matta. Elden smapratade i spiseln, sprakade
upp nagon gang, da en kadig tallgren tog eld, men domnade af igen under
askan.

Pa trefoten puttrade sumppannan. Kaffepannan stod nyskurad bredvid pa
sanden. Allt var rent i den lilla stugan, skinande och putsadt. I en
stor, bred stol satt Kajsa med stickstrumpan, svag och feberaktig. Hon
hade haft lunginflammation och lidit mycket. Det onda hade emellertid
"slagit inat", hon hade det alltsamman qvar; inte sa att hon lag och
yrade som foer fjorton dagar sedan, men pa ett annat vis.

Det var hennes femtiondefoersta foedelsedag, och den firade hon allena.
Herrskapet fran garden hade saendt henne kaffe, socker och en ny
huspostilla med knaeppen, alltsamman var lagdt pa byran, prydligt i rad.
En af grannhustrurna hade pa foermiddagen lanat henne sin lilla dotter,
medan hon sjelf var pa utarbete. Den lilla hade legat pa golfvet och
lekt med nagra af Welis gamla traedockor, ty Nadjas alla voro foerstoerda,
sa att icke ens ruinerna aterstodo. Det hade varit en fest foer Kajsa att
observera barnets sma fridsamma lekar. Hur taeckt det lekte med hvad som
helst. En traed kunde sysselsaetta den lilla Majalisa en hel halftimme.
Hon gjorde ett barn af en ullgarnstofs, vyssjade det, lindade det i en
liten pappersremsa, vaggade det i ett barkskal, gaf det mat med en liten
sticka, stor som en knappnal, och laerde det att tala sitt eget
outvecklade lallande jollersprak.

Kajsa satt och taenkte pa Nadja, naer hon var vid samma alder. Skrikig och
bullrande, vild och missundsam hade hon aldrig talt det hon hade sjelf,
utan endast det brodern hade. Sa hade hon foerstoert allt foer dem bada,
brakat och kranglat, utan att unna sin mor nagon ro, och skrikit dag ut
och dag in, ar ut och ar in, tills hon fann pa att skratta i alla vaeder,
naer hon var ond som naer hon var god. Kajsa hade alltid troestat sig med
att Nadja var sa god, oaktadt allt det andra. Denna godhet uppvaegde ju
mycket, tyckte hon. God, men svag. Ett hjerta, men villigt till allting.

Det var ett och ett halft ar sedan hon sist haft bref fran Nadja. Kort
derefter hade det statt i tidningarne sa mycket om henne. Hon hade
blifvit naemnd med utmaerkelse, som en musikalisk artist. Aterigen det der
maerkvaerdiga artistiska, som hon, Kajsa, hela sitt lif hatat och kaempat
emot. Hade saledes Sergej det ocksa? Eller hade hon det kanske sjelf,
eftersom det gjorde sa starkt intryck pa henne?

Mahaenda var hon sjelf ett slags musikalisk talent? Hon taenkte efter.
Nej. Det var inte moejligt. Vael hade hon som helt ung fatt beroem foer sin
roest, patrons fru hade ju foersoekt henne vid pianot och sagt, att hon
kunde komma in vid operan, men musik hade hon ju aldrig talt. Bara
orgel. Inte sadan der laettfaerdig dansmusik med horninstrumenter, eller
gnidmusik pa fiol, eller klingeliklang pa fortepiano, nej, bara
ordentlig, langsam klar sang, i staemmor eller ensamt, men allvarligt.
Hon aelskade blott predikomusik.

Af henne hade saledes Nadja icke det artistiska, men af hvem? Om hon
varit Rellus -- men det var ju inte sa. Sergei hade kanske varit vid
musiken? Det visste hon inte. Han hade en haest och var kosack, hade
lefvat, aelskat i foerbifarten och doett i en hast. Det var hvad hon kaende
om honom.

Nadja skulle saledes bli en teatermamsell pa allvar. Hon hade soerjt
deroefver den foersta tiden i Helsingfors, men gladde sig, da hon i
tidningarne laeste om hennes triumfer. Nu kunde hon kanske stadga sig.
Hon hade redan gifvit dottern foerlorad, hon hade oefver henne gratit sina
kinder vissna, sina oegon roeda ... kanske hon nu kunde blifva nagonting
stort.

Pa de bref Samuli skref efter Kajsas diktamen hade Nadja aldrig svarat.
En gang hade hon saendt modern en tiorubelsedel, men inte ett ord. Hon
hade dock hellre emottagit ett aldrig sa kort bref med nagra vaenliga
ord. Tiorubeln hade hon aennu, i sin gamla svarta psalmbok. Nadja kunde
kanske en gang behoefva den sjelf ... hvem vet.

Kajsa och Samuli disputerade den tiden ofta om Nadja. Han trodde, att
hela den nya historien var till hennes olycka. Han visste, att "herrarne
satt ihop alltsammans", allt det granna man laeste om henne. Hon var icke
en riktig, menade han, och hon kunde aldrig i verlden bli en riktig. En
verklig stadsdam, som dugde foer en ordentlig herrskapsteater. Hon
passade inte, pastod han, "och blir hon nagot, sa blir det till hennes
eget foerderf".

Kajsa deremot trodde pa dottern. Hon hoppades och lefde pa detta hopp.
Hon planerade, vaentade, sag i rosenskimmer en lugn, lycklig framtid. Sin
vildfogel sag hon som en skoen, firad storhet och sig sjelf vid hennes
foetter, tjenande, oedmjukt aflaegsnande alla hinder och alla obehag fran
hennes vaeg!

Sa blef det tyst i tidningarne en lang tid. Modern blef orolig. Samuli
rynkade aennu mer oegonbrynen och ingen vagade boerja ett samtal om den de
bada taenkte pa.

Samuli reste ofta till staden. Da och da hoerde han nagot fran resande,
som sett eller hoert om henne i St. Petersburg. Han kom hem igen till
Kajsa och svarade missnoejdt och afboejande pa hennes fraga: Nadja har det
bra...

Men nu en tid hade han ingenting alls fatt veta, tills foer nagon vecka
sedan loejtnant Ulfs betjent atervaendt till den finska hufvudstaden,
emedan hans herre doett. Denne betjent, som var en gammal bekant till
Samuli, hade ute i staden beraettat, att Nadja var fullkomligt pa
foerfall. Det sista aret hade hon alldeles ohjelpligt sjunkit. Det var
foer att hoera detaljer Samuli hade rest till Helsingfors i gar. I afton
skulle han komma hem.

Kajsa vaentade sa saekert nagra glada underraettelser, hon tyckte sig
naestan ha raett att fordra nagon glaedje, det hade ju laenge varit sa
sorgligt foer henne, lifvet. Hon vaentade, naestan i hoegtidsstaemning. Med
otrolig moeda hade hon sjelf skurat golfvet och plockat enris foer att
stroe oefver ... allt var nu faerdigt, han maste komma och med honom nagon
helsning fran hennes enda barn.

Solen sjoenk allt mer, det led och led, men han kom icke. Kajsa hoerde hur
katten, som krupit in genom foenstret, lade sig pa sin vanliga plats
under saengen och snurrade liksom en slummersang at sig sjelf. Minnena
stego, hon sag tillbaka som i en spegel sitt foerflutna lif inom ramen af
detta tranga rum, utom hvilket hon aldrig kommit, oaktadt all sin flit
och sin straefsamhet. Och hon kaende, att hon hunnit till sista kapitlet
utan att nagon lycklig foeraendring var att vaenta. Endast nagonting godt
ifran Nadja, det var hennes hopp, den vaentade fodelsedagsgafvan. Gud var
ju sa god, och hon hade fatt upp en sa hoppingifvande vacker vers ur
nya testamentet nu pa qvaellen. Det maste komma nagonting godt, -- men
han droejde.

Taenk om han hade henne med sig! En fin och ordentlig herrskapsfroeken,
med foernaema maner, litet hoegmodig kanske, men med ett godt leende,
sadant hon hade som barn, da hon ville ha nagonting och foersoekte
kokettera sig till det...

Kajsa smalog foer sig sjelf. Hon sag sin Nadja foer sig, ehuru hennes oegon
voro faestade pa den gra strumpan, hon sag sin dotter sitta i
sidenklaedning pa stolen och sag sig sjelf lycklig och foertjust boeja sig
ned foer att smekande kaenna pa det mjuka, fina klaedningstyget. Hon
tyckte, att hon, den simpla bondqvinnan, icke vagade beroera Nadja sjelf,
bara sakta smeka hennes klaeder. Och hon taenkte, att om Nadja ville
sjunga en enda ton, sa skulle hon, modern, visst inte kunna halla
tillbaka sina tarar. Det var visst sa skoent, sa roerande, det hon sjoeng.
Hennes enda aelskade dotter!

Hur hon ville goera allting naett och beqvaemt foer sin kaera gaest! De fina
sakerna hon saekert tagit med sig, skulle pryda rummet, i byran fans
dessutom god plats. Och Kajsa lofvade sig sjelf att aldrig traka ut sin
dotter med "foermaningar" eller "predikningar", som hon visste att Nadja
icke talde. Och aldrig skulle hon naemna ett ord om det foerflutna och de
ungdomsdarskaper Nadja begatt.

Allt skulle ga sa sakta och behagligt. Allt som inlagdt i mjuk, loes
bomull. Daempadt hoestsolsken inne i det lilla rummet. Hvita
musslinsgardiner oefver de dunkla, groena foensterrutorna.

Kajsas oegonlock begynte tynga. Det foell en sloeja oefver hennes oegon, en
sloeja i laett, matt rosenskimmer. Alla tankar blefvo ljusare och gladare,
fingo vingar och floego ut i den stora, vida, obekanta verlden.

De lyfte hennes afmagrade gestalt sa stilla oefver alla materiela hinder,
buro den oefver land och haf, fylde lungorna med frisk luft och utbredde
oefver hennes hela varelse en atmosfer af stilla lycka.

Tankarne i droemgestalter foerde henne till ett annat och baettre land, der
allt var sa putsadt och fint, att fattigdom och elaende icke kunde
trifvas der. Allt var faerdigt och ingenting behoefde goeras. Kajsa kaende
hur ungdomskraften aterkom och det glada, vaelsignade ungdomsmodet.

Hon gick ater igen ung och laett i det hoega och doftande graeset, hoerde
sorl af baeckar och ett qvitter af tusen foglar. Hon var sa glad, att hon
maste springa, och i staellet foer att lata sina foetter foelja den groena
stigen, hoejde de sig ofrivilligt och hon bars liksom en fjaeril fram
oefver blomstren, mellan hoega traed, mot fjaerran skoena trakter, allt
laengre och laengre.

Hon sag nagon framfoer sig, ett ungt vaesen liksom hon sjelf. Det var
dottern. Hon ville taga hennes hand, men det lyckades icke. Kajsa sag
att Nadja foell ned mot jorden, och ville hjelpa henne. Men till sin oro
maerkte hon, att hon sjelf icke var tung nog foer att fa faeste vid marken.
Hon foersoekte tynga sig ned, gjorde anstraengningar foer att na jorden, men
studsade upp igen lik en ballong och Nadja snafvade, gick alltmer
krokig, tills hon slutligen kroep. Med gratande suckar ville modern lyfta
upp henne, men foergaefves. Hon nadde icke dit ned.

Ocksa haer fans saledes en ofullkomlighet. Kajsa kaende det som ett moln
af missnoeje, som likvael foersvann snart, hon hoejdes sa smaningom alltmer,
kom upp i dimmiga regioner, der hon foerlorade allt medvetande om sig
sjelf och allt annat. Hon sof. Droemmarne kommo och gingo likt toecken.

En kall pust ifran det oeppna foenstret vaeckte henne slutligen. Hon froes.
Kalla rysningar skakade hennes kropp, det var skymning i rummet, och
gloeden i spiseln var slocknad. Hon var ater gammal och skroeplig, ater
sitt eget sjelf.

Hon hoejde sig foer att staenga foenstret, lyfte sig moedosamt fran sin
plats, flyttade foetterna besvaeradt. Hon tog ett steg, men stannade.
Hvad var det? Der pa stolen, vid bordet. Hvem? Hvad?

Nagon, som lag med hufvudet pa haenderna, lutad mot bordet. Han,
inspektorn, den regelraette och nyktre inspektorn, som atnjoet Kajsas
stora aktning, honom som hon beundrade och naestan aelskade som en son.
Han haer -- och i soemn.

Hon gick sa sakta hon kunde, svaefvade som en ande, stilla och ljudloest
till foenstret, staengde det och gick tillbaka.

Da hoejde han sitt hufvud, sag upp och laet ater hufvudet falla.

Kajsa sag, att han icke druckit, Hans ansigte var foervridet, men af
sinnesroerelse, och hon foerstod, att han var i uppror. Hvad hade haendt?
Hon vagade icke fraga. Hon var raedd foer sanningen.

Utan att saega ett ord, satte hon sig. De magra haenderna knaeppte hon igen
oefver knaet och gaf sig till att stirra pa golfvet.

Det moerknade. Klockan slog half nio. Den slog nio. Sa steg han upp och
slog tungt sin hand i bordet. Hon spratt till, skraemd. -- Hvad aer det,
spektor, har nagot haendt? -- hon vagade knappt tala.

Om en stund kom der fram ifran honom ett ljud som ett hot eller en
foerbannelse. Han svor en ed och slog aennu en gang i bordet. Kajsa hoerde
nagra afbrutna ord och foerstod, att de gaelde Nadja:

-- Om jag inte skall straffa henne i hennes foerbannade synd, tills fan
far ur kroppen pa henne, sa ma jag aldrig fa namn af hederlig karl mer!
Om jag inte skall ge henne ett knifhugg i ansigtet, sa den roeda bloden
rinner ur och bleker hennes fagra kinder, sa ma djefvulen kasta mig i
sin eviga eld. Om jag inte piskar henne och flar henne, tills hon inte
har ett qvitt af synden i sig mer, sa ma ni spotta pa mig, mor, men sa
mycket vet jag, att straff ska hon ha och det sa att lifvet hennes inte
aer vaerdt en pris snus. Foerr blir hon inte menniska! Ja, ni ma ursaekta,
men det aer det sista medlet. Om jag inte haft henne kaer, sa hade jag
latit henne fara foer laengese'n. En annan skulle inte vilja ta i en sadan
der med hoftang en gang. Men jag, jag skall aga henne. Jag skall maerka
henne. Det skall inte bli manga hon foerfoer mer. Och med superiet ska det
ocksa ta en aenda. Nu vet ni hvar ni har mig, mor Kajsa. Jag far i morgon
till Petersburg. Sist om en manad aer jag tillbaka. Sa, grat inte. Jag
har ett paket at er. Var inte ledsen, hon skall bli folk aennu, skall ni
fa se, men jag skall foersoeka mitt saett hvad det kan hjelpa. Godnatt, vi
ses igen.

"Spektorn" gick. Kajsas foedelsedag var till aenda. Hon klaedde sakta af
sig och lade sig att sofva i det tomma rummet. Men hon somnade icke och
sag inga ljusa syner mer, inga glada droemmar kommo, bara sorgsna och
tunga tankar.

Om nagra dagar traeffade hon uppe pa garden Ulfs betjent, som varit
Samulis sagesman. Hon hade svart att fa honom att tala. Men sa mycket
fick hon veta, att Nadja stiftat olycka i Granbergs familj, skilt
makarne at och ruinerat mannen. Att hon sedermera lefvat ett ar i
"stoerre foerhallanden", men foer tillfaellet hade det mindre gladt. Hon var
ofta hemloes och dref omkring pa gatorna i S:t Petersburg. Hjelpte man
henne, lefde hon bekymmersloest nagra dagar, "etablerade" sig, men
oefvergaf snart alltsamman foer att boerja om pa nytt igen med det gamla
lefnadssaettet. "Hon har blifvit aeldre och ser inte mer sa bra ut",
beraettade mannen, "men aer lika glad och lustig som foerr." Och foer att
foersona nagon del af det onda han sagt, tillade han: -- men hjelpsam aer
hon mot alla fattiga och gamla, och hjerta, det har hon ocksa! -- Han
raeknade upp en hel hop med tillfaellen, da hon hjelpt landsmaen, som soekt
upp henne, -- en god sjael, -- slutade han och tillade aennu en gang som
troest: -- fast hon har en dalig natur, men det kan hon inte ra foer.

Kajsa hade i sitt lif burit sa mycket, att hon nog kunde baera detta
till, taenkte hon. Och hon visste, att det var Guds straff, och att han
aldrig laegger tyngre kors pa en aen man kan baera. Hon skulle foersoeka
skicka sitt stackars barn nagot penningar, alltid kunde man fa ihop
nagot. Kanske det kunde goera henne en glaedje.

Hvarfoer hade Nadja blifvit sadan? Hon fragade sig sjelf detta tusen
ganger, och kunde inte fa det klart foer sig. Hon hade dalig natur, sade
man. Hvarifran? Af henne, modern sjelf? Eller af Sergei?

Eller var det dalig uppfostran? Kajsa hade inte foerstatt att goera det
baettre. Hon hade gifvit henne det baesta hon kunde. Ett godt exempel. Och
sin kaerlek. Och sin boen till den allsmaektige Guden. Ingenting hade
hjelpt.

Inte aennu. Men kanske med tiden.

Kajsa funderade hit och dit. Hon radslog med sig sjelf och sin
erfarenhet. Hvarfoer bli menniskor, specielt flickor, daliga pa det
viset?

Vanligen frestas de foerst i begynnelsen af andra, falla foer frestelsen
och fortsaetta i synd. Nagra fa af hennes bekanta hade lockats oskyldiga
i olycka. Det var en eller tva. Men Nadja? Hvem hade lockat och frestat
och foert henne in pa denna vaeg?

Den ryske officern ... ja, nej? Hon hade redan foerut varit sa der
lite... Hvad hade varit hennes frestelse? Fafaengan? Aerelystnaden? Nej
och aterigen nej. Med ohjelplig envishet kom hon jemt tillbaka, det var
den onda naturen. Och boten deremot? Fans det nagonting annat aen hennes
gamla, eviga botemedel, det som aenda inte hjelpte, kaerleken och boenen?

Kajsa gick till sitt lilla hem, gick langsamt med sin gra stickstrumpa i
handen. Hon tog vaegen genom stengaerdena, den gamla vaelbekanta vaegen, och
fingrarne flyttade stickorna sa flinkt och snabbt. Hon gick rak och
styf, munnen litet snoerpt, de glaensande oegonen faestade pa skogen framfoer
henne. En het rodnad brann pa de magra kinderna, och endast hufvudet med
den svarta sidenduken pa var boejdt, som fruktade hon ett slag.

Undergifven och from till sinnes steg hon in i sin stuga och atertog med
vanlig lugn ifver foersummadt och kaert arbete, som dock i dag anstraengde
henne dubbelt. Men hon hade nu ett nytt mal. Att bereda sin stackars
olyckliga dotter en glaedje. Da hon nu var i olycka och saknade hem och
vaenner skulle hon kanske med foertjusning emotta en hjelp af sin ringa
foeraktade mor.

Hon stroek med lugnare mod sina kragar. Det var alltid sa uppfriskande
att arbeta, ocksa om det anstraengde en liten smula. Foer hela denna tvaett
kunde hon fa ihop en tre, fyra mark. Och mer hade hon i sparbanksboken.
Ja, hon kunde aennu arbeta, och sa roligt, hon skulle hjelpa sin dotter!

Samuli hade kostat ut en del af hvad han under aret sparat pa sin
jernvaegsbiljett. Han hade uttagit allt hvad han hade i sparbanksboken.
Men den han soekte fans ej mer i S:t Petersburg, hon hade med "ett
saellskap" rest till Moskwa. Saellskapet skulle ge foerestaellningar
nagonstaedes, pa nagon stor och utmaerkt teater. Nadja hade beraettat i det
hus, der hon bott i S:t Petersburg, att det var nagon kejserlig opera
hon skulle till, men madamen i porten menade, att en sadan trasvarg som
Sergeiewna egentligen vore foer dalig till och med foer cirkus.
"Saellskapet" gjorde konster pa lina foer det mesta -- Nadja hade redan en
tid sjungit pa samma staelle som de dansat ... och nu skulle de foersoeka
sin lycka i Moskwa.

Samuli, som foer laengesedan laert sig nagot ryska, foerstod likvael icke
mycket af portvaktarmadamens beraettelse, men hufvudsaken begrep han.
Polisen hjelpte honom pa trafven, och nu var han pa vaeg efter henne. Det
var icke kaerlek, som dref honom. Det var haemd. Han visste ej hvad han
ville, blott straffa. Den langa resan oefver den hundra mil langa steppen
foerefoell honom oaendlig. De breda floderna, som vaeltrade sina
vattenmassor fran oester till vester, fran norr till soeder liknade
kolossala ormar, som slingrade fram genom oeknen, staederna med sitt
bullrande lif liknade i hans tycke sma obehagliga oaser, mot hvilka
sjelfva oedemarken var tilldragande och angenaem.

Men aendtligen kom han fram.

Han tog sig rum i zigenarqvarteret borta vid Ukrainii pereolok i
naerheten af det hus, der han genom polisen fatt veta att Nadja bodde.
Det droejde, innan han kunde orientera sig sa mycket, att han foermadde
soeka upp henne. Luften i det vaerdshus, der han logerade, plagade honom,
bemaengd som den var med osunda dunster; maten, tillagad med stinkande
bomolja, qvaeljde honom, och rummen, laga och illaluktande, voro sa
smutsiga, att han med sina nya klaeder fruktade att saetta sig ned.

Kocken i detta hus var honom en gata, fin och hvitklaedd stod han halfva
dagen i porten och paraderade. Koeket sag ut som en svinstia, det var
inte troligt, att kocken nagonsin var der.

Och sa gatorna. De slingrade som labyrinter utan utgangar at samma hall,
foervillande och farliga.

Moerka, laga hus i hela denna stadsdel med omoejliga gardar och
maerkvaerdiga trappor. Oefverallt kyrkor och kapell, oeppna hela dagen.
Kling-klang i kyrkklockor och kastelltorn. Kaftanklaedda prester, poper i
fladdrande har och langt skaegg, med tofflor och smutsiga kalsonger som
syntes inunder kaftanen da de gingo, korpojkar, som stulo fran
pepparkaksmadamerna vid hoernen och sjoengo, svaengande roekelsekaren
oegonblicket derefter inne vid altaret, glaedjeflickor, som korsade sig
och knaefoello i smutsen vid den helige St. Sebastians i nattrock klaedda
messingsbelaete, kaeringar med qvastar laengre aen de sjelfva, och som
sopade gatan, sa att all orenlighet stannade qvar, allt sag han med
yrvakna, missnoejda oegon, utan att raett veta hvart han skulle eller hvad
han ville.

Den eleganta staden roade honom icke. De breda gatorna, som gingo i
backar och bugter, de vackra traedomgifna husen i lackerad sten med
tornspiror och originela prydnader intresserade honom icke, han
foerbryllades af det hoegljudda larmet, som i styrka vida oefversteg
bullret pa gatorna i St. Petersburg, han skraemdes af stojet pa
Stritninka och fann Kremls underjordiska butikstad mera lik en kolossal
roefvarkula aen en orientalisk marknadsplats.

Endast uppe i Kreml bland palatserna och kyrkorna tyckte han sig kunna
andas. Der var hoegt till himlen och vida utsigter oefverallt omkring.
Flodens gula vatten bredde sig nedanfoer, floet under breda broar och rann
som ett baelte af guld genom aengarne. De herrliga antika palatsen med
sina borggardar faengslade honom som underverk fran droemlanden, de
hundrade kyrkorna af originela, barbariskt omoejliga former och i
bizarra, djerfva faerger kommo honom att haepna. Gyllne kapellets
solglaensande kupol blaendade honom, och han stod som en bildstod framfoer
Guds moders hus vid roeda porten, nagonting sa praktfullt, sa vansinnigt
praktfullt hade han aldrig kunnat taenka sig!

Det folk, som stimmade omkring honom pa gator och torg, syntes honom sa
fraemmande, som hade han hamnat pa en annan planet. Samuli kunde inte fa
i sitt hufvud, att de alla voro "kristna". De roedkjolade ryska
matuschkorna i perlor, band och kakoschnickar hade han redan i
Petersburg vant sig vid, ocksa maennen i sina rynkade svarta
sammetskjolar och de roeda, vida skjortorna, med vida byxor och hoega
stoeflar, fann han sig i, men det var en massa annat maerkvaerdigt folk,
som sago okristliga ut och som Samuli inte kunde se sig maett pa.

Det var armenier med sina bruna kaftaner, silfverstickade langvaestar och
fezer, malarosser med brokiga silkessjalar kring laenderna, arkangeliter
med hvita langa rockar, tscherkesser i bla, atsittande, pistolbeprydda
syrtuter, glittrande af silfverbroderier, tofsar och knappar, och sa
militaerer i otaliga olika uniformer, roeda, groena, bla och gula, i
silfversnodder eller guld, i fina klaeder eller illa dolda trasor.

Och qvinnorna! De eleganta damerna i moderna vagnar oefverstralades laett
af de brokigt klaedda, som gingo till fots. I blatt och roedt, i sjaelar
och sloejor, i sammet och silke, oaekta och billigt, slitet och gammalt,
men pittoreskt och lifligt i faergen. Ett stoj och ett skrattande, ett
lif och ett spel med svarta oegon.

Samuli skuffade ifran sig allt hvad han kunde. Nagra togo honom under
armen, andra fattade honom i handen, nagra talade med honom, andra
foerfoeljde honom eller gafvo honom de otvetydigaste blickar.

Han skakade sitt langa hvitgula har, som om det varit bromsar, som
angripit och stuckit honom. Han ryckte pa sig, som om de varit insekter,
dessa skoena med mogna behag, som erbjoedo honom sitt saellskap. Och naer
det icke hjelpte, hoejde han hotande armen utan en gnista ridderlighet.
Det var en bjoern utan maner och omoejlig att uppfostra. Och der han gick
fram, skallade det hanande skratt efter honom. Han hade varit faerdig att
"maerka" flere aen en af "damerna" med sin knytnaefve, han hade sinnet
uppe, det hade bara behoefts en flaegt, och det hade brustit ut och tagit
laga.

Aendtligen, efter manga bemoedanden, hade han fatt raett pa Nadjas
egentliga bostad. I ett af zigenarqvarterets stoersta och minst vael
beryktade hus bodde hon med nagra af saellskapet. Men det var omoejligt
att traeffa henne. Hon var alltid borta, och den, som bevakade detta de
foertrollade prinsessornas hus, hade intet foertroende foer Samulis aerliga
ansigte, haerute var det en dalig rekommendation.

Han besloet att sta utanfoer och vaenta. Dag foergick efter dag och han
traeffade henne icke. Det var en langtradig parad; i denna kasern var det
manga som kommo och gingo, men henne sag han icke.

En dag, han var sa uppretad, sa foega blid och i en sadan
sinnesstaemning, att han hade kunnat foeretaga sig hvad som helst, en dag
foersoekte han att traenga sig in och soeka henne genom hela huset, genom
alla de elaendiga flyglarne, rum ut och rum in, om sa skulle behoefvas.
Men han hejdades redan i porten. "Njanian" med de vaeldiga armarne i
sidan tog honom i armen och vaende om honom, ledde honom ut pa gatan, som
om han varit en vante. Den gamla megaerans grin verkade som ett oegonkast
af medusa, Samuli laet sig motstandsloest foeras tillbaka, foerbluffad infoer
detta odjur till qvinna; han besloet att vaenta till afton, utan att
foertaera nagot pa ett helt dygn, om det vore noedvaendigt.

Han blef icke gladare mot qvaellen. Hon droejde och droejde. Klockan slog
atta och nio och tio, och hon syntes icke. Men naer han var faerdig att
springa till polisen foer att aennu en gang be om hjelp, hoerde han ett
skratt inne pa garden...

Roesterna kommo naermare. Ett par tre slamsiga qvinnor, inhoeljda i kappor.
Hon gick emellan dem, hon var den laengsta. Det var ryska de talade, hon
en bruten rotvaelska, de andra genuint. Det var icke vaenliga roester, icke
vaenskapliga knuffar de utdelade till hvarandra. Nadja, nagot lifvad af
sitt konjaksblandade te, munhoeggs sa godt hon kunde, och naer de ryska
oqvaedinsorden icke voro tillraeckliga, tog hon till svenska och finska.

Samuli foeljde efter. Han ville observera dem en stund. De gingo alltjemt
graelande gatan framat. Kom der en herre, blef han tilltalad af deras
vaenliga, instaellsamma staemmor och i smickrande ordalag, kom der en dam,
skrattade de, som om de sett en karrikatur.

Samuli gjorde sig faerdig att bakifran fatta tag i Nadjas axlar och ta
henne med sig. Men innan han visste ordet af, kilade de in i en portgang
och foersvunno.

Der brann en groen lykta vid porten, och en skylt med bilder haengde oefver
ingangen. Samuli ringde, blef inslaeppt och stod framfoer ett slags
svartmuskig vaektare, som mer liknade en roefvare aen en hederlig menniska.
I sjelfva portgangen var halfmoerkt, den groena lyktans sken upplyste helt
otydligt en trappa, som ledde nedat, och visade de tjocka roeda
draperier, som skylde en doerr langt i fonden.

Vaktmaestaren hindrade Samuli att ga vidare. Han moenstrade honom noga och
straeckte ut handen med ett dundrande: "Stcho?" Men foermildrades sa
smaningom och nickade.

Samuli stack handen i fickan, tog fram en silfverrubel, tryckte den i
handen pa den svarte och gick till trappan.

Med fasta steg klef han nedat, lyfte gardinen, skuffade doerren till
sidan och steg pa.

Han befann sig i ett slags krogsal med spelbord. Der brann ingen gas,
endast nagra osande lampor. I hoernet naermast doerren lyste en Kristusbild
i messingsklaeder vid skenet af en liten laga i ett oljefat. Derunder
sutto en hop maen i skjortaermarne och spelade. Nagra drucko oel ur de
stora stopsbuteljer, som voro uppstaplade pa stolarne och baenkarne
bredvid dem, andra bara spelade, alltfoer ifriga foer att ge sig tid att
dricka.

Vid de oefriga borden naera der han stod sag Samuli nagra andra drickande,
spelande eller konverserande. Det var inga handtverkare eller arbetare,
inga i blusar eller i vanliga ryska nationalkostymer klaedda maen bland
dessa kunder, utan idel loesdrifvare och vagabonder i europeiska klaeder,
hattarne pa. Sjoemaen och positivspelare, musikanter med och utan ben,
tiggare och foerfallna foerdettingar af alla slag. Cylinderhattar,
frackar, rester af militaeruniformer, bestraffade polismaen utan tjenst,
men med galonprydda moessor, utslaeppta foerbrytare, efterspanade
misstaenkte, alla slags personer, som hade nagon anledning att sky dagern
och menniskorna, samlades haer att ostoerdt roa sig efter baesta foermaga
natten igenom.

Det laga rummet var oefverfullt med roek. Samuli kunde icke se det hvaelfda
taket, der uppe var luften tjock, sa den skulle kunnat skaeras i skifvor.
Langt borta i fonden var en upphoejning, en hop sma fotogenlampor brunno
deromkring. Uppe naermast denna estrad var det lifligare bland gaesterna.
Det skrattades och skreks, halfsjoengs och hojtades. Samuli tog sig en
stol, bestaelde sig af en kringspringande piga en biffstek och oel, och sa
vaentade han hvad som komma skulle.

Fyra fem herrar i fantasikostymer sprungo in pa estraden, bockade och
staelde sig i rad. Sa begynte de sjunga. En var foersta sopran, en andra,
en var alt och sa ett par basar. Samuli tyckte i boerjan, att det
verkligen liknade sang, men sa paminte det honom om kattorna vid
Torparbacken, da de skreko i hunger. Publikum skrattade, nagra sjoengo
med, endast nagra troetta stackare gaespade at alltihop.

Andra numret intresserade allmaennare. Der kom nagot in pa fyra ben, ett
stort djur i hvita faellar. Det dansade och svaengde sig, pep och jamade,
staelde sig aen pa foetterna, aen pa haenderna, under jubel nedifran. Men da
appladerna ljoedo som starkast, afkastade det pelsen, och derur kroep fram
en stor och yppig qvinna, klaedd i en balettdanserskas laetta draegt.

Hon satte armarne i sidorna och begynte sjunga. Men sangen var hes, hon
hostade och blef allt mer utan roest. Ackompagnerande henne med glasen,
maerkte man icke i boerjan nagot, men naer slutligen ingen sang hoerdes,
foell det en af ahoerarne in att ropa till sangerskan, att hon skulle
sjunga baettre. Hon blef ond, rynkade oegonbrynen och hoette med knytnaefven
at den naesvise.

Den tillraettavisade tog upp en loek ur sin ficka och kastade pa
sangerskan, som traeffades pa oegat. Ursinnig af vrede tog hon en af de
lampor, som bildade ramp, och slungade den ned i hopen, i mening att
traeffa honom med loeken.

Men den foell midt ibland ahoerarne, den brinnande fotogenoljan floet ned
pa golfvet, lemnade en laga pa bordet och astadkom stor oreda. Man
skrek, svor, sprang, slog omkring sig och foersoekte slaecka.

Det var en foervirring och derunder haglade det glas och buteljer pa den
flyende sangerskan. Hon sprang ut, gratande af foerskraeckelse. Samuli
rusade efter, banande sig vaeg genom denna menniskomassa tack vare sin
styrka och sitt lugn. Han nadde Nadja, der hon bloedande och hoegt
gratande sprang i korridoren foer att finna en utgang, kastade sin langa
paleta oefver henne, tog henne i armen och foerde henne med vald ut.
Garden, stor som ett torg, var alldeles tom. I en halffoerfallen vedbod
pa andra sidan stod en gammal man vid en lykta och samlade span.

Samuli sprang till honom, gaf honom en rubel, pekade pa sin dam och laet
honom foersta, att hon var sjuk och att han ville under tak. Gubben tog
lyktan, betraktade i foerbigaende den bloedande och klagande qvinnan och
bad dem foelja sig.

Han gick genom vedboden och uppfoer en trappa. Der lag ett rum,
jemfoerelsevis snyggt och varmt. Gubben pekade pa ett aembar vatten, en
handduk, en stor, bred saeng och gick.

Samuli drog kappan af Nadja och beskadade henne. Hon bloedde i ansigtet
och darrade af koeld i sin tunna draegt, halfnaken och trasig.

-- Fall pa knae, -- sade han, -- fall pa knae och kyss mina foetter.

Hon foell snyftande ned och graet som ett elakt och ilsket barn.

-- Bed om foerlatelse och lofva, att du angrar, -- befalde han med sin
inspektorsstaemma.

Nadja hoejde trotsigt hufvudet och sag mot doerren, faerdig till flykt.

-- Bed om foerlatelse.

-- Nej.

-- Bed om foerlatelse.

-- Nej. Hon sag upp med sina blodspraengda, oklara oegon och det stroemmade
emot honom en doft af konjak.

-- Sa boej din rygg, foer nu kommer aendtligen din stund. -- Samuli hoejde
sin kaepp af god mazur, den gamla kaeppen, som sa mangen gang skipat lag
bland bruksarbetarne pa Drumsoe och om hvilken aennu ingen klagat, att den
varit i oraettvis hand. Men Nadja floeg upp som en boll och sprang emot
doerren, skraemd af hans ton och hans blickar.

Han fick fatt i henne, tog tag med sin venstra hand och tryckte henne
till golfvet samt hoejde kaeppen, blek af vrede, men lugn och trygg. Han
slog henne. Han var sa hardhaendt som han foermadde och skonade icke ens
ansigtet. Han visste vael hur mycket man kunde tala utan att taga skada
foer alltid. Och han gick till yttersta graensen.

Hon kunde icke mer skrika. Hon lag pa golfvet i yttersta elaende och drog
efter andan med slutna oegon. Samuli torkade sig med sin stora
laerftsnaesduk om pannan och stod och sag pa henne, der hon lag,
soenderslagen, en blodig massa.

-- Du kan inte roera dig tills i morgon, -- sade han, -- ligg der och
toersta. Skrika kan du ej heller. Och ingen skulle hoera dig! Naer solen
gar upp, aer jag haer! En timme derefter ae' vi pa vaeg hem. Ifall du inte
aer beskedlig, far du mer stryk. Och hvar gang du haerefter syndar, sa
kommer kaeppen. Nu vet du hur den smakar; adjoe.

Nadja kunde icke svara. Hon lag redan utan medvetande. Gubben fick med
en ny silfverpenning befallning att icke ga in. Han foerstod och hoell sig
undan.

Pa morgonen hade Samuli koept en omgang vanliga bomullstygsklaeder fran
en hvitvarubutik i den eleganta stadsdelen. Han fann henne aennu pa
golfvet, nu i soemn. Han tog ett aembar vatten och staelde det bredvid
henne, lade klaederna derjemte.

Aennu en gang gick han ut, koepte denna gang en enkel paleta och en duk i
ett klaedstand och atervaende.

Nadja hade vaknat, tvaettat och klaedt sig. Hon satt pa saengen och kammade
sitt har, oigenkaenlig, svullen och i feber.

-- Du blir nog frisk, -- sade Samuli. -- Mat far du naer vi aero pa vaegen.
Det foersta du dricker nagot starkt, kommer kaeppen. Vill du be om
nagonting, far du falla pa knae for mig. Foer mig, som aer en hederlig
menniska!

Nadja kastade sig pa golfvet. -- Lite mat! -- bad hon.

-- Drick vatten. -- Han sag ett stop med vatten i spisen och raeckte
henne det, -- och plagas liten smula! Du star nog ut med det. Ja, du!
jag har blifvit elak jag, som nyss var from som ett far, och -- det aer
din skuld. Men jag aer elak bara emot dem, som ae' sadana som du!

Nadja klagade: -- Ah kaere, jag aer sa sjuk, ge mig en liten smula mat!

-- Klae pa dig klaedningen, den aer anstaendig och bra, och paletan, duken
och vantarne! Skynda dig, naer du aer faerdig, sa ga vi.

Han gick. Gubben stod der nere i tal med en annan gammal man, iklaedd
ett slags kuskdraegt. Denne andre hade en smutsig hvit naesduk bunden om
hufvudet, och pa detta vis framstod hans graplussiga och farade ansigte
tydligt. Oegonen voro dimmiga och utstaende, hans tjocka laeppar haengde
slappt ned, och oefver hela ansigtet lag ett uttryck af verldstroett
skenhelighet.

Magen stod ut som en trumma och den rynkade rocken haengde som en kjol
ifran hoefterna ned till smalbenet, hvars strumploeshet den osnoerda skon
blottade. Broestet var insjunket och ryggen krokig, men som kjolen
boerjade redan under armarne, spelade oefverkroppen likvael ingen stor
roll.

Men sina langa armar viljeloest haengande ned, som om de varit vissna,
gjorde han ett egendomligt intryck, halft af amfibie, halft af prest.

Naer de bada maennen fingo syn pa Samuli, gingo de sakta emot honom. Den
kuskklaedde betraktade under sina halffaelda oegonlock den stackars Samuli,
som under den andres ordsvall stod alldeles handfallen. Han tyckte sig
blott foersta, att gubben menade, att hans vaen i kuskrocken var laekare
och begaerde tillstand att fa ga in till den sjuka uppe i rummet.

Samuli nickade och blef alldeles foervanad oefver att derpa se de bada
maennen aflaegsna sig. Han gick sjelf af och an pa garden och vaentade.

Om fem minuter hoerde han ett ekipage stanna utanfoer porten. Hans vaen,
gubben fran vedboden, sprang foerst fram, oeppnade med en gammal rostig
nyckel de stora inkoersportarne, kastade sig, da han fick syn pa vagnen,
ned i smutsen, boejde hufvudet, tills det tre ganger beroerde marken, steg
sedan upp och bockade sig framfoer det langsamt inkoerande akdonet aenda
till jorden. Sa gick han med moessan i handen, alltjemt korsande sig,
framfoer haestarne, under det han med hoeg, andaektig roest mumlade nagra
slavonska boenefraser, hvilkas mening han icke ens sjelf foerstod.

Samuli stod och stirrade pa hvad han sag. Det var ett slags vagn pa fyra
hjul med ett litet lusthusformadt tempel pa. Vagn, hjul, lusthus och
allt var maladt i hvit oljefaerg och utsiradt med guld. Pa toppen af det
lilla hvita lusthuset satt ett gyllne kors och inuti pa en baenk en i
hvita sidenklaeder utstyrd vaxdocka i naturlig storlek, med krona pa sitt
svarta, boeljande har, med roeda rosor pa vaxkinderna och otaliga rader
olika faergade perlor kring hals och armar.

En silfverstickad sloeja foell ned ifran kronan pa hennes hufvud, och ett
grannt, stenbeprydt baelte var knaept om det veka lifvet. Hon hade en
spetsnaesduk i ena handen, i den andra ett krucifix.

En maengd folk sprang in pa garden efter "den hvita guds moder".
Arbetare, kaeringar, pigor och barn. Det var ett bullersamt saellskap, de
talade med hvarandra, korsade sig, jemrade sig och beskrefvo foer kusken
eller diakonen, som satt bredvid honom, sina lidandens historier.

Det slamrades med penningar och mynt, det handlades och prutades,
afslogs och ingicks koep om den underliga vara, som kusken, han med
naesduken pa hufvudet, kallade "Guds moders vaelsignelse". De allra
fattigaste noejde sig med att kasta sig ned pa gardens smuts foer att med
haenderna omfatta de "heliga" hjulen och pa sa vis moejligen goera sig
helbregda, andra kysste fransen pa det smutshvita sammetstaecke madonnan
hade oefver foetterna, men detta kostade redan fem kopek. Ater andra, som
fingo bestryka sina sjuka staellen med en flik af hennes klaedning, fingo
betala 25 kopek.

Det var flere, som fingo styrka och kraft, som blefvo troestade eller
laekta genom att kyssa, trycka eller beroera kuskens rock. Men det var
icke sa dyrt. Denna lycka betalades mest med varor. Nagra stucko en
strut med konfekt, russin eller torkad frukt i ladan under kuskbocken,
andra kommo med en butelj oel, en flaska braenvin eller en droppflaska,
full med konjak. Barn med kalhufvuden i haenderna sprungo fram och bado
om vaelsignelse, sma flickor med taendsticksaskar eller en knippa loek
erhoello nadegafvan och handpalaeggning foer hvad de erlagt.

Allt vandrade i vagnsladan eller i bottnen pa vagnen, der kuskens
strumploesa foetter hade plats, och handpalaeggningen foeljde med
vaelsignelsen, uttalad i denna enformiga sangton med stor intervall pa
slutordet, som aer den ryska messan egen. Alla gingo derifran, glada och
lyckliga, stralande af tillfredsstaellelse, de sjuka friska, de sorgsna
fulla af nyvaknadt hopp.

Diakonen sjelf satt under denna ceremoni lika oroerlig som den heliga
madonnan sjelf. Hans ansigte, till tre fjerndelar bevuxet med moerkbrunt
skaegg, uttryckte oomkullrunkeligt lugn.

Gubben fran vedboden gick under allt detta till Samuli och gjorde honom
en maengd vaenliga fragor under lifliga gester, dels pekande pa madonnan,
dels pa foenstret, der Nadja fans.

Samuli svor och bad honom dra aet Helsingland. Gubben nickade foernoejd,
som om han fatt hoera den angenaemaste sak i verlden, gjorde ett tecken at
diakonen, och sa blef der ett sjungande, ett vaelsignande och ett brak.
Kusken steg ned, diakonen steg ned. Kusken bockade, tills hufvudet
naestan beroerde jorden, diakonen bockade. Kusken korsade sig, diakonen
korsade sig. Kusken tog fram ett roekelsekar, svaengde det och sjoeng.
Diakonen sekunderade, en oktav laegre i basen.

Sa hoejde de roesterna tillsammans och rabblade upp dubbelt sa manga ord
som nyss, pa dubbelt sa kort tid. Derpa togo de under djupa bugningar
den heliga guds moder, en under hvardera armen och buro henne under
idkeligt bockande och sjungande upp mot det rum, der Nadja satt.

Vael der uppe sattes dockan pa bordet mot foenstret. De bada maennen foello
pa knae under korsningar.

Gubben intraedde derpa med tva braenvinsbuteljer. Han raeckte en till
diakonen, en till kusken. Sedan dessa bada herrar uppfriskat sina
strupar en smula, togo de pa nytt fatt der de slutat och sjoengo sa
mycket de orkade.

Nadja satt pa saengen iklaedd duk och paleta. Hon var blek och uppsvullen,
med stora blanader oefver hela ansigtet. Hennes kropp skaelfde af den
smaerta slagen foerorsakat henne, och oegonen lyste af feber och oro.

Men upptraedet med madonnan roade henne dock. Hon drog en smula pa munnen
och sade pa svenska till Samuli, som stod i doerren, att det var foer
hennes helbregdagoerelse och heliggoerelse som man slaepat dit upp den
heliga hvita Maria. -- De veta, att jag aer en synderska -- sade hon --
nu skall det haer goera mig ren igen. Hm -- som om det hjelpte med sadant.

Naer diakonen hoerde de fraemmande, i hanfull ton uttalade orden pa det
fraemmande tungomalet, svaengde han roekelsekaret oefver Nadja, sjoeng i
djupa basen och gestikulerade emellan madonnan och patienten.

Sa tog han Nadjas hand, ledde henne till bordet och laet den hvita
vaxhanden ett oegonblick beroera Nadjas panna. Med en qvick roerelse grep
hon efter braenvinsflaskan, som tittade ut ur fickan pa hans rock och var
i faerd med att foera den till sina laeppar, naer ett kraftigt slag kom
henne att faella handen.

Samuli hade fatt nog af upptraedet. Han bad herrarne pa god finska att
packa in och ga sin vaeg, hans religioesa kaensla, i boerjan tilltalad af
det maerkvaerdiga i denna mystiska helbregdagoerelse, gaf vika foer hans
sunda foernuft, och han blef ond oefver det foega heliga i diakonens savael
som kuskens uppfoerande.

Men de ville alls icke aflaegsna sig. Samuli gick da fram till bordet,
lyfte vaxbelaetet, sa att perlorna skramlade, och bar henne ned i vagnen
under de tre maennens foerskraeckta utrop, svordomar och foerbannelser.

De omringade honom, ruskade om honom och skreko alla tre pa "dengi,
dengi, tio rubel foer ett besoek af hvita Guds moder, tio rubel, tio
rubel". Han ref upp fran sina fickor nagra stora och sma
silfverpenningar, kastade dem i broestet pa kusken, skuffade undan diakon
och vedgubbe, sa att de foello i smutsen, tog Nadja under armen och gick
med vaeldiga steg bort. Innan man hann raekna pengarne och raedda sin
vaerdighet, var han foersvunnen i folkhopen och ute pa gatan.

En timme senare sutto de bada i en tredje klassens kupe pa godstaget
till St. Petersburg. Hon var ombunden med en duk om pannan, den andra
svarta ylleduken dolde foer oefrigt hela hennes ansigte. Hon kunde knappt
sta af smaerta, att sitta var lika plagsamt. Hon halflag med oegonen
slutna och qved hela tiden.

Da och da hemtade han henne vid stationerna ett glas starkt te med broed.
Eljes talade han icke ett ord med henne.

Efter ett par dygns resa sutto de natten oefver pa finska
jernvaegsstationen i St. Petersburg. Hon hade lagt sig pa en stenbaenk,
han satt ett stycke derifran.

Hon lag likt ett bylte klaeder, ditkastade pa mafa. Hon plagades af kyla.
Utan hufvudgaerd, naestan utan hvila. De braende, hennes sar, som eld, och
dock skakades hon af koeld. Det var kallt, marken frusen och storm ute.

Samuli hade gjort upp sitt program foer sig. Nadja kunde inte visas foer
modern. Han trodde, att Kajsa ingenting visste, och hade ingen aning om,
att Jussi, Ulfs betjent, omtalat sa mycket.

Kajsa skulle, sa taenkte han, i sitt nuvarande svaghetstillstand icke
kunna baera asynen af Nadja. Hon skulle doedas af vissheten att hennes
dotter vore en foerlorad varelse, en fullkomligt foerfallen qvinna. Hon
skulle soerja doeden pa sig, och det var baettre, att den stackars qvinnan
fick somna af i frid, i tron pa sitt kaera barns oskuld.

Han ville leda Nadjas naermaste framtid sjelf. Sjelf ville han straffa
henne. Och hennes framtid skulle bli ett enda langt och hardt straff.

Foerst skulle hon fysiskt utmattas, aenda derhaen, att "djefvulen kunde
drifvas" ur kroppen pa henne. Sa skulle hon komma i ordentlig skola. Han
kaende till en inraettning, der man tog vard om personer, som man var nog
vaenlig att kalla "vaernloesa" qvinnor. Der fans flera af Nadjas sort. Den
dam, som ledde styrelsen af detta hem, var en af landets mest hoegaettade
qvinnor, pa samma gang hon var en af de mest begafvade, de mest modiga
och de mest godhjertade man kunde finna.

Han taenkte vaenda sig till henne.

Men var hon tillraeckligt straeng, kunde hon utfoera det svara
uppfostringsverk, som var af noeden? Samuli paminte sig, att hon hade en
annan qvinna till sin hjelp, en som "gjorde det grofva arbetet". Denna
var van att skipa raettvisa. Det var hon, som med sin jernhand styrde det
vilda spannet, hon, som sag till att foerestandarinnans befallningar
gingo i verkstaellighet prompt och korrekt.

Till detta arbetshem ville han foera Nadja. Hon skulle aendtligen fa laera
sig arbeta, med eller mot sin vilja. Upp om morgonen foere solen, gnida
och gno i tvaetthuset, hela dagen igenom, mager kost, boen, tukt och
Herrans foermaning.

Fru Lund, underfoerestandarinnan, kaende han ju dessutom till. Hon hade
varit gift med en handelsman i staden och som enka tagit emot denna
befattning. Det var ett rappt och dugligt fruntimmer, som kunde klaemma
till, da det behoefdes.

Nadja skulle laeras ordning och flit. Modern hade ju alltid varit foer
svag och husmoedrarne foer ointresserade foer att ge sig af med att
uppfostra en vildkatt sadan som hon.

Samuli hade fran boerjan fatt i sitt hufvud, att Nadja ursprungligen hade
sa mycket godt i sig, att hon icke foer alltid skulle stanna qvar pa
samma daliga moraliska standpunkt. Han trodde, att det ursprungligt goda
en gang skulle komma fram. Hur mycket hade han ej hoert om hennes oemhet
foer gamle Jaska, hans far. Den tiden hade Nadja lappat gubbens strumpor,
baeddat hans saeng, ja, tvaettat och kammat honom. Jaska skulle ej med sina
halfslocknande oegon betraktat henne sa oemt och med ett sadant uttryck af
tacksamhet, om hon ej varit god emot honom.

Der han satt i den kalla vinternatten pa bangarden vaktande hennes soemn,
taenkte han pa allt detta. Han gick igenom hvad han mindes af underverken
i bibliska historien, specielt funderade han oefver den samaritanska
qvinnan.

Detta var ju en omvaendelse. Hvarfoer skulle hon der ej kunna raeddas
genom boenen. Om straffet i hans hand kunde skaerpas aennu ytterligare, sa
ginge det nog. Hon, den elaendiga menniskovarelsen der borta, hon skulle
kanske aennu kunna vinna syndernas foerlatelse infoer Gud och bli
ateruppraettad. Icke att hon kunde bli lika god som andra, nej, bara bli
sa pass duglig, att hon icke mer gjorde ondt. Kanske man kunde foerma
henne att arbeta sig fri fran foerdoemelsen.

Nagra soemniga banvakter gingo med slaepande steg laengs golfven, taende
nagon lampa haer och der, sopade perrongen och smaelde i doerrarne sa det
danade.

Morgonen randades blekgra och daskig. Aendtligen blef der lifligt,
passagerarne anlaende, det danade och brakade vid bagagets inlemnande i
godsdepartementet, klockor ringde och taget afgick mot den finska
graensen.

Timme efter timme foergick. De suto stumma i kupen. Samuli med rynkad
panna och slutna laeppar, Nadja bruten och utan en smula af sitt forna
kurage.

Aendtligen boejde hon sig framat, sag pa Samuli och fragade:

-- Naer far jag se mor?

-- Det vet jag inte, -- svarade han.

-- Aer hon frisk?

-- Naer jag sist skref, fick du veta, att hon haft inflammation och icke
kunde bli frisk; hvarfoer fragar du da?

-- Far jag inte se mor, som aer sjuk? Taenk om hon doer!

-- Hon lefver inte laenge, men fick hon se dig, sa skulle hon inte kunna
lefva en dag till.

Der blef en tystnad. Nadja sag med dof resignation ut fran kupefoenstret.
-- Vet hon ingenting?

-- Ah jo, en del. Men inte haelften.

Ater en paus. Hon stirrade alltjemt ut. De voro naera hufvudstaden.
Thoeloeviken lag frusen, traeden i parken stodo hvita af rimfrost. De
vackra klipporna aftecknade sina dristiga konturer mot qvaellhimmeln,
hela trakten lyste fager i aftonsolens skimmer.

Samuli pekade mot vester.

-- Der borta bakom bergen och sjoen aer Drumsoe. Der var en gang ditt hem.
Du var en gang der en hederlig qvinnas enda glaedje. En gammal man
aelskade dig, som om du varit hans dotter. Den tiden var du ett barn. Jag
tror, att du en gang kan fa din synd foerlaten, ifall du vaender om nu.

-- Det aer foer sent, jag kan inte numer.

-- Mins du hvad Herren sade...

-- Boerjar du predika, sa stoppar jag igen oeronen pa mig. Jag tal inte
prestgnaellet. Det aer det, som alltid hallit mig ifran dig.

Samuli vaende henne ryggen.

-- Foerlat, -- bad hon. -- Jag gloemde! Jag vill inte saega sa der mera.
Jag skall foersoeka tala det. Jag skall inte supa mer. Men -- om du visste
hvad det braenner...

-- Om du inte lofvar att halla dig ordentlig, sa far du inte en bit mat
pa flere dygn. Nu tar du sakerna och foeljer mig. Baer!

Hon bar kappsaecken och gick med lutadt hufvud efter honom fran bangarden
laengs gatorna. Han vaende sig ploetsligt om och sade med ett saellsamt
tonfall:

-- Vill du rymma ifran mig nu, sa kan du. Goer du det, sa tar jag aldrig
mer upp dig. Och du kan roa dig i din frihet hur mycket du vill. Men
foeljer du mig, sa gaeller det att ga igenom straff, och det blir en
straeng kasern du kommer i. Goer nu hvad du vill haer nere, jag gar upp och
koeper mig mat haer.

Han gick. Hon stannade vid gathoernet med kappsaecken i handen. Nagra
soldater gingo foerbi. Sa nagra glada studenter. Ingen sag pa den
hopsjunkna gestalten. Der kommo tva pigor med hvar sin gesaellpojke under
armen. De hade friserade luggar, sjaletterna kokett pa de hoega
frisurerna, och skrattade utmanande och ratt at sina kavaljerer.

Nadja kaende som en elektrisk stoet. Hon hoejde pa hufvudet, raetade pa sig,
lystrade som en kasserad militaerhaest efter en bekant marschmelodi.

Hon tog ett steg som foer att lemna alltsamman, men stannade. Hon kunde
icke. Hon ville icke. Missmodig och flat vaende hon tillbaka, tog den
tunga kappsaecken som ett barn i armarne och staelde sig der han lemnat
henne.

Om ett oegonblick gingo nagra damer foerbi. Det frasade af siden och
smaklingade af perlor och armband. Da de gingo foerbi, kaende Nadja en
stark bedoefvande lukt af dyrbar violetessens. En bidoft af fin
cigarettroek slog henne foer naesan.

Hon sag roedsminkade och pudrade ansigten, som dolde vissnande rosor...
Det var elegans och foerfining, hennes hjerta boerjade att klappa, hon var
naera att springa efter dem, boenfallande.

Nagra enkelt klaedda arbeterskor med glada ansigten moette de eleganta
damerna och yttrade skoningsloest dygdigt foerakt foer dem.

-- Jag skulle inte vaga ta i samma las som en sadan der luktpase foer
aldrig det, -- sade den yngsta, -- foer 'en kunde fa ondt foer hela sin
tid, -- och sa trippade de foernoejda hemat med sina tvaettkorgar pa
armarne.

Nadja gick naermare huset. I ett af foenstren haengde spetsar och dukar,
sidenband och solfjaedrar, i det andra charkuterivaror. Hon gick fran det
ena till det andra. Sa han droejde!

-- Ur vaegen, kaering! -- En gatpojke med ett tunnband kom svaengande pa
trottoaren och gaf henne en knuff. Nadja var faerdig att ta honom i
nacken och ge honom en oerfil, men hon afstod. I staellet suckade hon och
laet hufvudet sjunka aen djupare. -- Kaering, ja, det aer jag visst, och det
aer det lugnaste ... bara jag slapp svedan af allt ondt -- bara jag fick
mat.

-- Sa, du aer haer aennu. -- Samuli kom ned med ett stort paket. -- Jag
taenkte du var borta. Vet du hvart vi ska' ga?

-- Vill inspektorn aldrig mer gifta sig med mig, ifall jag blir
ordentlig? -- Hon stammade en smula och sag upp foerstulet. -- Om jag
blir riktigt ordentlig?

-- Aer du galen, menniska? -- Han stannade och sag pa henne, -- med dig!
Jag aemnar foera dig till arbetshemmet, till fru Lund, och hoera, om hon
vill ta dig. Du vet hur der aer. Foerhaller du dig hyggligt der, sa det
blir folk af dig, sa kan du tjena dig opp att en gang fa komma bland
menniskor igen. Eljes inte. Jag lemnar dig aennu en gang, jag skall koepa
din mor en sjal haer; du kan rymma, om du vill.

Hon satt qvar pa butiktrappan, da han atervaende.

-- Naer traeffar inspektorn mor?

-- I morgon; hvad har du att saega?

-- Att jag har straeng tjenst och -- -- arbetar.

-- Bra.

De gingo ett stycke utom staden. Der lag ett ensamt hus, omgifvet af
traed och inhaegnadt af ett plank. En skylt ofvanfoer inkoersporten angaf:
"Arbetshem foer vaernloesa qvinnor."

Samuli ringde pa. Doerren oeppnades. Han steg in foeljd af Nadja.

       *       *       *       *       *

Inspektoeren hade talat med patronen en timmes tid eller mer. Han skulle
foerst atertaga arbetet andra dagen. De hade resonnerat om resan och om
Nadja. Patron kaende hela historien om flickan fran Torparbacken, han
intresserade sig mycket foer Samulis nya funderingar och gillade hans
planer.

Kajsa hade dagligen blifvit saemre och vaentade bara med oro "barnens"
hemkomst. Hon kunde ej arbeta mer, men man saende henne dagligen mat fran
garden. Som hon ju aerligt tjenat dem i flere decennier, skulle de nog
skoeta om henne till det sista. Dessutom hade hon en sparbanksbok med 60
mark. Patron bad honom skynda till den sjuka, hon hade visst inte langt
qvar.

Inspektoeren tog pa sig soendagsklaederna och gick. Land och vatten var i
vinterdraegt, skatorna hoppade pa taken, det var lugnt och gratt och
snoetunga moln haengde lagt ned.

Torparbacken tycktes honom som om den krumpit ihop och blifvit aennu
graare aen foerr. Ett sadant litet mullvadshal med sma daliga foenster och
foerfallna skorstenar! Eller raettare, ett sadant getingbo uppe bland
stenarne pa kullen. Och der inne bodde en engel, som snart skulle flytta
bort.

Hon sof, da han kom. Som vanligt satte han sig vid bordet. Den gamla
qvinnan, som de sista dygnen skoett Kajsa, neg litet vardsloest foer
"spektorn", tog sin soem, den stora saxen och gick in till sig.

Da den sjuka vaknade, sag hon upp. Ett stralande och gladt leende. Hon
sag naestan frisk ut med sina roeda kinder och laeppar. Den magra, nu sa
hvita handen straeckte hon ut.

-- Aen flickan, lefver hon, har spektorn henne med sig? -- Hon talade
sakta, men tydligt och med en ton af sa glad tillfoersigt, att Samuli
fann, att han maste goera sitt ansigte sa gladt som moejligt foer att inte
stoera henne.

-- Jo, visst lefver hon, och frisk aer hon ocksa. Bad sa mycket haelsa mor
sin. Och skicka' med sa manga vackra saker till er, Kajsa, jag har hela
kappsaecken full.

Den sjuka fick oegonen fulla af tarar. Hennes ansigte lyste af glaedje.

-- Hvad jag aer foer en lycklig menniska. Alla aer sa goda mot mig och jag
har sa bra, vet spektorn. Sjuk aer jag inte mera, bara troett, men det gar
nog oefver nu. Jasa, det var inte sant, som Jussi sade, att hon var sa
dalig. Det har gnagt mig laenge, men i sista veckan kom spektorns bref,
att allt skulle ga bra, och det gjorde mig liksom frisk igen. Hela
trycket och tyngden pa broestet gick bort. Herre Gud, sa lycklig jag aer,
som fatt hoera allt det goda om henne. Men saeg, naer kommer hon sjelf?

-- Hon har tjenst nu, och kan inte komma ifran ... hos en prost, naera
Viborg ... ett stort hus ... frun haller henne som en perla ... och...

Spektorn hade svart att fa fram orden, men Kajsas stora stralande oegon
beloenade honom foer hans bemoedanden.

-- Tycker Nadja om herrskapet? Det gjorde hon inte riktigt med sina
foerra herrskaper.

-- Jo, nu aer hon noejd, mor Kajsa. Hon aer sa innerligt noejd. Det aer ett
sadant rart herrskap. Fina vackra froeknar och sadan vaelsignadt bra
prost.

Samuli hade redan vaenjt sig en smula, det gick nu baettre.

-- Der fins inga -- hm -- unga herrar?

-- Neej, inte en.

-- Har hon jungfruplats, eller hurudan?

-- Hon aer hushallerska.

-- Saa! Gudskelof! Hon har da laert sig mycket pa de aren... Ordning och
allt. Hvad det var foer ett vaelsignadt land, det Ryssland, och foer ena
vaelsignadt goda menniskor, de ryssarne, som hon var hos, eftersom hon
laerde sig sa dugliga saker hos dem. Ja ja, hon hade nog aenda raett och
jag oraett. Hon visste nog hvad hon gjorde, da hon for. Fastaen jag i min
blindhet soerjde och graet. Jag har visst varit bra oraettvis och gnatig
mot henne, stackare. Jag gamla trakiga mor.

Inspektoeren gick till spisen och vaende pa braenderna med sin kaepp. Kajsa
sloet troett sina oegon, andtruten af talandet.

Da hon hemtat sig, vinkade hon honom att komma naermare.

-- Spektor, jag vill sofva nu ... men lofva mig foerst en sak, med handen
haer pa postillan -- lofvar han?

Samuli nickade: -- Om jag kan halla det.

-- Han kan nog, och jag tror ocksa han vill. -- Hon log smatt skaelmskt.
Man sag foerdjupningarne i hennes kinder, som foerr i hennes ungdom spelat
rollen af "kaerleksgropar", och taenderna syntes en smula:

-- Lat henne inte vara der laenge, ni gifter er ju -- -- -- sa fort ni
kan, lofva mig det.

Samuli betaenkte sig. Men hon sag sa bedjande pa honom. -- Saeg, det goer
ni ju, sa fort ni bara kan.

-- Ja, -- hans roest var nu fast. Jag lofvar, sa fort jag kan. Jag gifter
mig med henne, sa fort jag kan.

Det var ett uttryck i roesten, som Kajsa icke foerstod. Men hon gloemde
det snart och tryckte sakta hans hand.

-- Nu har jag sa bra. Patrons skickar god mat och vin, och
Gustafssonskan goer rummet haer snyggt i ordning. Alla grannarne ae' sa
vaenliga, och Carlson, han som soep, aer borta. Haer aer lugnare nu och
riktigt godt. Jag sofver hela dan, jag far sa god medicin af doktorn,
som jag tar tre ganger hvar dag. Jag blir nog snart frisk, jag sofver
mig allt till stora krafter, skall spektorn tro. Gud aer god mot mig,
fattiga synderska. Presten var haer i foerra veckan. Han bad sa vackra
boener, sa. Och -- -- -- -- nu kom den allra stoersta glaedjen, den med
Nadja. Och sa gifter ni er i var och flytta in i stora byggningen. Nya
tapeter, ljusa och naetta. Hvitt golf och hvita, stora foenster. Nadja
haller ju rent nu, hon ocksa! Och hon aer arbetsam och kan sjunga. Sma
sommarvisor och julvisor och paskvisor. Alltihop till Guds lof. Och
barnen skall jag laera aelska Gud, som ... som ... hafver barnen kaer.

Hon somnade med samma lycksaliga leende pa laepparne, som nyss upplyst
hela hennes ansigte. Soemnen blekte henne dock snart, och "spektorn"
gick. Tidigt pa morgonen fick han bud, att hon var doed. Hon hade aldrig
vaknat.




I hemmet.


Fina stod vid pulpeten och blaeddrade i kontorsboeckerna. Det Maeienenska
blodet pa hennes kinder hade koncentrerats inom nagra skarpt begraensade
konturer, och de energiska blickarne hade under tio foerflutna ar icke
foerlorat nagot af sin glans. Hon bar aennu glasoegon liksom den tid, da
hon oefvade sju timmar dagligen pa "stora konserten", och hon hade under
det foerflutna decenniet icke foerlorat nagot af sitt lyckliga maeienenska
sjelffoertroende. Tvaertom.

Nu var det "Hemmets foer vaernloesa qvinnor" affaerer hon skoette med samma
utomordentliga flit som fordom sina fortepianostudier. Hon hade foer sex
ar sedan oefvertagit bokfoeringen pa inraettningens kontor och hade strax
kastat sig oefver det ekonomiskt administrativa med en maerkvaerdig, naestan
virtuosmaessig talent. Hon kalkylerade, gjorde upp raekenskaper, skref in
och skref ut som en hel bokhallare. Hon lemnade ut och foerdelade numera
arbetet mellan de "vaernloesa qvinnorna", hoell raekning pa allt, skref upp
allt och gloemde aldrig nagot.

Haret bar hon nu foer tiden alldeles kortklippt och nyttjade pa kontoret
en herraktig rock af svart klaede. Pennan bakom oerat, nagra skarpa veck
mellan oegonbrynen. Eljes icke en rynka. Vid tjugonio ar hade hon aldrig
haft en sorg.

Boeckerna voro i det utmaerktaste skick. Hon hade utom hufvudboeckerna 43
sma filialhaeften, en foer hvar och en af de "vaernloesa". Dessa haeftens
innehall var af mer privat natur, ett slags betyg foer vederboerandes
uppfoerande, tecknadt upp efter underfoerestanderskans uppgifter dag efter
dag.

Det skulle komma besoek i hemmet i dag, foerst skulle presten goera sin
vanliga rond, derefter vaentades nagra af Finas egna vaenner foer att haelsa
pa. Det var en lycka, att allt var sa vael i ordning. Direktrisen var
utrikes pa foerelaesningsresa, men underfoerestandarinnan var pa sin plats,
likasa uppsyningsfrun, tvaettfoerestandarinnan, syfroeken och sist och
foernaemst hon sjelf, Josefina Susanna Maeienen.

Det knackade. I staellet foer pastor Mielk kom der en annan andans man,
atfoeljd af sin adjunkt. Herrarne bockade sig och boerjade sina fragor.
Pastorn hade antagit en gratmild, sorgsen och beklagande ton, som
Josefina alls icke tyckte om.

-- Med hvad sysselsaettas dessa arma qvinnor?

-- Med arbete, hvad annars?

-- Jag trodde med boen och sang.

-- Jasa, pastorn trodde det! Det skulle vara skoent! Med boen! Vara
flickor skulle sysselsaettas hela dagen med boen! Da ginge det rakt uppat
vaeggarne. Och med sang! De fa sjunga sina visor en half timme efter
aftongroeten, och det aer nog.

Pastorn boejde sorgset sitt hufvud och sag beklagande till sin adjunkt.

-- Har hemmet kunnat omvaenda nagra till den saliggoerande kristliga tron?

-- Nej, det tror jag inte. Men vaenta, jo, der fins ett par sjuka gamla
flickor, som ga och sucka dagen om. Den ena har lungsot, den andra
ryggmaergslidande. De orka inte arbeta, utan sjunga verkligen foer det
mesta. Men dem ska' vi skicka bort till nagot sjukhus, sa fort det bara
passar, och det fastaen de sjelfva inte vilja bort. Foer se, vi haer...

Fina hoell pa att gloemma sina foeresatser och komma in i den gamla takten
att beraetta om allt och alla, da tvenne yngre flickor med famnarne fulla
af ved och qvistbraensle traedde in.

Pastorn vaende sig mot dem och fragade i langt utdragen predikoton: --
Na, ni stackars foerlorade varelser, aero ni haerifran staden eller hvar ha
ni foerdrifvit ert syndiga lif foerraen ni togs in haer?

Fina tog pennan fran oerat och rynkade sina oegonbryn.

-- Hvad saeger pastorn, stackars foerlorade varelser! Hvad vill det saega?
Hvad menar herrn med det? Syndiga ae' vi allihop, herrn med och jag och
vi allesamman. Stackra dem alls inte! De aer' inte saemre aen annat folk!
De arbeta sa godt de kunna. Ga ut, flickor, och be Maja komma in, om jag
ringer. Muntra er nu i vedboden bada tva. Du sagar aennu ett par matt,
Visu, och Lotta hugger famnen till slut. Du! lemna inte en pinne, hoer
du! Sa farvael, mina grisar, friskt kurage, och upp med hufvudena. Var
bara inte ledsna!

Flickorna sago tacksamt pa Fina, sneglade pa pastorn och foersvunno. Fina
oeppnade en motsatt doerr och erbjoed sig att "visa laegenheten".

De kommo foerst in i en aflang sal med stora bord. Nio eller tio qvinnor
af olika aldrar sutto haer och sydde, klippte till eller stickade pa
maskin. Nagra stego upp och haelsade pa de intraedande, andra goemde
fnittrande och skrattande sina hufvud i sina handarbeten eller vaende sig
bort med sura miner. En aennu ung qvinna med ett anstaendigt ansigte och
blek hy satt och "hoell ordning". Pastorn vaende sig med sina fragor till
henne.

Adjunkten betraktade generad ett faerdigt klaedningslif, som lag pa ett af
borden. Han visste icke hvart han skulle se, det var som om luften i
detta rum hade gjort honom yr i hufvudet. En af de yngre flickorna
passade pa, smoeg sig fram ett halft steg, ryckte honom i rocken och satt
i samma sekund pa stolen igen, stel och stram, syende som gaelde det
lifvet.

Den stackars adjunkten gick laengre in i rummet och stannade vid ett
nytt bord. Den unga flickan behoefde nu en sax, steg sakta upp, gick
foerbi adjunkten, drog ater i rocken och gled derefter hal som en al
tillbaka med saxen i hand och ett skenheligt uttryck i ansigtet.

Adjunkten rodnade och sag ut, som ville han brista i grat. Fina hade
bakom glasoegonen sett upptraedet, gick till flickan, utan att saega ett
ord, och medan hon halfhoegt kritiserade ett af de andras arbeten, knep
hon med sina langa naglar i oerat pa den unga flickan sa laenge och sa
eftertryckligt, att det strax svullnade upp, blatt och naestan bloedande.
Den tillraettavisade satt derunder och sydde, hon vagade icke ett knyst.

I naesta rum stroeks och staerktes. Haer stodo tolf stycken, ifrigt
sysselsatta under ett fett och svettigt aeldre fruntimmers uppsigt. Pa
ett par undantag naer, voro arbeterskorna alla litet aeldre och sago
haerjade ut. De flesta af dessa ansigten hade ett obehagligt, foervildadt
uttryck, de voro grableka eller blaroeda och sago ut att ha lemnat ett
brokigt lif bakom sig.

Endast borta vid foenstret stod en ensam aennu ung qvinna och stroek
plisseer. Hon slog skyggt ned sina oegon och rodnade, da hon sag de
fraemmande. Hennes draegt var moerk och anstaendig och man kunde af hennes
yttre ej sluta till nagot som helst, som icke talade till hennes foerman.

Presten bad strykfrun underraetta honom om denna unga flickas historia.
Men han fick intet direkt svar. -- Hon aer en flink strykerska, -- blef
det sagdt, -- en gang rymde hon, det var foer ett par ar sedan, men nu
vill hon inte bort, fastaen hon blifvit erbjuden flere platser. Vi kunna
heller inte mista henne nu mera. Och, -- tillade hon sakta, -- hon har
sa fint saett, en riktig dam. Hon aer ocksa prestdotter -- har varit
mycket olycklig och mycket sjuk. Men nu aer hon, tack vare fru von Bilde,
alldeles frisk, bade till kropp och sjael, och vi tycka alla riktigt om
henne!

-- Guds nad ha vi att tacka foer denna omvaendelse fran moerker till ljus,
-- pastorn hostade och hoejde roesten. -- Kaera -- hm -- barn -- hm -- I
skolen vaka och bedja, att I icke falla i frestelse foer djefvulen i
edert eget koett.

En af staerkerskorna nere vid spiseln boerjade vid dessa hans ord att
snyfta hoegljudt. Hon foervred sitt fula ansigte till grin och gjorde
stort vaesen med naesa och naesduk. Ett par af de andra gjorde henne
saellskap, nagra smafnissade oefver sina jern at alltihop. Ingen sag upp.
Efter en stunds idkeligt foermanande i samma snyftande ton gick pastorn
in i matsalarne, der dukningen som baest foersiggick. Han skakade hela
tiden pa hufvudet, som om han hade nagot slags spasmer, och drog
mungiporna aennu laengre ned. Adjunkten trampade honom i haelarne, skygg,
liksom ett barn i sin mors kjolfallar, och vagade inte se upp fran
golfvet.

Vid borden sysslade tva snygga flickor i alldagliga, icke obehagliga
ansigten. Aefven de sago hederliga och beskedliga ut, hade ingenting af
denna "vaernloeshet" oefver sig som gifvit inraettningen namn, och tycktes
trifvas utmaerkt.

Fina, som tillfragades om dem, svarade, att de voro tva riktigt hyggliga
och bra flickor, som blifvit fangade pa gatan, bjudna pa "te" till
hemmet och stannat. Den ena hade varit "foer polisen" i flere ar, den
andra hade _bara_ varit loesdrifverska och haft stora anlag foer superi.
Bada voro nu utmaerkta och uppfoerde sig klanderfritt.

-- Bland strykerskorna ha vi foer tillfaellet vara vaersta -- upplyste hon
vidare. -- Tva af dem ha suttit ut sin baesta tid i faengelse, bada foer
barnamord, en har stulit och suttit inne foer det, de andra ha eljes
varit litet aefventyrliga. -- Men nu -- sade hon raskt -- nu aero de
riktigt bra och snaella. De goera hvad de ska' och slass saellan. Om nagon
ibland rymmer, sa kryper hon snart till boenboken igen, kommer tillbaka,
och aer da dubbelt baettre aen foerr.

Pastorn befann sig icke raett vael, han sag pa sin klocka, hviskade nagot
i oerat pa adjunkten och gick med en kall bugning foer froeken Maeienen.
Fina gjorde en liten fnurrig knyck pa hufvudet, tog vaegen till sitt
kontor, antecknade i privatboeckerna och var knappt faerdig dermed, da
det ater ringde.

Hon oeppnade. Hela tamburen var full af folk. De traengdes in allesamman,
barnen foerst. Fina tog ett par pa armarne, medan ett tredje omfamnade
henne oefver knaena.

En tjock och glaensande herre med langt artisthar kom med utbredda armar
emot henne, kysste henne atskilliga ganger pa munnen och de roeda
kinderna, svaengde om med henne och kysste henne ater igen. Hans langa
hemvaefda stoppade paleta var alltjemt i vaegen och hans vida och nagot
korta byxor stodo som stubbar om hans ben.

-- Ah, min hjertans pojke, min soeta lilla Dion, hvad du aer dig lik,
alldeles dig sjelf minsann, precist som i fjor...

Fru Dion, som sysselsatt sig med att i tamburen pelsa af ett af barnen,
kroep nu fram, tunn och slank som en ande, haelsade hjertligt pa
svaegerskan och presenterade yngste sonen, en knubbig trearing.

De kysstes allesamman om igen och satte sig i Finas breda och stora
kontorssoffa.

-- Men fet har du blifvit i Janakkala, det aer visst mjoelken hos svaerfar,
hvasa?

Fina knep honom i den stinna kinden och gaf honom en liten puff i magen.
-- Men artistharet har han qvar, gudskelof, det var da roligt. Na, hur
ma dina kalfvar och dina kor ... svaerfar har ju en hel hop, lyckliga ost
der!

Dion bara skrattade och svarade icke. Han drog ned sin hustru pa ena
knaet, yngsta flickan pa det andra och gungade. Han var sig sa olik som
moejligt. "Andre Wieniawsky" var som bortblast, en aerlig landtis fans i
staellet med ett ansigte som en basunspelande kyrkengel och en mage som
en prest.

-- Na, der kommer Clara med sin pojke, det blir ju ett riktigt
slaegtmoete! Och Lilli med! Att hon sluppit fran sin skola sa haer tidigt.
Vaelkommen, mina englar. Sitt ned! Sitt ned!

Smafroeknarna hade blifvit stora. Clara var gift med en litteratoer, som
kunde foeda bade hustru och barn och sig sjelf dessutom. Barnen slogos
redan i farstun om en karamell och gafvo sig ingen ro, foerraen Fina fann
pa ett bra saett att loesa den gordiska knuten, i det hon proponerade, att
den aeldsta skulle suga den half och den andra ta resten. Sjelf
oefvervakade hon domens verkstaellande, och frid stiftades.

Lilli var ej uteslutande skollaerarinna. Hon hade inte liksom systrarna
alldeles oefvergifvit musiken, utan upptraedde stundom pa konserter i
qvartetter eller duetter. Hon liknade alltjemt en blaklocka, gick i
ljusbla rosetter och blickade omkring med bla foergaetmigej-oegon,
anstaendig och naett.

Kontoret genljoed af munterhet. Barnen stojade, foeraeldrarne suto i det
vaenligaste samsprak. Finas seminaristiska miner hade foersvunnit, hon
bara diskuterade med Dion om allt angaende hans landtliga hem, hans
foervaltareverksamhet och sadant. Lilla Janakkala-frun satt och beraettade
Clara sin sista sjukdoms besvaerligheter, det var alldeles foerskraeckligt,
och Dion hade varit som galen af aengslan och gratit.

Lilli gnolade pa sopranstaemman i en af Mozarts terzetter, gjorde sma
vigilanta loepningar och gladde sig at sin lilla staemmas stora boejlighet.

Kaffet dracks under trugningar och krus. Fina hade latit koka det
riktigt starkt och godt. Sa skulle man bese inraettningen.

De gingo oefver garden, till tvaetthuset, alla damerna. En ljum, vat anga
slog dem till moetes. Den laga och stora kaellarsalen var foer tillfaellet
litet skum, i en vaeldig spisel brann en eld, hvars sken faergade
vattenangorna roeda och visade de arbetande qvinnorna i roedflammande
belysning.

De stodo vid sina hoega bunkar och gnodde, sa loeddret skummade hoegt. De
pratade, sa orden floeto i kaskader fran evigt roerliga laeppar. Nagra
sjoengo, en eller ett par borta vid foenstret hvisslade flinkt och
behaendigt nagra dansanta och laettsinniga melodier.

Bara armar, roeda som tulpaner. Kraftiga hoefter, kinder i ponso, svettiga
pannor. Naer de besoekande intraedde, blef der en liten stiltje, men blott
foer ett oegonblick. Flere par armar sattes i sidorna, och det blef ett
oemsesidigt beskadande. Naer man fatt nog, begynte arbetet igen.

Vid stora kitteln stod tvaetterskornas kommendant och oefversteprestinna,
i hvardagslag kallad "farmor". Det var en gladlynt men straeng faeltherre,
som foerstod att pa samma gang goera sig aelskad och atlydd. De nitton
tvaetterskorna sago upp till "farmor" som till en hoegre foersyn, hon var
deras ideal och deras afgud. De voro lyckliga att arbeta under henne och
gjorde allt hvad hon bjoed. Hon tillaet dem att halla sig glada med sang
och prat under arbetet, som derfoer gick aen baettre.

Farmor svaengde om byken i lutvattnet. Hon hoerde pa ungdomen och gjorde
bara da och da en mustig anmaerkning, som ofelbart kom hela flocken att
brista ut i skratt. Men ve! om nagon slarfvade eller droenade vid
arbetet. Da tog "farmor" spiran ur luten och smekte med den heta
traedstoeten vederboerandes kinder taemligen omildt. Ocksa undvek man att
goera henne ledsen. Farmors vrede var tung att baera. Hellre hvad som
helst.

Tvaettstaben var inraettningens stolthet. Man levererade ifran
tvaettafdelningen en utmaerkt tvaett. Allmaenhetens foertroende var vunnet,
och det var egentligen tvaetthusets foertjenst, att inraettningen
ekonomiskt bar sig.

"Farmors" flickor gjorde alltsa raett foer sig. Hon hoell dem i styr, der
var staendigt god ordning. Inga rymningar, inga braenvinshistorier, intet
kif, ingen kurtis. En moensterbataljon styrd af en idealkommendant.

De fraemmande gingo omkring till de olika grupperna och resonnerade lite
smatt. Fina, som stod nagot afsides vid doerren, beraettade lilla
svaegerskan "farmors" historia i korta drag. Hon, den som helgon dyrkade
gamla, som omvaendt sa manga af de vaersta synderskorna, som genom sitt
personliga inflytande kunde taemja den vildaste och foer ett ordnadt lif
vinna den mest depraverade, hon hade tillbragt trettio ar af sitt lif i
faengelse. Hon hade loesdrifvit, varit under polis och sa stulit, rymt och
ater stulit. Hon hade "oefverfallit oefverhetsperson", slagits och Gud vet
inte allt hvad. Foer tio ar tillbaka hade direktrisen tagit henne, samma
dag hon uttjent sitt sista straff vid femtio ars alder. Och under dessa
tio ar hade hon varit exemplarisk.

Fina gick aendtligen fram till tvaetterskorna, inledde haer och der ett
litet samtal, klappade nagra af flickorna pa kinderna, tog de vackrare
under hakan och gaf "farmor" en smekning pa axeln, som skulle ha faelt en
vanlig spinkig balkavaljer till marken. "Farmors" runda skuldra bagnade
icke under tyngden, den stod godt emot, och den gamla skrattade, sa att
de aennu friska taenderna lyste.

Hvar hon gick fram, "kontorsfroeken", logo de emot henne, vexlade sma
frimodiga repliker och nickade vaenligt. Dion, som skoette smabarnen
utanfoer, blef otalig och stack in hufvudet. -- Uh, hvad haer var varmt,
kom nu.

Man gick ut. Endast svaegerskan ville se aennu litet till. Kanske koeket.

Fina tog afsked af de andra och foeljde lilla svaegerskan. Hon omtalade,
att koeket haer var det baest ordnade koek, hon nagonsin sett. Ehuru det var
alldeles foer litet foer sa stor matlagning, kunde kokerskan likvael skoeta
alltsamman med underbar skicklighet. Hon lagade ensam dagligen mat foer
naera femtio personer, och aenda var der alltid exemplariskt snyggt i koek,
skafferi och spisel.

Kokerskan stod vid kaffepannan, da de kommo in, hon haelsade buttert pa
Fina och vaende ryggen till, sa fort hon sag den fraemmande. Det var en
hoeg och aennu rak gestalt, hon bar en moerkgra bomullstygskjol, svart
kofta och duk pa hufvudet. Det tittade ett par moerka, lifliga oegon fram,
men bara en enda gang, eljes sag hon oafbrutet ned pa sin svarta
blankskurade jernspisel.

Unga fru Maeienen tilltalade henne en gang med den vaenligaste roest. Det
kom ett mummel till svar, omoejligt att foersta. Fina naermade sig och
foersoekte inleda en konversation. Det gick inte.

-- Han kommer ju i dag, kaerestan, inte sant? Det aer loerdag, hans dag. Da
har han ater igen nagot roligt med sig att laesa, fa se hvad det blir?

Hon mumlade ater, det kunde vara bade ja och nej. -- Det aer en af
"farmors" omvaendelser, hviskade Fina, -- hon aer eljes en mycket
maerkvaerdig person. Ingen vill hon tala med, och hon aer heller inte tald
af nagon haer i hemmet, utom oss foerestandarinnor, foerstas!

-- Hur laenge har ni varit haer nu, Maja? -- fragade Fina, denna gang i en
ton, som fordrade svar.

-- Tio ar. -- Svaret, ehuru hoerbart, uppmuntrade icke till vidare
fragor.

Man beundrade golfvets hvithet, de nyskurade bordens glans, traekaerlens
aptitliga renlighet och messingskastrullers och kittlars blaenkande
faegring. Skafferiet med sina larar, hyllor, lador, tunnor, askar, pasar
och fat vaeckte fru Dions entusiasm. Hon utropade alldeles haenryckt: Ah,
herre Gud, Fina, jag har da aldrig sett nagot sa naett och vael
arrangeradt; Dion borde ovilkorligen vara med, han som pastar, att koek
och skafferier alltid komma honom att qvaeljas. Men det haer! kan man se!
Och sa fort hon fatt det fint efter middagen. Fina lilla, fa vi ropa pa
Dion?

Kokerskan vaende sig foer foersta gangen om, sag med en moerk blick pa Fina,
gick fram till henne och bad: -- Froeken, tag inte honom hit, jag ber,
inte honom.

-- Var lugn, Maja, vi ga nu! Du kokar vael godt kaffe at din inspektor,
hoppas jag. Haelsa honom fran mig. Och hoer du, skicka honom upp efter
skapnyckeln till mig, sa du far duka honom en liten sexa. Sedan kommer
jag kanske sjelf och haelsar pa, innan ni ga ut pa aftonpromenaden.

Maja neg och lilla svaegerskan ocksa. Hon sag med sina gra, beundrande
och vaenliga oegon pa denna stora, groteska figur utan behag, utan mjukhet
och utan nagonting tilltalande i sitt yttre. Hon, den unga frun, foerstod
dock att beundra detta saellsynta och utmaerkta exemplar af en tjenarinna.
Hon boejde sig ovilkorligen och ofrivilligt foer denna duglighet, som sa
eklatant uppenbarade sig der inne i detta lilla bristfaelliga koek, der sa
manga moderna beqvaemligheter saknades.

-- Det aer en argbigga -- sade Fina -- men en utmaerkt menniska.

-- Hvarfoer aer hon haer? -- fragade svaegerskan -- hon ser ju sa korrekt
ut? Har hon stulit?

-- Neej. -- Det var liksom Fina hade smittats af kokerskans ovillighet
att svara pa fragor.

-- Har hon kanske moerdat? -- Svaegerskan ryste till. -- Det var verkligen
nagot hemskt i hennes bruna oegon och roedaktiga har.

-- Nej du, aldrig -- direkte.

-- Nu foerstar jag inte, Fina. Hon, den der, hon har vael aldrig i verlden
varit laettsinnig.

-- Ah jo, -- det aer just det.

Lilla svaegerskan oeppnade sina alltid haepna oegon aennu mer.

-- Det aer vael inte moejligt, hon, som ser sa straeng ut. Och ful se'n.

-- Hon var inte ful foer tio, tolf ar se'n, da hon aennu hade sin hvita
hy.

-- Sa loejligt, hvem kunde ha smak foer en sadan roedharig fuling! Och hon
har ju aerr i ansigtet, icke sant?

-- Jag vet inte, jag har aldrig fatt se henne riktigt noga. Du vet, att
jag aer sa naersynt. Hon visar sig ocksa ogerna.

-- Har hon inte rymt?

-- Inte pa min tid, se'n hon kom under "farmor". Hon uppfostrades foerst
under fyra ar i tvaettstugan. Hon laer ha varit farmors hardaste noet. Men
knaeckt blef hon, och nu aer hon saeker.

-- Om jag bara visste hur nagon kunde ha smak att foerfoera _henne_.

-- Ah, foerfoera, det gjorde hon sjelf, soeta du! Du skulle bara veta! Ah,
du skulle bara veta. -- Fina tog lilla svaegerskan varsamt om hakan och
sag medlidsamt ned pa hennes oskyldiga ansigte med dess hjelploesa min.

-- Och sa talte du om kaerestan, en inspektor, hvad vill det saega? Har
den der gamla menniskan aennu en kaeresta och en inspektor till pa koepet?

Finas ansigte fick ett uttryck af allvar och hennes roest klingade litet
ovanlig, da hon sade:

-- Den der maerkvaerdiga nu snart trettioattaariga qvinnan har fatt erfara
mera trohet och kaerlek haer i verlden aen de flesta skoena och begafvade
damer. En praektig och duktig karl har i omkring tjugo ars tid hallit af
henne, hvad saeger du om det? Och under den tiden har hon varit amma ett
par ganger, varit aktris pa skojteatrar, dansat pa kafechantanger, och
jag tror haft polisuppsigt oefver sig ocksa i nagra ar. Na, jag vet inte
... ingen kaenner till det sa noga. Foer tolf, tretton ar se'n, i min
foersta ungdom, hoerde jag lite talas om henne. Men hon var sa otaeck da,
usch -- lat oss inte taenka pa det. Jag blir ond pa verlden och pa de
otaecka qvinnfolken, bara jag rakar taenka ditat, och det passar inte min
nuvarande staellning. Inte heller mina filantropiska
qvinnoemancipationsstraefvanden, nej! Maja aer nog bra, hon nu!

-- Och hennes inspektor?

-- Han kommer hvarenda loerdagseftermiddag kl 1/2 5. Sa sitta de i koeket,
och han laeser hoegt.

-- Ah, hvad da, du?

-- Historia och geografi. Allt moejligt. Ocksa resebeskrifningar.

-- Aldrig Guds ord?

-- Nej, hon tycks ha nagon inrotad foerdom mot predikningar. Pa sista
tiden ha vi dock ertappat henne med ett nytt testamente under
hufvudgaerden... Jag vet inte hvad det betyder.

-- Och hvarfoer gifta de sig inte, ha de inte rad?

-- Det aer gatan! Han vill visst inte aennu. Och inte vill hon ta' tjenst,
fast manga fina hus ha latit hoera efter, om hon aer ledig. Nej, han vill
inte, och hon -- hon vaentar vael.

-- Na, vill _han_ da verkligen, vet man det?

-- Direktrisen laer ha talat med honom i julas. Han laer da ha' sagt, att
om hon nu, "det sista proefvoaret", foerhoell sig lika bra som de fem, sex
foeregaende, sa skulle han ta henne hem till sommaren. Sa troligen mista
vi henne till midsommar. Det blir riktigt ledsamt.

-- Sa maerkvaerdigt allt det der! Aer det nu ingenting aktrisaktigt mer
qvar hos henne se'n den tiden hon var pa kafe?

-- Ingen gar nu sa enkelt klaedd som hon. Ingen har sa slaeta kjortlar och
ingen har sa vid, ful kofta som hon. Hon har fullkomligt atergatt till
sitt eget stands saett att vara, i seder och klaededraegt. Det fick
"farmor" henne till. Troligen inverkade kaerestan ocksa. Ja, kom nu in
till mig, det aer fuktigt att promenera sa laenge haer i vinterluften. De
andra aero laengese'n hos mamma.

Fina gick in till sig, tog pa sig hatt och kappa och kom ut igen. Lilla
svaegerskan stod under ett af gardens nu loefloesa traed och blickade
svaermiskt mot koeksfoenstret, der foeremalet foer sa trogen kaerlek aennu stod
vid sina kaffekoppar. I porten syntes en boejd medelalders man, hvars
ljusgula har haengde langt ned i nacken. Han bar ett par boecker under
armen och styrde sina fasta och trygga steg langsamt mot koekstrappan.
Han blottade hufvudet, da han sag Nadja i foenstret, tog de laga
trappstegen i ett, knackade ljudligt pa och steg in. Doerren sloet sig
efter honom, och der inne i det varma lilla koeket taendes lampan.





End of the Project Gutenberg EBook of "Saemre folk", by Daniel Sten

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK "SAeMRE FOLK" ***

***** This file should be named 15024.txt or 15024.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.net/1/5/0/2/15024/

Produced by Matti Jaervinen and Distributed Proofreaders Europe.

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.net/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.net),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.net

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
